OM KALSOUM

I arabvärlden vore den frågan absurd, ja, en blasfemi.
Hennes popularitet i arabvärlden kan vi inte göra oss en föreställning om ens om vi kombinerar populariteten hos en Presley, en Taube och en Caruso.
När hon gick ur tiden hade hon på ett rent organiskt sätt infogats i den arabiska folkkroppen.

Kalsoum hade under en mycket lång karriär blivit en självklarhet, en klangbotten, en bordun genom den arabiska folksjälen, och hon var lika älskad hos en kung Feisal som hos den fattige Nilbonden.

Den känsla av helighet som omsluter namnet Om Kalsoum återspeglas på ett påtagligt sätt i baksidestexterna till hennes LP-skivor, och i häftestexterna till hennes CD-utgåvor: texterna existerar helt enkelt inte. Jag frågade en gång en representant för den största europeiska distributören av Kalsoums fonogram, Sono Disc i Paris, om detta. Han svarade i ett tämligen förnärmat tonläge att Om Kalsoum var för stor, och att hennes historia var för stor, för att man skulle vilja försöka sammanfatta hennes antecedentia på några sidor. Kalsoum finns, anser man, i sin utstrålning, i sin egendomliga sekulära helgonstatus, som hennes glisserande, beslöjade och genomträngande melankoliska röst bär ut genom tusen sinom tusen högtalare i den panarabiska kulturkretsen. Något utöver detta behövs inte, anser man på Sono Disc, och något utöver detta är, tycker man, otillbörligt, men i den västerländska klåfingrighetens anda ska jag nu övergå till de faktiska uppgifter som står tillfinnandes för att försöka tränga bakom myten Om Kalsoum.

Hon föddes som det tredje och sista barnet i en fattig familj i en liten by på landet i Nildeltat. Hennes far, al-Shaykh Ibrahim al-Sayyid al-Baltaji var imam i bymoskén. Det finns olika bud om när hon egentligen föddes. Det mest tillförlitliga datumet är dock den 4 maj 1904, eftersom det anges i gamla folkbokföringshandlingar från hennes födelseby Tammay al-Zahayrah, där föräldrarna bodde i ett litet hus byggt av lera.

Hon hette egentligen Fatima Ibrahim al-Sayyid al-Baltaji, men hennes senare artistnamn Om Kalsoum blev desto mer passande, eftersom ödet verkligen gjorde henne till Egyptens ”Om”; hela landets modersgestalt.

Om Kalsoums far fick sin magra utkomst från moskén genom att sjunga religiösa sånger vid bröllop och andra ceremoniella festligheter på hemorten och i närbelägna byar.

När Om Kalsoum var fem år gammal började hon i koranskolan. Hon lärde sig sjunga av sin far när hon hörde honom lära ut sångtekniken till sin äldre bror Khalid. Hon blev alltså redan som barn förtrogen med den utomordentligt konstfulla gammalarabiska sångtekniken i korandeklamationen.

Med tiden blev Om, tack vare sin exceptionellt starka och säregna röst, en attraktion i bygden, och förstesångare i faderns musikgrupp. Allteftersom familjens möjligheter ökade började man färdas vida omkring, för det mesta till fots.

Om Kalsoum uppmuntrades att bege sig till Kairo för att vidareutveckla sin karriär, vilket hon gjorde 1923. Hennes lärare al-Shaykh Abu al-aila presenterade henne för poeten Ahmed Rami som undervisade henne i poesi och förfinade hennes behärskning av klassisk arabiska.

När Om Kalsoum började sjunga i Kairo bestod hennes repertoar till stor del av de sånger hennes far hade sjungit i Nildeltat. Den typen av sånger framfördes vanligtvis av en förstesångare - en soloartist - som ackompanjerades av ett korus om två eller fyra män, men i Kairo på tjugotalet betraktades denna stil som gammalmodig.

1926 insåg hon att hon knappast skulle komma vidare i sin karriär ackompanjerad av sin familj. Hon började då städsla framstående och kända instrumentalister. Hon bytte ut sin gamla, religiösa repertoar mot nya, moderna kärlekssånger som skrevs speciellt för henne. Ett par år senare, 1928, klassades Om Kalsoum som den förnämsta sångerskan i Kairo.

Det var framför allt radiomediet som gjorde henne stor i Egypten. Fyrtio år i rad gav Om Kalsoum på första torsdagen i varje månad konserter, som alltid var utsålda. Månget privatplan skyndade då till Kairo. De som inte hade biljetter satt kl.22 vid sina radioapparater och lyssnade till direktsändningarna. Vid denna tid var gatorna så gott som tomma i Kairo och andra egyptiska städer. De som inte lyssnade i sina hem flockades på kaféerna, där radioapparaterna förmedlade den glisserande och överväldigande rösten till de trollbundna lyssnarna.

