|
Intervju med The (International) Noise Conspiracy
- Vad är The (International)
Noise Conspiracy? Hur skulle
ni beskriva er själva? D: Det tycker jag låter bra, vi är ett kollektiv
av sköna människor som har en slags idé om att spela subversiv musik.
Vi har en idé om att vi måste göra ett slags avtryck i tiden, göra musik
farligt igen, det måste bli spännande och det känns som att vi tar på
oss en roll att "nu jävlar ska det hända saker". Men som sagt,
vi är ett musikaliskt politiskt kollektiv ifrån Umeå och Stockholm än
så länge, så får vi se vad det blir av det hela. Vad har ni för mål med er musik, är musik ett bra sätt att
sprida ett budskap på och politik inom musik, är det bra eller dåligt? I: Ja målet med vår musik…. Ja musiken har
vi egentligen inte så mycket att säga om, vi gör ju ingenting nytt.
Jag menar vi har ingenting musikaliskt att komma med, så att musiken
kan vi ju skippa faktiskt, för det ju politiken det handlar om, musiken
låten som den gör fast den är politisk. Målet med vår musik är att spela
en musik som människor känner igen sig med, och kan ta till sig, kan
dansa till och tänka "fan, det här svänger ju bra" och så
lurar vi alla, de tänker att det här är en svängig poplåt men egentligen
står de och dansar till en skön marxistisk teori. För ni en politisk kamp? Gör ni konst eller spelar ni helt
enkelt bara musik? D: Vi för en politisk kamp, konstnärer är det
sämsta och tråkigaste jag vet. JAG HATAR KONSTNÄRER Är musik konst? I: Nej, det är som han säger, vi gillar att
spela musik, annars skulle vi inte hålla på och spela femton låtar och
bara lajja runt. D: Men samtidigt så är det så att om vi verkligen
bara tyckte att det var viktigt med musik så skulle vi nog koncentrera
oss på det och spela musik som var på ett annat sätt. Men nu är det
ju så att vi har en ide om att det känns så otroligt viktigt att om
vi nu har chansen att spela musik, och får åka omkring i sverige och
europa och USA så känns det som att man vill ta tillfället i akt och
göra någonting vettigt utav det. Därför bestämde vi oss för att vi skulle
bilda ett band som är otroligt lättillgängligt. Mycket mer än alla band
vi varit med i tidigare. Vi vill att alla ska lyssna på det här, alla
ska kunna ta åt sig, från Punkarasen och till och med mina föräldrar
ska kunna lyssna på det här. Och samtidigt göra det genom att genom
att spela live och prata en massa politik, ha tolvsidiga politiska manifest
och dela ut politiska pampletter på spelningarna. Så jag tycker att
vi definitivt för en politisk kamp. Politisk kamp har nästan blivit
lite av en kliché hur den ska vara. Det blir mycket såhär att spelar
man musik så är det inte en riktigt seriös politisk kamp. Det ska vara
flygblad och palestina sjalar annars känns det inte riktigt seriöst.
Men vi tycker att hela den här klichébilden känns så jävla trist så
att vi vill "sparka lite liv i politisk kamp" och visa att
man kan ha jävligt roligt och det borde vara jävligt roligt. Och en
politisk kamp som är tråkig och självoffrande tar död på sig själv.
Vi är inte ens intresserade av det. I: Vi vill bli en del i en kommande rörelse
som kommer att vara den mäktigaste, häftigaste, roligaste, snyggaste,
smartaste, sexigaste, tuffaste, mest jävla marxistiska och det största
hotet mot kapitalismen någonsin, liksom nu är det ingen pardon längre,
det handlar inte alls om att skapa musik för musikens skull, att vi
vill att våra skivor ska bli utställda på nåt jävla konstmuseum i slutändan.
Det liksom inte dit vi vill, vi vill hellre att vår musik ska spelas
i bandspelarna i fabriken eller i uppehållsrummet i skolan eller på
det politiska mötet. Vi vill vara en del av där det händer, vi vill
inspireras av den politiska kampen som förs varje dag överallt och vi
(I&D i kör): vill inspirera den politiska kampen! D: Genom att åka runt och visa att det är fler folk
som bryr sig om politik. Men vi gör det på vårt sätt och ni gör det
på ert sätt. Vi säger alltid att huvudmålet med det här bandet är att
få folk att dansa, knyta näven och gå hem med ett flygblad och säga
"nu jävlar"! Det är det som är hela planen. I: Och sedan avsätta rektorn nästa dag, (D: Ja precis)
eller avsätta chefen om man arbetar.
