Claude Loyola Allgén - Schackspel med djävulen

När Claude Loyola Allgén innebrändes i sin utkylda och oelektrifierade villa i Täby den 18 september 1990 tillsammans med sina partitur var han sjuttio år gammal och mitt uppe i sitt värv. Lågorna tog bl.a. ett nästan färdigt beställningsverk; en saxofonkonsert.

Allgén hade alltid haft en position utanför de etablerades krets. Trots att han mer eller mindre perifert ingick i den s.k. Måndagsgruppen, betraktades han ändå av sina kollegor (utom kanske av Sven-Eric Johansson) som en särling, och t.o.m. en så pass vidsynt kollega som Karl-Birger Blomdahl sa att Allgén var ”en som helst skrev niostämmiga fugor i praktiskt taget ospelbara tempi”, som var en ”hyperintellektualist” och ”höll på absolut objektivitet”.

Inte heller Måndagsgruppens läromästare, Hilding Rosenberg, hade mycket till övers för Allgéns kompositioner.

Trots detta massiva motstånd, och trots att hans verk i stort sett aldrig uppfördes, fortsatte Claude Loyola Allgén, som före sin konvertering till katolicismen hette Klas-Thure Allgén, sitt intensiva kompositionsarbete, genom de delvis självvalt utfattiga år som ledde fram till den eldsvåda som tog hans liv. Många av hans verk var långa, och särpräglat komplicerade, även om det också finns kortare och betydligt enklare tonsättningar i han oeuvre. Han kan väl i trots och egensinnighet bara jämföras med sin lyckosammare tonsättarkollega Allan Pettersson, vars samtliga verk numer finns inspelade, och flera verk dessutom i fler än en inspelning. Av Allgén har inte mycket funnits på fonogram. Tore Wiberg spelade in pianostycket Ave Maris Stella 1964. Infogas bör att Bengt Hambraeus, som alltid haft ett mycket öppet sinne, tidigt, i brytningen mellan fyrtiotal och femtiotal, spelade Allgéns orgelverk och försökte sprida kunskapen om denna musik och få den uppförd. Karl-Erik Welin var den som 1973 äntligen lyckades få Allgén invald i Föreningen Svenska Tonsättare.

En vändpunkt kom 1989, då Ny Musik i Borås med Björn Nilsson i spetsen den 24 september samlade några av de främsta interpreterna i Sverige till en konsert med uteslutande musik av Allgén. Tonsättaren var själv med i Borås, vilket måste ha varit oerhört omtumlande för denne ensamvarg som vant sig vid att sitta i sitt utfattiga utanförskap och skriva omfattande verk som han inte någonsin räknade med att få uppförda. Jag uppfattar hans komponerande de ensamma åren som ett slags schackspel med djävulen, eller ett inåtvänt läggande av patiens i en andlig spegelsal.
De som deltog den där betydelsefulla septemberdagen i Borås Folkets Hus var Mats Persson, pianist och tonsättare, Kristine Scholz, pianist, Henrik Löwenmark, pianist, Anna Lindal och Staffan Larsson, violinister, Mikael Larsson, altfiolist, Chrichan Larsson, cellist, stråkkvartetten Svenssonkvartetten, Maria Höglind, sångerska, Borås Vokalensemble m.fl.
I samband med de senare radioutsändningarna från detta evenemang sändes delar av en intervju som Rolf Haglund gjorde med Allgén, och denna intervju från hösten 1989 är en verklig pärla. Det är fantastiska saker som där sägs, och jag hoppas att någon av de initierade personer som 1989 tog sig an Allgéns musik i Borås kan ha viljan och förmågan att förse oss med en rejäl biografi med verklista, även innehållande denna glimrande intervju.

Det är bara ytterst sällan som det kommer verkligt viktiga skivor, som har betydelse även utöver sitt omedelbara spridande av musik, men nu har en sådan kommit ut i handeln. Den här inspelningen av Allgéns ”Fantasia” med den mångkunnige Mats Persson vid pianot är decenniets fonogram; det tvekar jag inte att påstå, och jag hoppas innerligt - och förväntar mig! - att detta bara är början på en rejäl Allgénutgivning. Jag önskar och tror att Mats Perssons CD på Alice ska visa sig vara den murbräcka som bryter igenom den etablissemangets Berlinmur som hållit Allgéns konst instängd ett halvsekel.

