Strawberryfields



Min dagbok

Följ mig i min kamp mot bröstcancern. För att det ska bli mer överskådligt har jag delat upp dagboken efter årtal. Om du besöker min dagbok för första gången bör du börja från början med att klicka på länken till 2000.


2000
Hur det började: Från upptäckt till cellgifts-
behandling (doseskalerad FEC) och operation.
2001
Byte av cellgift (Taxol), strålning, anti östogen-
behandling och depression.
2002
Återfall, cancer i lever och skelett och nya cellgiftsbehandlingar (Navelbine och Xeloda).


2003

2 januari 2003:
Träffat min läkare och tagit nya blodprover. Tänka sig! Levervärdena var ännu bättre än sist! Nu är jag snart "normal" igen! I alla fall mina värden.
8 januari 2003:
Dags för cellgiftsbehandling på Radiumhemmet. Efter behandlingen iväg till nästa sjukhus (Blackeberg) för vattengymnastik. Efter passet orkade jag simma 140 m!
När jag kom hem var det dags för lunch. Det var länge sedan jag kände mig i så bra form, så efter att ha vilat lite satte jag på mig pjäxorna och lastade in mina och Majas längdåkningsskidor i bilen. Jag hämtade upp Maja på fritids och sen åkte vi ett varv i 2,5 km spåret! Det kändes mest som långsam stavgång, men det var roligt och Maja var glad och nöjd. Efteråt var vi hungriga så vi åkte hem och åt mackor med te/mjölk.
Vilken toppendag!
10 januari 2003:
Längtar så efter mina arbetskamrater och mina arbetsuppgifter. Ringer till jobbet och talar om att jag är på väg så att de kan fixa till min arbetsplats.
Åker iväg direkt efter att jag lämnat Linnea på dagis. Allt är i sin ordning: jag har fått tillbaka min mus och min telefon. De har ordnat ett nytt password så att jag kommer in i min dator. Jag rensar bland mina 1600 nya mail och surfar lite. Efter att ha ätit lunch med mina kamrater åker jag hem. På kvällen är jag alldeles slut!
12 januari 2003:
Ingen sovmorgon idag trots att det är söndag. Maja och jag har tid hos Monica 8.00. Monica bjuder på frukost. Mari dyker upp och vi pratar och har skoj. Monica healar Maja och mig. När vi kommer hem är det redan dags för lunch. På eftermiddagen tar jag en promenad på 35 minuter. Solen skiner och det känns underbart.
13 januari 2003:
Åker till badhuset tillsammans med min äldsta dotter Maja. Det var säkert ett år sedan sist. Vi simmar, bastar och har skoj. Jag simmade nog lite för mycket för på kvällen är jag alldeles utmattad.
14 januari 2003:
Maja fick magsjukan under natten och vi har knappt fått sova alls. Känner av magkatarren...
15 januari 2003:
Magkatarren har blivit värre och jag känner mig alldeles orkeslös. Jag ringer sjukgymnasten och talar om att jag inte orkar med någon vattengymnastik idag. På eftermiddagen är det cellgiftsbehandling. Beställer en taxi då jag inte orkar köra själv.
17 januari 2003:
Det är dags för ultraljudsundersökning av levern. Läkaren upptäcker att jag har fått en propp i en ven i levern. Den högra delen av levern har förstorats för att kompensera att den vänstra inte längre fungerar som den ska. Jag tycker det låter oroväckande. Annars ser det positivt ut. Det finns en metastas som är 1 cm i diameter. Alla andra är mindre. Lite skillnad mot i mitten på förra året då det fanns ett flertal som var 2-3 cm.
18 januari 2003:
Tillbringar helgen hos släkten i Västerås. Maja lider av väldiga magsmärtor och har ingen större glädje av besöket.
20 januari 2003:
Idag orkar jag med vattengymnastiken men jag har fortfarande magkatarr. Oron för Maja samt störd nattsömn gör inte saken bättre. Maja vaknar på nätterna och har ont.
På eftermiddagen är det dags för röntgen av skelettet. Jag får förhoppningvis veta resultatet nästa måndag (27:e) då jag ska träffa min läkare på Radiumhemmet.
21 januari 2003:
Till läkaren med Maja. Hon tar oss på allvar och misstäker att det kan vara både magkatarr och Colon Irritable (Irritable Bowel Syndrome). I morgon ska vi tillbaka och ta prover.
24 januari 2003:
Kunde inte somna igår kväll på grund av frossa och orolig mage. Strax före midnatt gick jag upp och tog mig ett lavendelbad. Jag blev varm och dåsig och kunde somna sen. Var trött i morse, men tog bilen till badhuset för att simma lite. Det blev 250 meter! Känner mig lite matt efteråt.
26 januari 2003:
Jag hade nog något på gång i kroppen redan i fredags. Nu ikväll har jag fått frossa igen. Även Anders har frossa. Jag har ont i kroppen och smärtorna i magen är väldiga. Ligger vaken i sängen med värmedynan ända till efter midnatt. Vid ca 1:30 börjar det kännas kännas mindre ont i magen och jag lyckas somna.
27 januari 2003:
Vaknar tidigare än jag behöver. Jag känner mig matt och frusen. Tar febern och upptäcker att jag har 38,3. Jag måste vara på sjukhuset senast 8:00 för att ta blodprover inför läkarbesöket 9:00. Jag känner att jag inte orkar köra själv så jag beställer en sjukresa med taxi. Äter lite yoghurt till frukost, men har ingen matlust. Jag är framme vid Radiumhemmet redan 7:30 och är klar med blodproverna 7:33. Väntrummet till mottagningen öppnar inte förrän 8:00. Sitter och väntar ute i entrén tills de öppnar. Köper en smörgås i caféterian fast jag egentligen inte är sugen. Så fort jag får syn på en sköterska ber jag om en säng att få ligga på medan jag väntar på min tur.
