Pernilla vaknade upp med en bultande huvudvärk. Sakta gned hon händerna mot huvudet och jämrade sig lågt. Vad hade hänt? Hon reste sig sakta och kollade...
Kläderna var i trasor och hon hade ett flertal rivsår och märken över hela kroppen... Hon tittade närmare på ett sår. Det såg ju ut som ett bitmärke! Ett flertal blåmärken hade nu "målat" hennes kropp med och det värkte i hela kroppen. Dammet täckte hennes kläder.
Men, var är jag? undrade hon. Sakta fokuserade hon blicken och kollade runt.   Det såg ut som ett skogsparti. Men var? Sakta reste hon sig och stapplade sig   framåt på den smala stigen... Efter vad som verkade vara en evighet, nådde hon slutligen ett villaområde. Hon vinglade in på en tomt, där en man stod.   Innan hon hann säga något till mannen föll hon ihop framför honom...

Nästa gång hon vaknade upp, stod det en massa vitklädda personer runt henne. Blicken var först suddig, men klarnade efter en stund.
-Jasså, fröken har äntligen vaknat! sa läkaren närmast bredvid henne. Hon harklade sig och frågade:
-Var är jag?
-Du är på ett sjukhus. De fann er avsvimmad på en tomt. Minns du vad som  hände? Och vad heter du? Vi kan ju inte kalla dig för fröken X så länge till, lade han till med en skämtsam ton. Pernilla tänkte till en stund... Men minnet svek henne, förutom på personuppgifterna.
-Jag heter Pernilla, men tyvärr är resten totalt borta.
-Det gör inget, sa doktor Axelsson. Huvudsaken är att vi får dig frisk snart. Förresten, så vill polisen höra dig, så  snart du minns.Klungan med sjukhuspersonal lämnade rummet. Pernilla suckade tungt och somnade strax.

Nu hade det gått en månad sedan hon hittades. Men fortfarande led hon av minnesförlust. Kvällen hade precis börjat. Hennes tankar avbröts av ett extra-insatt  meddelande på radion.
"-Vi avbryter programmet för en efterlysning. För tio minuter sedan hittades en flicka död i skogen. Om någon sett eller hört något, var vänlig och kontakta polisen snarast!"
Hon kände en rysning genom kroppen. Något gjorde sig påmint. Men vad? Rädslan omfamnade henne och en panikkänsla började att växa fram. Snabbt   tog hon på sig kappan och sprang ut. Hon stannade inte förrän hon nådde Bosses dörr. Med andan i halsen knackade hon hårt på dörren. När den öppnades flög hon runt halsen på Bosse, och klamrade sig hårt fast.
-Men vad är det gumman? sa han oroligt.
-Håll bara om mig... De gick in i lägenheten och satte sig i soffan...

Samtidigt i en grannort, gick Linda ut från sitt hem. Med glada steg gick hon mot skogen med Rufus. Det var hennes hund, en byracka med ett obestämt utseende.
-Visst är livet härligt, Rufus!
Han svarade med ett grovt skall. Glatt viftande försvann han in på skogsstigen. Linda nynnade på en sång, när en kvist bröts i närheten. Hon ryckte till, men  brydde sig inte så mycket om ljudet. Det var nog bara ett djur! Efter en stund  kände hon sig iakttagen. Men hon kunde inte se något. Nackhåren reste sig.
-Vad barnslig du är tjejen... Det va ju bara en kvist! sa hon med en låg röst. Då upptäckte hon att hunden var borta.
-Rufus! Kom genast hit! Rufus! skrek hon. Men det kom ingen hund. Och var inte skogen ovanligt tyst? Hon ryckte till när en ny kvist bröts av. Det hade nästan blitt mörkt nu. Rädslan började att krypa inpå... Nu hörde hon steg... Inte som en människas! Snarare som en hund... Mjuka tassande ljud. Var det Rufus? Det sista hon hann se var inte Rufus... En svart skugga kastade sig över       henne med ett vrål. Det sista Linda mindes var de hemska gula ögonen, som nästan brann... Sedan kvävdes hon i sitt egna blod...

