HELLACOPTERS   

BY THE GRACE OF NICKE    

   Lemmy anses som Gud av de flesta hårdrockare. Må så vara. Men vem tar hem tronen som Sveriges Rock Gud? Yngwie J. Malmsteen? Skulle inte tro det va! Yngwie må ha flinka fingrar, men känslan då? Den riktiga känslan. Den som gör att allt bara löser sig av sig självt. Var finns den? Nä, skall man få fram Sveriges Rock Gud nummer ett, ja då får man t.o.m. rota sig längre ner än bara till Dregen. Vad jag vill ha är en som har allt – han skall rocka, han skall ha en tillbakalutad image och kunna skriva låtar. Men mest av allt skall han ha känslan. Känslan för vad han sysslar med. Det har Nicke Andersson i skivaktuella HELLACOPTERS. Han kan som Sveriges Rock Gud lugnt kalla sig Nick Royale utan att skämmas för det!

   Visst vi har läst om bandet överallt. I Sveriges största Metalblaska Close-Up gick det att läsa en lång intervju med bandet. Men på något sätt känns den ofullständig. Bandmedlemmarna frågas ut en efter en, ändå är informationen om bandets överhuvud nummer ett intetsägande. Vem är Nick Royale egentligen? Slave To Metal började luska och efter ett tag lyckas vi snappa upp honom i Borlänge några timmar innan bandet skall upp på scenen. Vi börjar från starten. Nicke är sex år och KISS är världens tuffaste band!

   - Jag såg en ”filmis” med KISS på och det var så allt började!

   - Då var det kört, fast att jag aldrig hade hört dem. Man såg ju på bilden att dem var bäst.

   Men någon inbiten KISS-fanatiker blev det trots allt inte av lillkillen Andersson.

   - Nä, jag vill inte kalla mig fanatiker på något sätt alls. Men KISS har betytt väldigt mycket för mig, de var ju dem som fick upp mina ögon för musik. Men KISS-fanatiker…näää. En KISS-fanatiker är väl mer som en frimärkssamlare skulle jag vilja påstå. En som tycker att ”Hot In The Shade” är lika bra som ”Rock N´ Roll Over” och det tycker INTE jag! Därför är jag ingen KISS-fanatiker.

   Nicke börjar skratta och tillägger snabbt.

   - Jag kan skratta åt KISS och det kan inte KISS-fanatiker.

   Annat som gick in i Nickes musiköron vid den här tidpunkten var även Alice Cooper (”- Han hade också smink då, så det var självklart.”) och hör och häpna CHEAP TRICK (”-Det låter konstigt, men dem hade jag en skiva med och den tyckte jag var svinbra.”).

   - När jag frågade morsan om andra rockband så sa hon bara ”-Du har ju KISS, det får räcka.”.

   Nickes HELLACOPTERSkollega, bassisten Kenny Håkansson växte upp på samma ställe som Nicke (Stockholmsförorten Vårberg förf. anm.) och tillsammans utforskade dem musiken.

   - Vi satt hemma hos hans farsa och det var så vi upptäckte band som SEX PISTOLS och RAMONES. Du vet hur det är när man är liten, det är abrupta slut på allting. Då var det väck med KISS prylarna och punk för hela slanten.Det varade ganska länge faktiskt… tror det var från det vi gick i tvåan ända fram till sjuan. Då kom jag in på hårdrocken, det var väl ganska logiskt tror jag. Man såg ju många punkband som hade MOTÖRHEAD tröjor på sig och då undrade man ju lite vad det var för något. Sen var det någon klasskamrats storebrorsa som lyssnade på hårdrock som hade det hemma. Det var ju så på den tiden – storebrorsor lyssnade på hårdrock! Så då blev det MOTÖRHEAD och TWISTED SISTER och sånt.

