TOBIAS MINNESSIDA

Denna sidan handlar om våran förstfödda son Tobias som dog i magen 6. september 1997.

Tobias dikt

När ett barn till världen kommer, berättar sägnen att
en stjärna tänds som lyser oss den långa natten.
Så har Tobias stjärna tänds, den slocknar inte mer,
den finns där och så vänligt mot jorden blickar ned.

Ett budskap nu den sänder, om du blott lyssna vill.
Det viskas fram så sakta i höstens mörka kväll.
"
Sörj ej, mor och far, med vemod minns mig blott."
"
Jag finns här på min stjärna och evig frid jag fått."

Skrivet av Tobias farmorsmor Marianne

Tobias historia

Tobias föddes 6. september 1997 (på sin pappas födelsedag) efter en normal graviditet. De första fyra månaderna kräktes jag mycket, och de sista 2-3 månaderna hade jag mycket vatten i kroppen annars var allt jättebra. Alla prover var perfekta.

På natten till 6. september började jag att få värker. Jag blev glad för jag hade snart gått 2 veckor över tiden och var otålig. Detta var vårt första barn, och vi såg med stor glädje och förväntan fram emot att bli föräldrar. Vid 6-tiden på morgonen gick det inte att sova längre. Jag stod upp och fixade lite fika och kaffe till min man som fyllde 29 år, och han fick presenter och kaffe på sängen. Jag fick ta lite pauser då och då när värkerna kom. De kom tätare och tätare och vi insåg att nu är det dags.

Med stor förväntan åkte vi in till förlossningen och kom dit kl.10.30. Dagen innan hade jag varit lite orolig, jag tyckte det var lugnare i magen än vanligt. På kvällen kände jag några svaga sparkar och lugnade mig med det. Jag hade hört att barnen ofta lugnar ner sig när det närmar sig förlossning. Så då de tog emot oss på förlossningen var det med stor spänning vi kom in på intagningsrummet.

Först kommer det en undersköterska för att sätta CTG, hon hittar inte hjärtljudet, men det oroade mig inte så mycket, för det hade varit svårt någon gång tidigare också. Sedan kom barnmorskan, och hon hittade hellre inget. Hon ville hämta en läkare. Medan hon var borta gick vattnet, och alla fick en himla fart på sig. När läkaren letade runt med ultraljud kände jag på mig att något fruktansvärt hade hänt. Jag tittade min man rakt in i ögonen hela tiden, och sade: - Något är fel, något är fel. Han försökte att lugna mig med att allt kommer att gå bra, men jag förstod att det ville det inte bli. Efter något som kändes som flera timmar sa läkaren att tyvärr barnet hade dött. Jag skrek och sa att de måste väcka mig från denna mardröm.

Mitt upp i alltihopa hade jag värkar, förlossningen var i full gång. Läkaren ville stoppa upp förlossningen tills nästa dag för att jag skulle hinna med att förstå vad som hade skett, men det vägrade jag. Detta "något" i min mage skulle ut, jag ville snittas. Skär upp mig och ta ut det var min reaktion. Läkaren satte sig ned med allvarlig min och sa att de ville att jag skulle föda på normalt sätt. Jag suckade och gav mig direkt. Jag tror läkaren blev ganska förvånad över denna snabba vändning, han hade nog väntat sig ett långt övertalningssamtal.

Vi kom in på ett förlossningsrum, och fick besked om att vi skulle få all tänkbar hjälp. Jag sa till min man att jag måste "glömma" att barnet hade dött, jag hade ett stort jobb framför mig. Jag hade inte tid med sorgen just då. Läkarna hade bromsat upp värkarna något, så vi skulle få lite tid att hämta oss. Min man hade det nog värre än mig just då. Jag hade smärtan och förlossningen att koncentrera mig om, och lustgasen som blev min vän och räddning. Det var så skönt att andas gasen och "försvinna" för ett tag.