Under 30-talet blev hennes sånger alltmer virtuosa, sedan hon tränat och skolat sin röst till nya höjder. Sångerna var också, i tidens anda, mycket romantiska, och moderna i sin musikaliska dräkt. Hon arbetade i stor omfattning med texter av den romantiske poeten Ahmed Rami, och med kompositioner av Muhammad al-Qsabji, som införlivade europeiska instrument som cello och kontrabas i sina ensembler.

Hon begärde under 1940-talet in sånger i en gammalegyptisk stil. Dessa sånger avvek i hög grad från de romantiska sångerna från 1930-talet. De var arabiskt neoklassicistiska, baserade på gamla arabiska poetiska och musikaliska traditioner.

På 40-talet fortsatte Om Kalsoum att stärka sitt inflytande genom att bli medlem av den församling som bestämde utbudet i Egyptiska Riksradion, varpå hon dessutom blev ordförande i det Egyptiska Musikerförbundet.
Hon blev känd för sin starka personlighet, och hon var alltid fast besluten att bli tagen på allvar. Hennes skarpsinne var famöst, och många fruktade hennes taggiga humor.

Hon hade problem med sin hälsa redan i början av 30-talet, och hennes medicinska problem förföljde henne hela livet. Det rörde sig framför allt om lever- och njurproblem, men 1946 drabbades hon också av en allvarlig luftrörsinflammation. Dessa hälsoproblem och hennes oro för att för alltid förlora sin röst ledde henne ner i en djup depression.

Hennes konvalescens blev utdragen. Hon behandlades 1949 på Bethesda Naval Hospital i U.S.A. på inrådan av Egyptens Ambassadör i Washington, men hon drabbades nu också av en kronisk ögoninflammation, vilken tvingade henne att i fortsättningen bära mörka glasögon.

Om Kalsoum hade stigit från den fattiga familjen i lerhuset i den lilla byn till att bli en omsusad och beundrad celebritet i den egyptiska överklassen, tills hon t.o.m. kunde umgås med den egyptiska kungafamiljen. 1946 friade Sharif Sabri Pasha, en farbror till Kung Faruk, till henne, men äktenskapet förhindrades genast av den kungliga familjen, vilket orsakade Om Kalsoum mycken sorg och grämelse. Hon hade trott att hennes ställning skulle möjliggöra ett sådant parti, och hon blev mycket besviken när hon insåg att hon trots allt inte var accepterad som en jämlike i de kungliga gemaken i Egypten.

Slutligen gifte sig Om Kalsoum 1954 med en av sina läkare, Dr Hasan al-Hifnawi, en känd hudspecialist. Han hade presenterats för Om Kalsoum av Ahmed Rami.

Om Kalsoums med tiden förbättrade hälsa gjorde det möjligt för henne att 1955 återuppta sina framträdanden på en regelbunden basis. Samtidigt tog hon upp nya, moderna kärlekssånger skrivna av den yngre generationen textförfattare och kompositörer. Denna nya inriktning kulminerade i samarbetet med kompositören Abdl al-Wahab. 1964 producerade de den mycket populära sången Inta Umri, som var den första av tio sånger som hon och Wahab producerade tillsammans.

På 1950- och 1960-talen utvidgade Om Kalsoum sin roll i det egyptiska offentliga livet, och efter Egyptens nederlag i kriget mot Israel 1967 började hon ge konserter för att samla in pengar till den egyptiska staten. Dessa framträdanden liknade mer statsbesök än konserter, och Om Kalsoum blev alltmer Egyptens röst och ansikte i världen.

Från 1971 försämrades Kalsoums hälsa dramatiskt. Hennes mars- och aprilkonserter fick ställas in. Under en konsert i december 1972 kände sig sångerskan yr och matt. Hon genomförde konserten, men den blev hennes sista.

Sången Hakam aalayna al-hawa skulle premieras våren 1973. Om Kalsoum ville spela in den innan första publikframträdandet, vilket hon gjorde hon under stor ansträngning och vånda den 13 mars 1973. Inspelningen tog tolv timmar. För första gången i sin karriär tvingades hon sjunga sittande på en stol. Sången blev aldrig framförd inför publik, men skivan gavs ut. När man lyssnar på den hör man tydligt att det är en bruten Om Kalsoum framför mikrofonen.

Vid hennes sista sjukläger samlades stora skaror. Syriska radion upprättade en direktlinje till sjukhuset i Kairo, så att lyssnarna kunde följa utvecklingen minut för minut. Den egyptiska tidningen Al-ahram publicerade dagliga bulletiner om hennes hälsotillstånd.

