Hilding Rosenberg - Pianokonserterna 1 & 2 - Daphne DR 1006/CDA. Mats Widlund p, Sveriges Radios Symfoniorkester under Petter Sundkvist. Inspelat 1997. Speltid: 61:20.
Man är där, direkt, i pianots vindlande spiraltrappa, med stråkarnas svepande vindar blåsande genom håret - och plötsligt har man den vidaste av utsikter. Hilding Rosenbergs första pianokonsert (1930) tar sats i ett inledande ”Allegro energico”, och det är en synnerligen passande angivelse, även om det längre fram i satsen även inflikas lugna, hymnartade partier. Det låter ryskt, det låter Sjostakovitj, Prokofjev, Vainberg! Det här är briljant musik, porlande pärlband av klaviaturer som slingrar och krumbuktar som en katt i en tecknad serie, eller som i en balettuppsättning med ett dussin berusade, spretande och knyckande Pinnochiodockor, yrvaket levandegjorda i kompositörens vildaste dagdrömmar!
Ändå var Rosenberg tveksam inför sin skapelse. Han slutförde bara två satser. Han lånade ut kopior av satserna till Sven Brandel 1930, kanske för ett utlåtande om de solistiska partierna, men de blev kvar hos honom, och glömdes bort. Dessa två satser dök upp igen i Brandels kvarlåtenskap, och uppfördes först 1992!
Andra satsen, ”Adagio espressivo”, är ett folktonsintonande lyriskt stycke, som smeker kvällsdimmeartat genom partituret, men inte utan kraftfullare, mer understrukna partier längre in i satsen. Ett processionsfärgat parti i satsens mitt manar fram något ödesmättat, obönhörligt mitt i det sköna, och mot slutet tonar ett glaspärleartat spel ut i en soloviolin.
Den här ofullbordade pianokonserten är något av det skönaste, fräschaste jag hört inom denna genre, och det är verkligen tråkigt att Rosenberg inte skrev den avslutande finalen, vilken bara finns i påbörjade fragment.
Den pianokonsert som länge ansågs vara Rosenbergs enda - och den är ju den enda fullbordade - skrev kompositören 1950. Denna konsert tar ett kraftigt avstamp i en Bartokbesläktad kolorit, men sjunker snart nog ner i en trankilare stämning, som dock ännu något längre in i satsen rörs upp av solistiska och orkestrala crescendi. Konserten följer det klassiska mönstret snabb - långsam - snabb, men det är påfallande hur pass lite plats Rosenberg ger åt orkestern. Det är bara i mellansatsen som orkestern får blomma ut i en symfonisk roll. Desto mer spelrum ges förstås i motsvarande grad till pianots slagverksaktiga solistiska pärlband.
Det här är en viktig utgåva, som ger nya inblickar i det oerhört viktiga dagsverke som är Hilding Rosenbergs. Denna musik är intrikat, kraftfull, och ibland kontemplativ. Den är uppfinningsrik och fantasifull. Det här är en CD man gärna ofta återvänder till, och för den som är intresserad av den svenska kulturskatten och den svenska musiken är den en självklarhet. Återigen bländas man av Rosenbergs storhet som kompositör. Han står ingen av de internationella giganterna efter. Den åsikten befästs än mer efter denna CD med pianokonserterna.
Interpreten, Mats Widlund, spelar så briljant att man förbluffas. Det är ett lysande pianospel han presterar, och orkestern ligger precis rätt i samspelet med solisten. En verklig pärla i senare års svenska skivutgivning! Grattis, Daphne!
