Sakta vände hon sig om. Vad var det, som hon hört i mörkret? En kvist hade
brytits och en morrning hade ekat fram genom natten...
Hon rös till. Och var befann sig hennes vänner? Plötsligt såg hon en mörk
skugga passera henne snabbt. I samma stund framträdde helmånen, efter att ha legat i skydd bakom molnen. Vad var det? Paniken börjar att växa fram, samtidigt mindes hon legenden om den ensamma mannen i stugan vid sjön.
Skräcken har fångat henne i sitt grepp. Kallsvetten bryter fram och hon börjar
att springa! Hon vågar inte se sig om... Hela tiden hör hon snabba steg komma
efter henne, för mörkt!
Marielle vaknar upp med ett ryck ur sin dröm.
-Skönt, bara en dröm... Då hörs ett isande yl genom natten, samtidigt bryter månskenet in genom sovrumsfönstret. Eller? Det kanske inte var någon dröm...?

Marielle såg tyst på sin väninna Anne, på andra sidan av bordet. Hon är
vacker, fast verkar inteveta om det. Konstigt.
-Marielle, lyssnar du? Hon rycks upp ur tanken.
-Vad sa du? Jag var i min egna värld, sa Marielle.
-Märkte det, sa Anne med ett skratt. Jag undrade om du ville hänga med på
camping till helgen. Vill du?
-Låter kul, var?
-Uppe vid sjön finns ett utmärkt ställe. Vi blir några stycken. Jag tror att
Nicholas också kommer...
Det sista var ett lockbete för Marielle. Utan att tänka sig för hörde hon sig själv svara "ja".
-Bra! Då syns vi till helgen, sedan försvann Anne ut från kafét. Marielle mindes plötsligt sin dröm. "Löjlig du är... Inte spökar det där" sa hon nästan med en viskning, för sig själv. Men ändå kunde hon inte skaka av sig olustkänslan.
Samtidigt kände hon en blick på sig, vände sig om och tittade. Vid ett bord satt en mörk man, ganska snygg enligt de flesta ideal, och stirrade oblygt på henne. Hade det inte varit för hans kalla blick, så kunde det varit okej. Hon rös till.
"Vem är han", tänkte hon, "och varför stirrar han så på mig?".
Hon gick ut från stället med raska steg, men slapp ändå inte känslan av en
brännande blick in i hennes ryggtavla.
Utanför sken solen varmt och gott. Redan efter några sekunder kände hon
sig bättre och säkrare.
"Kanske blir det kul att campa. Och Nicholas kommer ju också med dit." Med raska steg gick hon hem.

Helgen kom. Marielle kollade för femte gången sin packning, var allt med?
"Är det bara jag, som är så här nervös", tänker hon. Lugnet störs av att en
biltuta låter. Hon rycker åt sig packningen och springer ut till bilen. Anne satt bakom ratten, i bilen satt två andra. Ingen som hon kände sedan tidigare.
Den ljusa karlen presenterade sig som Karl och den nätta brunetten som Malin.
"Marielle", sa hon. Efter en halv timmes färd var de framme vid campingplatsen. Tält fanns redan på plats, ordnat av Anne.
"Det här blir underbart", tänkte Marielle, när hon steg ur bilen. Fåglarna
kvittrade, vattnet lockade och solen värmde skönt. Hon bytte till bikini och
hoppade i med sin slanka figur. Efter en stund kom känslan tillbaka.
"Vad nu då?", tänkte hon. Marielle tittade sig omkring, men såg ingenting... först. Efter en stund såg hon den mörka mannen i skuggan, på andra sidan av sjön. Hon rös till.
"Har jag drabbats av förföljelsemani?"
-Marielle, kom hit! Det är några, som du borde träffa, ropade Anne. Hon klev sakta upp ur vattnet. Hjärtat hoppade till! Den ena personen var Nicholas. Hennes förälskelse, sedan hon kom till byn. Den andra var hans syster Nadja.
Hon glömde snart mannen i skuggan...

Det hade varit tre trevliga dagar. Sällskapet hade provat lite av varje, från
paddling till vildmarkshajk. Inga blessyrer hade inträffat och alla hade kul.
-Ska vi ha spökafton, föreslog Nadja.
-Låter kul, svarade Malin och karl samtidigt.
-Spännande, sa Anne. Marielle kände en oro växa, men visste intevarför.
-Någon som hört om legenden om den ensamme mannen vid sjön?, frågade
Anne.
-Nej, sa de andra genast.
-Då tar jag den ikväll. Tills det får ni våndas av nyfikenhet, sa Anne. Sedan startade diskussionen över rekvisita till deras egna "spökafton"...

