Om det någonsin funnits en rese inom den svenska musiken, så är det Hilding Rosenberg (1892 - 1985)

Han kallas vår förste store modernist, med bakgrund mot den svenska nationalromantiska musik som åstadkoms strax innan och parallellt med hans eget skapande, men det är väl knappast modernism i nutida bemärkelse man i första hand tänker på när man nuförtiden lyssnar till Rosenberg.

Rosenbergs konstnärliga livsverk behärskas av en stränghet, en klarhet, som direkt för tanken till Vilhelm Ekelunds sena aforistik. Båda dessa för den svenska kulturskatten så ytterst betydelsefulla konstnärer föddes med tolv års mellanrum vid Ringsjön i Skåne; Ekelund 1880 i Stehag, Rosenberg 1892 i Bosjökloster. Kanske borde det på annan plats avhandlas hur det skånska Ringsjölandskapet påverkade dessa konstnärers väg mot det avklarnade och i djupaste mening pindariskt försokratiskt klassiska i såväl form som innehåll - det vore en värdig uppgift!

De frukter som Vilhelm Ekelunds och Hilding Rosenbergs konstnärskap gav tillhör det finaste av det svenska genom tiderna, bortifrån det dunkelt förgångna som föregick det klingande runoristandet, i en linje över Ehrensvärd och Geijer fram till det vibrerande nu som banar sig väg i ett nytt milleniums ännu otänkta tankar.

Ekelund var i bästa mening en författarnas författare, och Rosenberg en tonsättarnas tonsättare. Hilding Rosenberg har ju rent allmänt haft ett enormt inflytande på det svenska musiklivet under nittonhundratalet, men han har framförallt direkt fostrat ett antal elever, vilkas namn sedan fått en egen lyskraft, som t.ex Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholm och Daniel Börtz, för att bara nämna några.

Rosenberg tog en organistexamen 1909, varpå han försörjde sig som konsertpianist och musiklärare några år, innan han fortsatte sina studier i Stockholm, med pianostudier för Richard Andersson 1918 och lite senare studier i kontrapunkt för Wilhelm Stenhammar. Efter ett chefskap på Kungliga Operan i början på trettiotalet arbetade Rosenberg i första hand som tonsättare och lärare.

Rosenbergs musikaliska dagsverke var digert. Det innehåller bl.a. åtta symfonier, ett sex timmar långt oratorium efter ett bibliskt inspirerat verk av Thomas Mann, pianomusik, solosånger, körverk, orgelmusik, solokonserter, operor, baletter etc, som alla är karaktäriserade av den speciellt Rosenbergska, genomlysta, luftiga och höstligt stränga havsbandskänsla, som har horisonten och de syner som där dansar som sitt yttersta mått.

Det är dock i stråkkvartetterna som Rosenbergs konstnärskap når sitt högsta uttryck, liksom det hos Ekelund är i den sena aforistiken som det finaste inom svensk tanke likt ett friskt källsprång i de djupa skogarnas dolska ormbunkssvalka kväller fram.

Han skrev inalles tolv stråkkvartetter, ett stycke som heter 6 Moments Musicaux, som brukar hänföras till stråkkvartettsamlingen, samt en ofullbordad stråkkvartett från 1942. Dessa verk skrevs mellan åren 1920 och 1972, fastän en del av dem undergick senare revideringar av tonsättaren. Under en sällsynt inspirerad period åren 1956 - 57 tillkom inte mindre än sex stråkkvartetter; nr 7 - 12.

Caprices fullständiga utgåva i en box med sex CD kan inte nog berömmas. Här har man samlat de allra bästa interpreter för det grannlaga uppdraget att tolka en av de största gärningarna inom svensk musik. Resultatet är lysande! Dessa stråkkvartettsensembler, från den äldre Kyndelkvartetten till den senare Talekvartetten, spelar med den inträngande känslighet och initierat återhållna expressivitet som dessa glimrande facetter i den svenska stråkkvartettslitteraturen kräver.

Här är svenskhorisontens bergknallar. Här är Vilhelm Ekelunds sparkstöttingsturer över 1940:talets isar i Saltsjöbaden. Här har vi alla någonting att lära oss om oss själva.