”Fantasia” är ett fyrtionio minuter långt solopianoverk i en tät men genomlyst väv - ett slags motljus genom höstarnas spindelnät, med alla Allgénkaraktäristika inherenta i kompositionen.
Jag tror inte att vilken pianist som helst skulle kunna göra detta intrikata verk rättvisa, men Mats Persson med sin pianistiska och konstnärliga briljans och sitt djupa engagemang i Allgéns musik är den självklare interpreten. Persson säger i CD-häftet (som i sig i själva verket är en bok!) att stycket först verkar spreta åt alla håll; ”Det finns en habanera som låter som om den kom från Carmen, det finns Bartókinspirerat rytmiskt pregnanta motiv och det finns melodiska motiv som skulle kunna vara tagna ur någon schlager från 50-talet”. Persson tyckte vid en första anblick att stycket var en slags collage, men efterhand märkte han hur sammanhållet och komplext stycket egentligen var, hur det var sprunget ur samma idé och att det fanns ett släktskap mellan olika teman. Alltså kräver Allgéns musik lite extra engagemang från lyssnarens - och även interpretens - sida, men upplevelsen, den konstnärliga livskänslan, blir så mycket intensivare, så mycket klarare. Allgéns pianomusik, säger Persson, är mycket friare än t.ex. hans stråkkvartetter. Den kan vara, tror Persson, en ”blandning av konstruktion och intuition”. Det är ett äventyr att kasta sig ut i denna solopianomusik, som stundtals är så oerhört intensiv att den kan föra tankarna till några av Conlon Nancarrows tätaste kompositioner för självspelande piano - utan några analogier i övrigt med Nancarrow. Persson påpekar också att Allgéns metod i detta stycke ofta är att ”sudda ut” teman medelst ”snabba, virtuosa löpningar”, för att sedan låta helt nya teman stiga som Fågel Fenix ur askan. Det är inte fråga om en Hegelsk tes-antites-syntesmetod, utan ett totalt utsuddande, förnekande, följt av helt nya musikaliska påståenden, som sedan i sin tur förnekas och byts ut! Det är oerhört fascinerande, och förmodligen utan motstycke i sin ”monolitiska kraft”!

Det kan vara bra att rensa sina sinnen från auditiva slaggprodukter innan man sjunker in i Allgéns tonvärld. Jag lyssnade på Bachs ”Das Wohltemperierte Klavier” i fyra timmar, i fyra olika tolkningar med respektive Tatjana Nikolaijeva, Glenn Gould, Friedrich Gulda och Samuel Feinberg, innan jag hängav mig åt Allgéns ”Fantasia”. Då var sinnet rent, jungfruligt, och jag var i jämvikt, som en nyss kalibrerad portovåg.

Mats Persson har jobbat hårt med detta stycke, bl.a. genom att från originalmanuskriptet vaska fram en läsbar och användbar notbild, vilket var nödvändigt eftersom Allgéns piktur allteftersom under de år då han filade och la till hade förändrats, och eftersom stämmorna glidit isär när Allgén gjort sina tillägg. Utan detta stora arbete, som bara just i den delen tog Mats Persson en hel månads heltidsarbete utan några helgledigheter, hade vi inte haft denna fantastiska CD i vår hand. Jag bockar och bugar inför sådan en eldsjäl!

Skivbolaget Alice’ inspelning är ljudmässigt en av de allra bästa jag hört! Ljudbilden är klar, ren, genomlyst, nära - glimrande vacker! Det är inte alls självklart att få så fina inspelningar i sin hand. Nyligen skaffade jag Rachel Podgers upphaussade inspelning av Bachs Partitor och Sonater för Soloviolin på holländska Channel Classics. Döm om min besvikelse när jag upptäckte att skivan innehöll lika mycket förbipasserande bilar och fläktljud från luftkonditioneringen som violinmusik av Bach! Samma otyg kunde jag konstatera i en ny inspelning med pianomusik av Sjostakovitj med Raymond Clarke på brittiska Athene Records. Ändå hade dessa skivor fått lysande recensioner i The Gramophone, trots att de i och för sig fina solistiska insatserna p.g.a. oljuden blev helt onjutbara. Man borde nog i recensionerna i fackpressen även ta upp sådant, för det kan ju vara helt avgörande för lyssningen. Alice’ Allgéninspelning får stora A i betyg även i detta hänseende. Här är det bara musiken som hörs! Om inspelningsplatsen har något att göra med det lysande resultatet kan jag bara rekommendera skivbolagen att göra fler inspelningar på Nyköpings Konserthus (Culturum), där Johan Petri och Niklas Billström spelat in decenniets fonogram!

Utgåvans hela koncept är mycket sobert, rent av läckert. Designen av Cecilia Frank är så vacker att hon bör omnämnas särskilt. Utgåvan är egentligen en bok i CD-häftesstorlek om över 100 sidor med en oerhört intressant längre essä om Claude Loyola Allgén av Mats Persson, innesluten i en vackert präglad hård pärm med reliefer av noter och Allgéns ansikte. Längst bak i boken ligger CD-skivan i sitt speciella slip-case av styv papp. Mycket smakfullt!

Jag vill gärna tro att denna utgivning på Alice bär sig ekonomiskt, vilket skulle öka möjligheten att fortsätta med en större Allgénutgivning. En självklar fortsättning vore en dubbel-CD med den långa Fiolsonaten med Anna Lindal vid stråken! En internationell lansering av Allgén måste till, och jag har inga dubier om att Allgén i sinom tid kommer att nå samma internationella ryktbarhet som Allan Pettersson nu röner - och då får vi svenskar stå här och skämmas över den försummelse vi visat Allgéns livsverk.