Hon dog av hjärtfel till följd av strejkande njurar den 3 februari 1975.
Folkmassorna fyllde Kairos gator, och dessa sorgens härskaror tog kistan från de officiella bärarna och bar Om Kalsoums stoft genom Kairos gator i tre timmar, innan hon kunde föras till sin sista vila. Det har uppskattats att hela fyra millioner sörjande följde Om Kalsoum på den sista färden.

Men vari låg då hennes hemlighet? Hon hörs ju den dag som idag är över hela arabvärlden, och inte bara där. Hon har egna hemsidor på Internet, och i Egypten finns en radiostation som enbart spelar Om Kalsoum. Många försök har gjorts att försöka förstå bakgrunden till hennes omåttliga popularitet. Somliga menar att det ligger en slags tillvänjningseffekt i botten, eftersom denna sångerska i över femtio år medverkade i - och dominerade - det arabiska musiklivet.
Andra menar att Om Kalsoums särskildhet ligger i att hon som enda arabiska sångerska har fört vidare den gammalarabiska sångtraditionen.

Det faktum att hon äras på alla nivåer inom det mångfasetterade arabiska samhället har nog också sin grund i att hon inte begränsade sig till ett enstaka musikaliskt idiom. Hon sjöng glödande kärlekssånger, men ägnade sig också åt såväl politiska, nationalistiska sånger, som åt den religiösa traditionens sångliga uttrycksformer.

Till slut kanske ändå den mest plausibla förklaringen till hennes oerhörda, gränsöverskridande genomslagskraft helt enkelt ligger i hennes oförlikneliga, starka, särpräglade och uttrycksfulla röst, och i hennes förödande intensitet.

På 1920-talet började hon ge ut grammofonskivor.
Hon har gjort ett antal rena studioinspelningar, men till sin rätt kommer hon framför allt i sina konsertframträdanden. Publiken älskar henne, ja, de nästan älskar med henne vid hennes framträdanden, och bifallet är öronbedövande i de korta pauserna mellan sångernas olika avdelningar. Merparten av hennes många inspelningar gjordes vid dessa redan i konsertögonblicket av kultstatus omgärdade begivenheter.

Många fruktar att den gammalarabiska sång- och gestaltningstraditionen har gått i graven med Om Kalsoum, och just hennes monumentala ställning kanske avhåller epigoner från att ens försöka. Man talar ju i Egypten om sina tre nationalemblem: Nilen, pyramiderna och Om Kalsoum!

Hennes sånger är formidabla i sin energi, sin sensuella, ja rent erotiska kraft, sina poetiska modulationer och hisnande glissandon! Rösten är förhållandevis mörk och beslöjad, men den framstiger klar och enträgen ur denna beslöjning, och den går in i ryggmärgen, ja, den lyfter en i nackskinnet! Det typiska arabiska kapellet ligger hela tiden och understödjer med sina arabiskt hanterade stråkar, flöjter, dragspel, slagverk och ibland elgitarrer och hammondorglar.

Sångerna inleds oftast av ett flera minuter långt instrumentalt intro, och den normala tidsutdräkten för en Om Kalsoumsång på CD är cirka en timme. Dessa konsertskivor, hur omedelbara de än låter, är dock av nödvändighet redigerade utgåvor, för konserterna med Om Kalsoum varade för det mesta i tre till fem timmar! De kunde då i och för sig bestå av flera sånger, men det var inte ovanligt att en enda sång kunde vara flera timmar. Detta berodde på att publiken kunde påverka hur många omtagningar som gjordes av vissa partier i texten, genom att högljutt begära sådana! Faktum är att konserterna i allmänhet började vid 22.30 på kvällen, för att sedan fortsätta ända fram till 04.00-tiden på morgonen därefter, och ibland längre! De enda riktigt äkta inspelningarna av hela Kalsoumkonserter finns i radioarkiven och hemma hos Kalsoumaficionados som själva bandat radiosändningarna från konserterna. Om Kalsoum kan heller inte njutas styckevis. Man bör låta henne sjunga ut, hel och hållen, precis så hel och hållen som man kan höra henne på de visserligen redigerade, men ändå timslånga CD-utgåvorna. Där, i lyssnarens tranceartade uppmärksamhet förlorar tiden sin betydelse i sångens skönhet! Där finns den arabiska poesin! Låt den skölja genom anatomin!

Hennes röst är så självklar i arabländerna att den blivit arketypisk. Den utgör en fond till det dagliga livet. Den är en viktig ingrediens i den mylla som den moderna arabiska kulturen tar näring ur.

Om Kalsoums sånger är en slags förutsättning för den nutida arabiska kulturstämningen, och då absolut inte enbart med bäring på musikkulturen. Nej, Om Kalsoum är en akustisk fond, ett kollektivt, arketypiskt hörselminne, som ger varje arab hemortsrätt i sin kultursfär.