   Jag frågar Nicke när han upptäckte rock n´ rollen och han börjar småskratta åt sig själv när minnena tränger sig på alltmer…

   - Jag kommer ihåg ett blandband som beskriver övergångsperioden rätt väl….

   Nicke fortsätter skratta.

   - …det var MÖTLEY CRUE på ena sidan och CELTIC FROST på den andra.

   - Det var väl där någonstans tror jag! Sista året på kollo och man ville att allt skulle gå fort så in åt helvete. Det var det viktigaste, så då blev det även hardcore och deathmetal, det spelade liksom ingen roll – bara det gick snabbt!!!

   Men allt kommer tillbaka och cirkeln sluts.

   - Sen så började Fred (Fred Estby – DISMEMBERs skinnpiskare förf. anm.) och jag lyssna på KISS igen. Kenny, som då inte lyssnade på hårdrock utan var mer inne på svensk garagerock, fick in mig på STOOGES och MC5 och jag började upptäcka sådant som jag missade när jag lyssnade på punk. Allting handlar ju om att rota sig till rötterna, alla inspireras ju någonstans ifrån. Inget JUDAS PRIEST utan Chuck Berry liksom! Allt hänger ihop.

   Efter diverse band ihop med KENNY och FRED blev det första bandet på allvar deathmetalgänget NIHILIST vilket senare utmynnade i en ny version av bandet kallat ENTOMBED. I detta Stockholmsgäng hamrade Nicke pukor under många år men –97 lämnade han bandet. Då hade han sedan ett par år tillbaka HELLACOPTERS (hans alldeles egna band vilka han sjunger och hanterar guran för) och tron om att ha det på den tiden mer garageskrammelaktiga bandet som ett band och inte som ett sidoprojekt gick i stöpet.

   - Jag inbillade mig att det skulle funka att ha båda banden. Att det inte skulle vara ett sidoprojekt. Jag hade börjat få nog av ENTOMBED, slår man ihop NIHILIST perioden så var det ju ändå tio år. Det var ju hundra anledningar just då till att jag slutade. Men jag är övertygad om att jag hade slutat även om jag inte hade haft HELLACOPTERS. Det var ju inte enbart för att det inte gick att köra två band samtidigt.

   Ändå låg inte HELLACOPTERS som ett självklart fokus när han lämnade ENTOMBED. Det var ju ändå inte bara därför han slutade.

   - Tanken var väl inte direkt att jag skulle satsa på HELLACOPTERS. Allting blir ju som det blir. Vi har väl aldrig haft någon tanke eller plan för bandet.

   Att han plockade upp gitarren när han bildade HELLACOPTERS föll sig naturligt. Det har liksom alltid funnits en gitarr där och man kan ju när man lyssnar på nya ”The Grace Of God”, bandets femte studioalster i ordningen, även höra att han är duktig på att hantera den. Men lågmälde Nicke är ingen som skryter om sitt gitarrspel.

   - När jag fick första trumsettet så ville jag ha en gitarr också och hade en av de billigaste märkena på den tiden. Jag har alltid skrivit riff till låtar och så i ENTOMBED, men aldrig ”spelat gitarr” på något sätt. Men det har man ju blivit piskad att lära sig nu!

   - Men jag tycker ju fortfarande inte att jag är någon gitarrist. Jag är ju en trummis.

   Men din spelskicklighet och känsla går inte att ta fel på!

   - Känslan finns ju. Men det är väl som jag har förstått på senare år, jag är väl trots allt rätt bra på att fejka!!! Gör man bara något med övertygelse så kan man komma undan med det mesta. Jag är ingen bra gitarrist alls, men det duger. Förhoppningsvis så blir jag väl inte sämre och då är det ju lugnt.

   Man hör Nickes skratt väl även om kökspersonal skramlar i bakgrunden.

