En dag frampå sensommaren skulle Eklund och pappa upp på Kamarajukglaciären, eller Wegnerglaciären, som vi sade i
dagligt tal. Dom skulle undersöka en nunatakk lite längre in på inlandsisen. Ordet 'nunatakk' är grönländska och betyder
'land som sticker upp genom isen'. Ordet är, liksom 'igloo' accepterat även utanför landet. Ja, faktiskt över hela världen.

Meningen var att kontrollera om nunatakken hade samma geologiska status som mineralstenen som jag hade hittat
under "Svarta Ängeln. Pappa tyckte att om jag skötte mig ordentligt, skulle han fråga Eklund om inte jag kunde få följa
med. Efter en del resonerande hit och dit beslöts att jag skulle få vara med om min första riktiga expedition. Då det här
skulle ta tre dagar, var det två nätter som vi skulle tillbringa ute på isen. Jag fick finna mig i att om jag på något vis sinkade
de övriga genom att inte orka med deras takt, skulle jag få vända hem med Sigurd som sällskap. Detta betydde
förmodligen, att Sigurd hellre skulle ha burit mig på ryggen än vänt tillbaka.

Med som vägvisare var gamle Ditlev. Han hade varit med upp som vägvisare 1929 när Wegner skulle starta sin expedition
rakt över Grönland till östkusten. Problemet den gången var att professor Wegner omkom vid övervintringen uppe på
inlandsisen. Detta gjorde att hela projektet lades ned. Och lika bra var kanske det. Han hade fått för sig att korsa
Grönland på dess bredaste ställe med hästar och motorslädar. Han ansåg inte att hundspann var någon modern
lösning på transportproblem. Han kanske, liksom min pappa, hade problem med piskan. Inlandsisen är ju inte, som
man kanske kan frestas att tro, en jämn och fin plattå, som man kan promenadåka på. Det finns naturligtvis sådana
områden här och där. Men ofta råkar man på områden med breda sprickor på flera hundra meters djup. Då är inte
propellerdrivna motorslädar till mycken nytta. Senaste gången Ditlev hade varit uppe var 1934 tillsammans med pappa
och bl. a. ing. Dyrlöv.

Vi åkte båt in till fjordbotten och blev ilandsatta nedanför glaciären med en släde fullpackad med proviant, kläder,
tält och annan utrustning. Det var en nio man stark trupp som steg iland, och så jag förstås.

Att bestiga själva glaciären visste jag av erfarenhet, var på gränsen till omöjligt. Det visste naturligtvis även Ditlev.
Istället fick den tunga släden dras i morän och sand vid sidan om själva glaciären. Den värsta och svåraste biten,
var där klipporna stupade brant ned mot isen. Här fanns det inget annat val än att ta sig fram på glaciären. Sprickor
avlöste hela tiden varandra. En del var så djupa att ingen botten kunde skönjas i det blå diset, när man såg ned. Hela
tiden fick vi ta omvägar, varför de fyra kilometrarna upp på planisen, säkert blev det dubbla. Men upp kom vi. Och
ingen behövde vänta på unga Fredriksson.

Fram på kvällen var vi framme vid Wegners basläger. Detta var en fantastisk syn. Mitt uppe i ödsligheten
stod fortfarande motorslädarna kvar. Så ock hästslädarna och hundratals 25-liters bensindunkar fulla med bensin.
Barackerna var fortfarande intakta. Det här var äventyr för en tolvåring. Jag lovar.

Först skulle nu nattlägret ordnas. Pappa, Eklund och jag skulle sova på släden med ett tält över, var meningen.
De övriga hade två tält till sitt förfogande. Av detta blev dock intet. Det beslöts istället att vi skulle sova i den ena
baracken. Så kom spritköket fram och snart puttrade det i grytan med sälkött, strimlor av valkött och några ejdrar.
Det luktade så gott, att 'snålvattnet' började rinna till. Det finns få saker som smakar så gott som kokt sälkött med
lagom mycket späck kvar. Är man sedan hungrig och sitter ute på en släde med himmelen som tak, är det
något alldeles enastående gott. Någon hade hittat ett par skaklar till en av hästslädarna, som höggs sönder och
blev till en mysig lägereld utanför baracken. Sakta åt sig elden ned i isen. Ja, så här kan man ha det när livet är
som bäst.

