Sven Heikillä berättar

De gamla gårdarna i Tornedalen skiljer sig från traditionell gammal bebyggelse i Norrbotten. Huvudbyggnaderna, är vanligen både längre och bredare än motsvarande byggnader i andra delar av landskapet. Den liggande panelen är typisk liksom de ljusa färgerna. Dekorationerna har ofta klassiska element. De stora pörtena med fönster som vetter åt tre håll är omtalade som " underbara allrum " i det gamla bondehushållet.

Pörtet var nämligen både kök och vardagsrum och dessutom vintertid sovrum för allt folket på gården. Den stora pörtmuren med ugn var många gånger den enda värmekällan jämte den öppna spisen i murhörnet. Kakelugnar var inte alltför vanliga i bondgårdarna.

Den breda yttre träpanelen, målad i ljusa färger, skulle imitera sten och puts. Andra klassiska detaljer i form av infattningar , knutlådor, takutsprång och takfotsutsprång var vanliga. I Tornedalen har byggnadsstilen rönt tydlig påverkan från Finland, där den högsta byggnadsmyndigheten i Helsingfors efter freden 1809 hade stort inflytande på byggplaner och arkitektur i hela Finland. Någon enhetlig tornedalsk byggnadsstil existerar inte. Olika tidsskeden har var och en sin byggnadsstil.

Ett stilfullt hus i Övertorneå är Tornéus-gården i samhällets centrala del. Mangårdsbyggnaden är ett timrat hus, 1,5 våning högt, 32 m långt och 9 meter brett. Det har klassiska element i alla överstycken. Dörr- och fönsterinfattningar har också stilfulla snirklar. Knutlådorna är byggda av liggande panelstycken. Takfotsutsprången är trefaldiga och fönsterspröjsarna korsformade. Takutsprången är inte speciellt breda i detta hus men försedda med s.k. snickarglädje. Taket är ganska flackt.

I en av takåsarna finns årtalet 1868 inristat. Detta år tillkom nämligen husets södra halva, där det stora pörtet finns, nio gånger nio meter stort. Ytterpanelen är liggande. Huset står på en sockel av huggen sten och har trossbotten. I sydöstra delen av husets källarplan fanns förut en stenkällare. Ovanför de stora fönstren finns små vindsfönster med en vertikal spröjs. Den s.k. snickarglädjen är väl representerad i husets yttre.

År 1889 byggdes huset ut. Då tillkom affärsdelen eller den norra delen av huset. Johan Tornéus, senior (1828 - 1897) och Johan Tornéus, junior (1860 - 1926) var kända affärsmän i Matarenki by, nuvarande Övertorneå. Sålunda var husets södra del familjebostad och den norra delen butiks- och kontorsdel. Affären var en diversehandel där man kunde köpa specerier ( socker, kaffe, té, kryddor, mjö l osv. ) och manufaktur (kläder, garner, tyger, järn och metallvaror osv.). Spik var en stor artikel i den tidens varusortiment.

Den pampiga glasverandan på husets östra, nedre sida med två brotrappor och tre dörrar in i huset tillkom också 1889. Nämnda årtal finns inhugget i sockelstenarna under verandan. Glasverandan dominerar helt husets östra sida. En sådan del av en byggnad kallas frontespis.

Timret liksom panelvirket lär ha inköpts i Finland. Mycket talar också för att finska timmermän anlitades vid husbygget. På vinden kan man än i dag få god inblick i hur en gammal timring ser ut. Delar av timmerväggen är nämligen väl synlig och i nästan ursprungligt skick.

Familjen Tornéus drev även jordbruk med boskapsskötsel. Den stora ladugården hyste ett 15-tal mjölkkor och många ungdjur. I stallet fanns två hästar. I fårkätten intill ladugården fanns gårdens många får. Ved hämtade man från egen skog. Kreatursfoder erhöll man från gårdens åkrar och ängar.