Då och då tittade våran underbara barnmorska in och undrade om vi inte ville ha lite hjälp. Men vi tyckte det var skönt att vara ensamma. Vi pratade och grät, men mest handlade det om att få ut barnet. Sedan efter ca. 10 timmar närmade det sig "le grande finale". Ut kommer en stor gosse på 4725 gram och 60cm lång (!!!!). Helt perfekt, med mörkt tjockt hår. Tobias fick han heta. Senare upptäckte jag att det betyder : Gud är god..... Hoppas han är god mot våran änglason där han är med alla sina änglakompisar.

Nu kom verkligheten med full styrke. Först var jag rädd för att titta på min son. Det var mitt första möte med döden, och jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Barnmorskan tog Tobias resolut och la han i mina armar. Jag blev så förvånad över hans tyngd och att han var så mjuk och varm. Han så ut som om han låg och sov. Då kom alla tårar, och frågan varför ?? Varför togs han ifrån oss ?? Vad hade vi gjort för fel ?? Skulle vi straffas ??

Vi stannade kvar på förlossningen och hade Tobias kvar hos oss. Vi tog på han kläderna vi hade haft med oss. Vi kramade och smekte han. Vi klippte av lite hår. Vi tog många bilder och vi tog hand- och fotavtryck. Vi försökte på alla sätt och vis att samla på oss minnen den korta tiden vi fick med han. Vi stannade på förlossningen i drygt ett dygn, och sade sen farväl till våran älskade lilla gosse.

Hemkomsten var fruktansvärd. Så länge vi var kvar på förlossningen kände man sig som i en kokong, skyddad från verkligheten. När vi kom hem, kom vi hem till allt som skulle ha blivit. Vagnen stod där, likaså vaggan, skötbordet och alla kläder. Allt var klart, men in kom bara vi två. Den viktigaste personen fattades. Vi skulle aldrig mer få se han. Han var borta. Tobias, vår son, hade dött !!!! Så fort jag kom innanför dörren, bröt jag ihop. Jag kunne inte förstå hur jag skulle kunna gå vidare. Jag ville bara dö och vara med Tobias, men på något sätt överlevde man.

Drygt två veckor senare begravdes Tobias, i en liten vit kista. Våra släktingar var med vid begravningen. Det blev en fin minnesstund och det spelades bland annat Idas sommarvisa i kapellet. Varje gång jag sjunger den sången går tankarna till Tobias.

Tobias ett-årsdag

Jag hade gruvat för denna dagen. Jag så för mig hur han skulle ha staplat runt på sine små ben, nu hade vi en grav att gå till i stället. Världen är bra orättvis. Vi "firade" dagen med en liten tårta med ett ljus på. Sedan åkte vi ut till graven och satte dit blommor och ljus, och så fick han en gul Volvo-dumper av oss.

Det var skönt att ha ett-årsdagen gjort. Nu hade jag överlevt alla årstider, kalas och högtider. Man har hört om ett sorgeår, men det kan jag inte säga att stämmer. Sorgen fins fortfarande där, och kommer väl alltid att göra det. Jag kan nu glädje mig över vardagen igen, och det har Tobias lillebror hjälpt mig med. Tobias fins i mitt hjärta och fins med i mina tankar varenda dag. Jag pratar om honom och med honom, och han växer med familjen. Jag ser han framför mig som en liten kille på snart två år, och hoppas han är med oss som en liten skyttsängel.

Tobias två-årsdag

 

Kära Tobias,

Det har nu gått två år. Två år av enorm saknad och stor sorg, men också av fina minnen av de nio månaderna jag fick med dig i magen. Nio månader när jag fick lära känna dig och din personlighet. Du var en kvällspigg krabat, och morgontrött. Precis som jag. Du brukade vakna vid 9-tiden, precis till fikat på jobbet. Du hade temperament och sparkade ilsket när din pappa retsamt petade på dig genom min mage. Åhh vilka drömmar och förhoppningar vi hade, din pappa och jag. Du var vårt första barn, ett riktigt efterlängtad ett. Jag hade inte drömt om att fira dina födelsedagar vid en gravsten. Nej, ett riktigt barnkalas skulle det ha blivit.

