Välkommen till Skönnarboleden i Tjällmo!

Leden är sammanlagt 10 kilometer lång, men man har möjlighet att bryta av promenaden på ett flertal ställen, utan att behöva gå samma väg tillbaka. Under den första sträckan från starten vid Christinefors passera man först fall och hålldammar - minnesmärken från järnhanteringen och den efterföljande sågverksindustrin. Uppe vid kvarnruinen kan man beundra det stora vattenhjulet, som invigdes 2002.

Sedan löper leden vidare på vägar och stigar genom skog av varierande ålder. En torpruin och en kolarplats med kolarkoja får man se på den norra slingan genom skogen. Därefter promenerar man längs Skönnarbosjön med chans till vackra vyer. Här ligger också en av våra tre grillplatser vid ett vindskydd intill strandkanten. Sista delen av vandringen slutar uppe på Tyleklint och därifrån har man en vidunderlig utsikt.
Kartor finns uppsatta till vandrarnas hjälp. Oftast ligger det också kartor att ta med vid starten.

|karta|

Skönnarbo-Christinefors

Bakgrunden Tjällmo bergslag var ett av de första bergslagsområdena i Sverige som fick sina privilegier - 1377. Här fanns skog att kola och rinnande vatten att driva vatten-hjulen till blåsbälgarna med. Dessutom kunde man under senare århundraden utnyttja nivåskillnaden på 39 meter mellan Skönnarbosjön och Annsjön.
Vi tror att området ingick i Svinskogen och det kunde i så fall tillhört den heliga Birgitta på 1300-talet. Hon skulle nämligen ha tagit över hyttorna på Svin-skogen. Säkert är däremot att Louis de Geer ägde eller arrenderade hyttorna på 1600-talet.

Järnbruksepoken börjar Skönnarbo bruks egentliga glansperiod börjar med att området köps av en borg-mästare från Norrköping, Carl Johansson, 1704. Redan året efter anlägger han och hans söner den första stångjärnshammaren. En stångjärnshammare förvandlar tackjärn till smidbart järn. Den låg närmast Skönnarbosjön och fick rättigheter att producera 37,5 ton stångjärn.
Släktingar fortsatte driften vid bruket, men inte förrän under Fredrik Lagersvärd, en ingift kapten, fortsatte utvecklingen. 1772 blev han ensam ägare och byggde då ut det nedre bruket, som han kallade Christinefors efter sin hustru Christina de Laval. Vid det nedre bruket uppförde han 1776 en ny stångjärnshammare och flyttade dit rättigheter att smida 30 ton stångjärn från Sonstorps bruk. Genom att dämma upp vattnet på flera ställen kunde han bygga en kvarn samma år och 1784 även en manufaktursmedja. I en manufaktursmedja förvandlas stångjärnet till mindre enheter, som sedan kunde smidas till spik, hästskor och liar till exempel. Fredrik Lagersvärd tog tackjärnet från Folkströms bruk, som han också ägde. Han drev bruket till 1793, då det försvann ur släkten efter nära 90 år.

Per Wassrin bygger vidare Nästa brukspatron hette Per Wassrin och han kom också att äga såväl Folkströms bruk som Lämneå bruk. 1809 reste han ännu en stångjärnshammare inte långt från den förra. Han blev tvungen att köpa tackjärn även från Nora bergslag, för nu gick det åt mer råvaror. Man hade nu rättigheter på 220 ton smide. 1813 byggde han en brännstålugn för tillverkning av stål. Det såg ljust ut och Per Wassrin och hans son Per August byggde om bruksherrgården från 1700-talet och den gamla manufaktursmedjan från 1784 ersattes på 1840-talet av en ny. Skogarna påstods vara de mest välskötta i landet.

1862 såldes bruket vidare till Per Augusts svåger, Nils Fredrik Tisell på Hättorp. På hans lott föll att modernisera smidet. Han lade också grunden till bruksom-rådets trävaruindustri genom uppförandet av flera sågverk.

Den siste brukspatronen blev Otto Lagerfeldt 1862-1873. Han var känd för sin omsorg om skogen och jorden. Under hans tid byggdes torpen om och ett dyrbart tröskverk anlades. Skönnarbo nya herrgård byggdes och mot slutet av hans tid som bruksledare uppgick stångjärnssmidet till hela 500 ton per år.

Storsatsning i industriell skala 1873 köptes Skönnarbo-Christinefors av Haddebo bruk. Hela driften längs bäckfåran lades ned. Den gamla herrgården revs och återuppstod i form av arbetarbostäder nere vid Christinefors. Trösklogen förvandlades till kolhus. En kanal grävdes och en vattentub cirka 75 cm i diameter lades vid sidan av bäckfåran för att förse en nyanlagd, högmodern masugn med kraft. Masugnen, med en kapacitet av 12 ton per dygn, var den tredje största i landet. Malm togs från Tybble i Godegård men köptes även från Nora. Kol från en stor kolmila gick åt för varje blåsningsdygn. Tyvärr kom denna etablering att sluta med konkurs 1879, alltså efter bara 6 år!

Järnbrukets epilog 1879 var så Skyllbergs bruk ägare till de två bruken, men det var skogarna som var deras stora intresse. Under åren 1879-1881 ev. 1883 arrenderades masugnen ut till Finspongs styckebruk, men sedan blåstes masugnen för sista gången.
Under en kort period fanns en grepfabrik, som även tillverkade vedspisar och denna höll några arbetare med sysselsättning. Andra arbetade i sågen som låg intill masugnen. Den var kvar in på 1930-talet. Uppe vid Skönnarbo byggde man i slutet av 1880-talet en kvarn, som drevs av ett stort vattenhjul. 1937 eller 1938 flyttades kvarnen ner till byggnaden av slaggtegel vid vandringsledens start och elektrifierades. Där var den i drift till 1950-talet.
Skyllbergs bruk ägde Skönnarbo-Christinefors fram till 1967. Ett år ägde Stora Kopparbergs AB området men bytte sedan det mot objekt i Dalarna av Domänverket. Sedan 1968 sköts skogen av Assi Domän, nu mera Svea Skog.