Allting
började för 10 år sedan. Jag fick syn på en annons i DN
"Dobermann säljes". Min väninna Inga och jag bestämde
oss för att
åka på en söndagsutflykt till kenneln i Nyköping för
att titta på
dessa vackra men respektingivande hundar. Ingen av oss hade någon erfarenhet
alls av rasen så vi var väldigt nyfikna när vi åkte på
detta studiebesök. Jag förstår ännu inte hur det gick till,
men när

I
januari -93 flyttade en systerdotter till Cirro hem till oss. Tikvalpen som
var 8 veckor hade ett hett temperament och döptes genast om till
Mara. Det blev en liten
tik (62 cm) där
skönheten sitter på insidan. Trots sitt blygsamma yttre
har
Mara ställts ut två gånger officiellt och fått ck båda
gångerna.
Mara har alltid varit otroligt rolig att köra lydnad med. Om jag hade
haft mera tid (och färre hundar) hade hon säkert kommit längre
än lydnadsklass 3 där hon stod när jag slutade tävla med
henne. Mara har haft två valpkullar, en hos sin uppfödare och en
hemma hos oss. Hon har nedärvt sitt trevliga temperament, men
inte
sin exteriör. Samtliga valpar är u.a. på ögon och ser
riktigt bra ut.
Mara är numera veteran men är fortfarande lika fräsch och lekfull
som när hon var ung.
vi
åkte hem från kenneln hade jag med mig en 1-årig dobermannhane.
Con
Flequillos Cirro var
en underbar hund på alla sätt och vis. En riktig gentleman med alla
fyra tassarna på jorden. Cirro
ställdes ut sparsamt och fick sina tre cert samt några
BIR. Vi tävlade en del i lydnad
och
lyckades skrapa ihop några pokaler. Cirro blev far till 17 valpar.
Vintern
93/94 blev jag tillfrågad om jag
kunde ta över en vuxen tik eftersom hennes husse hade flyttat utomlands.
Hon trivdes
inte i hundstallet där hon hade stått en tid.
Jag hade träffat tiken tidigare och tyckte att
hon var väldigt trevlig.
Kingsleah Gloria Gaynor "Grace"
fick flytta hem till oss. Grace parades med Jean Dark Jean Jacques och födde
3 st valpar. Tyvärr
var det bara en valp som överlevde.
Tierras
Maxi-Milagro,
eller Micke som han
kallades, blev kvar länge hemma hos oss eftersom han bara hade en testikel.
Vi hoppades i det längsta att den andra skulle ramla ned också. Men
när han var åtta månader såldes han till Åkers
Styckebruk.
Familjen som köpte honom hade haft dobermann
förut och bodde på en gård med hästar. Allt verkade jättebra.
Efter
några månader fick jag ett telefonsamtal från en Riesen-uppfödare
i trakten som talade om att Micke ofta jagade bilar på motorvägen.
När jag ringde upp Mickes matte Ingeborg fick jag till svar att han alltid
tittade sig för innan han sprang över vägen!! Jag trodde att
Mickes liv skulle sluta under en bil. Men Ingeborg lät Micke (som bara
hade en testikel och inte var HD-röntgad) para grannens dobermanntik
sen tog hon en parningsvalp
Sommaren
-95 åkte jag ner till kennel Covalta i
Spanien och hämtade
Brie de Covalta.
En riktigt charmig tjej med jättelånga öron. Hon såg
ut som en korsning av dobermann och kanin med dom långa lurarna. Tyvärr
hade hon bettfel (underbett), så någon utställningskarriär
var
det inte tal om och naturligtvis ville jag inte använda henne i aveln
heller. På en inofficiell utställning i Norrköping träffade
vi Göran. Han
hade varit utan dobermann en tid och blev helt
begeistrad
i Brie. Göran "terroriserade" mig
på telefon en tid och det resulterade till slut i att Brie
flyttade
hem till Göran och hans fru.
och
avlivade Micke. En riktigt sorglig historia.


På
en utställning i Helsingfors hade jag fått syn på en hane som
jag tyckte skulle passa utmärkt att para Mara med. Toscaninas Toy-Tolstoi
hette han och var son till Graf Quirinus v Neerlands Stam. Han hade intressant
stam även på tiksidan. Sagt och gjort. Jag åkte över till
Finland och parade Mara med Fido som han kallas. Jag passade även på
att besöka Annette Salin på kennel Magic Mind's som hade en kull
valpar på 5 veckor efter Fido. Till min stora besvikelse gick Mara tom.
På
höstkanten fick jag samtal från Annina Baer (kennel Toscanina's)
som frågade om jag var intresserad av en valp som skulle omplaceras.
Det visade sig vara den ettrigaste och minsta tiken i kullen som jag hade
varit och tittat på när de var fem veckor. Jag
åkte över och hämtade hem
Magic Mind's Feyh-Fantasia.
Hon hann knappt komma innanför dörren förrän hon och Mara
rök ihop.Vi hade roligt ihop Feya och
jag.
Jag ställde bara ut henne 3 gånger, med 2 cert och ett ck som resultat.
Feya tävlade några gånger i viltspår med lysande resultat.
Hon är en helt suverän spårhund. Inget stör henne i spåret,
inte ens om det dyker upp vilt mitt framför nosen på henne.
När Feya blev uppåt 2 år gick det inte
att ha Mara och henne i samma rum längre. Vår dotter Ellen som
är jämngammal med Feya råkade öppna dörrar mellan
Mara och Feya lite för ofta och då slogs tikarna på liv och
död. För allas vår skull bestämde vi oss för att
placera om Feya.
Det var ett svårt beslut som satt långt inne men när Christina
Persson på kennel Origo Stamm's ville ta över henne så bestämde
jag mig. Hos Christina visste jag att hon skulle få det bra.
Jag
hade inte haft Feya mer än några veckor när José
(kennel Covalta) ringde och talade om att han hade en lovande tikvalp till
mig. Tokig som man är (jag var hög-gravid) åkte jag bil
ner till Spanien för att titta på tiken. Vi åkte tillsammans
till en
uppfödarkollega till José där valparna fanns. Det var 3-4
tikar att välja på, men den som José valt ut till mig
var brun! Jag ville absolut inte ha en brun tik. En dobermann ska vara svart!
Men.. hon var ju helt klart bäst, trots färgen. Efter långa
och
många
funderingar så blev det den
bruna tiken till slut.
Amsel de Pardines "Nellie"
fick emigrera till ett vintrigt Sverige. Jag måste motvilligt erkänna
att idag föredrar jag "de bruna".