   Nicke förklarar också på ett bra sätt vad HELLACOPTERS handlar om när vi kommer in på deras karriär. De startade en gång som något typ av vad man idag kallar för ”garageband” och har genom åren renodlat sin stil och gjort det till sin egen grej. Förra plattan ”High Visibility” (-00 Led Recordings) satte ribban och nya alstret hoppar lugnt över. Att bandet hamnar i ett nummer av Slave To Metal kan kanske för många ses som konstigt, men Sveriges allra bästa Rockband förtjänar all uppmärksamhet. Som sagt Nicke får ordet!

   - Det är tre ackord med vers och refräng. Det var det när vi började och det är samma sak nu , fast vi kanske har lärt oss att spela lite bättre och så. Vi vill inte upprepa oss, så vi brukar försöka hitta en annan ljudbild. Vi spelar ju det vi gillar och sedan är det upp till folk att tycka vad de vill. Vi har ju hört en del reaktioner på nya plattan. En del kallar det för stadium hårdrock andra för pop… ääähhh faan, jag orkar inte längre.

   Herr Royale ger upp med ett leende på läpparna. Man kan ju inte göra alla nöjda och han har fått höra både det ena och det andra genom åren. Det är väl också han som får ta skiten antar jag, han skriver ju nästan uteslutande allt material och då är det väl också han som får stå till svars – helt förtjänt antar jag. Nicke anses av många inom branchen som en att se upp till, han verkar sprudla av ideer och konstigt nog så är det inga dåliga låtar han spottar ur sig. Kreativiteten verkar flöda i denna storstadskille.

   - Jag gillar ju det här. Det är ju inget man har valt utan det känns som att man har blivit tilldelad den uppgiften här i livet. Det verkar som att det är menat att jag skall göra det här.

   Men trots att han är fylld av ideer och låtar hela tiden så frångår han inte standarden – ”Kan inte skriva på turne!”.

   - Nä, det går faan inte. Man kanske kommer på ett riff på soundcheck men dagen efter är det bortglömt. När man turnerar är allt så annorlunda – det är lite dagis, man släpper allting.

   Dagen innan intervjutillfället hade bandet en ledig dag. Turnen startade dagen innan dess och denna lediga dag ledde precis som vanligt till något nytt.

   - Jag gjorde väl kanske tre, fyra nya ideer som kanske kommer leda till nya låtar. Jag brukar spela in allt med bandspelaren om jag har något band ledigt, mycket är ju fruktansvärt dåligt men det blir alltid något bra när man börjar sålla ut.

   Inspireras det gör han utav all musik. Vill dock poängtera för alla som inte vet att det är stor skillnad på att inspireras och influeras!

   - Man inspireras ju utav allt möjligt. Sist köpte jag en skiva med en countrysnubbe som hette Guy Clarke som var jävligt bra. Inte för att det skulle låta HELLACOPTERS utan mer för att det är bara inspirerar mig. Samtidigt kan jag höra något på radion som är fruktansvärt ruttet och det kan ju också inspirera mig till att göra något som är bättre. Jag lyssnar på allt, skitsam om det är JUDAS PRIEST eller om det är han Guy Clarke, huvudsaken är bara att det är uppriktigt och inte handlar om pengar. Och det sistnämnda blir det ju bara sämre och sämre med nuförtiden känns det som.

   Men från pengar till något helt annat. Nicke är ingen fanatiker, men det finns dem som är och för att stilla törsten på sådana har HELLACOPTERS givit ut många singlar och de flesta på vinyl. Men tvärtemot vad jag tror att Nicke skall säga så överraskar han i sitt svar!

   - Det hela har gått över styr!!! Det har kommit för mycket, det är ju faan svårt att hålla reda på det.

   Veckan innan denna intervjun landar Janne Starks ”The Encyclopedia Of Swedish Hardrock And Heavy Metal Vol 2” i min brevlåda och i den går det att läsa tre sidor enbart med plattor HELLACOPTERS har släppt. Därtill kan man lägga en halvsida text om bandet plus ett litet fel som letat sig in - Kenny spelar bas inte trummor. Trummorna avhandlas av Robert Eriksson, därutöver kan man lägga Robert Dahlqvist på gitarr och klaviatur-nissen Boba Fett. Men åter till Nicke… som minst sagt blir paff över att de fyller tre sidor discografi utan att ens nya plattan är med i alla dess format!

