uppdaterad 010304

Spårlöst försvunna...

Johan vaknade med ett ryck ur sin oroliga sömn. Något hade väckt han, men vad? Starka olustkänslor kröp genom hans kropp och kallsvetten blänkte som en skyddande sköld på hans nakna kropp. Nu hördes något igen. Men fortfarande kunde han inte höra vad det var. En ofrivillig darrnig av rädsla for genom honom. Snabbt stoppade han sina fötter i tofflorna och drog på sig en morgonrock. Lampmans ljus nästan bländade honom, när han tände det. Med en snabb blick ut i mörkret, genom fönstret, försökte han se vad som väckt honom. En snabb skugga passerade... Men för snabb för att uppfattas, ändå gnagde rädslan i maggropen. Lätta klösningar mot ytterdörren fick Johan att rycka till... Som i dvala gick han fram mot dörren och öppnade den. Men det var bara hans schäfertik Santa, som ville in. Han lugnade sig. Santa verkade inte fått vittring på något främmande, så då måste det varit en inbillning. Han stängde dörren och gick ut i köket, för att sätta på lite kaffe. Radion sattes på och han satte sig vid bordet. Sändningen bröts av ett nyinsatt nyhetsprogram...

Mystiska händelser hade utspelats i granntrakten. Flera personer hade försvunnit utan ett spår. Enda gemensamma faktorn var att det bara såg ut som de svalts av något, eftersom hemmen fortfarande skvallra om liv. Det var precis som man bara raderat den mänskliga faktorn, men lämnat alla andra saker igång... Allmänheten ombads att hålla utkik efter mystiska saker och att genast kontakta närmaste polisstation.

Johan hörde åter ett ljud. Nu tycktes det komma innifrån huset. Santa reste raggen och morrade djupt. Nu blev han verkligen rädd. Hunden var ingen fegis och var hon rädd, måste det vara något speciellt. En viskande order till Santa fick henne att komma tätt intill. Med ett stadigt tag om hundens halsband gick han sakta mot vardagsrummet. Hunden började nu att morra högre och högre. Och innan Johan hann uppfatta vad som skett, slet sig Santa och rusade in i vardagsrummet. Baar sekunden efter hördes ett enda starkt yl och sedan blev det tyst. Johan kände att han blev blöt i byxorna. Nu var han så rädd att han hade urinerat ner sig. Och efter vad som verkade som en evighet, slocknade varenda lampa i huset. Ett svagt krafsande ljud fick honom att vända sig. Men då var det redan för sent... Innan han hann uppfatta något sjönk han ner mot golvet, drunknande i sitt egna blod...

Nästa dag svängde Lisa in på gården. Konstigt, Johan brukade inte slarva med grindarna. Hon rynkade sin panna i djupa veck och gick sakta mot huvudbyggnaden. Ytterdörren stod och slog för vinden. Nu blev hon verkligen orolig. Snabbt rusade hon in i huset. Men Johan verkade vara som försvunnen. Kaffekokaren stod på, hade nästan kokat bort sitt innehåll, och radion skvalade i bakgrunden. En stark olustkänsla väcktes hos Lisa. I vardagsrummet hittade hon Santa död. Det såg nästan ut som hunden stelnat av skräck. Snabbt rusade hon till telefonen och ringde polisen. Johan verkade spårlöst försvunnen...

Efter ett långt förhör, släpptes Lisa. Man hade inte funnit ett enda spår av Johan. Och detta var mycket märkligt. Hon visste att han aldrig skulle lämna sina apparater på, ens om han bara gick ut för fem minuter. Johan var ju rätt känd för sitt pedantiska beteende... Så hon reste snabbt till sin kollega Niklas. Där öppnade han yrvaket dörren, men förstod snabbt att något allvarligt hade hänt. Han ledde henne till soffan och lade en varm filt över hennes axlar och hämtade en stor kopp kaffe. Efter en stund kunde hon med darrande berätta för Niklas, vad hon just vart med om. När hon avsluta sin berättelse, drog han henne intill sig och omfamnade henne länge. Hennes tårar rann långsamt nerför hennes kind...

-Du kan få sova över här inatt, om det känns bättre, sa Niklas. Hon nickade bara till svar. Och smuttade försiktigt på sitt kaffe. När hon lugnat sig, bestämde de sig för att åka och hämta lite saker, som hon kunde behöva...

När de kom till hennes lägenhet blev de ordentligt rädda. Något hade brytit sig in där. Dörren var i tusen bitar och alla fönsterrutor verkade som utblåsta! Alla hennes saker låg i en enda röra. Inne i badrummet hittadede en varningstext på spegeln...

