Baba O'Riley

För mig har alltid den typ av musik som kommit att kallas minimalism varit liktydig med Terry Riley, alltsedan den dag i sjuttiotalets början då jag för första gången hörde den porlande "A Rainbow In Curved Air" genom taket från grannen ovanför i det gamla rivningshus som jag då bebodde.

Den så kallade minimalistiska musiken uppstod i U.S.A. på 1960-talet, som en slags västerländsk musikalisk tillämpning av gamla österländska tanketraditioner. Den karaktäriseras av vad som till en början kan upplevas som en påträngande entonighet i ett evigt utsträckt ickeskeende, som dock vid ett noggrannare och mer fördomsfritt lyssnande visar sig bestå av små mikroskeenden som repriseras och tas om, medan de långsamt går ur och i varandra tills de såsmåningom nästan omärkligt övergått i någonting annat. Det blå har övergått i violett, och det gröna har försvunnit i det turkosa.
Ibland kan ett riktigt bra minimalistiskt stycke liknas vid en leksakssnurra som står stilla, men våldsamt snurrande, mitt i synfältet, innan den i spiral försvinner ut genom horisontskarven eller bort mellan molnhoparna: Både stillhet och rörelse, både oföränderlighet och förändring - och alltihop händer egentligen i lyssnarens huvud!

Nog låter denna karaktäristik som något man plockat upp hos en guru vid Ganges, och visst kan man spåra en stor portion indiskt inflytande i den minimalistiska traditionen. Detta gäller kanske främst den filosofiska basen för musiken, eller det sinnestillstånd i vilket man både skapar och avnjuter minimalistisk musik. Det är lätt att hamna i ett meditativt eller rent av hypnotiskt tillstånd vid avhörandet av denna musik.
Medvetandet svävar ut i viktlös tanklöshet, och man lutar sig tillbaka i varat och låter udda vara jämt!
Terry Riley, född 1935 i Colfax, Kalifornien, har också mycket riktigt haft sin egen guru i Indien. Han reste alldeles i början på 1970-talet till Indien för att studera nordindisk sång i Kiranatraditionen för sångaren Pandit Pran Nath, och han har också studerat tablaspel för tablaisten Kanai Dutta.
Den amerikanske musikern och tonsättaren LaMonte Young, som tidigt experimenterade med olika sorters alternativstämningar av sina instrument, var en av Terry Rileys studiekamrater, och han var kanske också en av Terry Rileys främsta, tidiga impulsgivare.

Terry Riley var till att börja med saxofonist och pianist, men såsmåningom övergick han till det som han nog har blivit mest känd för: Långa klaviaturimprovisationer med digital delay, vilken möjliggör för honom att spela en mängd stämmor med sig själv.
På "Desert of Ice" från skivan "Shri Camel" låter han inte mindre än sexton olika orgelstämmor dansa i den musikaliska väven!
Visst är han en illusionist, Terry Riley, som lurar in oss i bedövande vackra lustiga hus, med försåtligt sköna perspektiv och ljuvligt förmildrande ljussättningar.

Det finns flera andra tonsättare och musiker som har skrivit musik i det minimalistiska idiomet, men som dessvärre också manierat och grandiost slagit mynt av den populism som alltid döljer sig i all äkta konsts mantelfåll.
Många av dem har förfallit till överdriven kommersialism och ett utslätande tillmötesgående av ett penningstint och trendkänsligt publikums otränade och föga intresserade sinnen.
I många fall har deras musik bara resulterat i ett meningslöst tuggummituggande, där käkarna mal på tills fradgan tränger fram genom mungiporna.
Musiken har bara blivit en gest, en rörelse utan innehåll.
De har helt enkelt saknat ande och humor, och de har gått den förflumnings ärenden, som naturligtvis uppstått i denna musiks kölvatten, med en förutsägbarhet lika stor som amen i kyrkan, utan att egentligen ha ett uns med konstens sanna kärna att skaffa.
I Terry Rileys musik har skönheten och anden alltid funnits, och resultatet har blivit en oerhört sensuell musik, som i sin värme, oförställda ärlighet och österländska humor kan restaurera den receptive lyssnarens själsförmögenheter.
Jag vill påstå att man går från ett möte med Rileys musik som en lite bättre människa än den man var när man kom dit!
Riley har skrivit många verk för olika instrumentbesättningar, och på senare år har han i samarbete med den kända Kronoskvartetten skrivit ett antal stråkkvartetter.
Nu ska vi dock lyssna på en av Rileys så typiska klaviaturimprovisationer; "Persian Surgery Dervishes", i en konsertinspelning från Théatre de la Musique i Paris 24 maj 1972.