- Hur viktigt är det med bra lyrik? D: Det är jätteviktigt för oss, eftersom allting är
som baserat på politiska teorier, I: Jag skulle säga att både jag , Dennis och alla
andra i bandet blev politiskt engagerade för att vi hörde en massa bra
politisk lyrik i punktexter helt enkelt. - Om man bortser från er och tar musik generellt? D: För oss är det viktigt, om jag hör ett band som
sjunger om grejjer jag kan relatera till, tillexempel Dr Kosmos eller
Bear Quartets nya låt "What i Hate", så känner man ju "fy
fan vad bra det här är". Och all punkrock musik som jag verkligen
har gillat har alltid varit politisk punkrock musik. För mig är det
jätteviktigt. Men samtidigt så tycker jag att om man spelar i ett band
och vill spela musik så får man väl sjunga om vad man vill. Jag ser
inget kriterium att om man spelar musik så måste man spela politisk
musik. Men vi tycker att för oss är det viktigt, och jag tycker om när
folk gör det, då folk vågar säga vad de tycker. Problemet med musik
är att det har blivit den här hela grejjen med att man ska spela musik,
och man får inte stöta sig med någon. Det blir som att alla banden säger
"ja vi vill bara spela musik" och inte vågar säga att de tycker
illa om någon, för då kan ju inte dom köpa deras skiva. Vi skiter i
vad folk tycker om oss egentligen, vi vill bara att "nu jävlar
ska det bli lite liv". Igår var det en massa folk som kom fram
och frågade varför vi förespråkar våld, och vi bara "ja men det
är ju jättebra" och då vart det dålig stämning, så gick de hem
och var lite irriterade, och vi tycker det är grymt för att vi hade
en jättelång diskussion efter spelningen, och kom fram till att det
är bättre att de går hem och säger "de där jävla kommunistsvinen,
aldrig mer att jag går på en spelning med dem", än att de bara
står med armarna i kors och sen går hem bara för att komma tillbaka
på nästa spelning och stå med armarna i kors och tänka "det här
är väl ganska bra". I: Fast det var lite roligt, killen igår gick hem
med ett leende på läpparna ändå, för att vi nådde varandra ganska bra.
Men det är just det som Dennis säger, att musik blir för många som vill
spela eller spelar musik så handlar det om den här rockdrömmen, det
här självförvekligande småborgerliga skiten, att bli rockstjärna. Att
musiken bara är ett medel för att framhäva sitt eget ego. Visst, det
är kul att man säljer skivor, och att folk kommer på spelningarna och
tar del av det vi har att säga. Men vi skulle aldrig göra det på vilka
premisser som helst. D: Sen är det ju inte viktigt.Vi åker om kring och
lever under existens minimum, får knappt några pengar för att spela,
det spelar juh ingen roll. För det viktiga är att vi är här och delar
ut våra flyers och får folk att ha roligt. Det handlar mycket om det
också. En politisk kamp är ju inte det roligaste som finns och därför
känns det som att om vi kan komma hit och folk kan ha kul för åtminstonde
en kväll och känna "Fan vad roligt det är" och vi alla träffras
här i kväll och ha kul tillsammans.Det är det vi vill göra, vara det
här bandet som när revolutionen kommer och folk springer ner för gatorna
så står vi där på sidan och spelar så att alla kan vara glada. - När ni gör era låtar, hur brukar ni göra då, är det musiken
eller lyriken som kommer först? Hjälps alla åt eller är det nån som
brukar göra allt? I: Grejjen är den att vi kanske är det sista bandet
som alltid är tillsammans när vi repar, vi är alltid alla fem. För många
band har en låt skrivare som kommer: "Nu har jag gjort en låt."