I helgen var hela släkten här och firade din pappa och hans tvillingbror som fyller år samma dag som dig. Dagens ena huvudperson fattades, DU!! Jag tände ett ljus (en nalle med siffran två) på tårtan för dig. Tankarna gick till dig kära Tobias, och fantasierna om hur du busigt skulle ha sprungit runt. Ha nu ett riktigt barnkalas med alla dina änglakompisar. Ett kalas med så mycket kul och bus som det går att ha.

Det går inte en dag utan att du är i mina tankar, och du växer i min fantasi. Du är inte längre en liten baby, men en stor pojke på två år. Storebror har du också blivit. Ni är så lika ni två. När jag tittar på Alexander så ser jag allt jag har missat med dig. Jag är så tacksam för de nio månader jag fick med dig, men vill ha så mycket mera. Det har blivit många tårar, och flera blir det. Det har blivit många VARFÖR?. Och många gånger till kommer jag att ställa frågan VARFÖR?

En sak skall du veta Tobias. Du är en del av vår lilla familj, och för oss lever och växer du. Du lever inte här på våran jord, i våran verklighet. Men någonstans, kanske på ett litet moln, tittar du ner på oss och ser hur mycket vi älskar och saknar dig. Jag torkar mina tårar och tittar upp och ler. En gång min kära pojke skall vi ses igen. Ta väl hand om dig till dess.

Saknar dig, älskar dig,

Din mamma

Sorg och glädje hand i hand
Glädjen över att du kom
Sorgen för att du försvann

(mamma)

Tobias tre-årsdag

 

Kära Tobias,

Det är konstigt men varje år startar vi din födelsedag på samma sätt som den dagen du föddes. Det blir fika, kaffe och presenter på sängen. Din pappa fyller ju år samma dag som dig. För tre år sedan fick jag ta många pauser när jag tog fram kaffe och fika, då hade värkerna kommit igång. Nu är det bara värk i hjärtat. Tre år har gått, och sorgen finns med mig varje dag. Det går inte en dag utan att mina tankar går till dig. Jag undrar hur du skulle ha varit nu. När jag tittar på din lillebror så gråter mitt hjärta. Jag ser er framför mig där ni busar och bråkar, men också kramas. Men så är det inte för ni finns i två olika världar. Idag var Alexander och jag med blommor till dig. När vi skulle gå gick Alexander bort till varje grav på barnkyrkogården och vinkade och sa "hejdå babysen". Till dig vinkade han och sedan pussade han gravstenen din och sa " hejdå babys Tobias". Tårarna bara trillade på mig, det var så vackert men så orättvist. Där ligger du, hans storebror, och det enda sättet han kan visa dig kärlek på är att besöka din grav och pussa din gravsten.

Ibland frågar folk om jag har kommit över dig. Då undrar jag vad dom menar. Kommit över dig? Ingen kan väl komma över sitt barn? Inte vill jag komma över dig heller. Visst går livet vidare, men sorgen finns med varje sekund, varje minut. Sorgen och glädjen går hand i hand. Det är svårt att förstå hur man kan ha ett så bra liv, men samtidigt sörja så starkt. Du har gett mig så mycket trots ditt korta liv. Du har gett mig styrkan att hjälpa andra, och du har fått mig att inse hur värdefullt livet är, och hur kort det är.

Nu skall du få ett syskon till om några månader. Alla minnen från ditt korta liv blir så starka igen. Jag blir hela tiden påmint om hur det var att bära dig och föda dig. Hoppas du vakar över detta, ditt syskon, också som du gör över Alexander. Jag är övertygad om att du sitter där någonstans och tittar ner på oss och vakar över dina syskon.

Jag sittar här och tittar upp på kvällshimlen och tårarna rinner ner för mina kinder. Saknaden är så stor. Jag skulle så gärna vilja känna dina varma, mjuka armar runt min hals, men jag får klara mig med fantasin och minnerna. Tårarna kommer då och då. De kommer i bilen när jag hör "Tears in Heaven". De kommer när jag läser eller hör om prinsessan Diana. Hon har fått en stor betydelse för mig. Hon dog veckan innan dig och begravdes den dagen du dog. När man läser om årsdagen för hennes död kommer också alla minnen så starkt tillbaks. På ett sätt känns det bra också, du finns lite överallt.