Jag tillbringade nyligen en hel söndag i sällskap med Terry Rileys persiska kirurgdervisher, och ett menageri av bilder projicerades därvid på ögonlockens insida, i sann hörselbioanda!
Några av dessa syner har jag samlat till ett surrealistiskt galleri. Innan vi lyssnar till Terry Rileys "Persian Surgery Dervishes" ska jag ta er med genom detta de minimalistiska synernas galleri:

När det gäller Terry Riley vill man gärna skjuta upp ur savannerna och skeva ut i en rymd av tomhet och runda svävande former i det krökta rummets mötesplats för näsor och nackar, men vi gör en kraftansträngning och klamrar oss heliumlätta kvar strax över de gröna lövmassorna i Sydamerikas djungler, där fukten kokar upp i termiken till gigantiska åskstoder kilometervis upp i himlarna, medan gälla skrik från apor och papegojor skär i hörselgångarnas böjar.

Vi svävar med lätthet ut över afrikanska savanner där gräset blänkande böjs i vinden, och ser zebrorna som svartvita xeroxkopior gå i små hjordar och beta. Men vi vet inget med säkerhet - bara att vi bärs fram över landskapet, i lågsniffar som ibland kan vara hisnande. Vi skjuter ut i luftrummet mellan väggarna i Grand Canyon, men genomför strax en flyguppvisning över trädgårdarna i Versailles, där bildat folk från 1700-talet vilsamt konverserar i långsam promenadtakt.

Det är "Persian Surgery Dervishes" på en konsert vid Théatre de la Musique i Paris 24 maj 1972. Riley spelar på en elorgel så att sinnet stäms i österländsk hypnos genom den varma kvällen.
Han väver ett sällsamt mönster i purpur och guld runt våra föreställningar, och en gyllene Buddhafigur stiger med korslagda ben över Paris med en värld av gåtfulla hemligheter i sina ögon.

Rileys fingrar över klaviaturen kittlar i nacken, och en berusning som gränsar till orgasmens totala närvaro i ögonblicket sköljer genom hjärnbarken. Fingertoppar och ögonfransar glöder och vibrerar i sinnets uppgående i Den Store Anden, i droppens uppgående i havet, i den andlösa gemenskapen med allt levande.

En ångvält bullrar fram över rykande asfalt, en stridsvagn skjuter undan träd och bilar på sin väg mot hämnd, en 18-hjuls långtradare dånar tre dagar i sträck från New York till San Francisco, en rymdfärja stiger i majestät över Floridas träskmarker, en Gud går förklädd och fingrarna dansar i ohöljd extas över klaviaturen i Paris en kväll i maj.

Riley O´Baba!!!

Det vanvettiga mikroskavandet putsar kranierna i Kambodja benvita, där de ligger uppkastade i högar som reminiscenser av den mänskliga andens ondskefulla böjelser, och de gräsomväxta relieferna i Angkor Vat får ett lyster runt konturerna, som hade Jehova själv ett finger med i spelet.

Samtidigt spelar strålkastarna över Pallas Athenas Parthenon på Akropolis, och sökljusen från en jumbojet lyser upp landningsbanan i New Delhi, just när planets tunga tonnage dånar in över banänden och sätter hjulen i betongen med en suck av lättnad.

Basgångarna från Rileys elorgel bygger bruna slingrande tunnlar av infraljud djupt nere i jorden, genom lermassor och pålverk, och publiken ute i mörkret i majnatten svävar några decimeter över sina säten på denna magiska klaviaturné med Baba O´Riley.

En armé av blåjeans marscherar i takt uppför Champs Elysées. Från en tvärgata väller en hord av kakiskjortor ut i jeansmarschen, och en kaleijdoskopisk dröm lyfter mellan paradgatans alléträd och sveper fram över trottoarkaféernas absintlängtande vilsamheter.

Motorerna susar mjukt under huvarna på nerkabbade vrålåk som glider fram längs trottoarkanterna som servostyrda tordyvlar. Inne i en gränd trycker ett Strindbergst Infernominne under pulserna från Baba O´Riley, och en Stig Dagermankult bidar i förstäderna sitt utbrott.

777 grönglänsande kolibrier står orörliga i luften framför 777 gyllengula blommor i Panama, och en svärm av fjärilar exploderar över snabbköpsparkeringen i Waxahachie. En övergödd Texasrevisor med cigarr i munnen och stetsonhatt på huvudet stannar upp på väg till V8:an som kurar om 375 hästkrafter i solhettan.