och sångaren som skriver en text och så en basist och en trummis som
får stå där och spela grund accord. Utan när vi gör låtar, vi gör jävligt
mycket låtar. Jag menar sen den här skivan som vi släppte nu. Efter
den har vi väl en fyra nya låtar och vi gör nya låtar hela tiden. Det
börjar med att man har ett gitarr riff eller ett bas komp och så klistrar
vi ihop det och sen så spelar alla och så sitter vi och jammar. Det
blir långa psyk-jam oftast. Så efter ett par rep så växer det ihop till
en låt och det är aldrig som det var från början. D: Med texterna så gör vi så här.*funderar* Under
hela året som jag, jag skrev texterna precis innan jag gick in i studion,
under ett helt år så sjöng jag bara nonsence. Jag hittade bara på varenda
kväll, texter som jag bara: "Va fan det här.." I: Det blir lite roligt ibland. D: Men vi gjorde så här: "Vi har en låt. Vad
ska den handla om?" Och så satt vi och disskuterade ett tag i replokalen:
"Vi borde skriva en låt om det här och det där." eller så
hade vi ett tema att det där borde det handla om och så disskuterade
vi om det. Sen improviserade jag nått som hade med det att göra. Rock-språket
är ju ändå rock-språket, det måste vara lite rim och det måste passa
och det måste låta bra när man sjunger det. Då improviserade jag ihop
någonting som funkade. Sen efter ett tag så har jag nästan en text klar
och sen när jag har själva grund texten klar då skriver vi själva manifestet
om vad låtem handlar om och vad texten handlar om. Fast oftast är ju
texterna ganska mycket: "Yeah baby come on." (- I: Det låter
ju bra. ) Det är ju mycket marxistisk teori egenterligen som utgör texten. - Vad har ni för infulenser? I: Ja, vad fan. Alltså vi snor ju rakt av.
Vi har ju inga influenser sådär. Hör vi ett riff vi tycker låter bra
eller en melodi som låter fint så tar vi den. Vi lyssnar på så mycket
musik som säkert är 30 år gammal som ändå ingen lyssnar på. Så det är
lika bra att presentera den igen. Folk har spelat rock musik i 50 år,
det finns 12 toner. Jag menar allt är gjort redan. Så några riktiga
influenser har vi inte. D: Att plagiera är inte att underskatta. Att sno grejjer
är inte att underskatta. Vi tycker att mycket av framstegen som vi har
gjort som tänkare och musiker handlar ju om att vi bara snott andra
grejjer och gjort om dem till vårat eget. I: Man applicerar ju sin egen personlighet i det på
något sätt. När vi kom igång ville vi vara utstuderat 60-tal. Men vi
kunde inte liksom inte för vi hade bara hållit på med punk. Det bara
funkade inte att göra det så. För så snart som känns bra kommer våran
punk och hardcore bakgrund in, den gör sig alltid påmind ändå så det
blir aldrig riktigt bra. D: Vi skulle ju vela spela shlager musik egenterligen.
Men varje gång man är lite lugn så slutar det med att vi bara sitter
och piskar på och skriker. Det är typiskt.(lite skämtsamt) - The Make Up. Det är väldigt
många som jämför er med dem och ni är ju väldigt trötta på det själva.
Vi tänkte att ni kunde reda upp det här. Vad har ni för förhållande
till dem. Vad är alla likheter och olikheter. D: De är jätte bra kompisar till oss. Vi har
turnerat med dem och de är jätte sköna. De är ett av de få band som
finns nu som också har på sig kostymer och pratar om situationistisk
teori. Och då är det ju klart att om man lyssnar på punkrock och så
har man sett The Make Up och oss, då är det ju så klart att folk tänker:
"De är som The Make Up" Och så pratar man med Make Up och
så säger man: "Folk säger att vi låter likadant." så blir
de så här: "Va? är de tokiga? Hur kan de få det till det?"
Och sen pratar man med min farsas kompisar: " Ni låter som Syd
zeros of night(?)" Det beror ju helt på vilka referencer
man har till musik. Har man lyssnat på jätte mycket 60-tals musik så
är det ingen som säger att vi låter som The Make Up, för det gör vi
inte. Men samtidigt så är de ett av de få kontemporära band som har
något kul att komma med. De är ju jävligt intressanta. I: Jag fattar inte idén med det. Det finns ju redan
ett jävligt bra Make Up, varför ska man då försöka göra ett lite sämmre
Make Up. D: Nä precis. Det verkar hopplöst. Det är som att
underskatta våran förmåga att skapa och bara säga att de är snodda. I: Jag lyssnar knappt på Make Up, jag tyckte de var
råbra live men på skiva är det så där. Det är väl bra men jag ska inte
säga att det är en personlig influens för mig. D: Jag tror att det är så här. Vi har lyssnat på samma
skivor och läst samma böcker som Make Up. Sen har vi väl kommit till
ungefär lite liknande idéer om hur vi ska göra det här. Sen kan de ju
inte spela eller sjunga, det är ett sorgligt faktum. Jag tycker de är
jätte bra men det kan de ju inte. I: De erkänner det ju också. D: De ska ju hålla på att sjunga i falsett och nån
slaggs gospel. I: Det är ju ganska mycket av en "One man show"
på scen. Ian är helt jävla tokig och sen så står de andra och ser coola
ut. Vi vill ju vara tokiga allihop. Det kanske inte är så vanligt att
punk-kids på 15 till 20 år lyssnar på soul från 60-talet och snor beats
och grejjer därifrån som vi gör. Lyssnar man på punk nu så vet jag inte
vad man lyssnar på.