Bosse och Pernilla kollade på de sena nyheterna. När ett inslag fick dom att  sätta kaffet i halsen. Det var åter ett nytt dödsfall i skogen. Ännu en flicka hade hittats. Denna gången lämnade polisen ut mer information. Pernilla brast ut i gråt, men visste inte varför. Bosse försökte att lugna ner henne.
På natten vaknade hon. Det var något som hade väckte henne. Denna gången   blandades känslan av rädsla och lust. Hon skakade på huvudet. Det var en konstig känsla. Månen var nästan full ikväll. Pernilla kände en konstig dragning till den. Hennes tankar avbröts av ett genomträngande yl. Snabbt stängde hon  fönstret, som var öppet, och skyndade sig till sängen. Där drog hon täcket hårt om sig. Hon somnade snabbt men sov oroligt. Drömmen blandades av erotiska känslor,en stor och raggig varelse, glimmande tänder och en brinnande blick...
Pernilla väcktes av en hård knackning på dörren. Hon reste sig långsamt, kände sig lite yr, och kollade på klockan.
-Oj! Var den redan tre på eftermiddagen? Har jag sovit så länge? Sakta drog hon på sig morgonrocken, när blicken fastnade på hennes bröst. Det blödde lite, men det mesta hade nu stelnat till en skorpa. Försiktigt lät hon fingrarna stryka över bröstet. Märket påminde om ett kärleksbett... Men hon var ju ensam!  Sakta gick hon fram till dörren och öppnade. Där var Bosse.
-Hej! Låg du och sov än? Har du hört nyheterna?
-Ja... Vilka nyheter? Hon blinkade yrvaket mot honom. Det gjorde ont i ögonen av den skarpa solen.
-De har hittat en flicka till. Också död tyvärr. Vad är det för galning som är lös?    Pernilla släppte in Bosse, satte på en kopp kaffe. Sedan satt de och fikade och   diskuterade olika ämnen. För en stund var alla morden på flickor glömda...

På kvällen skulle Pernilla fixa till naglarna, inför morgondagens fest. Hon ville alltid vara färdig i tid. Och hon hade ju inget annat för sig. Hon flämtade till när hon såg på sina naglar. Vad hade hänt? Sakta vred hon på händerna och höll upp dom i ljuset. Naglarna var nästan mjölkigt genomskinliga. De hade blitt något spetsigare än hon mindes. Och var de inte längre också? Hon studerade dom en stund. Men bestämde sig för att det bara var en inbillning. Försiktigt filade hon till dom. Rundade av kanterna, målade på ett läckert blodrött nagellack... När hon var klar granskade hon nöjt resultatet. Nagellacket reflekterades i ljuset. Pernilla gled ner i soffan och somnade nästan med en gång...
Hon började att drömma. "Månen kallade på henne. Sakta reste hon sig och gick ut i nattens kyla. Lät nattluften smeka hennes nästan nakna kropp. Sakta lät hon morgonrocken glida av henne. En mörk skepnad närmade sig henne... Hon slickade sig nervöst om läpparna. Inifrån hennes inre steg ett yl..."
Pernilla vaknade svettig med ett ryck! Drömmen hade varit så verklig. Hon ryste och drog på sig pläden. Jag får nog sluta att titta på nyheterna, tänkte hon. De gör ju mig bara orolig på natten!
Hon kunde inte somna, utan vred sig oroligt i sängen. Var det inte väldigt varmt här inne? Hon kollade på termometern, som bara visade 17 grader.  Om inte det var varmt? Var hon då på väg att bli sjuk? Hon hämtade  febertermometern. Men även den visade ett normalt resultat. Konstigt! Till slut  bestämde hon sig för en tur ut till parken. En känsla började ta form i hennes medvetande. Hon tittade upp mot månen. Det var fullmåne ikväll. Sakta strosade hon runt i parken och njöt av lugnet.
Plötsligt hörde hon en utdragen ylning i närheten. Men hon blev inte rädd! Ett     mjukt tassande ljud hördes... Det började att värka i hennes kropp. Smärtan var outhärdlig! Hon slängde sig ner på marken. Kläderna revs i bitar, när hon klöste vilt runt om sig. Sedan blev det svart!

När hon vaknade till, kände hon en blöt tunga slicka henne varsamt över kroppen. Hon tittade upp och såg den mystiska varelsen. Åtrån vällde upp inom henne. Då upptäckte hon också förvandlingen!
Pernilla flämtade till. Varelsen gnydde kärleksfullt och fortsatte att slicka henne. Sakta lät hon blicken glida över sin egna kropp, som nu täcktes av en silvervit, len päls. Naglarna var nu spetsiga och långa. Det var ju inte naglar längre! tänkte hon. Hon såg ner på de mjölkvita klorna.
Varelsen nafsade henne lätt i nacken och visade tecken på att hon skulle följa med...
På darriga ben reste hon sig. Sakta gled hon upp bredvid hans sida. De sprang  sedan in i skogen... Ett nytt lugn sänkte sig ner över henne. Hennes mänskliga liv var glömt för en stund. Hon gnydde till. Hanen vände sig mot henne och såg på henne med en brinnande blick. Utan ett ord följde hon med honom ut på jakt... efter nya offer!