Programutvecklarna ger filmen ett nytt språk
Sedan filmens födelse har regissörer varit beroende av teknik. När deras kreativitet har gått utanför den existerande teknikens ramar har dessa genast vidgats. I dag utgörs den nya tekniken till stor del av datorer. Med datorerna följer en mängd nya termer vilka implementeras i filmspråket. De nya begreppen leder i sin tur till en ny filmteori.
Den första rörliga fotografiska bilden uppkom ur ett vetenskapligt experiment. Under sitt uppdrag att studera hästars rörelser Eadweard Muybride år 1878 upp ett antal kameror på rad. Genom att låta dessa ta enstaka bilder med en viss hastighet skapades en rörlig bild; filmen såg dagens ljus. Det tog inte lång tid förrän detta nya medium togs över av konstnärerna. Redan 1895 kunde bröderna Lumières film Arbetarna lämnar fabriken visas för publik. I takt med att filmskaparna ville uttrycka mer i sina filmer skapades ny teknik.
Under de senaste åren skapas en stor del av den nya tekniken i datorer. På samma sätt som den renodlade kameratekniken ger datorerna nya möjligheter att utveckla filmen som konstform. Intressant att se är att det språk som används då man talar om vissa dataprogram även gör sitt intåg i filmteorin. I en nyligen framlagd uppsats på Filmvetenskapliga institutionen i Stockholm talar Teresa Tingbrand om hur Peter Greeneway i Prosperos böcker genom användandet av dubbelexponering lägger bilderna [...] i olika skikt på varandra [...].. Termen "skikt" eller "lager" är direkt tagen från Photoshop. Intressant är att Greeneway uttalat till stor del använt sig av datorer för att skapa Prosperos böcker.
Det går att finna ett otal exempel på hur datorerernas språk går hand i hand med filmens. Amy Lawrence talar bland annat, även hon i anslutning till Greeneway, i sin artikel Peter Greeneway on the Pillow Book om "Word as Image". Då vi ser hur kvinnans rygg fylls av kaligrafiska tecken är dessa inte enbart ord i dess vanliga bemärkelse. Tecknen får en vidare innebörd då de även utgör en del av bilden genom dess närvaro i filmrutan. Teresa Tingbrand är inne på samma linje då hon vill se hur ordet, då det ges fysisk närvaro i filmbilden, ges samma vikt som bildelementen i filmrutan. Även i datorernas värld kan text förvandlas till bild. Genom att spara din text som bild kan du alltid garantera dess utseende, vilket du inte kan göra om du sparar den som text. Då olika datorer har olika operativsystem, besitter de varierande möjligheter att visa typsnitt. Att den dator du skickar din text till har det typsnitt du skrivit din text i garanterar inte heller det att texten får exakt det utseende du vill. Ytterligare hinder föreligger, vilka alla går att undvika om du i stället sparar din text som bild.
Datorn sätter ingen innebörd i ordets egentliga betydelse. Att bokstavskombinationen t-r-ä-d formar ordet "träd" är något alla som talar det svenska språket förstår. För datorn är samma teckenkombination endast en matematisk formel. Då användaren ritar ett träd på sin skärm och över detta skriver "träd" ser datorn dessa två element som en enda matematisk formel. Datorn gör ingen åtskillnad mellan elementen, vilka ursprungligen härstammar från två skilda teckensystem. Sålunda gör inte datorn någon värdering av de olika teckensystemen. Människan i sin tur har en tendens att låta ordet gå före bilden. Att se bokstäver som just beståndsdelar av ord, vilket jag inte förnekar att de är, är inpräntat i människan sedan generationer tillbaka. I dag finns dock såväl filmskapare som teoretiker som ser bokstäver och ord som en del av filmbilden. Således är ord inte längre alltid bara ord utan även bilder.
Att den nya tekniken har öppnat upp nya möjligheter för både regissörer och teoretiker är för mig uppenbart. Jag håller det inte heller för omöjligt att nya dörrar har öppnats för filmvetenskapen just genom utvecklingen av nya dataprogram och de termer som följer med dem. Jag vill med detta på intet vis negligera konstnärens och teoretikernas roll i den filmiska utvecklingen. Teknikern kan lika lite som filmaren klara sig ensam. Om det inte fanns användare till programmen skulle ingen utveckling ske av desamma. Tekniken och konsten kan snarare ses som en konstant uppåtgående spiral där den ena föder den andra. Vare sig teknikern, konstären eller teoretikern bör negligera den dialog som förs mellan programutvecklaren och regissören. Denna är en nödvändighet för såväl filmens som bildbehandlingsprogrammens fortsatta utveckling.
Eva Esseen
|