- Berätta tre saker om (I)NC som ingen vet. D: Ingen vet? Nån måste juh veta dem. I: Får vi snacka i hemlighet också? - Jepp! D: Försöker komma på något. I: Jag vet inte. Det var faktiskt en intressant fråga.
Har aldrig fått den. D: Kan ju börja med att säga att Inge är den enda
i bandet som är singel och det utnyttjar han vilt. D: Sen fick vi över 20 000 kr. För att spela en på
en spelning i Umeå. Eller vad fick vi? 25 000 va? I: Ja, före skatt. D: Men vi spelade på ett riktigt ruttet nyårs jippo
och så fick 25 000, så var det inget folk där. Tror inte det var någon
som visste om det. I: Det var riktigt trist.Vad ska man säga mer? *funderar*
Alla i (I)NC gillar porr! *fnissar* D: Gör verkligen alla det? I: Njae, jag vet inte men jag tycker det är ett bra
rykte att sprida. *skrattar i kör* D: Nu kommer inga femenister att komma på våra spelningar. I: Det gör de ju ändå inte. D: Nä men nu är det kört. *båda fnissar* - Berätta om lite nya skivan och erat nya skivbolag. Finns
det något som ni skulle velat ändra? I: Nä det funkar rå bra hittillls och vi får pengar
att göra vad fan vi vill och skivbolaget säger inte till oss om nånting. D: På skivan finns det säkert mycket vi skulle kunna
gjort om. Men om ni skulle vara helt nöjda med det så skulle det vara
hopplöst att göra en ny skiva. Vi är jätte nöjda och den känns helt
grymm. Den känns jätte bra. I:Än så länge har vi inte stött på några vidare komplikationer.
Vi fick väl dra in en annons en gång men det var väl det ända men annars
så funkar det bra. De bryr sig inte ett skit. D: Vi får tjäna pengar och vi vill spela punk. I: Vi vet att vi får pengar för att sprida ut vårat
politiska budskap medan en stor kille i Örebro får ta en hel del av
all skivförsäljning. Men det gör inget. Jag hade inte räknat med att
få några pengar pengar för det här i alla fall. - Appropå pengar. Kan ni leva på er musik? I: Näe. D: Jag kan det! Sen vet jag inte faktiskt varför det
är så att jag kan det. I: Det är för att du har ett annat band att turnera
med. D: Jo Lost Patrol.
Men det
är ju inte så att... I: Du ju får lite skiv pengar för band du var med
i förut. D: Nä det har jag aldrig fått men jag kommer få rå
mycket pengar för Refused. Vi har sålt 160 000 skivor med Refused. Det
är sinnessjukt mycket skivor. Sug på det ett tag. 160 000 skivor. Det
var någon som ringde : "Du Dennis vi har fått försäljnings skivorna.
160 000." Oj oj oj tänkte jag. I: Vi andra. Vi får bita i gräset! Alltså han delar
ju inte med sig av dom pengarna. Det går till bröd, läsk och videofilmer. D: Så länge vi turnerar mycket så är det inga problem
att leva på det. Då funkar det ju. Men så fort vi är hemma så jobbar
ju alla mer eller mindre. För utom Sara som bara uhm... I: Hon är en sån jävla Slacker. Men jag gillar Sara
ändå. Jag och Lars, vi jobbar på servicehus och tar hand om gammla gubbar
och tanter. Och Ludde han kränger Death Metal på Sound Polution. - Det är väldigt mycket snack runt om: "De tar hur
mycket pengar som helst för att spela." I: Det beror ju på hur mycket ställena kan betala. D: Det är ju framför allt inte vi som bestämmer priser.