Tidig höst, vacker som få
Det är du det
Mörk senhöst, tung sorg
Längtan efter dig tar aldrig slut
Kall vinter och kyla i mitt hjärta
Våren kommer med nytt hopp,
din bror är på väg
Sommaren regnade bort och försvann

Tidig höst, vacker som få
Det är du det
Mörk senhöst,
längtan efter dig tar aldrig slut
Tidig vinter, snö som faller
Din bror kommer,
och med den är glädjen tillbaks i våra liv
Våren kommer och sommaren med
Men tidig höst, det är du det.

(skriven av din mamma hösten 99)

 

Älskar dig, längtar efter dig. Vi ses i Nangijala.

Din mamma

Tobias fyra-årsdag

Kära Tobias,

 

Grattis på 4-årsdagen. Det har blivit lite av en tradition detta att jag skriver ett brev till dig varje årsdag.

Tänk, 4 år har det gått. 4 år med sorg, saknad och vemod, men också stolthet. Stolthet över att jag fick bli din mamma. Då, för 4 år sedan, trodde jag att livet var slut, jag ville bara dö. Smärtan var för stor att bära. Men jag tog en dag i taget och tänkte att ditt korta liv skulle inte vara förgäves. Sakta men säkert vandrade jag på smärtans stig, och efterhand upptäckte jag att solen fortfarande lyste och värmde, fåglarna sjöng, och att skrattet inom mig fanns kvar. Familjen utökades, och idag är vi en familj på 5. Mor, far och tre små pojkar. För andra ser det ut som en familj på 4, för du finns inte här vid vår sida. Men du finns ändå alltid med i våra hjärtan.

Din lillebror Alexander har nu blivit drygt 2 1/2 år gammal och pratar mycket om dig. Varje gång vi är vid graven vinkar han till gravstenen och säger: - Hejdå Tobias. Här om dagen satte han en nalle ut på räcket på altanen. Jag frågade honom varför han gjorde det. Då svarade han: -Det är för att Tobias skall se den väl. Jag hoppas du såg nallen och att du skrattade ner till oss. Simen, din andra lillebror, är fortfarande för liten till att prata, men han är med till graven och kommer säkerligen att hälsa till dig med tiden.

I år firar vi din födelsedag med tårta som vanligt, men vi skall också skicka upp en ballong till dig. Jag skall köpa likadana ballonger till dig, Alexander och Simen, och din skall vi skicka upp vid graven. Vi skall stå och titta upp mot himlen där din flyger i väg, och du kanske sitter någonstans där uppe och fångar den?

Här om dagen fick jag en fråga av en kompis om du hade hälsat på någon gång. Man hör ju ibland om döda släktingar som kommer på "besök". Jodå det har också du gjort, och jag gråter fortfarande när jag berättar om det. Det skedde en natt ungefär 2 månader efter att vi förlorade dig. Jag mådde hemskt dåligt och oroade mig för hur du hade det där du är nu, vem som tog hand om dig, du som bara var ett litet spädbarn. jag grubblade mycket och längtan efter att följa efter dig var stor. Då en natt när jag var mitt emellan vakenhet och sömn, kom du. Det var som en dröm, men jag sov inte. Det var som om en film spelades upp framför mig, och jag var med.

"Det är vinter ute, och jag står i fönstret och tittar ut. Det är mycket snö och många barn som leker ute. Plötsligt ser jag ett litet barn, inlindat i en filt, som ligger ute i snön. Jag springer ut och lyfter upp barnet. Det är Tobias som ligger naken inlindat i lasarettets filt. Han är död, precis som han var när jag senast såg honom. Jag blir inte ledsen, bara lycklig för att jag än en gång får hålla honom i armarna mina. Jag blundar och känner hur tung han är. Jag står och njuter av denna stunden som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. Att få hålla min förstfödda son. Plötsligt hör jag en mörk mansröst som jag instinktivt förstår är Tobias (fråga mig inte varför det var en vuxen röst) som säger: - Var inte orolig mamma, jag har det bra där jag är nu."

