Svennis Blues-historia

 



När föddes bluesen?
Svårt att säga, om nu någon vet svaret. Vad man vet är att bluesen var en etablerad musikstil efter första världskrigets slut, och det är tveksamt om den fanns före sekelskiftet. Så – någonstans där emellan. Det är lättare att säga var bluesen uppstod. På den plats där den svarta befolkningen var som störst i USA, fattigdomen var som störst, segregationen var som störst, arbetslösheten var som störst osv.…. Missisippidalens bommulsområden.
Många anser att bluesen uppstod under 1800-talet av slavar som arbetade på bomullsfälten. De sjöng "rop & svar" för att göra arbetsbördan lite lättare. Om man vill tro det så väl det OK. Men bluesen uppstod hos fria män runt sekelskiftet. Fria - men fångade i fattigdom.

Låt oss anta att någon satt och nynnade på en text. Bara en mening som han upprepade några gånger, tills han kom på upplösningen på textraden. Ett rim på slutet och så var en vers klar. Han gick vidare med en ny vers. Upprepade versen och kom på en ny rad som rimmade i slutet. Kan det gått till på det viset? Kanske, kanske inte.
Låt oss anta att en speleman satt bredvid och nynnade med. Han fick ett uppslag till en ny låt med ett upplägg som var nytt – En versrad som upprepades och sedan klurades ut. Och det hela passade in på tolv takter… Kan det vara så enkelt? Troligtvis inte.

Den tidiga Bluesen var inte uppbyggd på tolv takter, som vi förknippar blues med. Den baserade sig på gamla visor och ballader. Vi kan jämföra Bluesen med ett barn. Först får den liv i fosterstadiet. Vi vet inte om det blir en pojke eller en flicka – eller om det överhuvudtaget utvecklas till ett friskt barn. Det är under detta stadium som den tidigaste bluesen uppstod. Sedan föddes barnet; en pojke – och nu får barnet ett namn – Blues.
Precis som ett barn kravlade den unga bluesen omkring på golvet, undersöker världen med förundran, och så en dag tar han sina första steg. Bluesen utvecklar sig och byter form till det som vi idag kallar för traditionell blues. Men fortfarande fanns den gamla formen kvar en bra bit in på tjugotalet.

Bluesen fick en snabb spridning i den amerikanska södern. Hur kan det komma sig? Landet är stort och även om människor flyttar på sig borde det ta tid. Dels beror det på musikerna själva som reste omkring och spelade för sitt uppehälle. Men även tekniken bidrog till spridningen. Vid denna tid uppfanns ju grammofonen. USA var det första land som började sälja skivor på postorder. Och det gick med vinst. "Negermusik för negrer" var affärsplanen. Med den nya tekniken blev artisterna tvungna att anpassa musiken till teknikens begränsning. Man fick plats med tre minuters musik på en skiva. Man var tvungen att strukturera musiken, det gick inte längre att sitta en timme i studion och leka med en låt... Artister som aldrig skulle träffat varandra kunde nu ge varann inspiration och nya idéer.

Olika stilar att spela blues på utvecklades. Gitarren var och är fortfarande grunden. Man utvecklade slidetekniken. Munspelet var ett bra instrument att både kompa sig själv med och att svara mot versraderna med. Praktiskt att bära på också.
I regel var bluesen en musikstil för en ensam man på scenen. Man sjöng och kompade sig själv. Men visst slog musiker ihop sig ibland. Detta skulle bli vanligare med åren i den stora staden.