Syskonen Tornéus var åtta stycken. Flera av dem bodde hela sitt liv i Övertorneå. Mycket känd var, förutom herr Johan Tornéus själv, fröken Thilda Tornéus (1869 - 1961). Hon var som en uppslagsbok, då det gällde släktskapsförhållanden i det gamla Övertorneå och Tornedalen. Hon arbetade som affärsbiträde och kontorist tills affärsverksamheten avslutades 1926. Maria Tornéus (1870 - 1941), syster till Thilda, skötte hushållet på den stora gården under mycket lång tid. Herr Carl Tornéus (1873 - 1955) emigrerade till USA men återkom till Övertorneå som pensionär. Isak Tornéus (1854 - 1915) blev år 1900 ägare till det köpmanshus, som ligger strax nedom kyrkan och som byggts av köpman W. Sandberg år 1891. 

Till en nyare generation av den stora familjen Isak Tornéus hörde kyrkoherden i Karl Gustavs församling Stefan Tornéus och bilhandlare Sten Tornéus, känd Ford-försäljare i Övertorneå. Nämnas bör också fru Ingeborg Andersson (1900 - 1993) och fröken Signe Tornéus (1909 - 1995). Dessa damer var de sista som bodde i det gamla köpmanshuset, som nu köpts av Övertorneå kommun. Mäki-Hetta-gårdens gamla värdinna Johanna Mörtberg, född Tornéus (1858 - 1917), var maka till lantbrukaren Johan Mörtberg, Övertorneå.

En nära släkting till familjen Tornéus är fru Hanna Lindroth, född Ruisniemi 1899. Hon har i sin ungdom arbetat som butiksbiträde hos Johan Tornéus junior och bott i gårdshuset intill Tornéus-gården. Fru Lindroths farfar var Johan Tornéus senior.

Under någon tid i början av 1900-talet fanns Övertorneås telefonstation i Tornéus-gården. Antalet abonnenter hade just vid seklets början blivit åtta, alla anslutna till växeln i Tornéus-gården.

Detta köpmanshus, som samtidigt var en bondgård, var en betydande arbetsplats i samhället. I butiken arbetade som sagt Thilda Tornéus och Hanna Lindroth. Till sin hjälp hade de en yngling, som auktionerats ut av kommunens fattigvård. Dessutom var två ladugårdspigor städslade. I köket hos fröken Maria arbetade en kökspiga. På gården arbetade också flera drängar och sommartid extra slåtterkarlar. Äldste drängen var husbonddrängen.

Ladugårdspigans lön var 100 kronor om året i kontanter. Mat, husrum och allt annat som kunde vara "naturliga" nyttigheter var gratis för pigan. Butiksbiträdena Thilda och Hanna hade ingen kontant lön. Thilda var ju dotter i huset med kontanter vid behov utan angivande av lönesumma. Husbonddrängen hade 120 kronor i årslön. De övriga heltidsarbetande drängarna 100 kronor. Kökspigan hade den sämsta kontantlönen, nämligen 80 kronor om året.

Arbetsdagarna var långa för alla på gården. Vid pass klockan fem på morgonen påbörjades dagens alla sysslor. Butiken öppnades klockan åtta och stängdes på kvällen när den sista kunden gått. År 1926 lades affären ned, det vill säga samma år som Johan Tornéus junior, avled.

Semester fick de städslade en vecka om året, nämligen den sk römppäviikko, som inföll i slutet av september, vid Mikaelitiden. De anställda fick då sin årslön och gåvor som tack för god arbetsinsats. Vanliga presenter var "mjuka paket". De innehöll främst kläder, skor, handskar, vantar och tyger.