Riley O´Baba!!! Baba O´Riley!!!

I Paris skär Riley tunna skikt av natthimlen ovanför Place de la Concorde, och rullar ihop dem till tacos fyllda med aritmetik och österns kryddor, och i den röda jorden i Palestina vilar skriftrullar oupptäckta under nybyggarnas vitkalkade hus i de ockuperade områdena.
En blankslipad cylinder växer ur marken vid Place Pigalle, trafiken stannar upp, och människorna väller ut ur bilarna och lyssnar.

Riley O´Baba!!! Baba O´Riley!!!

Ett bulkfartyg med styckegods rundar Kap Horn, och champagnekorkarna flyger i den saltbemängda havsluften. Albatrosserna svävar med orörliga vingar över Falklandsöarnas sista utposter mot havsvidderna, och i en lägenhet på 89:e gatan på Manhattan ligger en byggnadsarbetare från Ohio i feberyrsel när Baba O´Riley letar efter en ingång till den femte dimensionen högst upp i elorgelns register.

Nere i Antarktis kalvar glaciärkanten, och stora isberg sjösätts i mullrande ultrarapid.
En tanke föds ur en spricka i den grönländska inlandsisen, och tanken är tunn som 1700-talets silke och stark som arabernas kärlek till Om Kalsoum.

Strandpiparna i Karelen lämnar hieroglyfiska budskap efter sig i Saimaas barrsvarta fjärranöars strandsand, och långt bort över vattnen lyser en strandhammock ilsket rött som ett landmärke för bakrusiga abborrfiskare.

Vid Porkala Gård står en gyllene grodtotem, i vars skugga den försåtlige finsmakaren, panikpoeten som är myrors bane, lurar med munhålan full av glömda ord och famnen full av ofött, dödfött och ofullgånget, men i villande skogen har han plockat en bukett till verandans svirrande myggdans, och bortifrån bäverdammen skär en gransångares vassa vässande genom vinden över viken.
I saunans dunkel skymtar sagoberätterskan från Särkisalmi vildhårig och svettblänkande genom ångdunsterna som ett sagoväsen ur karelska korpskogar, där minnena av Väinämöinens undflyende Aino och Lemminkäinens ömma moder växer vilda i skvattramdoften över myrarna.

Nattljuset susar bladguldstunt över silverdimmornas stråkdrag längs Saimaas glas.
Under nattens luftiga kupol gör uggledrömska gränsskogar susande halt inför Saimaas bäverhaltiga lomropsvidder, och gökgället ljuder ur öppna fjärdar.
En morkulla sveper orrk-orrk-ptssiande över trädtopparna i sitt drag, och i skumma dikeskanter bortom trädgårdslanden lyser kabbelekorna i nattens svala fukt.
Tornseglarna svischar i branta vinklingar runt bastionerna i Savonlinna.

I Porkalastugan blandas björkvedsbraseknastret med det svaga klirret från sagoberätterskans strumpstickor och de transparenta silverklangerna från Shivkumar Sharmas santoorhammare i Raga Karjala, medan Saimaanattens tidlöst folkloristiska bonader fastnaglar Porkalafolket i legendomspunna sirligheter.
Ikonmålerskan med mårdhårspenseln lutar sig in mot fönsterrutans svaga andning, och i Paris gjuter Riley ande i materien medan jungfruliga världar stiger ur orgelmanualen.

I Lyrans stjärnbild slukar en supernova okända världar, och i den tunna luften i Lhasa övergår en tanke i handling medan det salta jaktéet sköljer genom tibetanska munkstrupar.
I södra Jordanien stöts kardemumman till kaffet i beduintältens bronsmortlar, och den spröda klangen faller som punschslantar genom den kyliga ökennatten.

Utskruvad ur sammanhangen skenar den existensiella leksakssnurran fram genom tidsåldrarna. Gud skyndar fasförskjuten bort mellan galaxhoparna med mänsklighetens samlade arvsanlag i en fingerborg, och Terry Riley bygger sagoslott med tinnar och torn i den såpbubblebubblande orgelminimalismen på Théatre de la Musique.

Det vilar ett oerhört tryck över den punkt i universum som är Terry Riley, och han snittar med orgelns vassaste toner Zorromärken i den parisiska natthimlens sammetskupol, och Kosmos blöder över Skapelsen.

Riley O´Baba!!! Baba O´Riley!!!