Min läkare ser bekymrad ut när vi träffas. Jag försäkrar henne om att jag nog fått en släng av något som går. Min dotter Linnea har just haft något liknande. Jag skulle nog ha stannat hemma i stället för att kämpa iväg till sjukhuset...
Vi diskuterar mina problem med magen (magkatarr?), proppen i levern, svaret på blodproverna samt resultatet av ultraljudet och röntgenundersökningen. Blodproverna visar sämre levervärden. Ultraljudet tyder på förbättring. Röntgenundersökningen visar ingen förändring sen sist.
Vi är överens om att jag inte orkar med cellgifterna denna vecka. Hon ska ta upp mitt fall med de andra läkarna. Vi bokar in ett nytt läkarbesök till nästa tisdag.
28 januari 2003:
Hade otroliga magsmärtor igår eftermiddag, Som tur var lugnade det ner sig till kvällen så att jag fick sova hyggligt under natten. Idag har jag mest tagit det lugnt. Jag surfade in på http://www.fass.se och printade ut information om Xeloda (cellgifterna som ger mig biverkningarna). Skrämmande läsning...
Biverkningar mindre vanliga (1/100-1/1000): Hjärtinfarkt, hjärtsvikt, hjärtstillestånd, plötslig död, onormala leverfunktionsvärden etc...
Jag har ju haft en otrolig smärta i bröstet emellanåt... Ska läsa mer och diskutera med min läkare. Onormala lververfunktionsvärden är ju intressant... Vad beror på cancern och vad beror på medicinen?
29 januari 2003:
Idag kom jag i alla fall iväg på vattengymnastiiken. Det kändes bra och jag simmade 150 m efter passet.
30 januari 2003:
Ringde min läkare på Vidarkliniken och berättade vad som hänt sedan jag var inlagd där i höstas. Jag frågade om det var något jag själv kunde göra för att påverka levervärdena. Det enda tips hon hade var att fortätta med mina antroposofiska mediciner och försöka äta så ekologiskt som möjligt.
Jag har en förhoppning om att mina levervärden ska kunna vara bättre på tisdag. Värdena ska i alla fall inte vara påverkade av mediciner då jag inte tagit några med sådana biverkningar på ett tag. Kanske var värdena sämre för att jag tagit så mycket Losec veckan innan? Jag tänker på det här med tankens kraft och försöker att tänka positivt trots att det känns svårt just nu.
31 januari 2003:
Till Hasseludden på SPA tillsammans med Mari och två andra arbetskamrater. Det var så skönt! Njöt i de små 40-gradiga poolerna. Simmade några längder i stora bassängen. Provade ångbastun och vanliga bastun. Lärde mig Zen Meditation, Do In och Qi Gong. Njöt av frukt och god jagpansk mat. Detta borde man göra oftare!
1 februari 2003:
Är ledsen och orolig. Tänk om levervärdena är ännu sämre på tisdag. Vad gör jag då? Jag har varit så inställd på att allt ska bli bra. Tyckte att det enda som saknades var ett bröst. Jag vill inte behöva byta cellgifter till Taxotere. Jag vill inte tappa mitt hår igen!
3 februari 2003:
Jag är inte lika deppad längre. Om levervärdena skulle vara sämre så tänker jag ge Navelbine och Xeloda ännu en chans. Samtidigt ska jag försöka att inte ta några andra mediciner som kan påverka levern negativt.
Just nu tror jag att värden kan ha blivit bättre... Håll tummarna! I morgon gäller det!
4 februari 2003:
Jag känner det på mig! Värdena kommer att vara bättre.
Åker in till Radiumhemmet för att ta blodprover och träffa min läkare.
Värdena är bättre! Vissa var till och med bättre än någonsin (sen jag fick återfall). Min läkare säger att de inte tänker göra något åt proppen i levern. Det finns ingen risk att den ska ge sig iväg och fastna någon annanstans i min kropp. Om jag tycker att biverkningarna av Xeloda är för jobbiga så tycker hon att jag inte ska ta dem, utan endast ta Navelbine. Efter en liten stunds tänkande beslutar jag mig att köra vidare som vanligt. Kanske törs jag hoppa över nästa gång om allt ser bra ut.
Det känns som om jag flyger hemåt med ett leende på läpparna.
5 februari 2003:
Vattengymnastik på förmiddagen och cellgifter på eftermiddagen.
9 februari 2003:
Vi är i Dalarna och hälsar på Anders föräldrar över helgen. Tyvärr känner jag mig alldeles slut och tillbringar den mesta tiden liggandes på soffan.
Barnen stortrivs i snön. De åker skidor och pulka. Maja är duktig på längdskidåkning och åker flera kilometer.
10 februari 2003:
Vattengymnastik på förmiddagen och healing på eftermiddagen.
Det var länge sedan jag var på healing, det är för att Monica har varit i Californien i tre veckor. Nu är det äntligen dags igen och Maja är med.
Enligt alla prover är det inget fel på Majas mage. Hon har dock fortfarande ont. Läkaren menar att det onda beror på rädsla och oro. Visst är det bra att det inte verkar vara något fysiskt fel, men vad gör vi nu? Maja behöver mer uppmärksamhet och även någon form av samtalsterapi.
11 februari 2003:
Maja och jag träffar kuratorn på Radiumhemmet. Maja får rita och berätta. Kuratorn menar också att Maja behöver bli ompysslad och få vara mer med mamma. Hon har ett stort behov av trygghet just nu.
13 februari 2003:
Jag börjar äntligen känna mig piggare igen. Har kännt mig orkeslös i flera dagar nu. Blir healad av Monica tidigt på morgonen och sen känner jag mig i fin form.
14 februari 2003:
Idag är det Alla hjärtans dag. Får ett fint kort av Maja som hon gjort alldeles själv. Ute strålar solen och det är ett härligt väder. Efter lunch kommer mina föräldrar med tårta. Ikväll ska Anders och jag på bio och se "Mitt stora feta grekiska bröllop. Mina föräldrar blir kvar över helgen.