Vintertid, när det var som kallast, sov alla i det varma pörtet. Ganska snart erhöll dock Tornéus-gården kakelugnar i sex av rummen. Någon av dessa är än i dag en sevärdhet. Eldningen vintertid var ett stort och viktigt arbete för pigor och drängar. Det fina var att man h ade egen torr björkved, efter mått sågad och huggen för storugnen och spisen i pörtet och kakelugnarna i rummen. Speciell ved fanns även för ladugårdsgrytan och bastun. Drängarna hade ett styvt arbete vintertid med att fälla och från skogen transportera hem långved för kommande vinter.

På vinden inreddes ett rum i den norra änden. Detta rum delades av Thilda och Hanna och i detta rum slutade Thilda sina dagar i februari 1961.

Mjölken spelade en central roll i bondesamhällets produktion. Den silades i ladugården och separerades inne i huset. Separatorn stod alltid redo under vindstrappan. I "sjudagarshyllan" i farstukammaren stannade man fil. Filmjölken var ett viktigt livsmedel. Fil ur bytta åts ofta som söndagsmat. Smörkärnan var ständigt i gång. En stor del av hushållets inkomster fick man vid försäljning av hemkärnat smör, ofta avyttrat till affärsmän i Haparanda. Skummjölken var godis för kalvar och hushållsgrisen. Ost ystades enligt gammal metod. Man fick löpe ur kalv-och grismagar. Enzymet chymosin gjorde att mjölkens protein föll ut som ostmassa.

Årsarbetstiden för tjänstefolk var vid sekelskiftet 1900 minst dubbelt så lång som nu, det vill säga minst 3500 timmar. Arbetstakten var för de flesta människor okända begrepp.

När Tornéus-gården i början av 1920-talet fick elbelysning, började en ny era i gårdens liv. Mäns och kvinnors hemslöjd och alla inomhusarbeten kunde nu året om utföras i hygglig belysning. Karbid- och fotogenlampornas tid var snart ute.

Julmaten bestod främst av lutfisk på torsk, skinka, kalvsylta och risgrynsgröt. Köpmanshuset hade givetvis gott om kryddor av skilda slag. Rieska, hembakat knäckebröd och halvtjock rågkaka smakade utmärkt med hemkärnat, extra saltat smör. Även pigor och drängar bjöds på ett par supar brännvin när man på julafton åt gemensam julmiddag. Fröken Thilda läste julevangeliet ur Lukas 2 och ledde bordsbönen.

Av Tornéus-gårdens ekonomibyggnader var ladugård och stall äldst. År 1900 byggdes ett par magasin av vilka det ena inrymde stor vedbod. Gården var enligt gammal stil kringbyggd med mangårdsbyggnaden ställd i norr - söder. Gårdens kryddgård och ängsmarken öster om gårdstomten var väl inhägnade med gärdsgård som bitvis var sk hankgärdsgård (sianjalka-aita). Till gården hörde också marker på Mikkolansaari. Hanna Lindroths hus på gårdstomtens södra sida har en gång stått på nämnda holme. Stationsvägen, som byggts under efterkrigstiden, kom tyvärr att gå alltför nära Tornéus-gården.

Den nya tiden gjorde sitt intåg i lilla Matarenki 1854 när byn fick folkskola. Undervisningsspråket, som från början varit finska, blev 1890 svenska i en av folkskolans klasser. Tornedalens Folkhögskola började arbeta 1899. Järnvägen nådde byn 1914. Både män och kvinnor fick rösträtt 1921. På den tiden var mer än 80 procent av befolkningen finsktalande. Ett skolhem byggdes för barn från kommunens avsidesliggande byar och gårdar 1928. Samma år började postverket stämpla Övertorneå istället för ÖfverTorneå. På senhösten 1939 blev Övertorneå ett härläger med tusentals beredskapssoldater i byn och trakten däromkring.

Under efterkrigstiden har Övertorneå samhälle helt förvandlats.Tornéus- gården är sedan någon tid dagis och förskola men borde kanske vara ett kulturhus för exposition av den tornedalska kulturen i dåtid och nutid. Ägaren till även denna Tornéus-gård är Övertorneå kommun.