Sedan försvinner du och jag ligger i sängen och tittar mig runt i sovrummet och hoppas att du finns kvar. Det är du ju självklart inte, men jag känner ett inre lugn som jag inte hade känt sedan vi förlorade dig.

Sorgen och förtvivlan var fortfarande stor, men jag oroade mig inte längre för hur du hade det. Den sorgen och oron jag nu kände var rent egoistisk. Jag ville ha dig hos mig. Åhhh kära lilla Tobias, kan du inte hälsa på hos mig igen?

Jag tittar ut i höstmörkret och undrar om du ser mig här jag sitter och drömmer om dig, om du ser min kärlek till dig. Min lille underbara gosse. JAG ÄLSKAR DIG.

Sov sött.

Puss och kram Mamma

Tobias fem-årsdag

 

Grattis stora pojken min. Det känns så sorgset att fira din födelsedag utan att du är med oss annat än i våra tankar. 5 år är lång tid, men endå inte. Livet rullar på, men för dig har tiden stannat upp. För mig också i viss mån. Jag kan när som helst blunda och så är jag 5 år tillbaks i tiden. Det var precis lika varmt då som det har varit denna sommaren. Jag minns speciellt de sista par veckorna. Du var beräknat att komma 26 augusti och jag hade slutat arbeta och skulle bara vila och vänta. På dagarna låg jag i skuggan och drömde om hur det skulle vara att bli mamma. Det var varmt, varmt, varmt. Den dagen vi åkte in till förlossningen, 6 september, var det fortfarande sommarvarmt. När vi åkte hem från förlossningen, 8 september, utan dig, var det blivit höst.

Nu, 5 år senare, är temperaturen likadan och alla minnen strömmar på. 5 år som har varit som en berg och dalbana av känslor. Sorg och glädje, ilska och apati. Jag har överlevt och kommit ut starkare på andra sidan, men inte utan ärr. Ärr som inte syns på utsidan, men som likafullt finns där. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig med glädje, sorg och saknad. Jag hade nog trott att jag efter så många år skulle klara av din årsdag utan så stor smärta, men inte. Klumpen i bröstet har växt sig allt större de senaste veckorna, och tårarna är aldrig långt borta. Jag känner mig lite distre, precis som om jag står bredvid och tittar på livet, mina tankar är hos dig och de smärtfulla, men dock underbara, dagarna vi fick med dig innan vi var tvunga att lämna dig kvar. Tårarna bara rinner nerför mina kinder. Livet är inte rättvist det har jag fått lära mig. Varför fick inte du uppleva allt underbart som livet kan ge? Varför fick inte dina bröder lära känna dig?

Som tur är har jag dina bröder, Alexander och Simen, som lättar upp vardagen och som får ditt minne att leva vidare genom dom. Du finns som en naturlig del i vårt liv, och det innebär att vi har kort framme på dig. Barnen har alltid varit med till graven och vi pratar om dig. Alexander som nu är drygt 3 1/2 år funderar mycket och pratar mycket om dig. I sommar låg vi ute i gräset och tittade upp i himlen. Plötsligt säger Alexander: ' Kan man prata med Tobias?'. ' Ja, det kan man väl, men jag tror inte du får något svar' svarar jag. ' Hej Tobias' ropar Alexander upp i himlen. 'Han säger hej tillbaks mamma' säger Alexander. ' Tobias vill du komma ner och leka med mig?' ropar Alexander. 'Mamma han vill komma och leka med mig'. Alexander tittar länge upp och funderar 'Men mamma, det är alldeles för långt ner för honom, vi får nog sätta upp en stege.' Ja tänk om det vore så enkelt då skulle jag klätre upp direkt och krama dig hårdt och länge, precis som för 5 år sedan.