15 februari 2003:
Det är dags för Hälsomässan igen, denna gång i Älvsjö. Jag vet att jag kommer att bli utmattad och få ont. Jag vill gå ändå. Går tillsammans med några kompisar.
17 februari 2003:
Det är väldigt intressant... Jag har inte haft några magsmärtor/magkatarr under denna fjortondagarsperiod av cellgiftsbehandling. Jag bestämde mig för att inte ta några Losec eller andra mediciner som kan påverka levervärdena denna period. Om jag fick ont skulle jag prova med alternativmediciner. Trot eller ej, men jag har inte haft ont i magen alls! Jag läste att Losec kan ge buksmärtor. Det tillhörde inte de vanligaste biverkningarna, men vad säger att jag är vanlig. Förra perioden tog jag två Losec om dagen och magsmärtorna var värre än nångonsin. Även levervärdena var sämre (se 27 jan). Man lär så länge man lever!
20 februari 2003:
Monica rekommenderade coffein-lavemang två gånger om dagen i fem dagar. Det skulle rena levern. Det var något hon lärde sig i Californien. Ok, jag testar det. Monica tror att mina levervärden kommer att vara ännu bättre då.
24 februari 2003:
Till sjukhuset för att ta blodprover och träffa min läkare. Levervärdena var ungefär som sist, så coffein lavemangen hade åtminstone inte försämrat något. Tyvärr var värdet på de vita blodkropparna inte bra, så jag kan inte få några cellgifter denna veckan. Det förklarar varför jag har kliande utslag på mina händer. Det har jag fått tidigare då immunförsvaret varit dåligt. Jag tål mindre och kroppen reagerar. Min läkare skickar mig vidare till fysiologilabb för att ta ett EKG. Jag har ofta smärtor över bröstet och ibland känns det nästan svårt att andas. Det var nog inget allvarligare fel, för de lät mig gå hem efteråt. Jag for raka vägen till Monica för att få lite healing.
Åkte 9.45 i morse och kom hem 17.00 - det är ett heltidsjobb att vara sjuk...
25 februari 2003:
Fick migrän i morse, men lyckades kurera mig med antroposofiska värktabletter samt vila. Nu mår jag mycket bättre och sitter vid datorn och uppdaterar min hemsida igen.
26 februari 2003:
I går eftermiddag kom Helena (Graphicgarden) och hälsade på mig. Hon bor också i Stockholmstrakten så vi brukar träffas emellanåt. Helena hade med sig sin bärbara dator så vi satt och ritatde tillsammans och diskuterade rittekniska problem.
Jag känner mig lite deppad. Jag har ledsnat på att ha cancer. Jag vill inte tappa hår! Jag vill inte ha muskelvärk! Jag vill inte vara rädd och oroa mig. Jag vill bli frisk!
28 februari 2003:
Var på sjukgymnastiken (vattengympan) på förmiddagen. Det känns svårare att klara av de vanliga 140 metrarna. Jag är orolig för vad min muskelvärken och min trötthet kan bero på. Jag känner mig deppad och är rädd för att jag ska få en ny depression och behöva börja med anti depressiv medicin igen.
3 mars 2003:
Åker in till Radiumhemmet på morgonen för att ta blodprover. Om värdet på de vita blodkropparna är bättre ska jag få en cellgiftsbehandling på onsdag.
Elisabeth och lilla David kommer på besök. Jag hjälper Elisabeth att varpa hennes bildram så att hon kan komma igång med den. Hon fick den i present av oss då hon fyllde 35.
4 mars 2003:
Känner mig trött och ur form. Har mer ont i musklerna (benen). Om solen åtminstone kunde skina.
5 mars 2003:
Till Radiumhemmet för att få cellgifter. Ber min underbara sjuksköterska (Meta) kolla upp blodvärdena jag tog i måndags. Alla värden var högre (utom Hb som bara var 117). Egentligen var det inga större förändringar. Två levervärden är lite väl höga. Två ligger på gränsen till normalt. Det är ju faktiskt fantastiskt. Denna cellgiftsperiod provar jag att bara ta Navelbine och hoppa över de jobbiga Xelodatabletterna.
Efter behandlingen köpte jag Sushi till mig och Mari. Sen åkte jag till jobbet och åt lunch med henne. Jag har inte varit på jobbet sedan den 10 januari. Då var jag väldigt optimistisk och trodde att jag snart skulle orka med 25%. Fast en dag så!
10 mars 2003:
Två dagar efter cellgiftsbehandlingen började jag känna mig alldeles utmattad. De senaste dagarna har jag mest tillbringat tiden liggandes på soffan. Jag har knappt orkat vare sig läsa eller titta på TV. Min underbara mamma tyckte jag lät så eländig så i morgon tar hon bussen de 11 milen hit för att pyssla om mig.
12 mars 2003:
Fick cellgifter på morgonen. Mamma följde med. Efter lunch åkte jag iväg till knypplingskursen i Jakobsberg (går en gång i veckan). När jag kom hem senare på eftermiddagen ringde jag och kollade om det fanns några resor kvar till Gran Canaria på lördag! Den senaste veckan har jag läst reseannonserna i DN varje morgon och hållit lite koll. Det fanns nio platser kvar på planet så vi slog till! Det ska bli underbart med en veckas avkoppling i sol och värme.
14 mars 2003:
I morgon bär det av! Har ägnat de senaste dagarna med att packa, avbokat vattengympan och knypplingen, talat med en läkare på Radiumhemmet och fått penicillin utskrivet uti fall att... Nu är vi klara. Svärfar följer också med så han har kommit ner ifrån Säter nu i kväll. Vi måste åka iväg till Arlanda redan i morgon bitti klockan 4.00.
15 mars 2003:
Flygresan gick bra, men var lite jobbig. Kroppen är inte vad den varit och det gör ont och värker efter alla timmarna på planet. Men efter en vecka i sol och värme ska jag nog hinna vila upp mig och snart vara i fin form igen.
