"Yrseln välde över mig. Vad hände egentligen? Mindes ingenting alls från de tidigare dagarna, förutom en konstig dröm...
Jag masserade tinningarna och blinkade flera gånger. Det starka ljuset påverkade mig med ett vitt sken, som nästan bländade mig helt.
Var är jag? Långsamt satte jag mig upp, tittade mig omkring. Efter en stund vande sig ögonen vid det obarmhärtiga ljuset.
Ett gammalt rum uppenbarade sig nu. Verkade något ostädat, spindelväv fanns lite här och där. En massa konstiga lådor fanns även i rummet. De hade konstiga mönster. På dörren hängde det ett gammalt träsmidesverk, ett kors? Jag reste mig, när den värsta yrseln lagt sig. Långsamt gick jag fram till den första lådan. Locket satt lite hårt... Till slut gav det efter och locket föll av.
Jag skrek till! I kistan låg ett lik... Bakom mig hördes nu ett djuriskt skratt.
"Välkommen mitt barn, min senaste skapelse!" Sakta vände jag mig om, rädd
för varelsen bakom mig. Vad mina ögon såg var en helt underbar och ståtlig man! Håret var svart som en korps fjäderdräkt och låg tätt bakåtslickat i en något omodern frisyr. Ögonen hade en märklig glöd, fast det smaragdgröna
lyckades ändå slå igenom. Det var en hård och befallande blick, som trots det mjuknade i några sekunder. Munnen öppnades i ett stort leende och avslöjande
en vit tandrad, lika perfekt som elfenben... Hakan hade en mycket bestämd och maskulin form.
Han skrattade till, nu i ett mjukare skratt.
"Ser att du undrar vem jag är, mitt barn."  Jag nickade till svar. Mannen kom närmare mig, inte gående utan liksom svävande i luften. Sakta förde han upp mitt huvud, med sina starka händer, och tittade ner i mitt blottade ansikte.
Jag nästan svimmade av den ömma blicken.
"Välkommen till din nya värld. Nattvarelsernas värld!" Sedan böjde han sig ner och kysste mig långsamt.
"Du är perfekt". Han tittade nu med en mer bestämd min. "En nattens ängel med ditt ljusa skinn och ditt vackra hår!" Han drog sakta i en hårlänk, som trillat ner över axeln.
"Ingen kommer att misstänka att du är en nattvarelse, men om de gör det hjälper inte vitlök eller kors..."
Sakta återvände minnet vid de orden... Och jag mindes.
Allt startade en ensam fredagskväll. Jag satt bakom datorn och hade allmänt tråkigt.
Rastlösheten ökade för varje minut. Till slut gav jag upp och gick ut i hallen. Där la jag på mig  en ny make up omsorgsfullt.  Plockade senare fram de svarta
kläderna, jag ville ha. Tog sakta på mig dom och drog fram mina svarta stövlar. Efteråt ställde jag mig framför spegeln och tittade.
Sucken som kom över läpparna berodde på mitt hår. Omedgörligt som vanligt!
Med snabba tag förde jag borsten över håret, tuperade det lätt med kammen och sprayade. Nöjd till slut, sa jag farväl till mina katter.
Jag gick ut i natten. Äntligen vår! Drog sakta in luften i lungorna. Hörde fåglarna kvittra i bakgrunden. Jag bestämde mig för att gå mot skogen, för att koppla av. Efter en stunds promenad hade rastlösheten börjat att ge vika.
Skogen låg öde, ingen var ute, inte ens en ensam hundägare! Men jag fortsatte ändå min vandring. I en glänta såg jag att någon kom emot mig. Mitt hjärta bultade, påverkad av gestalten. "Varför", undrade jag.
När mannen till slut kom upp bredvid mig vände han sig om och tog tag i mig. Jag kände styrkan och blev helt paralyserad av hans blick. Den verkade
hypnotisk på något sätt. Sakta drog han händerna genom mitt hår, smekte ansiktet och kysste mig. Först mjukt för att sedan gå över i en mer krävande kyss.