   - Är det sant!? Där ser man.

   Nicke gapskrattar och låter minst sagt paff.

   - Det är just därför vi har släppt första volymen av ”Cream Of The Crap!” (Universal – 02), och skall komma med en volym två inom snar framtid. De skall liksom innefatta allt. Det här E-bay fenomenet har gått överstyr. Att en utgången singel är dyrare än en svåråtkommen singel med BLACK SABBATH från –73. Det är orättvist på något sätt.

   Jag berättar för Nicke hur jag köpte deras första singel ”Killing Allan” direkt den kom ut –95. Jag beställde den via postorder för tjugonio spänn enbart för att jag hade läst vilka medlemmar bandet innefattade (Läs: Nicke och Dregen). Nu har den stigit betydligt och har väl ett värde på över femtonhundra kronor nu.

   - I början fick man ju faan kasta grejerna efter folk! Ingen ville ju ha sakerna, men samtidigt är det ju smikrande. Lyssnar man på den så är det ju inte värt pengarna. Det var billigare att spela in den än vad den kostar på E-bay, det är ju frimärkssamlartyperna som styr det här.

   Samlare påstår sig aldrig Nicke ha varit även om han har varit/är en person som står och rotar i backarna hos secondhand handlarn. MEN han är ute efter låtarna och musiken. Men visst finns det undantag.

   - Jag skiter ju egentligen i om det är en förstapress eller så. Men visst är det en förstapress som innefattar att man får en poster eller så, då kanske man vill ha den.

   Men efter mycket om och men så kryper han till korset att han samlar lite i alla fall.

   - När det gäller KISS så har jag ett litet annat förhållande. De var ju de första jag lyssnade på. När jag började lyssna på punk så krängde jag ju iväg alla KISS skivorna. Nu vill jag ha tillbaks dem skivorna med klistermärken och så. Det är väl det enda samlandet men det är ju inte komplett för fem öre.

   En annan sak som Nicke får stort utlopp för på HELLACOPTERS plattor är sin artistiska talang. Många av omslagen pryds av Nickes teckningar och även en hel del finurliga saker finns i bookletarna etc. etc.

   - Det är kul! Vinylsinglar görs i ett bra format. Vi har ju inte gjort allt själva. Men när man har fått en ny ide så har man kunnat få ner det på en singel.

   Många tror nog att Nicke fick stryka på foten när dem signade till Universal-bundna bolaget Led Recordings. Men Nicke ville fortfarande styra omslag etc. så han satte sig helt enkelt inte i den situationen.

   - Vi såg till att fixa ett bra kontrakt, som passar oss i HELLACOPTERS som band. Det står t.o.m. en klaosul i kontraktet som ger oss rätt till att släppa sex eller sju vinylsinglar per år på småbolag. Vilket vi aldrig skulle ha tid att göra, MEN vi kan göra det. Det var vi jävligt noga med att få med i kontraktet.

   Hur hamnar man då på ett så gigantiskt bolag?

   - Våran deal med White Jazz var slut och det var så struligt där med att MNW skulle ta över. Allt kändes så skakigt. Så vi bestämde oss för att inte fortsätta där och började prata med både independentbolag och stora bolag. Vi kände Martina och Daniel på Led och då kändes det inte så jobbigt att gå till ett stort bolag, när det var folk man kände som jobbade där. Nu blev det ju inget bra slut på denna historien, Led har ju brutit med Universal. Folk har bytts ut och det är inte samma kontakter. Så går det ju till på stora bolag, folk är utbytbara. Så vi får väl se vad som händer, det är ju inte värre än att man säger nej.