"Nu borde vi väl avsluta kvällen med något alldeles extra", sade Eklund och tog fram en ett par stora burkar
med konserverade annanasskivor och en burk mjölk, som också den var konserverad med sirap. En dansk specialitet
på den tiden. "Tänk du Ingvar" sa pappa plötsligt "om det varit sådan här mjölk i den där flaskan du fick släpa hem från
skolan när du gick i första klass". När nu pappa hade väckt Eklunds nyfikenhet, fick jag berätta historien, som jag
nästan hade förträngt. Skall vid annat tillfälle berätta historien om "Grumlig mjölk"

Dagen därpå skulle pappa och Eklund, tillsammans med ett par grönländare vandra vidare till nunatakken längre
bort, medan vi andra skulle vara kvar och 'utforska' baslägret.

Det här blev en orolig natt för mig, och inte speciellt mycket sömn blev det heller. Dels var jag naturligtvis trött och
mör i kroppen, och så var det väl spänningen. Tänk att jag äntligen var uppe på denna enorma inlandsis - platå.

Så småningom hade jag trots allt somnat, för jag väcktes av att det väste från fotogenköket.

Det doftade kaffe och solen höll på att gå upp. Så snart morgonmålet var avklarat och ränslarna packade,
begav sig den lilla expeditionen iväg till nunatakken. Kvar blev vi andra och det kändes som om vi hade blivit
akterseglade och lämnade åt vårt öde i denna livsfientliga miljö. Men jag skulle inte få sitta overksam lång stund.
Ditlev, som inte följt med pappa och de andra, började prata om hur det var på fågelberget, när vi fångade lunnefåglar.

"Jag vet något som skulle kunna vara ännu mera spännande. Men det är väl ingen som är intresserad av att ta en
promenad och få uppleva något sådant". När han sagt det sista, började han att stoppa sin illaluktande pipa med
långsamma och precisa rörelser.

Den här pipan var enormt stor och gammal. Han berättade en gång att han fått den av en dansk kapten som tack
för att han dragit upp honom ur vattnet. Kaptenen hade i fyllan och villan ramlat över bord när de varit ute och fiskat.
När Ditlev hade rökt färdigt ett stopp, tog han alltid upp sin fällkniv, skrapade ur piphuvudet och slog ut det losskarvade
innehållet i handen och slängde in det i munnen som en snusbuss. När han rökte cigarr och hade ett par centimeter kvar,
vände han den med tungan så att glöden kom inåt, och släckte den inne i munnen, varefter fimpen packades ned
längst fram i underläppen.

Vi förstod väl allihopa att han förväntade sig lite uppmärksamhet från vår sida. Jag höll på att spricka av nyfikenhet, och
jag var bara tvungen att fråga. "Ja", sade Ditlev, "vi skulle ju kunna gå bort och titta ned på Maarmorilik Och se vad
dom har för sig där".

Vi var nu uppe på en höjd över havet av 700-800 meter, och jag antog att hans avsikt var att gå några kilometer söderut.
Vi skulle då kunna se ned över huvudfjorden och bort till vår by.

Men se detta var inte alls hans avsikt. När vi gjort oss i ordning gav vi oss iväg i nästan motsatt riktning. Det svindlade
till för mig när hans avsikt stod klar. Han skulle bakifrån, via inlandsisen komma fram till den översta delen av berget
med den svarta ängeln. Äntligen!

Det blev bara Ditlev och jag som kom iväg. De andra skulle göra i ordning sex stycken bensindunkar med bärremmar.
Eklund hade nämligen erbjudit mannarna fem kronor styck om det var någon som kunde bära ned en dunk. Det var
mycket pengar, men också ett tungt arbete att på ryggen bära mellan 30 och 35 kilo. Släden, sovsäckarna,
spritköket och en del annat skulle nämligen lämnas kvar däruppe på isen, när vi morgonen därpå anträdde färden hemåt.