19 mars 2003:
Hittills har jag mest suttit eller legat på en solstol vid poolen och vaktat barnen. Det har varit så skönt. Jag har haft lite ont, men det börjar kännas mycket bättre. Idag ska jag och svärfar följa med på en utflykt. Ska bli intressant att få se något annat i lugn och ro. Anders stannar kvar vid hotellet med barnen.
22 mars 2003:
Det är kväll och vi är hemma i Sverige igen. Flygresan hem gick utan problem. Min kropp var helad efter en veckas semester och jag fick inte ont av flygresan alls denna gång. Det var länge sedan jag kände mig så pigg och utvilad.
24 mars 2003:
Dags att ta nya blodprover och träffa min läkare. Jag kände mig i så bra form att jag blev lite överraskad då alla värden var sämre. Det var flera månader sedan de låg på denna nivå. Det enda jag vetat om var att immunförsvaret var nere. Jag har kliande nässelutslag och får rejäla reaktioner av Iscadorinjektionera.
Vad kan nu detta bero på? Jag har ju provat att hoppa över Xeloda (cellgift) ett tag och bara fått Navelbine. Under en veckas tid (på grund av semestern)har jag inte kunnat få tag på ekologisk mat. Jag har inte tagit Essiac och inte lagt några leveromslag på morgnarna. Jag har inte blivit healad av Monica och ej heller healat mig själv.
Det skulle ha varit intressant att se vad som hänt om jag endast hoppat över Xeloda... Om värdena blir bättre snart igen kanske jag törs testa att endast utesluta Xeloda, men vara noggrann med att sköta min kropp i övrigt enligt konstens alla regler!
Hur som helst sår jag inte deppad. Jag har nog fått lite positiv energi av semesterresan!
26 mars 2003:
Startade med Xeloda samt var in till Radiumhemmet för att få Navelbine (intravenöst). På eftermiddagen for jag iväg till Jakobsberg och knypplade. Kände mig rätt påverkad av cellgifterna och tyckte att det var mer ansträngande än vanligt. Jag undrar hur det går med immunförsvaret. Det var ju rätt svagt, men inte tillräckligt för att jag skulle behöva skjuta upp cellgifterna.
28 mars 2003:
Kände mig utmattad med åkte till Monica för att bli helad. Det verkade inte hjälpa den här gången. Gick och lade mig tidigt (19-tiden).
29 mars 2003:
Vaknade upp vid midnatt av att jag hade enormt ont i huvudet. Tog ett par Panodil och gick till sängs igen. Efter bara några minuter kräktes jag upp dem.
På morgonen kände jag mig helt slut. Jag gick upp vid 9.30 och tog en macka och lite te. Tog mina mediciner och gick sedan tillbaka till sängen. Tio minuter senare kräktes jag igen.
Tillbringade resten av dagen i sängen.
31 mars 2003:
Det är kväll och jag känner mig äntligen i någorlunda form. Det vände strax efter lunch då jag varit ute på en 45-minuters promenad tillsammans med min mamma. Hon kom i morse för att hjälpa till lite. Jag har ju tillbringat nästan tre dygn till sängs.
4 april 2003:
Det har varit fullt upp i veckan. Jag har förberett Majas 8-årskalas - bakat bullar och gjort tårtor. I morgon är festen.
Åkte till Monica på eftermiddagen. Hon och Mari healade mig i en och en halv timme! Kände mig i toppform efteråt.
7 april 2003:
Gick upp tidigt för att bli helad av Monica 7.00 i morse! Efteråt åkte jag raka vägen till sjukgymnastiken.
9 april 2003:
En av mina underbara vänner (Ingmarie) skickade boken "Levande föda" av Ann Wigmore. Det finns mycket att läsa som ger tips och inspiration.
10 april 2003:
Susanna Ehdin (Den självläkande människan) höll föredrag i Västerås. Mari tog ledigt från jobbet så vi åkte dit tillsammans. Jag håller just på att läsa Susannas bok "Den självläkande människan". Jag rekommenderar den verkligen!
11 april 2003:
Har just varit och inhandlat lite bra mat. Ska försöka mig på att göra rejuvelac enligt Ann Wigmores recept. Det verkar vara väldigt nyttigt. Efter lunch ska jag och Maja träffa kuratorn på Radiumhemmet.
15 april 2003:
Till Radiumhemmet för att röntga lungorna på morgonen. Inga väntetider så det gick smidigt.
På eftermiddagen är det dags för ett nytt besök på Radiumhemmet. Jag har tagit nya blodprover och ska träffa min läkare. Levervärdena är sämre denna gång också. Ganska mycket sämre... Fast jag kände det på mig. Har känt av levern (svullnad och smärtor). Jag känner mig ofta illamående och det tyder också på att levern mår sämre. Min läkare säger att det inte behöver betyda att cancern börjat växa igen. Levervärdena kan vara sämre på grund av att levern är svälld. Om jag provar ta kortison några veckor kan svullnaden gå ner och värdena förbättras.
16 april 2003:
Dags för en ny cellgiftsbehandling. Är vid gott mod trots gårdagens dåliga besked. Tror på att värdena ska vara bättre den 5:e maj då jag ska ta nya prover och träffa min läkare igen.
20 april 2003:
Vi har tillbringat påsken hos mina föräldrar i Västrerås. I förmiddags var vi på orientering. Jag följde med Maja på en lätt inskolningsbana. Det hade gått mycket fortare för henne om inte jag varit med. Jag fick så ont över bröstet då jag försökte springa. Det kändes i alla fall skönt efteråt då jag vilat en stund. Vädret var fantastiskt. Nu är det vår!