   Nya plattan ”By The Grace Of God” är den mest genomtänkta plattan bandet släppt hittildags. Ett riktigt mästerverk som istället för att slå på knock går in först efter tionde lyssningen. Kanske just för att den är så tillbakahållsam av sig. Nicke har dock svårt att uttala sig om nya plattan.

   - Det är så svårt att prata om sina egna grejer. Alla verkar dessutom ha olika åsikt om plattan. Jag behöver inte ha någon åsikt om den. Är jag nöjd när jag har spelat in den så är jag färdig, sen lyssnar jag inte på den något mer. Då är det viktiga att spela live.

   HELLACOPTERS är enligt mig inget band som försöker lättflirta på nya skivan. I mitt tycke är den ingen kommersiell platta överlag. Den kräver en hel del av lyssnaren och det är just det som gör plattan till ett riktigt mästerverk.

   - Det är kul att du säger det, samtidigt som jag har hört precis tvärtom utav andra.

   ”Jag förstår exakt att du har hört det Nicke!” replikerar jag snabbt som blixten som pryder skivans omslag. Men jag tycker inte att man upptäcker låtarnas storhet förrens efter en massa lyssningar. Då plötsligt blomstrar skivan ut på allvar!

   - Det är skitkul! Det finns dem som sagt som dig, men de flesta har sagt tvärtom.

   En skiva skall växa, den skall inte sitta där direkt. Då dör den ganska snabbt!

   - Ja, precis. Det blir ett bäst före datum. Det är ju skitkul att du tycker så här. Det känns nu som att vi har gjort något rätt i alla fall.

   - Till skillnad från tidigare så vill vi göra en produktion som är lite annorlunda. Det är simpel rockmusik med tre ackord, men vi vill göra att man hittar nya smågrejer för varje lyssning.

   Bandet spelade in tjugo låtar i studion. Tretton hamnade på skivan, en blev baksida på en singel. Men sex låtar av kvalitet återstår. Är det så att vi kan vänta oss ett nytt HELLACOPTERS vax inom snar framtid?

   - Det beror på. Går det bättre för denna plattan än för de tidigare så blir vi kanske tvungna att förlänga turnen lite. Då finns det kanske en större efterfrågan. Men vi skulle ju kunna spela in en ny skiva i morgon utan några som helst problem känns det som. De låtar vi har kvar från inspelningen är inte omöjligt att de hamnar på nästa skiva. De är inga dåliga låtar utan togs bort enbart för att vi inte ville ha mer än tretton låtar på skivan.

   När kommer del två av ”Cream Of the Crap!” ut då?

   - Det hade bara varit till att slänga iväg den redan idag. Allt finns ju redan. Men det är väl dumt att släppa den ihop med detta släpp. Det blir väl någon gång till året skulle jag tro. Folk är ju redan sura för att de bara har fått en halv affish…

   Fäller man ut bookleten i skivan så finns där precis som Nicke säger – en halv affish. Nästa halva kommer med del två. Gissa vem som ritat den? Just det. Nicke!

   - Det var väl lite tanken. Inte att folk skulle bli sura utan att man måste ha båda plattorna för att få affishen. Den kommer säkert ut till sommaren. Det hänger lite på denna skivan.

   Som med all säkerhet kommer bli succe. HELLACOPTERS har gått en lysande framtid tillmötes, vad beror framgångarna på?

   - Det har ju gått bra i Sverige i alla fall.

   Men vad är hemligheten bakom framgångarna? Vad detta det du trodde skulle ske när du startade bandet?

   - Nej. Det har ju aldrig funnits någon plan. Vi ville bara vara ett rockband och för att få spela live så var vi tvungna att spela in någonting.Och det var vi ju snabba med… Så då blev det ju ”Killing Allan” redan efter tre rep, vilket säkert var för tidigt. När vi spelade in singeln så hade vi inga som helst planer på en fullängdare. Hade någon då sagt att vi skulle spela in fem fullängdare så hade jag nog smålett lite grann. Jag är ju glad på många sätt att det har blivit som det har blivit. För vi har ju aldrig kompromissat i stort sett. Någon lite skitgrej kanske, men inte om några stora grejer.