Jag kände hur jag viljelöst gav efter för honom. Försvann liksom in i en annan värld. Sakta förde han sedan läpparna över mitt ansikte, med sina händer
öppnade han min skjorta. Drog sakta isär den och begravde sin mun i mitt hull vid brösten. Jag flämtade till. Därefter förde han läpparna upp till min hals. Som i
en dimma kände jag tänder bita till och hörde hur han sakta sög...
Jag svimmade!
När jag vaknade upp, möttes jag av oroliga ansikten.
"Var är jag?"
"Du är på sjukhuset", svarade min syster. "Men var tyst. Du har förlorat mycket blod!" Jag lät ena handen föras till halsen. Ett bandage?
"Du har nog trillat och stuckit dig på något vasst", sa min mor. "Det läker snabbt, så var inte orolig. Blir nog inga ärr heller!"
Sakta kände jag mina ögon slutas, tröttheten tog över hand.
Nästa minnesfragment, var mera svävande. Jag befann mig nu flygande över min egna kropp.
Tittade ner på min fysiska, som nu var omgärdad av vitklädda personer. Hörde någon nämna chock och hjärtflimmer. Efter tio minuters kämpande hörde jag
någon förklara:
"Hon är död. Notera klockslaget." Min andevarelse sögs nu in i ett mörker... "Inte död, vill jag skrika!!!" Min närvaro återvände nu till mannen. Jag såg på honom med en frågande blick.
"Ja, du är död mitt barn. Men jag har återfött dig igen! Nu blir ditt liv mer annorlunda än vad du någonsin kunnat önskat dig."
Jag tittade ner på händerna. Såg naglarna, som glänste av ett blodrött nagellack... Men längden?
"Du har rätt. De var kortare. Men som nattens varelse är de alltid lika långa som nu. En bonus, kan man säga."
Han ställde mig framför en hög spegel. Och jag tittade, flämtade till av synen. I spegelbilden såg jag en vacker  tjej, med kritvit hy, blå ögon som också hade det egendomliga skenet och håret... Det hade blivit långt. En ny guldglans hade
lagt sig över det."
"Du är en perfekt ängel, för vår släkt." sa mannen. Från ena hörnet hördes en duns. Mjuka tassande och upp på axeln hoppade en kolsvart katt. Min katt!!!
"Som du ser är det inte mycket som stämmer, av alla sägner". Mannen log emot mig. Han lyfte ena handen och jag stack in min i hans. Sakta flöt vi ut i natten...
"För att det ska bli perfekt, måste vi hitta ett bra offer till dig. Den första är alltid
viktigast!"
Vi tog oss fram i natten, på jakt efter blod...
Efter en stund såg vi en ensam kille vid en busshållplats. Vi ställde oss i ena hörnet och studerade honom. Efter en stund kom ett godkännande på               telepatisk väg. Jag närmade mig sakta den ovetande killen. Han vände sig om och såg mig. Jag blinkade till med ena ögat och lät ett porlande skratt lämna mina läppar. Killen svalde och rodnade lite. Utan att vara rädd gick jag fram, lät naglarna riva honom lätt på armarna. Han ryste till och tittade på mig med en
frågande blick. Jag förde pekfingret mot mina läppar...
Sakta böjde jag mig upp mot hans ansikte och lät mina läppar nudda hans. En avslöjande skälvning, visade att han inte var helt opåverkad. Nu lät jag tungan leka utmed hans hals, smånaffsade i örat och... slutligen tog jag mod till mig. Försiktigt bet jag hål i huden på halsen, hörde hans flämtning. Men den glömde jag snart, när jag kände det varma blodet rinna in i min sugande mun.
Ett belåtet skratt hördes bakom mig.
"Ta det lugnt, min blomma! Det finns mera ikväll!"
Sakta lät jag killen falla ner på marken, torkade av min mun. Sedan vände jag mig om mot mannen. Han fattade min ena hand och sakta vandrade vi ut i
natten!"