21 april 2003:
Plötsligt har jag tappat tron på allt! Har legat vaken hela natten och haft ångest. Jag är säker på att cancern spridit sig. Jag kan inte ligga på höger sida på grund av att levern gör ont. När jag ligger på vänster sida är det något som gör ont där. Jag kan inte låta bli att gråta. Jag täker på Maja och Linnea. Hur ska det gå för dem utan mamma? Hur ska Anders kunna hitta något och kunna reda upp alla mina saker? Jag har ett helt eget rum med vävstol, symaskin, tyger, garner, pärmar med papper, osorterade brev och foton mm.
22 april 2003:
Har inte sovit i natt heller. Vad ska jag gör om cancern spridit sig och cellgifterna inte hjälper längre? Jag gråter och är rädd. Hur kunde mitt liv bli så här? Varför fick jag bröstcancer? Hur kunde den hinna sprida sig till hela levern och till skelettet innan det upptäcktes?
Elisabeth ringer och hör hur eländig jag låter. Hon skaffar barnvakt och lånar en bil. Ett par timmar senare kommer hon ända från Västerås för att vara hos mig.
23 april 2003:
Idag kommer Mari. Hon har tagit ledigt från jobbet bara för min skull! Jag har inte sovit mycket i natt heller och är alldeles färdig.
Fick brev från min läkare. Det är inga fel på mina lungor!
24 april 2003:
Åker till Monica för lite healing. Hon pratar en lång stund med mig innan healingen. Det är inte bra med dessa negativa tankar. Jag vet det, men vad ska jag göra! Tankarna bara finns där. Efter healingen känner jag mig bättre. Monica är övertygad om att cancern inte spritt sig och att den till och med minskat. Mari är av samma åsikt. Jag önskar att jag kunde tro dem och att de har rätt. Jag har i alla fall slutat oroa mig för att cancern skulle ha spridit sig.
När jag kommer hem har mamma kommit. Hon tar hand om allt praktiskt som blivit liggande (strykning, fönstertvätt, dammsugning mm).
26 april 2003:
Nu har jag kunnat sova bra de senaste två nätterna. Jag känner mig rätt bra. Levern känner jag dock fortfarande av.
Jag har kommit i kontakt med en tjej som bor söder om Stockholm. Hon har tipsat om björksav och hästmjölk. Hittade åtminstone två olika sajter på internet som handlade om cancer och björksav. Släktningar och vänner tappar sina björkar åt mig. Smakar sockervatten.
Igår var min vän Ingmarie här. Vi lagade till en smaskig "levande" lunch som vi avnjöt tillsammans med min mamma. Efteråt gick vi på en lång promenad. Fick lite ont i benen, men det kändes friskt!
Jag har glömt berätta en glad nyhet! I veckan fick jag besked från Vidarkliniken. Jag har beviljats en tvåveckors rehabilitering där! Vad glad jag blir! Den 19:e maj åker jag dit.
29 april 2003:
Igår ringde jag hemsjukvården angående smärtan jag har i sidorna. Misstänkte att det kunde vara njurarna. Fick lämna urinprov. Det var inget fel på det. Läkaren trodde att det var metastaserna i bäckenet som orsakade smärtan. Hon tyckte att jag skulle ta Voltaren. Hmmm, smärtan är inte så störande. Det är oron som är värst. Tänk om metastaserna i skelettet börjat växa igen...
Idag har jag varit och hälsat på på jobbet en stund. De verkade glada över att se mig.
Har fått kallelsen till ultraljud av levern. Den 12:e maj är det dags. Jag är rädd och orolig. Tar med mig Elisabeth.
30 april 2003:
Healing hos Monica tidigt på morgonen. På eftermiddagen åkte vi till Anders föräldrar i Säter för att tillbringa några dagar hos dem.
4 maj 2003:
Det har varit några jobbiga dagar. Värken i sidorna är värre och jag har även börjat få ont i ryggen. Jag har varit väldigt trött och vilat mycket. Börjar ta mina inejktioner mot smärta (antroposofisk alternativmedicin). Jag har ju inte behövt ta dem på flera månader eftersom jag inte haft ont någonstans.
5 maj 2003:
Är deppad. Levern och skelettet gör ont. Ska ta nya prover och träffa min läkare. Anders följer med mig då jag vill ha någon att hålla i handen.
Levervärdena är ganska mycket sämre. Jag talar om att jag inte vill ha några cellgifter innan jag varit på ultraljudsundersökningen nästa måndag. Eftersom allt tyder på att mina nuvarande cellgifter inte längre är verksamma diskuterar vi andra sorter. Min läkare ska även skriva en remiss för röntgen av skelettet.
6 maj 2003:
Känner mig väldigt dålig. Har ont och mår dåligt. Ringer mamma och frågar om inte hon kan komma. Hon packar en väska och tar bussen hit.
På kvällen mår jag riktigt dåligt och känner att jag måste kräkas. Efteråt mår jag mycket bättre. Tror nästan att jag fick ut lite av det onda! Fast jag är orolig. Är levern så dålig att jag inte får behålla maten längre?
8 maj 2003:
Det börjar kännas lättare. Jag har inte lika ont längre! Känner mig positivare till mods igen. Dricker ca 5 dl björksav om dagen, tar marietistel, Essiac, Iscador mm och dricker maskroste. På något sätt ska jag besegra cancern!
9 maj 2003:
Mina bästa vänner kommer. De tar med mig till Sigtuna och bjuder på mat och fika. Efteråt följer Mari med mig hem och healar mig (hon har gått kurs hos Monica).
10 maj 2003:
Det har varit en underbar dag! Jag har inte haft ont någonstans! Njuter av det fina vädret och pysslar i trädgården.
11 maj 2003:
Idag har jag haft ondare, fast jag jobbade nog lite för mycket i trädgården igår.
12 maj 2003:
Elisabeth kommer hit och följer mig på ultraljudsundersökningen. Läkaren som gör undersökningen tycker inte att hon ser några större förändringar i levern sen förra undersökningen i januari. Hon måste dock titta närmare och jämföra inspelningarna från de båda gångerna. Svaret ska jag få på torsdag då jag träffar min läkare igen.
