Här kommer ett litet utdrag ur min första (icke utgivna) bok om "min grönländska ungdom". Jag har här kommit upp i den
aktningsvärda åldern av tio år och har snart varit i Maarmorilik på Nordvästgrönland i ett år:

Fram på senvintern fick jag chansen att få följa med en grönländare som hette Ditlev Fredriksen till Uummannaq.

Efter många diskussioner kom mina föräldrar så småningom fram till att jag kanske var säkrare i Ditlevs sällskap ute
på en åttamilafärd till Uummannaq än jag skulle vara hemma.

Tidigt en morgon innan solen hade gått upp hade vi selat på hans hundar och spänt för den gaska tungt lastade släden.
Det var mineralprover som skulle till vår närmaste stad för vidare transport söderut för att möta första båtlägenhetlägenhet
till Danmark.

Vi startade med ett glättigt ´iia-iia´och hundarna satte glatt skällande iväg över fjordisen, ut mot havet.

När vi passerade fjorden in till Agpat stötte vi på den första isrännan. Ditlev stannade hundarna för att i lugn och ro
kunna instruera mig i hemligheten att ta sig över en ränna som var någon meter bredare än släden var lång.

Hundra meter från rännan fick hundarna smaka piskan. Det är överhuvudtaget enda gången man låter piskan träffa, när
det är livsviktigt att hundarna ger allt. Ekipaget störtar iväg mot sprickan med mycket hög fart. Nackhåren står antagligen
som borst rakt ut på mig och jag känner hur adrenalinet drar runt i kroppen på mig. Försöker komma ihåg allt jag skall
göra. Framkomna till iskanten dånar pisksnärtarna bakom hundarna, som med dödsförakt kastar sig i vattnet och
simmande tar sig över till andra sidan. När hundarna häver sig upp ur vattnet med klorna nedgrävda i isen och vattnet
forsande om pälsarna är främre delen av släden redan i vattnet. Ledarhunden får sig en klatch av piskan och hela spannet
vräker sig fram dragande släden som en surfingbräda efter sig. så fort fören på medarna nått iskanten gäller det att kasta
sig framåt på släden för att denna inte skall stegra sig.

Om släden skulle göra detta, kommer ju draglinornas fäste flera meter upp i luften, hundarna tappar, på grund av
viktminskningen, fotfästet och släden stannar. Följden av detta blir, att om släden är tungt lastad, kommer den att
sjunka med baken först och dra med sig hundarna i djupet.

Jag har vid andra tillfällen passerat sprickor som varit betydligt längre än släden.

Det fungerar på samma sätt, men släden får inte vara tungt lastad.

Efter den prestationen var det dags att stanna och ge hundarna ett litet stycke torkat hajkött var. Detta är ovanligt.
Regeln är nämligen att inget får ges till hundarna förrän man kommit fram och lossat dem från släden. Vi passar
naturligtvis på att ta en mugg kaffe.

Efter någon timme kommer vi fram till Ukkusissat, den närmaste boplatsen till Maarmorilik.

Till min förvåning passerar vi platsen. Jag frågar nu lite försynt om vi inte skulle hälsa på bestyrer Andersson som
för övrigt var svensk.

Han bor i ett vanligt hus säger Ditlev, du skall få se något nytt, du måste lära dig. Efter bara några kilometer är vi
framme i en liten jägarby, som bara består av fem översnöade jordkulor. Igloos. Detta ord är grönländska och betyder
hus, uttalas ´ichlo´.

Några hundra meter från land vaknade hundarna, som legat nedgrävda i snön och sovit, till liv och började skällande
hälsa våra jyckar välkomna. Vi stannade nere vi stranden och gick uppför brinken mot jordkulorna sedan vi gjort fast
släden vid en uppstickande isklack. Väl uppe vid "husen" hade mottagningskommitèn ställt upp sig. Det var väl ett
femtontal människor i åldrar från några år till sjuttio-åttio. Det blev ett väldigt hälsande och ryggdunkande. De blev
mycket stolta över att en ´ vit ´ besökte deras hem och vi blev raskt inviterade på mat och värme. Eftersom det var
ca 25 grader kallt ute tyckte jag det skulle bli skönt att komma inomhus.

Dessa jordkulor har en ingång som är cirka en meter bred och hög och minst tre meter lång. Efterom jag lider av
cellskräck var det med blandade känslor jag anträdde färden genom den mörka gången. Ditlev och jag som var
besökande fick gå först, efter kom så alla de andra.

Det visade sig att hela byn skulle in i samma hus, det formligen kryllade in folk.

Inkommen började jag misstänka ett jag skulle dö av syrebrist och trängsel. Till yttermera visso slog en stank emot
mig som var helt obeskrivlig. Det hör till saken att, på den tiden detta begav sig, alla skinn bereddes i urin, varför det
i många grönlandshem ofta stod en stor balja med samlad urin vari det låg några sälskinn för preparering.

Detta tillsammans med all annan doft blev till en obeskrivlig odör. När alla kommit in satt vi formligen på varandra.
Huset var uppskattningsvis på fyra gånger fyra meter och ungefär en och en halv meter i tak. Ett sparsamt ljus
trängde in genom en fönsterglugg på kanske fyrtio gånger fyrtio centimeter. En brits som var cirka en halv meter
över det stampade jordgolvet täckte mer än halva golvytan. I övrigt fanns bara en del kastruller och muggar samt
en tranlampa, som rök alldeles väldigt.