"Vi vet var du finns. Och vi kommer att ta dig!!! Men du vet aldrig var eller när..."

De ringde till polisen, som snabbt var på plats. trots all vandalism kunde de inte hitta ett spår efter förövarna... Nu var Lisa skräckslagen. Niklas omfamnade henne... Sedan viskade han, att hon kunde bo hos honom den närmaste tiden.

Angela var ute och red på sin häst Fákur. Fåglarna kvittrade och det var ett härligt vårväder... Solen sken och värmde lagom skönt. Hennes vackra islandshäst töltade fram på den mjukbeklädda stigen. Allt verkade som häntat ur en vacker saga. Plötsigt, utan en förvarnig, stegrade sig Fákur, så Angela föll handlöst ur sadeln. Hon landade med en hård smäll på marken och såg bara hästen försvinna in i skogen. Ett ljud från buskarna fick henne att stelna till... Det lät hemskt och olycksbringade. I ögonvrån såg hon något snabbt kasta sig mot henne. Men innan hon hann skrika något, kände hon hur halsen slets upp och hon kvävdes i sitt egna blod...

Vid stallet blev alla oroliga, när Fákur rusade in utan sin ryttare. Vad hade hänt? Och Angela var ju en mycket duktig ryttarinna. Snabbt slogs det larm och man började att leta. Efter flera timmars sökande fann man det sista spåret av henne, på en stig. Hennes ovanliga hårspänne! Men där var också spåret slut och hon verkade spårlöst försvunnen...

Nya sändningar på både teve och radio varnade folk, för att gå ut ensamma. Oavsett om det var natt eller dag, uppmanades allmänheten att vara minst två personer. Eftesrom man inte visste vad som hänt eller orsakat alla plötsliga försvinnanden. Niklas och Lisa hörde nyhetssändningen och kände en rysningar genom deras kroppar... En signal på dörren väckte dom tillbaka till verkligheten. Niklas gick och öppnade, men det var ingen där. Endaste ett paket låg kvar. Sakta plockade han upp det och tittade sig runt i trapputgången. Men den var helt ödslig, utan ett spår av liv.

Hade de vetat vad som fanns i paketet, hade de aldrig öppnat det. Där låg en kvinnohand!!! Lisa skrek och svimmade medan Niklas verkade hamna som i dvala. Efter vad som kändes som en evighet, tog han sakta upp telefonluren och slog numret till polisen... Det tog inte så lång tid inna hela huset var ockuperat av blå-vit klädda personer på jakt efter bevis. Men allt verkade lika ödesdigert, som hos Johan. Inte ett enda spår fanns att hitta. Inte ens på paketet! Snabbt packade Lisa och Niklas ner saker och förflyttade sig till ett hotell i grannstaden. Nu vågade de inte stanna kvar i hemstaden...

Handen, man fann i paketet, visade sig tillhöra den försvunna ryttarinnan Angela. Man vågade sig inte på att gissa om hon fortfarande var vid liv eller ej. Men man antog att det senaste fallet var nog mest troligt. Det enda som verkade mystiskt, var sättet handen delats från kroppen. Det var ett så perfekt snitt, att nästan ingenting var förstört. Påminde mer som man tagit ett pappersark och delat det perfekt med en skalpell! Så fina snitt var ju nästan omöjliga att göra... även för de mest avancerade kirurgerna i världen!

Patricia och Anne hade stannat för att tanka, när de hörde ett märkligt ljud. Sakta tittade de på varandra innan de försiktigt gled in i bilen för att stänga dörren. Efter alla nyhetslarm var ju alla oroliga. Innan de hann vrida om nyckeln i tändningslåset, hördes en svag duns på biltaket. De stelnade till. När glaset i framrutan splittrades skrek de av skräck. Ögonvitorna blänkte till när de såg några håriga varelser hoppa ner mot dom. Men då var det redan försent. Innan de hann fatta vad ögat sett, var de redan döda... Sakta släpades kropparna ut genom bildörrarna och ut i skogens  mörker...

En stark oro hade väckts i staden samt i grannbyarna. Vad hände egentligen? Vart försvann människorna och varför verkade allt annat som inget hade hänt? Frågorna var nu många, men ingen hade ett svar... Polisen försökte samarbeta mellan de olika distrikten, men det var inte lätt eftersom det varken fanns vittnen, spår eller bevis, med undantag av handen man funnit i paketet... Allt man kunde göra var att försörsöka dämpa den framväxande paniken hos befolkningen...