15 maj 2003:
Anders följde med mig till sjukhuset. Först tog jag blodprover (leverprover), sen var det dags för ultraljudsundersökning av hjärtat. Fick med mig ett kuvert med resultatet som jag lämnade till min läkare. Hon berättade att resultatet från i måndags (levern) inte kommit. Blodproverna jag just tagit visade ytterligare sämre levervärden. Hon tyckte att jag borde byta cellgifter och få en behandling snarast innan metastaserna börjat sprida sig.
Jag bestämde mig dock för att avvakta tills vi fått definitivt svar på hur levern verkligen ser ut!
Höll på att glömma hjärtat. Det var normalt!
Mitt i allt detta ringde de från Vidarkliniken och undrade om det gick bra för mig att komma två dagar senare i stället. Det blir på onsdag (21:a) istället.
19 maj 2003:
Min läkare ringer på eftermiddagen. Resultatet från förra veckans ultraljudsundersökning av levern har kommit. Det ser inte alls bra. Det kryllar av nya metastaser. Eftersom levervärdena är så dåliga så är det inte säkert att det går att göra någon cellgiftsbehandling om vi inte gör det nu. Min lever hinner kanske bli alldeles för förstörd om vi väntar. Det känns inte som om jag har något val. Jag vill ju leva! Så länge det går...
20 maj 2003:
Jag sitter här och skriver. Har proppat i mig kortison inför behandlingen. Man måste det för att unvika en allergisk reaktion. Maja gråter. Hon vill inte att jag ska tappa håret. Vad ska jag göra? Jag vill ju leva!
Klockan 10.00 ska jag få min cellgiftsbehandling. Anders följer med. Innan ska jag ta foto till nya körkortet. Mitt går snart ut. Först kändes det som en onödig utgift, men Anders övertalade mig. Vill ha ett med mitt eget hår...
21 maj 2003:
Anders och mamma föjer med mig till Vidarkliniken. Jag blir inskriven och sen fikar vi lite innan de åker hem igen.
En timme senare får jag fruktansvärt ont i magen. Lite senare i hela kroppen. Vet inte om jag haft så ont sen jag födde barn. Jag får ett par Panodil, men det hjälper inte. Lite senare ger de mig en spruta (Spasmofen). Efter en stund har jag inte ont längre men är lite snurrig i huvudet.
25 maj 2003:
Det har varit några otroligt jobbiga dagar. Levern smärtar väldigt och jag har känt mig alldeles orkeslös. Har knappt kunnat äta och tillbringat i stort sett all tid i sängen. Jag undrar om det är så här det kommer att vara nu. Har cellgifterna tagit knäcken på mig?
Mamma och pappa kommer och hälsar på. Mamma fyller år, men har sagt ifrån all uppvaktning. Vi gör en utflykt till Tullgarns slott. Promenerar runt i sakta mak och fikar lite. Det känns väldigt jobbigt, men känner att jag orkar mer och mer.
28 maj 2003:
Anders, Maja och Linnea kommer och hälsar på mig framåt kvällen. Maja stannar kvar och sover över hos mig. Sköterskorna hjälper till att ordna en säng till Maja i mitt rum.
3 juni 2003:
Börjar tappa håret. Jag har varit här i mina två veckor nu och det ska bli skönt att komma hem igen. Anders, Maja och Linnea kommer och hämtar mig.
4 juni 2003:
Till Radiumhemmet två gånger. Först för att få en radioaktiv injektion. Sen för att göra en scintigrafi. Jag ligger på en brits medan en stor kamera sakta går över min kropp. Cancertumörerna lyser upp genom sin radioaktivitet. Resultatet får jag nästa onsdag då jag ska träffa min läkare igen.
5 juni 2003:
Åker till Monica för att få lite Reiki healing. Monica kan inte riktigt tro på resultatet av ultraljudsundersökningen av min lever och på de dåliga levervärdena. Jag är för frisk för det.
7 juni 2003:
Jag har knappt något något hår kvar nu. En biverkning av Taxotere. Var och köpte ett par snygga hattar för ett par dagar sedan. Jag tror inte att jag kommer att använda peruk särskilt ofta denna gång. Efter allt jag gått igenom känner jag mig härdad.
11 juni 2003:
Var nervös inför dagens läkarbesök. Vad skulle de nya provtagningarna visa? Vad skulle reultatet av skelettscintigrafin visa? Anders följde med mig.
Levervärdena visade att tre av dem var i stort sett oförändrade, ett par till och med lite bättre, tre var mycket sämre. Scintigrafin visade en del nya metastaser. Det var sämre än sist (oktober 2002). Men inga spridningar till nya skelettdelar. I morgon får jag en ny Taxotere behandling. Eventuellt en lägre dos eftersom jag blev så dålig sist. Eftersom jag har mindre ont i skelettet tyder det dock på att cellgifterna tog förra gången.
Det var mycket kalk i mitt skelettet så min läkare skulle diskutera med sina kollegor om en eventuell Zometa behandling. Jag blev ju rätt dålig av den sist...
Om någon som läser detta har erfarenhet av Taxotere får ni gärna maila till mig.
12 juni 2003:
Fick mina cellgifter, men jag glömde fråga om det blev samma storlek på dosen.
15 juni 2003:
Nu har den stora tröttheten brutit ut. Orkar ingenting, bara ligga och vila.
16 juni 2003:
Har tid hos Monica. Anders skjutsar mig då jag inte orkar ta mig dit. Monica, som aldrig sett mig i detta tillstånd ser lite bekymrad ut.
17 juni 2003:
Efter ett långt uppehåll är det dags igen för vattengymnastik. Sjukgymnasten ser oroad ut och undrar hur jag tagit mig dit. Erkänner att jag kört dit själv men att det nog varit trafikfarligt. Jag körde väldigt sakta. Hon ordnar så att jag kan åka taxi i fortsättningen.