Igår fick vi 1000 spänn för att spela. Efter bensin, skatt och sociala
avgifter så fick vi typ 50 spänn var. Ibland så blir det så att vi får
25 000 av någon konstig anledning. Vi brukar försöka anpassa efter vilka
spelställen som vi spelar på. Ikväll fick vi 4000 viklet är rätt lite
om det är en rockklubb i Stockholm då vi får 10 000. Vi får hela tiden
anpassa efter vilka som håller spelningen. Är det SUF i Norrköping,
då är det så klart att de har ju inga pengar då tar man lite betalt.
Är det en rockklubb i Stockholm då tar du mycket betalt. Man försöker
anpassa det. Sen handlar det mycket om att 10 000 spänn låter mycket.
Efter skatt, sociala utgifter, uppehäll, delat på sex, betala bensin,
äta mat så är det inte så mycket. Om vi har tur så får vi kanske 800
kr var på 10 000 kr. Det det är inte så mycket pengar egenterligen.
Det är bara det att om man anordnar en spelning så känns det mycket. I: Nu ska vi vara ute i typ tre veckor, en månad är
det. Vi kommer få kanske 6000 var. I slut ändan så är det ju inte mycket
pengar. D: Det är ju bra betalt för att spela punk. Det går
ju inte förneka. I: Visst är det det. Jag tjänar ju mer om jag är hemma
och jobbar. Jag gillar ju bara att spela punk så in i helvete mycket
mer. - Trivs ni med turnerandet? I: Det är toppen. Just att vi kommer så bra överens.
Vi har jätte bra personkemi i bandet. Även om alla kliver om kring åt
alla håll, vi möts alltid upp. Vi vet ungefär när det är dags att lämna
någon i fred. Och just att vi älskar verkligen att hålla på med det
här. Även om vi vet att vi måste göra det här för att få ut budskapet
så ser jag forfarande det här som ett jävla privilegium att få hålla
på med det. Så att jag uppskattar varenda sekund av att sitta och trängas
i vanen. - För ett tag sen var ni i London. Hur hamnade ni där? Vad
hände? D: Dom flög över fem svenska band för att visa att
det var en massa nya svenska band på gång och så fick vi flyga över
för att det var vårat bokningsbolag som ordnade den här grejjen. Så
det var vi, Nickolai Dunger, Weeping Willows, Rusiak och Bergman Rock.
Och vi rensade upp så jävla hårt i England, folk däckade efter spelningen.
Folk skrekåt oss. I: Det var första gången jag kände mig som en rock
stjärna i mitt liv. För jag hade fan en bas tekniker. När jag kom dit
ställde jag min bas. Han tog upp den, stämde, satt i ett rack och gav
den till mig när jag skulle upp på scen. Det var så där stämning. Och
vem hade jag som bastekniker? Jo! Exploiteds gammla basist.
Defford John. Jag kände inte igen honom i början. Men han sa i alla fall: "You're the best fucking
band I've seen like in five or six years." Det är ganska bra. Vi piskade
upp som satan och skrek åt alla i publiken, det var ungefär 800 pers,
att de skulle lyxa(yxa?) vid baren. Allt press folk som alltid kommer
in gratis och får bra öl. Hela kvällen slutade med att Per Wikström
från Wannadies blev utslängd för att han vart för full och skulle slita
ut några kablar från en pelare. Det var kul faktiskt.
- Hur kom ni på idén med att ha kostymer. I: Det var skit skumt. Alla kom på det. D: Det var andra repet som vi satt och spelade. Så
var det nån som sa: "Vad ska vi ha för scenkostymer?" och
alla bara: "Ja! Vad ska vi ha för scenkostymer?" I: Vi snackade inte ens om det. Det var bara alla
på en gång, på andra repet. "Nä nu fixar vi scenkostymer."
Sen handlar det jätte mycket om det här kollektiva. Vi är inga rockstjärnor.
Vi är ett kollektiv. Utan nån av oss så funkar det inte. Det blir inga
rep, det blir inga låtar och det blir inga spelningar. Utan vi är lika
viktiga allihop. I många band så blir det nån kille som har lite coolare
kläder, som är lite snyggare. Vi fan nästan lika dana ut. Så det är
ju det. Vi är ett kollektiv. Vi gillar hela den här 60-tals estetiken
att alla glider ut och ser verkligen snygga ut. Vi är jätte facinerade
av att se snygga ut. - Hade ni nån baktanke med det? Eller var det just för att
se snygga ut? I: Men det är just det där med att vara ett kollektiv. D: Vi vill plocka ner den här hierarkin som brukar
finnas i ett rock band. Att det ä en front figur. I: Det ska vara sångare, gitarrist, trummis och basisten.