USA var vid depressionstiden ett "folkvandringens" land. Fattiga svarta drömde om en plats långt bort där det fanns arbete, pengar och möjlighet att försörja sina familjer på. – Chicago. Även musiker såg möjligheten till en bättre tillvaro i Chicago. Men vägen dit är lång och det bästa transportmedlet var tåget. Många bluestexter tar upp ämnet. "Min kvinna lämnade mig, tog silvertåget till Chicago". I verkligheten var det i regel mannen som övergav sin hustru och barn. Om han sedan kom fram eller söp ner sig på vägen är en annan fråga.
Folks flytt mot Chicago tog tid. Något av ett planlöst vandrande. Man slog sig ner i en stad när resepengarna var slut, tog något ströjobb och söp upp pengarna. Fattigdom och nöd går ofta hand i hand med alkohol och brott. På krogar där prostitution och våld härjade spelade bluesmusiker för en publik som inte var den vackraste att skåda. Bluesen blev därför förknippad med "syndigt leverne". Många artister som träffade sin blivande hustru och började gå till kyrkan la därför gitarren på hyllan.

Till slut hittade bluesen fram till Chicago och dom stora städerna. Nu började en ny utveckling av musiken. Från den lantliga spelmansstilen till proffs… Artister fick anställningar på krogar för att underhålla. Kraven växte. Man slog ihop sig i band. Fortfarande var det en "stjärna" i centrum medan bandet kompade honom. Bluesen fick mera struktur, en fastare form, texterna utvecklades och elgitarren fann en plats på scenen.
Utvecklingen går vidare och så en dag uppfinner någon ordet "rock". Men den biten ska vi inte gå in på. Bluesen var en musik för USA:s svarta befolkning. Den vita publiken upptäckte inte musikformen förän vid 60-talet då de svartas rättigheter i samhället debatterades på de mest våldsamma sätt. Gamla artister som lagt sin gitarr på hyllan (bluesen hade blivit respektabel, mycket tack vare BB King) tog åter fram den och gjorde "come back". En ny generation av vita artister fann en intressant musikform som lekte med deras djupaste känslor.
Bluesen utvecklas vidare än i dag. Men traditionen finns kvar. Texter som är skrivna på 30-talet tas upp av nutida artister som tolkar gamla låtar på ett nytt fräscht sätt. Bluesen har en gång fötts som ett litet barn, vuxit upp för att stå på egna ben och mognat till en man. En man som inte kan bli för gammal. (Kan nyskapad musik jämföras med det? I regel är populära låtar bortglömda efter två år…)

Slideblues. Detta är min favoritmusik.
Hur har någon kunnat komma på idén att spela gitarr med en hylsa på fingret? Eller en kniv eller en glasbit. Den människan är värd en stor blöt puss. Slidegitarr är något av det ljuvligaste att lyssna på. Toner som svävar på skalan, dallrar som ett löv för vinden, en katt som kurrar i knät.
Slidbluesen kan vara vild och rå som i Johnny Winters "Bad girl blues". Eller tung som Son House kompande fingerplock. Den kan vara mild som i Blind Willie Johnsons "Dark was the night – cold was the ground" från 1927. Stilarna är lika många som det finns artister. Var och en med sin kännetecknande prägel.
Ofta är gitarren stämd i ett ackord, men även normalstämda gitarrer används där musikern kombinerar normalt ackordspel med slidetekniken.
Slidetekniken är som skräddarsyd för bluesen, eftersom musikern med denna teknik kan få sin gitarr att sjunga med en mjuk, mild stämma. Ofta låter bluesmusikern gitarren ta över sången, eller låter den sjunga med.
Här i Sverige är slidetekniken inte lika vanlig, men ibland når den fram till våra öron i form av ett häftigt inslag i TV-reklamen, eller som bakgrundsmusik i någon film. Minns ni "Ponnyexpressen"?

Överhuvudtaget spelas det för lite blues i Sverige. Ja, det finns ju en mängd bluesband och vi har etablerade artister som Peps Persson, Rolf Wikström mm. Och folk lyssnar på blues - hemma på stereon, eller vid uppträdanden. Men hur ofta får vi lyssna på riktig blues i radio och TV? Någon enstaka gång på P 3, men då kan man ge sig tusan på att programledaren kommer in med störande inslag, eller också avbryts musiken därför att programmet är slut. För oss som älskar Blues finns då alternativet Internet kvar. Radiokanaler i USA som sänder Blues dygnet runt. Producenterna där tycks förstå att det finns en efterfråga på musiken. När ska svenska producenter förstå det?