19 juni 2003:
Idag har Anders och jag varit gifta i 10 år. Jag känner mig relativt pigg och kör själv till Monica. När jag kommer hem följs Anders och jag åt till affärren för att ordna något att äta till kvällen. Jag är inte så pigg att jag orkar gå ut, men vi vill ha något festligt att äta. Vi njuter av maten, men tyvärr får jag migrän lite senare.
20 juni 2003:
Midsommarafton. Går upp och börjar packa för att åka till Västerås. Vi ska fira midsommar med Elisabeth och hennes familj. Det börjar flimra för ögonen igen och jag får ett nytt migränanfall. Sitter och blundar i bilen till Västerås. När vi kommer fram får jag kaffe och cocacola att dricka. Ligger och vilar och efter ett tag känner jag mig lite bättre. Medan de andra åker iväg på midsommarfirande ligger jag och vilar. Framåt kvällen är jag så pass bra att jag kan sitta med vid bordet. Ligger i soffan senare då vi leker kunskapslekar. Trot eller ej, men jag hinner få ytterligare en migänattack innan kvällen är slut. Går till sängs alldeled medtagen.
21 juni 2003:
Idag är det dop. Huvudet känns fortfarande inte som det ska, men jag ligger kvar i sängen ända tills att det är dags att åka till kyrkan. Det är min kusin Hans dotter Madeleine som ska döpas. Dopet går bra. Ligger och vilar ett tag under den efterföljande lunchen i bygdegården. Känner mig ganska slutkörd.
25 juni 2003:
Äntligen känner jag mig i någorlunda form. Jag orkar uppdatera min hemsida och svara på lite mail. Jag är ledsen över alla ni som måste vänta så länge för ett svar.
Igår var jag på sjukgymnastiken igen. Den här gången kände jag att jag orkade deltaga.
Får ett mail från min läkare som meddelar att det inte är någon fara med mitt kalkvärde längre. Jag behöver inte orora mig för det.
I morgon kommer en klasskompis och hälsar på. Det ska bli trevligt.
1 juli 2003:
Dags att besöka en läkare på Radiumhemmet. Tar blodprover innan besöket. Blodproverna visar att de flesta levervärden är bättre än sist. Endast ett är sämre än sist. Ett par av dem är verkligen bättre. De andra mer tveksamma. De gick upp väldigt av första cellgiftsbehandlingen och är fortfarande väldigt höga, dock lite bättre än sist. Det känns ändå som en lättnad. Det verkar ju som om Taxotere har fungerat. Jag hoppas att det är så.
2 juli 2003:
Träffar en kär gammal väninna på förmiddagen. Barnen leker i lekparken. På eftermiddagen tar jag tunnelbanan in till stan. Ska till Notarius Publicus och ordna en inbjudan till en gammal bekant i Algeriet. Tyvärr får jag migrän på vägen in. Träffar min väninna Ingmarie och tar en fika.
3 juli 2003:
Dags för Taxoteredos nummer tre. Kusin Elisabeth har rekommenderat extra dropp efteråt. Min underbara sköterska ordnar det och det känns bra.
8 juli 2003:
Hemsjukvården kommer och ger mig extra dropp varje dag. Eftersom jag tidigare inte lyckats dricka tillräckligt känns det väldigt bra. Biverkningarna blir inte alls lika allvarliga. Tyvärr har jag dock fått problem med ögonen. Jag ser dubbelt och ringer Radiumhemmet. En läkare ordnar remisser till Datortomografi av huvudet samt en ny skelettscintigrafi.
9 juli 2003:
Orkar ett besök på McDonalds till lunchen. Lite senare får vi besök från Norrland. Anders tar hand om dem för jag är för trött. Mot kvällen besöker vi Monica. Anders skjutsar mig då jag inte klarar köra bil med ögonen samt är för trött.
Väl hemma kommer hemsjukvården ordnar dropp till natten och jag vilar. Tyvärr händer det något. Jag hör konstigt i höger öra och det dunkar konstigt i höger sida (arm och fot). Jag ringer hemsjukvården för att säga att något är fel med droppet. Märker att jag inte kan tala ordentligt. Anders får ta telefonen. Hemsjukvården kommer, kopplar bort droppet, testar blodtryck och blodsocker. De beslutar att ringa efter ambulansen.
10 juli 2003:
Vad hände? Jo, kom in till akuten och fick träffa en läkare som sa att det nog var något nytt med min sjukdom. Lades in på ett rum (Radiumhemmet), tog blodtryck, blodsocker, spydde, tog vanliga blodprover och fick dropp. Skulle få göra en datatomografi snarast. De gav mig kortison så länge för att få ner svullnbaderna i hjärnan.
Datortomografin visade metastaser i hjärnan. Som tur är verkar strålning ge bra resultat. Kortisonet får mig att känna mig bättre i alla fall. Är inte deprimerad. Det känns som om dettta inte verkar försämra mina chanser.
11 juli 2003:
Mamma kommer från Västerås. Anders åker till Västerås. Anders ska delta i tredagars i Eskilstuna (orientering) och jag tyckte att han skulle åka. Vi blir inte lyckligare av att sitta och titta på varandra.
Fick komma hem på eftermiddagen.
12 juli 2003:
Tid hos Monica i Bålsta. Mamma och jag äter grillmiddag hos Mari med familj. Anders kommer hem med barnen och mamma åker tillbaka till Västerås.
15 juli 2003:
Hemsjukvården ger dropp varje natt.
18 juli 2003:
Mina vänner Ingmarie och Gunilla besöker mig. Får jordgubbar, hallon och blomma. De hjälper oss att vattna i trädgården.
19 juli 2003:
Tidig morgon. Familjen åker på 5-dagars (o-ringen). Mamma kommer hit för att ta hand om mig en vecka.
22 juli 2003:
Avbokar vidare besök hos Monica. Är för orkeslös.
23 juli 2003:
Dags för simulatorn på Radiumhemmet. Elisabeth kommer och är med. Åker Taxi (med specialtillstånd). Rullstol till behandlingarna.