   - Vi har ju aldrig haft som mål att bli stora, så det känns rätt skönt. Det känns ovanligt idag, tyvärr. Det är trender och mode som styr. Att det går bra för oss – visst det har väl med låtar och så också att göra,men… – beror mest på tur. Se nu på musikklimatet. Nu har det blivit inne med lite mer garage-ig rock. Så nu skulle man väl släppa en platta som ”Supershitty To The Max” för att passa in i det rådande klimatet. Nu hamnar vi säkert mellan två stolar igen. Det är det enda sättet man kan överleva på. Man måste vara nöjd med det man gör själv, då är allt annat en bonus. För sneglar man på trender så funkar det inte. Kanske är det därför det har gått bra? Jag vet inte. Förra skivan sålde guld – det känns helt otroligt.

   Nicke har kommit till den positionen att han kan leva på musiken. Men det är ett hårt slit som ligger bakom framgångarna.

   - Det är ju ett jobb. Jag har insett det nu. Jag ville väl aldrig förvärvsarbeta förr. Men detta är mitt jobb och det är bra att ha ett har jag insett. Jag är lyckligt lottad för jag har ett jobb som jag trivs med.

   Det måste ändå var ett väldans slit. Ni turnerar väldigt mycket. Är det ett måste för att överleva som band bland alla andra som finns på stjärnhimlen?

   - När man får till en bra konsert mellan band och publik så finns det ju inget annat som toppar det. Men för att nå dit så måste man spela hela tiden. Dem stunderna kommer ju inte varannan dag, visst kan det vara en bra konsert, men det där magiska kanske infinner sig var tionde spelning och då måste man ju ligga ute på vägarna för att uppnå det. Jag har en slags hatkärlek till att vara ute på turne. Jag är inte alls som klippt och skuren för turnelivet, jag är otroligt folkskygg och har alltid så varit.

   Det roliga är att jag tror att många med mig trott tvärtom – i alla fall vad man märkt utåt sett.

   - Det är väl så. Det är väl en sida av en. En människa är aldrig konsekvent och det finns väl någon sida av mig som vill spela apa.

   Då måste du bli relativt trött på att ligga ute på vägarna!

   - Ja, herregud, herregud, herregud! Det är skittråkigt ibland. Men ibland är det ju så roligt att det överväger det. Annars hade jag slutat. Vem vet jag kanske slutar imorgon. Som jag sa, vi har ingen plan. Vi får se vad som händer.

   Men är då HELLACOPTERS ett live eller ett studioband i Nickes ögon?

   - Det är klart att vi är ett liveband. Det är ju rock och sånt skall ses live. Men samtidigt så gillar jag att lyssna på rock hemma med.

   Nicke börjar småflina över sitt schizofrena svar.

   - Det är ju viktigt att spela in en bra skiva. Det är ju ett mål att få till en så perfekt rockskiva som det bara går att få. Men visst är vi ett liveband.

   Nicke har nyligen köpt sig ett torp, men han hinner knappt att vara där. Stoppen mellan turnerna och spelningarna är inte långa och då planeras intervjuerna in. Men han hoppas att få spendera mer tid i torpet framöver. Då har han även något bra att slänga på i stereon.

   - Måste bara få tipsa om ett bra band - PEEPSHOWS. Jag hade previlegiet att få höra deras nya platta igår. Den kommer i början av nästa år. Det är bland det bästa jag har hört på länge. Så det kan jag säga redan nu att när den skivan kommer ut så skall den köpas, annars blir jag fanimej sur. Dem är från Örebro och vi har turnerat med dem förut. Kolla upp!

   Nick Royale har talat!

 

Daniel Eriksson