Elden brann, Marielle tittade in i glöden. "Vad fint det är", tänkte hon. Strax efter kände hon en hand lägga sig på hennes axel. Hon tittade upp och såg Nicholas.
"Hej, får man slå sig ner?"
"Visst", svarade hon med en tuff ton, fast hjärtat tog ett extraslag. Han satte sig
ner bredvid henne.
Tystnaden bröts av yrhättan Anne. Endast en person med livligt temperament, kan åstadkomma det. Och det stämde in på Anne, med sitt flammande röda hår.
-Någon som vill höra om legenden nu?
-Ja, berätta, sa Nadja  ivrigt. Anne satte sig ner, mellan Nadja och Karl. Sedan
började hon med en nästan viskande röst att berätta...
"Allt startade sommaren 1848. En ensam man kom till byn, köpte sig stugan
vid sjön. Han såg inte välbärgad ut, men ingen frågade heller. Byborna tyckte att mannen var konstig. Sent på natten, såg man ett konstigt sken från stugan. Men ingen vågade kolla efter. Natten till midsommar var köpman Gunnars dotter
Hilda ute och gick i skogen vid sjön. Det var en mycket söt tjej. Långt hår som glänste som guld, blåa ögon som himlen och slank figur med yppig barm. Alla
män flockades runt henne, fast hon var aldrig intresserad. Ingen visste riktigt vad som hände den natten. Men det ryktades om att mannen hade mött henne, under sin vandring.
Det enda man visste, var att Hilda hittades medvetslös på stigen, med långa revor i klänningen.
När Hilda vaknade upp, var hon stum av skräck. Det enda man lyckades få ur henne var "skuggan"...
Skvallret startade. Alla misstänkte den "nya" bybon. Var han inte en konstig kuf? Hetsjakten startade. Mannen försökte att fly, stugan brann ner till grunden... Anlagd? Ingen vet än idag. Främlingen hittades senare död, dränkt i sjön..."
-Sedan?, frågade Malin.
-Det är det ingen som vet, svarade Anne med ett illmarigt leende.
-Hur såg mannen ut?, undrade Nadja.
-Mycket attraktiv, lång och mörk. Alla sa att han hade en mycket skarp blick.
Marielle rös till. "Det stämmer in på den märkliga mannen", tänkte hon. Med en klump i magen, somnade hon den kvällen.

Med ett ryck, vaknade alla i lägret. Ett yl, som kunde väcka de döda hördes...
Alla rusar ut ur sina tält.
-Vad var det? ropade Nicholas. Han såg rädd ut.
-Vet inte, svarade Anne. Finns inga vilda djur i den här skogen... Det sista sa
hon tyst.
Ett genomborrande ljud hördes, alla bleknade. Mörkret hade aldrig varit så mörkt som nu... Blir det aldrig dag?
En morrning hördes från sjön. Nu insåg alla att det inte var ett skämt.
-Vem där? ropade Karl med ostadig svar. Till svar kom endast ett genomträngande yl. Blodet isade! En mörk skugga gled fram, snabbt. Alldeles
för snabbt.
-Vad var det? ropade Nadja. Men ingen kunde svara. Samtidigt bröt månen
fram och de badade strax i ett iskallt sken. Snabbt slängde sig i bilarna. Alla
utom Marielle. För sent såg hon den sista bilen försvinna med en rivstart.
-Vänta! Ni glömmer mig... Hon sjönk ner. Tårarna började att sakta rinna ner
över kinden. En obehaglig känsla föll över henne...
"Var det en sanndröm?" tänkte hon. Sedan svartnade det för ögonen.

Sakta vaknade hon till liv. "Var är jag?" Blicken gled över rummet. Det var
spartanskt inrett. Inga personliga saker syntes till. Från dörren hördes en
stämma:
-Jasså, du har vaknat nu. Marielles blick hamnade på mannen i dörröppningen.
Det var han! Den främmande mannen.
-Du har sovit länge, min sköna. Hon kramade om täcket, gillade inte alls mannens sätt att studera henne på. Vem var han egentligen? Och vad var det? För en kort stund, tyckte hon sig se en snabb "förvandling" av mannen, knappt
märkbar för ett mänskligt öga. Sakta slöt sig mörkret om henne igen...
Under tiden letade man efter Marielle. Hon hade varit borta i fyra dygn nu. Inga spår alls! Nicholas var en av de mest engagerade i sökandet. Ryktena började att ta fart.
Legenden! Anne höll inte med byborna...
-Det är ju bara en historia!, sa hon med ett nervöst leende.
-Kanske, kanske inte, svarade en liten, gråhårig dam. "Men legenden är sann för oss. Och nu har det snart gått ett nytt månvarv... Då lär vi veta...", sa gumman.
-Vad menar du, utbrast Nicholas.
-Tids nog får ni veta, svarade gumman. Sedan försvann hon spårlöst.
-Vem var hon?, frågade Nicholas. Alla tittade på varandra, men ingen visste...
-Aldrig sett henne, svarade Anne. "Aldrig".
Nästa dag fann man en bit tyg. Det var från Marielle! Biten stämde in på hennes
kjol...