Niklas och Lisa hade inte vikt en tum från varandra sedan Johans försvinnande. Speciellt inte nu, när alla andra nyheter hade nått dom... Tätt intill låg de i sängen låg de och höll krampaktigt tag om varann. Deras sömn var orolig och de var alltid trötta och nervösa. Varenda skugga verkade hotfull... Läkarna hade velat ge dom sömntabletter och lugnande medicin, men bägge vägrade att ta något.

De väcktes bryskt ur sömnen av ett fönster som gick i tusen bitar... Bägge flög ur sängen och flackade med blicken ut i natten. Svaga skuggor rörde sig... Och de rörde sig snabbt. Ett blodisande yl hördes genom natten och blodet frös som till is i deras ådror. En skugga hoppade in från det ena fönstret. De stelnade till. Varelsen såg ut som en enorm varg med mörkgrå ragg till päls. Ögonen verkade ha en helvetesglöd i sig och tänderna lyste vita emot dom... Innan de knappt hunnit reagera hoppade ytterligare tre nya varelser in. De var nu omringade! Dova morrningar fick dom att darra av skräck. Lisa började att be böner medan hon hårt klamra sig fast hos Niklas.

Den ena varelsen tog ett språng mot dom. Men strax innan käftarna skulle nått fram, hördes en hög smäll och den föll ner till golvet. Snabbt hoppade de andra varelserna ut genom fönstret och försvann ut i mörkret. Lisa sjönk gråtande ned mot golvet när polisen stormade in i hotellrummet...

Nästa dag meddelade nyheterna om att man hade skjutit en enorm varg. Men att det fanns fler lösa ute i skogen. Så man bad befolkningen att vara försiktiga. Varken Lisa eller Niklas trodde på den förklaringen... Det kunde inte varit en varg!!! Den var alldeles för stor... Alldeles för snabb... Och blicken de sett, var ingen vargs... Det var mer som en helvetsedemon!!!

En främmande man kom till staden efter att hört om nyheterna. Han knackade på hos Lisa och Niklas. När de öppnade, presenterade han sig som Vladimir. De tittade frågande på honom. Den mörka blicken mötte deras och han sa:

-Jag letar efter ett par vagliknande varelser. Har ni sett till några nyligen? Han höll upp ett nött fotografi. De tittade på det och deras blickar skvallrade redan om att det var de han sökte efter...

-Bra. Jag har letat efter dom i hela Europa. Och mina spår ledde hit. De måste snarast dödas, innan nästa nymåne kommer. Annars hinner de föröka sig... Lisa och Niklas tittade frågande på honom. De fattade inget av hans mystiska svammel... Han skrattade till och berättade sedan legenden om människovargen... som även var känd under namnet varulv...

Efter en lång och gripande berättelse började de nu förstå vad mannen försökt att säga dom. De titade ny med frågande blickar på honom.

-Jag vet att det verkar märkligt. Men dessa varulvar verkar ha utsett dig, så tittade han på Lisa, till  deras nya hona... Även varulvar lider av inavel och försöker få fatt på nytt blod i sina gener... Efter långa överläggningar gick Lisa med på att spela lockbete. Niklas var mycket bekymrad, men vad skulle de annars göra?

Nästa natt satte sig Lisa, med ett vitt nattlinne på sig (för att på så vis synas bättre genom nattens mörker), vid fönstret. Nervositeten rann som en glödande eld genom hennes ådror... Strax innan midnatt svepte några skuggor fram utnaför fönstret. Lisa svalde hårt.  Sekunden efter krossades det ena fönstret och tre morrande skuggor hoppade in. De omringade snabbt    henne, där hon satt. Det svartnade för hennes ögon. Efter vad som verkade vara en evighet hördes tre snabba rekyler. Varulvarna sjönk ner mot golvet. Den ena hann gny till lite innan den dog. Blicken som mötte Lisas var så hatisk att hon rös till!

Lampan tändes och Niklas rusade fram och drog henne tätt intill sig, i en hård kram. Vladimir kom lugnt fram från sitt gömställe, med det fortfarande varma geväret.

-Hemligheten är planering och dessa! Han höll fram handen med något glimmande. Sakta tog de upp föremålen och höll dom mot ljuset.

-Det är specialtillverkade kulor av renaste silver. Det enda som biter mot varulvar. Ni kan behålla dessa som minnen... Utan ett ljud vände sig Vladimir och försvann snabbt ut i natten. Lisa och Niklas tittade efter honom och kramade sedan hårt om kulorna i deras händer... Med en djup suck slappnade de av. Nu var faran äntligen över... Och nu visste de vad som hänt deras vän!