Vi traskade iväg, och jag kom att tänka på att Ditlev egentligen inte var olik farfar där han gick framför mig. Farfar var
också gammal och hade mustasch. Det var ganska tungt att gå. Sommarsolen hade gått hårt åt isen, och det var ett
par decimeter djupt med lössnö. Det var som att gå i råa risgryn, kunde jag tänka mig.

När vi kom fram till kanten av isen, som förövrigt inte var någon kant, utan början på en brant isslänt, syntes
plötsligt taket på maskinhuset och kranen vid marmorbrottet. När jag såg nedåt isslänten, som avslutades med plant
berg på något hundratal meter, som i sin tur slutade i intet, knöt det sig i magen på mig. Ditlev påpekade för mig att
jag bara skulle intressera mig för den närmaste omgivningen på några meter. Inte för utsikten. Inte än.

Vi började nedstigningen, som inte blev så märkvärdig som jag trott. Iskanten var här inte tjockare än kanske femtio
meter. Men uppifrån syntes mig planberget nedanför väldigt smalt, och jag var övertygad om, att skulle det bli halka
av, skulle den inte räcka som bromssträcka.

Det var som att stå höst upp i en hoppbacke och se ned på den lilla plätten som åkarna skall hinna stanna på. När
vi väl var nere visade det sig att det var ganska långt fram till kanten. Kanske ett par hundra meter. Men allting lutade
sakta framåt mot stupet. Det hade känts mycket bättre om det lutat åt andra hållet.

Den här känslan, att gå svagt utför mot ett stup, satte spår i min hjärna för hela livet. Jag upplever den här händelsen
varje gång jag hamnar i en liknande situation. Suget i maggropen ned mot ljumskarna. Denna uttalade frihetskänsla,
att jag förmodligen skulle kunna flyga, om jag bara tordes försöka. Någon avlägsen förfader kanske försökte, och
misslyckades. Han bör dock ha överlevt och fått tillfälle att fortplanta sig, eftersom hans minnesgen hindrar mig från
att försöka.

Lutningen fram emot stupet ökade hela tiden, och snart nådde jag gränsen för hur långt jag tordes gå. Jag satte mig
ned och såg ut över avgrunden. Tolvhundra meter ned och ett par kilometer bort låg udden med Maarmorilik. Detta
var obeskrivbart. Om jag i det här läget kunnat se framåt i tiden, omkring fyrtiofem år eller så, hade jag fått se en av
världens längsta linbanespann. Den började nere vid byn och steg till åtta hundra meters nivån, över fjorden och
rakt in i berget genom en trettio meter hög tunnelöppning. Så skulle det så småningom se ut när min svarta ängel
blev föremål för exploatering.

Nu var det emellertid bara den vidunderliga utsikten att njuta av. Ukkusissats karaktäristiska pyramidformade fjäll
såg jag i söder, och jag inbillade mig att även hjärtfjället vid Uummannaq sågs vid horisonten. Efter att Ditlev ett par
gånger stoppat och tänt sin illaluktande pipa, var det dags att anträda återfärden till professor Wegners basläger.
Jag skulle dock genom livet bära med mig minnet av denna lilla utflykt och Ditlevs pipa. Ibland när någon
tänder en sur pipa utomhus, kan jag förnimma närheten av både Ditlev och utsikten över mitt hem uppe vid inlandsisen.

När jag försiktigt reste mig upp och lika försiktigt vände mig om mot den branta slänten upp mot inlandsisen, fick jag
känslan av att hela bergsmassivet sakta stjälpte mot fjorden. Detta berodde antagligen på att små molntappar
sakta gled över himlen och försvann över iskanten.

Vi arbetade oss sakta uppför och jag fick ännu en gång tillfälle att beundra min grönländska väns otroliga ork, trots
sin ålder. På vägen mot iskanten plockade jag stenar, som försvann ned i mina fickor. Det gick nu betydligt
lättare att forcera isslänten, när sluttningen ned mot bråddjupet låg bakom oss. Jag kände mig dock inte riktigt
säker förrän jag kommit in en halv kilometer på inlandsisen.

