Jag gick sakta upp till utsiktsplatsen vid bänken. Än var det vinter och långt
kvar till sommaren. Bänken fanns inte kvar... Någon hade flyttat på den.
"Synd", tänkte jag. Ställde mig och blickade ut över havet. Knappt några båtar ute. Lite skillnad mot i somras.
Jag minns när vi tog vinet, glasen och tilltuggen med oss, i somras. Gick upp till
Vår bänk. Satte oss ner och blickade ut över vattnet.
Tittade på alla båtar, som passerade. Andra hade samma planer... Sommaren
kan verkligen väcka romantiska känslor...
Jag minns även när vi gick och satte oss på bryggan, vid "badhuset". Din katt
följde med oss hela vägen...
Hon var dock inte lika förtjust i vattnet. Vi pimplade rödvin, kramades och gosade, småpratade och tittade ner i vattnet.
Vattnet som då vimlade av maneter i alla storlekar och mör... Jag smakade på
ordet. Första gången jag hörde det. Landkrabba som man var. Du berättade att
det var makrill, som fortfarande var för liten för att fiskas. Man använde den som agn i stället... Mör... Tänk om man var en liten makrill? Fast är glad över att jag slapp det ödet... Såg vattnet "koka"... Det var mören, som försökte fly från sitt öde. Måsarna väntade vid ytan, de stora fiskarna kom underifrån. Nej, bättre att vara människa på en brygga i stället...
Minns även turerna ut till kobbarna. På våren, när man fortfarande kunde se
sälarna ligga och sola på klipporna, eller simma nyfiket en bit från båten...
Eller senare, när det vimlade av motor- och segelbåtar där ute. Även vi hoppade i land. Fast jag var mindre graciös än de flesta. Inte van vid detta liv.
Minns utsikten från vår favorit-ö... När vi satt bredvid varandra och blickade ut.
Mitt första och enda bad blev inte så lyckat där, minns jag. Bortskämd som man var, med sandstränder annars. Här fanns bara vassa havstulpaner och hal tång. Mer eller mindre ofrivilligt hamnade man i vattnet. Och upp kom man med sargade fötter, blodet lämnade sina spår...
Havstulpanerna hade visat vem som huserade på stället.
Med glädje minns jag, när du lärde mig att köra båt. Ovan och lite rädd. Jag
visste inget om markeringar och grund. Men det gick bra ändå!
Nu står jag här och minns allt. Och vet en annan sak...
Att sommaren snart är här igen...
Jag älskar min kille och Bohusläns karga klippor trots allt.