25 juli 2003:
Strålning två dagar i rad. Elisabeth är med. Ser inte längre lika mycket dubbelt. Har för högt blodsocker på grund av allt kortison. Hemsjukvården ger nattdropp och sänker blodsockret med insulin. Anders och barnen kommer hem från o-ringen.
28 juli 2003:
Strålning nr 3. Elisabeth och Anders är med och träffar min ordinarie läkare efteråt. Tveksamt (inte troligt) om min lever klarar mer. Akut ultraljud för att se om man kan underlätta för levern med dräneringsrör. Gör samtidigt ultraljud med kontrastvätska. Cancern växer.
30 juli 2003:
Strålning 4+5. Nya blodprover på fredag (1 aug) morgon som är avgörande. Besked på måndag (4 aug).
4 augusti 2003:
Elisabeth kommer för att tillsammans med Anders ta emot samtal från min läkare på Radiumhemmet. De kan inte göra mer. Nu väntar bara döden.
Anders skriver i min dagbok då det var ett tag sedan jag tog mig upp till övervåningen hemma.
Så här långt i dagboken är allt skrivet eller dikterat av Karin själv. Nedanstående dagboksanteckningar har Anders skrivit för att alla hennes vänner därute ska få veta vad som hände sedan. Det var väldigt tufft att skriva detta. Tårarna flödade mest hela tiden, men jag hoppas att det kan vara till någon tröst för alla ni underbara människor därute på nätet. Om ni vill nå mig, Anders, kan ni skicka ett mail till NybergAnders@yahoo.se. Jag läser allt men kan just nu inte lova att svara.
8 augusti 2003:
Karins föräldrar anländer. De ska ta hand om Karin medan Anders och barnen åker till hans föräldrar i Dalarna. Maja ska vara med på ett orienteringsläger.
10 augusti 2003:
Anders kommer hem igen. Barnen är kvar hos farmor och farfar. Karins föräldrar återvänder till Västerås.
13 augusti 2003:
Besök av barndomskompisen Ingmarie.
14 augusti 2003:
Karins pappa Gunnar kommer för att ta hand om Karin medan Anders uträttar några ärenden. Karin orkar nu bara upp ur sängen för måltider och toalettbesök. Karin äter sin sista riktiga lunch. Hädanefter blir det yoghurt med sylt tre gånger per dag.
15 augusti 2003:
Karin får besök av kompisen Gunilla. Anders passar på att handla under tiden.
16 augusti 2003:
Levern fungerar allt sämre. Slaggprodukterna i blodet når nu sådana nivåer att det påverkar Karins medvetande. Perioderna när hon inte är riktigt klar i huvudet blir fler. Hon har svårt att hitta rätt ord. En liten tröst i den stora bedrövelsen är att hon inte har några direkta smärtor.
På eftermiddagen kommer barnen hem tillsammans med sin farmor och farfar.
17 augusti 2003:
Farmor och farfar åker hem under eftermiddagen. Vid 17-tiden är Karin ensam på nedre våningen. Linnea är ute och leker medan Anders och Maja är på övervåningen. Plötsligt hörs ett brak där nere. Anders och Maja rusar ner och finner att Karin har ramlat handlöst bakåt på väg till toaletten. Karin är nu så orkeslös att hon inte kan hjälpa till alls att komma upp. Anders och Maja hjälps med stor ansträngning åt att få upp henne. Anders ringer hemsjukvården då Karin har fått en stor bula i bakhuvudet. Efter tio minuter kommer en sköterska som kyler ned bulan och kontrollerar Karin.
Vid 20-tiden kommer Elisabeth (Karins kusin) för att vara hos oss några dagar. Hon är sjuksköterska. Hon ger oss ovärderlig hjälp och stöd de kommande svåra dygnen. Både som människa och i sin yrkesroll. Tur att hon finns, hon är underbar!
18 augusti 2003:
Karin tar sig upp för att äta frukost vid sex-tiden. Nu går det på ren och skär vilja för hon är mycket svag. Anders lämnar Linnea på dagis vid åtta-tiden. Tjugo i nio går Anders och Maja iväg till skolan för upprop. Maja ska börja andra klass. Samtidigt hjälper Elisabeth Karin att duscha och tvätta sig. När Anders och Maja kommer hem vid lunchtid är Karin medvetslös och inte längre kontaktbar.
19 augusti 2003:
På förmiddagen lämnar vår kära hustru, mamma och dotter oss. Jag håller hennes hand medan andningen blir mer och mer oregelbunden, för att sedan upphöra helt. Hon vaknar inte upp utan sover sig in i evigheten. Med vid sängen är också hennes föräldrar samt Elisabeth. Barnen är i skolan respektive dagis.
Vi ringer hemsjukvården och berättar vad som har hänt. De kommer och senare anländer även läkaren för att skriva dödsattesten. Hemsjukvården hjälper oss att sätta på Karin fina kläder. Vi hämtar en ros i trädgården som vi sätter i hennes händer. På bordet bredvid sätter vi blommor, ljus och ett par fotografier av en frisk och rask Karin.
Vi meddelar släkt och nära vänner. De anländer efterhand under dagen.
Vid tretiden hämtar Anders och Elisabeth de ännu så länge ovetande barnen. Innan vi kliver ur bilen och går in berättar vi för barnen vad som hänt. De blir naturligtvis ledsna. Linnea springer in medan jag bär storasyster Maja. De får nu möjlighet att klappa på mamma som ligger där så fridfullt som om hon sov. Senare på kvällen anländer bårtransporten för att frakta Karins kvarlevor till sjukhuset. Adjö älskade vän!


Innehållssidan, Grafikpaket, Bakgrundsset, Skicka ett kort, Specialbeställningar,

Regler, Länkar/Webringar, Vad är nytt?, Om mig,

Karins Country, För utskrift, Gästbok



e-mail: strawberrygirl@swipnet.se

You may not download the graphics on this page.
Copyright © Karin Nyberg