Nästa gång Marielle öppnade ögonen var allt svart. Natt! Hon försökte att röra sig. Gick inte...
Hon insåg att hon var fjättrad... Frös, gjorde hon med. Mot ryggen kände hon ett kallt underlag. "Var är jag?" tänkte hon. Skräcken smög sig sakta på. Samtidigt hörde hon ett dovt skratt. Hårstråna ställde sig upp. Det var ett kallt skratt. Hon försökte att ropa, men fann att munnen var täckt av något. "Jag vill inte dö"
tänkte hon.
-Du gillar inte det? hördes den kalla rösten säga. "Mig frågade ingen... De bara
tryckte ner huvudet i vattnet!".
Marielle hoppades att det bara var en dröm... Men insåg snart att så var inte
fallet.
En låga brann till, för ett snabbt ögonblick. I ljuset hann hon se mannen. Samma man, som hon sett på kafét...
Mannen satte sig ner vid fotändan, smekte långsamt med handen över hennes
slanka ben. Marielle höll andan.
-Visste att jag skulle finna dig igen, sa mannen. "Inte lämnar du mig än, gumman!".
"Vad menar han?" tänkte Marielle. "Måste vara galen." Sedan kände hon något
vasst nudda ena vaden. En snabb smärta och hon kände något slicka hennes
blod, samtidigt som lite blod sipprade fram. En morrning hördes...
Skräcken hade nu henne i sitt grepp. Tyst grät hon. Mannen fortsatte:
-Hilda, du är lika vacker som tidigare... Nog kan vi bli vänner på nytt. Marielle kände nu panikångesten komma och det svartnade igen...

När hon åter vaknade upp, badade rummet i ett blått sken. Månskenet sipprade
in genom det trasiga fönstret. Sakta lät hon blicken vandra genom rummet... Sedan såg hon en skymt av var hon befann sig. Det såg ut som ett obduktionsbord! "Men det kan det inte vara, inte här", tänkte hon. Sedan såg
hon bordet bredvid henne, i jämnhöjd med huvudet.
Hon stelnade till. Där fanns knivar och skalpeller! Även andra saker, som hon
aldrig sett förut.
"Hjälp!", ville hon skrika ut  i natten... Dörren öppnades med ett långdraget gnisslande. In kom mannen igen. Denna gången fanns bara ett demoniskt ansikte. Ett grymt leende och en brinnande blick.
-Kära Hilda. Nu har stunden kommit! Jag har talat med gudarna, sa mannen. Han tog upp en kniv, höll upp den. En blå reflex glimmade till i mörkret och mannen började att skratta högt.
"Han är galen!" tänkte Marielle. Mannen studerade kniven, en märklig sådan. Marielle hade aldrig sett en sådan förut. Den såg mycket vass ut!
Främlingen höll upp ett pappersark, lät det sedan falla ner över knivens egg.
Pappret klövs, som man skar i mjukt smör. Hjärtat bultade hårt i  Marielle. Hon såg sitt liv passera revy.
"Jag lovar dig Gud, om jag överlever, ska jag tro på dig!" tänkte hon. Mannen höll nu kniven mot hennes hals, tryckte den långsamt hårdare. Hon kände en rännil av blod...
Hennes blod! Ett skott hördes, mannen sjönk ihop... Sedan blev det svart igen, för Marielle.

Nästa gång hon vaknade upp, var det på ett sjukhus. Runt sängen stod alla hennes vänner... och Nicholas!
"Hon levde", hann hon tänka.... Med ett hest krax, försökte hon fråga vad som hänt.
Nicholas slängde sig ner, kysste henne långsamt men ömt.
-Tyst, min älskade. Det är över! Aldrig hade det varit så skönt att höra en röst,
Marielle log.
Anne slog sig ner på fotändan.
-Vi trodde att vi förlorat dig. Men skam den som ger sig, sa hon hurtigt.
-Det var en psykopat som rymt. Det tog ett tag innan pusslet stämde, sa
Nicholas. "Men sedan var det klart! Vi hann fram i tid."
-Han trodde att han var mannen i legenden. Knäppt va? sa Nadja. De andra
instämde.
-Polisen hann skjuta honom. Han dog med en gång, sa Karl.
-Man hittade notiser om legenden hos honom och en underlig bok i svartkonst.
Du hade tur tjejen, sa Anne.
Nicholas vaggade henne sakta i famnen. Marielle kände sig lycklig...
Äntligen var det över! Och Nicholas och hon hade funnit varandra.
Natten kom och det var dags att sova. Då hörde Marielle ett ljud... En skugga passerade i rummet... Ett kallt skratt ekade! "Trodde du att det var över" hördes en röst ropa...
Hon svimmade!"