Om Kalsoum marknadsförs som tidlös, löst ur alla sammanhang, och som tidlös ska hon betraktas; man ska låta sig förloras i hennes sånger.

Den alldeles för tidigt bortgångne amerikanske tonsättaren Morton Feldman, vars musik jag upplever som tidlös, eller oberoende av tid, sa en gång att de flesta västerländska tonsättare sysslar med att mäta tiden, medan han själv, Feldman, sysslar med tiden som sådan. Däri ligger en viktig distinktion, som också kan ha en viss bäring på Om Kalsoum. Låt Om Kalsoum skölja oss med till den plats där tidsbegreppet förlorat sin trolldomskraft!

Somliga - enstaka - kulturyttringar är så starka, så omöjliga att komma runt eller ignorera, att de till sist spränger ramarna för sina ursprungliga möjligheter och går in i en ny dimension. Detta var vad som hände med Om Kalsoum. Denna sångerska har så till den milda grad genomsyrat den arabiska kulturkretsen, också i den arabiska diasporan, att hon har blivit självklar, grundmurad, stadfäst.

Såsmåningom blev hon så stor, i kraft av sin säregna, oerhört vackra och sensuella röst, att hon sprängde gränserna som omgärdade det arabiska, för att alltmer uppmärksammas även i Europa och resten av världen. Hon framträdde inte längre bara i Kairo, utan kunde upplevas på t.ex. Olympia i Paris och på många andra ställen.

Personligen minns jag hur Om Kalsoum kom in i mitt liv i det tidiga 1970-talet, då poeten och bildkonstnären m.m. Sune Karlsson kom hem från Mellanöstern med ett slitet vinylexemplar av Hajartak, som sedan snurrade så gott som oavbrutet på grammofonen i det gamla rivningshuset i Nyköping.

I augusti 1975, alltså Om Kalsoums dödsår, beredde säregna meteorologiska skeenden vägen för en het ökenvind från Nordafrika, och jag minns att det var så varmt i Mellansverige att man understundom nödgades stänga valsverket i Oxelösund.
Vi riggade upp högtalarna på verandan till rivningshuset, mot bakgården, och satt ute i syrenbersåns skugga i hörnet av gården och hörde Om Kalsoum sjunga We Marret El Ayam så att rösten ekade mellan rivningshuset och skjulen runt grusgården, medan vi lät något kallt och läskande rinna genom våra strupar. Ack, det var som hemma i Arabien!

I mitten på sjuttiotalet fanns inga freestyleapparater, men jag monterade en kassettbandare på min tioväxlade Crescent, och spelade Om Kalsoum när jag cyklade runt i den sörmländska sommarens vackraste dagar, medan nimbusmolnen bubblade upp till gigantiska åskstoder högt över de glittrande sörmländska klarvattenytorna. Kalsoum hade sannerligen sprängt sina kulturella gränser!

Den främste Om Kalsoumkännaren i Skandinavien är med säkerhet chefsbibliotekarien på Östasiatiska Museet i Stockholm, Lars Fredriksson. Han publicerar uppgifter om Om Kalsoum - bl.a. hennes jättelika diskografi - på Internet. Titta in på http://almashriq.hiof.no/egypt/700/780/umKoulthoum/discography/
eller http://sunsite.kth.se/feastlib/mrf/yinyue/arab/uk/UKunused/ukSONOdisco.html
Ytterligare en mycket bra Om Kalsoumadress, med biografiska uppgifter, är http://almashriq.hiof.no/egypt/700/780/umKoulthoum/ Där finns många av hennes sånger i gif-bilder med arabisk text, liksom soundclips.

Skivorna ges ut av flera bolag. Ett av dem är Sono Cairo, som på etiketten Sono Disc återutgett Om Kalsoums 78-varvare och LP-skivor på CD. Sono Disc distribueras i Sverige av Amigo: www.amigo.se Sono Disc har nyligen sålts till ett annat bolag, och Kalsoumskivorna måste för närvarande köpas från Saudiarabien, vilket enligt distributören går trögt, men problemet är enligt Amigo på väg att lösas. Det finns dock alltid en god lagerhållning av hennes skivor på Multi Kulti på S:t Paulsgatan 3 på Söder i Stockholm, som också har en mycket bra sajt där man kan beställa skivorna: http://home3.swipnet.se/~w-39932/
För den som vill fördjupa sig lite mer i Om Kalsoums historia rekommenderar jag boken "The Voice of Egypt - Umm Kulthum, Arabic Song, and Egyptian Society in the Twentieth Century" av Virginia Danielson, The University of Chicago Press, ISBN 0-226-13612-4.

Salaam!