Nä vänta roddare och sen basisten. D: Nä det brukar vara roddare, publiken och basisten.
Eller roddare, publiken, ljudkillen och basisten. (här blir vi avbrutna en stund då bandet får sitt gage) D: Nä men vi vill vara snygga och visa att vi är ett
kollektiv. Men jag tycker att så fort jag ser ett band som har en idé
som går ut över att vi är ett band. Det kan var jätte enkla grejjer.
Som Dr Kosmos. De har jeans jackor på sig allihop. Redan där märker
man att det är nått som är lite coolare. I: Eller Turbonegro. Vi snackar Turbonegro. D: Kan du göra om du vill. I: Jag älskar Turbonegro. De hade ju också en idé
om More than music. - Framtids planer? D: Vi kommer att spela in två vinyl singlar som kommer,
snart. I slutet av sommaren skulle jag tro. Sen kommer vi att spela
in en ny skiva efter sommaren. Nä efter sommaren kommer vi att turnera
i Europa. I: Usch! Eller det blir kul. Vi ska turnera hela våren
i Sverige och Europa. Och sommaren kommer bli bli en hel del festivalspelningar
plus att vi ska försöka träffas uppe i våran dammiga skitiga replokal
i en källare under en kiosk i Umeå och repa lite och försöka göra lite
mer låtar. Sen blir det som Dennis sa att det blir lite mer turnerande
till hösten. Och så ska vi försöka följa upp den här plattan innom ett
år. Det är väl målet. D: Vi gillar ju den här grejjen med att man ska kunna
göra mycket musik. Många spelar in en skiva sen tar det två år till
nästa skiva för att man ska turnera en viss tid. I: Roxette och Oasis. D: Men ta alla punkband. Vi skulle vela släppa en
skiva och sen fem vinyl singlar per år. Vi gillar den idén. Det blir
ju lite risk för att man överöser folk med grejjer. - Vad är historiken bakom bandet? D: Jag och Lars har pratat om det här bandet säkert
i tre år och vi har repat flera gånger. Inge gick med för ca. 3 år sedan.
Och så började jag repa med han. Jag spelade faktiskt gitarr ett tag
och Fredrik Granberg från Randy spelade trummor. Det var väldigt konstigt.
Men vi repade några grejjer och vad som skulle vara det här. Sen så
hade vi inte tid för jag hade Refused och Lars höll på med Seperation
och det var så mycket stök. Sen bestämde vi oss att vi skulle lägga
ner Refused och då frågade vi Ludde och Sara om de ville vara med och
bilda det här bandet. Sen direkt när Refused lade ner ringde jag runt
till alla och sa att nu sätter vi igång och repar. I: Det var med ganska kort varsel. D: En och en halv eller två veckor från att Refused
kom tillbaka från sitt miserabla USA fiasko som vi gjorde så satte vi
igång och repa. Sen var vi i replokalen och spelade nya låtar. Så det
var jätte roligt. Då vi började spela var det juh inte planerat att
vi skulle släppa mycket skivor. När vi började spela så tänkte jag att
jag skulle börja plugga stenhårt och sen så kunde vi köra lite helgspelningar.
Sen var det så jävla roligt och gick det så bra. I: Det tände fan till direkt. D: Sen tänkte jag att det här är fan det roligaste
jag nånsin gjort. Nu jävlar ska folk få smaka. I: Socialistisk vrede! D: Norrländs socialistisk vrede ska folk få smaka
på. I: Jag säger bara att den Norrländska arbetarklassen,
den är inte att leka med. D: Den är inte att underskatta. - Vilket band tycker ni har varit roligast att spela med? I: The Hives! Jag gillar
den här turnéen med The Hives och Monster. Vi har ju varit med dem i
en och en halv vecka, två veckor i Sverige. Det är ju kul för det händer
så mycket bra musik, men samtidigt är det ju så förnedrande för vi kommer
ju aldrigt vara så bra som The Hives, vi kommer aldrig bli så bra som
Monster. D: Alla tre banden är ju helt olika. Och alla banden
är så där, Monster kommer in efter en spelning: "Fy fan vad bra
ni är, så där bra kommer vi aldrig att bli." och vi: "Men
ni är ju tusen gånger bättre än oss." Sen kommer Hives: "Fy
fan vad bra ni var ikväll." och vi: "Nä, ni var bra ikväll."
