Ledare
All film belastas av ett arv som skulle kunna sammanfattas i orden realism och eskapism. Detta för filmen unikum hänger samman med mediet som sådant, med att det är rörliga bilder man betraktar. Bilder som utger sig för att representera en verklighet och ibland till och med en sann verklighet. Men vi vet att fallet inte är så, att det inte är annat än en bild av denna verklighet vi ser. Vi vet att film är film och inget annat. Hur som helst! Denna ambivalens är inget nytt för vår tid. Konsten har alltid varit intimt hopkopplad med samhället och indirekt med politiken. För att beröra måste konsten kommentera något som känns angeläget för sin publik. Alltså! Politik och estetik hör ihop.
Film och politik? Ja titta på vår gemensamma filmhistoria, exemplen är många: Allt sedan Griffiths Birth of a Nation som kom redan 1916 vidare till Chaplins Diktatorn och Tarkovskijs 70-talsallegorier till den nu aktuelle Tod Solondz störande men angelägna Happiness. Kulturen lever i och med samhället, därför måste den också tala till och med sitt samhälle. Det förstod Fritz Lang. Vårt premiärnummer handlar om honom. Varför då, kanske någon frågar. Varför inte, svarar vi då. Fritz Lang tillhör en av filmhistoriens absolut största filmregissörer. Och han är absolut den europé som gjort sig mest känd i Hollywood och hela det stora landet i väst.
Ord som klass och ideologi har åter blivit aktuella och användbara. Social skiktning och bakgrund tycks viktigare än någonsin. Den unge journalisten (självklart infödd i yrket genom namnkunniga föräldrar) konstaterar beskäftigt att han känner sig ensam: "Hur länge ska jag vara den ende som tar någon form av ideologiskt grepp?" Att ta ett ideologiskt grepp kan betyda olika saker. Endera gör man som den unge journalisten - struntar i att förstå vad ordet betyder - eller så gör man som Fritz Lang och fyller ordet med en betydelse, ett innehåll. Och precis det är vad som förvandlar Mabuse och Metropolis, Fury och The Big Heat till angelägna tidlösa klassiker.
Robert Löfgren
|