Här inne skulle vi alltså bli bjudna på mat!!!

Ur en gryta hälldes i muggar upp en soppa som till utseendet påminde om svensk svartsoppa. Den bestod av dansk
mörk kavring kokad i sältran med tillsats av en mängd sönderhackat sälkött och späck. Jag läppjade på dekokten
och konstaterade att detta, i kombination med odören inomhus, var absolut oätligt.

Min guvernant hade emellertid nogsamt inpräntat i mig att man fick aldrig göra så att en grönländare tappade ansiktet
eller blev förolämpad. Sådant ville han sköta om själv.

Det var för mig att äta och hålla god min. Efrer en stund, när mina smaklökar dött av överansträngning, började soppan
att smaka ganska så bra, i alla händelser värmde den skönt i min frusna lekamen.

Efter denna kulinariska upplevelse var det så dags med det obligatoriska kaffet, där man ‘bryter’ i skeppskorpor. Det ätes
med sked och är jättegott.

Efter kaffet fick jag äntligen chansen att krypa ut i friska luften. Det fanns nämligen en grabb i min ålder som ville visa
mig sina hundar. Det visade sig att han aldrig tidigare hade talat med en ‘vit’. Vi skulle något år senare bli verkligt goda
vänner. Han hette ‘Jullut’, det är grönländska för Jörgen.

När alla nyheter hade penetrerats härs och tvärs, var det så dags att fara vidare. När vi kommit ut på den två-tre mil
breda fjorden innan Uummannaq blev det mera tufft. Isen hade av solen och blåsten luckrats upp, så att vi var tvungna
att springa bredvid släden för att avlasta densamma. Då har man en repögla som sitter fast i släden med ena änden och
den andra om handleden. Detta för att, om man skulle ramla omkull, inte komma ifrån släden.Att springa efter släden
är mycket ansträngande på grund av alla stela skinnkläder. Jag var ju ung och rörlig, men tyckte ändå att det var oerhört
jobbigt. Från Ditlev däremot kom inte ett stön eller ett flås. Jag tror inte ens att han svettades trots sin ålder.

Så kom vi då äntligen till Uummannaq fram på kvällskvisten. Det var sagt att jag skulle inkvarteras hos prästen. Ditlev
hade någon släkting som han skulle sova hos, Hundarna ‘parkerades’ några hundra meter ute på isen, och när dessa
hade fått varsin bit hajkött var det tid för oss att gå inomhus.

Prästen som var mycket pratsam talade flytande danska och försporde mig om förhållandena i Maarmorilik.Han berättade
att han tillika var lärare och hade ett femtiotal barn att undervisa.

Plötsligt kom en grönländarkvinna in och meddelade att jag skulle sova hos doktorn på platsen. Jag tyckte emellertid att
jag inte skulle ändra på tingens ordning, utan ville bo kvar där jag var. Hon nöjde sig med detta och fösvann.

Det sinkade emellertid inte lång stund förrän doktorn stod i dörröppningen och resolut såg till att jag följde med. Han talade
om att det var mycket olämpligt att jag som ‘vit’ sov hos en grönländarfamilj. Han fick förmodligen en svår chock när jag
berättade var jag ätit tidigare på dagen. Man skulle absolut inte gå in hos folk som bodde på detta viset. Jag fick då veta
att var och varannan grönländare hade tuberkulos i ett eller annat stadium. Jag kunde då tala om att jag var vaccinerad
mot denna sjukdom. Det spelade ingen roll. En svensk bor bara inte hos en grönländare, och därmed basta.

Detta förvånade mig mycket. Så var det inte i Maarmorilik. Jag fick senare veta att danskarna var mycket strikta i sin
samvaro med grönländarna. En dansk kunde, trots detta faktum, ta sig en grönländsk hustru. Dock inte tvärt om.

Innan vi anträdde hemfärden var jag inne hos prästen och bad om ursäkt för det inträffade. Om han skulle komma till
Maarmorilik skulle han veta att han var välkommen till oss som gäst.

Hemfärden blev betydligt längre då vi var tvungna att fara närmare kusten på grund av dålig is. Men detta hade tillföljd att
vi kom att besöka ännu en plats, nämligen Saattut, som var en liten fiskeby. Dock med en del ‘riktiga’ hus.

Nu passerade vi den lilla byn med soppan och stannade i Ukkusissat. Här fick jag tillfälle att bekanta mig med det
svenska paret Andersson som var bestyrer och skötte handelsboden. Han var även uppköpare av skinn och späck.
Det finns på Grönland de mest sofistikerade skinn, som t ex blåräv, silverräv, korsräv, isbjörn, ren, säl och hare.
Skinnen spändes upp på ramar och fick torka, för att sedan forslas till Danmark, där de betingade ett högt pris.

Eftersom Ditlev hade samlat på sig en massa prat, och hade en del bekanta att besöka, blev vi kvar över natten.
Andersson meddelade över radion att vi skulle komma hem dagen efter.

Vi passerade inte den breda sprickan på hemvägen, utan tog omvägen in i fjorden som skiljer Maarmorilik från
Ukkussisat . Vi hade ju gott om tid.

Fram på eftermiddagen var vi så hemma igen efter en mycket spännande och lärorik färd, med en grönländare som
verkligen var överlevnadskonstnär. Det han inte kunde om livsbetingelserna i sitt land, visste heller ingen annan. Han
var tillika en läromästare av oöverträffad kaliber.