Starship Troopers – smartare än kritikerna



Starship Troopers som gick på svenska biografer för ett år sedan fick trots dåliga recensioner ganska många besökare. Effektiv marknadsföring och spektakulärt innehåll verkar locka mer än några taskiga omdömen. 173 840 personer betalade för att se denna storslagna science-fictionrulle, med en budget på nästan 100 miljoner dollar och med fantastiska effekter. Bra eller inte är en smakfråga, men den har bottnar och aspekter som helt verkar gått recensenterna förbi.
Ramhandlingen är följande: Några hundra år från nu styrs jorden av en federation präglad av militarism och fascistiska inslag. Fedrationen styr och propagerar genom det globala TV/IT-nätet FedNet. Om man inte gör militärtjänstgöring på obestämd tid blir man ingen fullvärdig medborgare och får därmed ingen rösträtt, en situation de flesta verkar vara nöjda med. Ett krig har utbrutit mot varelser från en annan planet, arachniderna på Klendathu. Dessa är jättelika insekter som slåss utan vapen men ändå är svåra att besegra. På jorden lär vi känna några ungdomar som går ur skolan och som alla söker sig till det militära. Vi följer deras skoltid och hur de splittras då de kommer till olika förband. Huvudpersonen Rico går under militärträningen från att vara en blåögd grabb till att bli en riktigt hård soldat. Slutligen återförenas vännerna i det stora slaget mot fienden.

Filmen baseras på en roman av sf-författaren Robert A Heinlein, skriven under det kalla kriget 1959. Den har kritiserats såväl som hyllats, Heinlein var amerikansk patriot och det är inte svårt att se Klendathu som hotet från öst, med arachniderna som svärmande själlösa krigare styrda av en hemlig hjärna ingen sett. Filmens scenografi, kläder och hela ikonografi präglas av femtiotal. I striderna används infanteri, marksoldater som bär på k-pistar som knappt kan döda en arachnid. Kärnvapen används som handgranater utan att soldaterna tar nämnvärt skydd. Det visar på hur naiv uppfattningen av ett framtida krig var på femtiotalet, och hur trogen Verhoeven varit förlagan. I genren måste filmen sägas vara nyskapande, med starka retrodrag blandat med cool high-tech.
Scenografin och effekterna är makalösa. Med hjälp av en av Hollywoods främsta effektmakare, Phil Tippet, lyckas Verhoeven bildsätta fantasier som aldrig gjorts tidigare. Scenerna från rymden, när människorna gör sin stora attack mot Klendathu men råkar ut för ett bakhåll är magiska. De jättelika rymdskeppen i flottan skjuts ned som änder i flock och deras dödskamp skildras på ett operamässigt pompöst vis. När sedan infanteriet landsätts möts de av blodtörstiga arachnider, som makalöst återgivna väller fram i enorma mängder. Här finns även jättelika skalbaggar, som ur sin kropp skjuter plasma mot skeppen som cirklar kring planeten. Människornas motståndare har inga vapen förutom att de lyckas styra meteorer mot jorden. De har ingen teknologi och strider enbart med sig själva som vapen, och trots detta lyckas människan inte helt besegra dem. Att i en traditionell sf-film låta motståndaren vara så annorlunda är inte vanligt, och det är skönt att dagens datamanipulerade filmer kan utnyttja en så fantasifull förlaga som Heinlens vad gäller motståndarnas utseende, och att Verhoeven gör det så väl. I den aspekten blir Starship Troopers stilbildande och kommer förhoppningsvis få genren att rycka upp sig både vad gäller scenografi och rymdvarelser.

Ingen av skådespelarna var då filmen spelades in någon storstjärna. De flesta är tagna från "The Spelling Army", såpor producerade av såpaguden Aaron Spelling. De är genomgående vackra och vältränade som tagna från en Cornflakesreklam. Deras naivitet i filmen förstärks av att även dialogen har drag av såpa, ytlig och klichétyngd. Att inte se att detta handlar om en kritik av dagens ideal och såpafiering av TV borde vara svårt att undgå. Trots detta kallar DN:s recensent filmen för "ett pråligt utanpåverk" med "inte mycket hjärna".
Genom att vara trogen den skrivna förlagan, utan att parodiera den, blottlägger Verhoeven dess andemening och den era den skrevs under, plus att han även lyckas få in en hel del kritik mot vår samtid. Det retrofuturistiska, de propagandistiska inslagen liknande en blandning av CNN och Viljans triumf, de närmast nazistiska uniformerna och den glättighet och glädje de vackra unga karaktärerna känner för Federationen och kriget skapar en, efter någon sekunds reflektion, tydligt distanserande ironi. Här ligger en inbyggd kritik av militarism, mot naiv tro på överheten och mot politisk oskuld samt en reflektion över mediers makt. Mediekritiken känns igen från tidigare filmer av Verhoeven, inte minst Robocop. Verhoeven har själv sagt att han uppskattar att göra science-fiction, det ger honom en möjlighet att i Hollywood kunna kritisera USA i förtäckta ordalag. Något som aldrig gått om hans filmer utspelats i nutid.

Den svenska kritiken mot Starship Troopers visar på hur grund och oreflekterad filmkritik kan vara. Genomgående är morgontidningarna negativa, där de med korta recensioner avfärdar filmen som "jublande militarism" (SDS) eller mer nyanserat, filmen "kanske, kanske inte, är parodiskt avsedd" (SvD). Kvällstidningarna skriver som väntat ungefär att det är schysst action. Att kritikerna inte ser bortom det ytliga och glättiga skådespeleriet, att de låter sig bländas av effektmakeriet och inte ser igenom alla klichéer visar på vilken kraft dessa kan ha. Men det visar också att kritiker borde vara mer vakna.

Filmkritikens uppgift är inte bara att recensera. Den ska informera, analysera och kritisera. Personligt tyckande ska självklart också få plats men det bör vara motiverat. Kritikern ska vara påläst, ha sett mycket film och ha den kunskap som krävs för att kunna ta till sig filmen som ska recenseras. Visst, man ska varken skriva en akademisk uppsats eller sina läsare på näsan i en recension men man ska kunna berika läsaren, ge uppslag som kanske läsaren/biobesökaren inte tänkt på själv. Att se en skenbart ytlig film behöver inte innebära att att filmens innehåll stannar vid ytan. Visst, de flesta som gick och såg Starship Troopers såg nog inte alla bottnar och den inbyggda samtidskritiken. Men att svenska kritiker inte ser med vilken intelligens Verhoeven gjort sin film är bedrövligt. Det är skrämmande att så många förståsigpåare inte förstår mer. Huruvida Starship Troopers sedan är en bra eller dålig film är upp till var och en att tycka, även kritiker, men de bör kunna mer än så.

Sam Victorin
<<Läs föregående artikel Innehåll Läs nästa artikel>>