Det var oroväckande tyst och stilla när vi närmade oss 'Wegnerlägret'. Framkomna upptäckte vi att alla karlarna
hade äntrat upp på baracktaket och låg där och sov någon form av siesta. Ditlev knuffade på mig och satte pekfingret
framför sin mun. Vi gick tysta fram och satte oss på släden. Efter att ha krafsat ur pipan och stoppat resultatet i
munnen, började Ditlev att med hög röst sjunga en av sitt hemlands vilda sånger. Nu blev det liv och rörelse uppe på
taket. Det var ju inte bra att bli ertappade med att ligga och slöa mitt på dagen. Det hela utmynnade i stor munterhet
och nykokat the med skeppsskorpor.

Efter en stunds vila var det dags för mig att ta baslägret i besittning. Jag började med att äntra upp i en av motor-
slädarna. Jag satte mig tillrätta bakom ratten och föreställde mig hur det skulle kännas att susa iväg över isvidderna.
Men med tanke på alla sprickor och avgrundshålor, kom jag snart underfund med att hundsläde nog var betydligt
säkrare.

På eftermiddagen fick vi se några prickar norrut på isen, och efter någon timma var vi alla samlade igen. Det hade
inte funnits något tecken på malmförekomst där de varit. Jag berättade var Ditlev och jag varit och visade alla
de småstenar vi plockat. Men till min stora besvikelse fanns inte heller här något av värde. Fyndigheten stack
tydligen bara fram i den branta bergväggen. Eklund talade dock om att det till våren skulle komma ett par man
som erbjudit sig att klättra upp och ta prover på Den Svarta Ängeln.

På kvällen åt vi ånyo av vårt medhavda säl- och valkött. Sedan återstod bara att krypa till kojs och sova. Tidigt
morgonen därpå skulle vi anträda färden ned till fjorden.

Jag vaknade vid att det lät konstigt. Först trodde jag det var spritköket som förde väsen, men upptäckte strax att
det regnade. Det var ganska ovanligt att det regnade här uppe. Så varför just i dag? Regnkläder hade vi inga.
Men de flesta av grönländarna, pappa och jag hade i alla fall anoracker av sälskinn, men vanliga tygbyxor. Eklund
däremot var klädd i ballongbyxor och en jacka av något tjockt tyg, som formligen sög åt sig vatten.

Vi gav oss trots vädret iväg, och var efter en stund mer eller mindre genomsura. Den enda som gick och småmyste
var Ditlev. Han hade förutom anoracken, även byxor av sälskinn, De var så gamla, att nästan allt hår var bortnött.
Han hade under färden fått en del spe för sina gamla byxor, men nu var det ingen som sa något. Ditlev var helt
vattentät och torr. Värst var det nog för dom som bar bensindunkarna.

Men det var ju utför, och eftersom vi inte hade någon släde att dra försorg om, kunde vi välja andra vägar än på uppvägen.
När vi efter många timmar kom ned till havet, hade redan motorbåten legat och väntat några timmar. Det gjorde gott att
komma ned i 'lastrumssalongen' och till värmen. Det kändes att vintern var på väg. Ditlev, min gamla läromästare,
stannade dock uppe på däck. Han påpekade att hans byxor nog skulle stå ut med en sommar till. Han var för
övrigt den enda grönländare jag visste som hade vinterbyxor av isbjörnsskinn.

Nu var han emellertid ensam om att vara torr. Han stod mysande på däck och rökte under överfarten hem.

När jag hoppat iland och anslutit mig till Enok, Jensingoa och Jullut, pekade jag upp på berget mitt emot och talade
om att jag varit nästan ända fram till kanten och tittat ned på Maarmorilik.

De blev naturligtvis mycket imponerade, och vi började omedelbart att planera för nästa sommar. Då skulle vi göra om
bravaden, men utan några vuxna. Det skulle dock inte bli tillfälle till något nytt äventyr däruppe. Innan pappa och jag
gick hem, sa Eklund att han tyckte att jag skött mig bra på hela expeditionen, och att jag förmodligen skulle
kunna bli en bra uppräcktsresande. Det var inte så ofta han berömde någon, så jag blev naturligtvis väldigt mallig.