Men det är så skön stämmning för vi måste vara råbra varje kväll. Är
vi lite dåliga så kommer Hives och Monster att plöja över oss och det
gäller för dem också. Sen är ju dom världens skönaste killar att vara
på turne med, det går ju inte att förneka. I: Vi åkte nightliner tillsammans, en stor buss med
sängar och party utrymme därnere. Så varje kväll var det akustiskt gitarr
med Tomas Ledin. - Vilket band tycker ni det har varit roligast att spela
i? D: Just nu känns det som The (International) Noise Conspiracy.
Men det är för det händer nu. En gång kanske det var Refused men det
bandet finns ju inte längre så det känns ju inget viktigt. I: Det här är ju det mest viktiga. Men jag måste ju
säga att juag hade jävligt kul i mina första punk band på högstadiet.
När man gick på en scen första gången. Det är sånt som alla spelar musik
minns och det ligger varmt om hjärtat. Fast det här är vad jag gör nu
och något som folk ändå gillar. Till skillnad från mina klass kompisar
i sjuan. - Hur kom ni på det där med lapparna? (Låtordningen
lottades fram denna kväll genom att publiken fick dra små lappar ur
en mugg som Dennis höll fram.) D: Vi brukar ha en låtordning, vi spelar nästan samma
låtordning varje kväll för att det sitter ihop och det låter vrålsnyggt.
Sen tänkte jag att jag ville spela lite andra låtar och sen började
jag skriva en låt ordning. Men jag kom inte på nått och allt verkade
helt dummt. Till sist sa vi att vi låter bara publiken lotta vilka låtar
vi spelar. Som det vart nu så spelade vi sex punkrökare i rad. - Vad var det med de här fake lapparna? D: Det var vår roddare Robin. Det var bara Refused låtar. I: Kan bara tillägga att Robin från Söderköping här.
Han är med jämt och han håller reda på oss. Han är bandets sjätte medlem. D: Han är full av hat. I:Han är full av hat till männskligheten och mods
och han älskar Manic Street Preachers. Det är en av de bästa killar
jag vet. D: Det var han som hade skojjat. Första gången var
det kul men efter tredje så tänkte jag bara att: "Låt mig va!" - Kommer revolutionen? D: Det är klart. När vet jag inte för i sådana
fall så skulle det vara lugnt. - Känns det som det börjar hända saker? Kommer revolutionen
innan våran tid är över? I: Jag blev så jävla glad. Jag var i Göteborg idag
och demonstreade. Första maj. Jag gick i syndikalisternas tåg. Det är
i o f s. lite trist att man måste gå med dem och inte i ett riktigt
Enat Vänster tåg som jag skulle vela göra. Men de sa att vanligt vis
brukar det vara 700 pers. Idag var det dubbelt så mycket. Det var en
sån jävla stämmning. Jag märker ju på mitt jobb. Då och då stannar vi
upp när vi springer omkring och är för kort med folk. Man blir anklagad
för att vara en krav maskin när man vill ha vinylhandskar när man byter
blöja på gammla gubbar. Ska det vara så här? Det är fortfarande en lång
väg att gå. Sossarna och borgarpacket har ju kvävt de svenska arbetar
de senaste hundra åren. Men om man läser svensk arbetarklass historia,
så ser vi att fram till Saltsjöbads avtalet, så hade vi Europas millitantaste
fackförenings rörelse. Folk spöade nazister på löpande band och folk
försökte mörda Hjalmar Branting, det var hårda bud helt enkelt. 1917
när det var hungeruppror var ca. 100 svenska städer under arbetarkontroll.
De avsatte komunalråden, de avsatte polisen. Vi har en jävligt mäktig
historia. Jag tror det kommer en revolution och jak kan inte säga när
och jag kan inte säga att jag kommer vara med. Sån är historien, saker
förändras inte av sig självt. - Finns det något ni vill lägga till? D: Det finns en bok som heter "The revolution
of everyday life" av Raul Banaighan. Läs den. En bra introduktion
till radikalt tänkande. Efteråt så berättar Inge de interna namnen i bandet. I: De interna namnen i bandet som vi kallar varandra.
Sara heter Almis, Lars är Labbo, Ludde är Louie, Jag heter Ingebo och
Dennis Chefen eller Führer.
|