Alexander frågar ofta om varför du måtte dö, och det frågar jag mig själv också. Varför, och den frågan måste jag nog leva med resten av livet. Alexander tjatar om att han vill ha ett syskon till. Jag frågade om han ville ha en liten syster då, men icke. Han ville ha en liten bror till som skulle hete Tobias och som han kan bära runt på. Han vill så gärna kunna ersätta dig, men det går ju inte. Det spelar ingen roll hur många barn jag skulle få, så vill du alltid fattas i vår familj, äldste son och storebror. När jag ser Simen och Alexander på dagis hur dom leker med barn födda 1997, då tänker jag på hur det skulle ha varit hemma hos oss. Tre vilda pojker som brottas på golvet, nu fattas det en.

Jag skulle kunna skriva hur mycket om min längtan efter dig, men jag tror nog du ser och känner min stora kärlek till dig där du är. Du tog med dig en bit av mitt hjärta när du lämnade vår värld.

Vi skickar upp en ballong till dig och dina änglakompisar så har ni något att leka med. Någon leksak blir det nog också. Alexander ville att vi skulle ta med tårta, han skulle ropa upp till dig att nu får du komma ner och äta tårta, Tobias. Hoppas den smakar bra....

Sköt om dig pojken min, vi sees någon gång i framtiden.

Jättekram från din mamma

Tobias sex-årsdag

 

Grattis Tobias på 6-årsdagen!!

Än ett år har gått, och i år skulle du ha börjat i 6-årsverksamheten i skolan. Alexander säger att du går i Dödskolan, och det kanske du gör med dina kompisar.

När jag tittar på dina bröder, så känns det så orättvist att du inte finns här med dom. Alexander pratar ofta om dig och frågar varför du dog. Det har jag ju tyvärr inget bra svar på. Du bara dog, och det gör det extra svårt att acceptera. Du som var så stor och frisk, varför slutade ditt hjärta bara att slå? Vad gick galt? Kunde jag ha gjort något för att förhindra det? Dessa tankar kommer jag nog alltid få leva med, jag får acceptera att vi aldrig får veta.

Jag blir ständigt påmind om dig genom mitt arbete i FFSD (Föräldraföreningen Spädbarnsdöd). När jag pratar med nydrabbade föräldrar tänker jag på hur ont jag hade det de första åren, men också hur bra livet har blivit ändå.

Du har berikat mitt liv och gett det mening. Det var du som gjorde mig till MAMMA!! Det var du som lärde mig att leva för dagen idag, och inte utsätta allt. Det var du som lärde mig att lyssna till vad som är bäst för mig. Det var du som lärde mig att strunta i småsaker. Inte dåligt av en liten baby eller hur?

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och vårdar ditt minne. Hoppas du alltid vakar över oss och påminner oss om att ta hand om varandra och att LEVA. Du blev berövat den chansen, men vi finns här och är dig skyldig att LEVA livet fullt ut.

Tack Tobias!

Kram,

din mamma för alltid

ps. Fick du det röda ballonghjärtat vi skickade upp till dig på födelsedagen? ds

 

Tears in Heaven ( Eric Clapton )

Would you know my name if I saw you in Heaven?
Would you feel the same if I saw you in Heaven?
I must be strong and carry on,
'Cause I know I don't belong here in Heaven ......

Would you hold my hand if I saw you in Heaven?
Would you help me stand if I saw you in Heaven?
I'll find my way, through night and day,
'Cause I know I just can't stay here in Heaven .....

Time can bring you down, time can bend your knees.
Time can break your heart, have you begging .... please ...

Beyond the door, there's peace I'm sure.
And I know there'll be no more tears in Heaven .......

Would you know my name if I saw you in Heaven?
Would you feel the same if I saw you in Heaven?
I must be strong and carry on,
'Cause I know I don't belong here in Heaven .......

Denna songen dedikerar jag till dig min älskade son Tobias. Älskar dig, saknar dig, tänker på dig, Kram från mamma.

Ni är sedan 99-11-14 besökare nr:

Denna Sidan Uppdaterades senast 2003-12-30
Adressen är
http://home.swipnet.se/tonejocke
mailto:tonejocke.johansson@swipnet.se