Prolog

Glasskärvorna yrde uppe på fjortonde våningen i haosbildskrapan och ut genom fönstret kom en herre farande i dubbelknäppt kostym. I en långsam saltomortal lämnade han panoramavyn över Stockholm bakom sig och accelererade hastigt nedåt. Så här hade han alls inte tänkt sig att dagen skulle sluta. Men föll gjorde han, liksom hans företagsimperium snart skulle göra, omöjligt att rädda efter en så övertygande bekännelse som detta grundarens dödssprång.

Nere på entréplanet pågick i samma stund vad som liknade ett mindre upplopp. Runt omkring receptionistens disk skränade och trängdes horder av folk med mikrofoner, kameror och noteringsblock, och i strid med alla säkerhetsföreskrifter hade entrédörrarna ställts upp på vid gavel så att en skåpbil från televisionen nästan kunde backas halvvägs in. Som paralyserad av fotoblixtarna och uppståndelsen såg sig receptionisten oförstående om, utan att ens komma sig för att trycka på knappen till överfallslarmet.

Allt hade skett så snabbt. Bara tio minuter tidigare hade där varit lugnt och stilla, som alltid så här dags, och hon hade sneglat lite efter den där inte oävne avdelningschefen när denne hade passerat in efter sin lunch på Ma Muttons tvärs över gatan. Så plötsligt hade journalisterna och fotograferna stormat ut från presskonferensen i sammanträdessalen och börjat skrika efter företagsledningen. Lyckligtvis tycktes någon snabbtänkt anställd ha blockerat hissdörrarna på en av våningarna ovanför, och i dörren till trappan upp stod säkerhetsvakten, som även om han såg aningen förskräckt ut inför det plötsliga tumultet hade hundra kilo trimmad kropp att ståta med och en hungrig batong som dittills bara hade fått smaka sandsäck.

Om än tillfälligt hejdad i sin anstormning var pressen dock långt ifrån redo att ge upp, inte nu när den hade fått vittring på skandaler och blod och hade kommit hela vägen dit från redaktionerna. I brist på bättre och som förströelse medan de belägrade skrapan hade reportrarna och fotograferna i stället vänt sina ettriga intressen mot den ensamma receptionisten, som inte hade en aning om vad som försiggick.

"Varför kommer Chefen inte tillbaka och pratar med oss?" skrek de i munnen på varandra. "Försöker han dölja något ännu värre? Kan du kommentera Haosbilds vapenaffärer med Turbanien? Och varför avbröt han presskonferensen?"

Själv befann jag mig naturligtvis också på plats, liksom mina kollegor ditlockad av löftena om intressanta affärsnyheter. Och vilka nyheter! Vilket spektakel! Här hade Chefen, Haosbilds sägenomspunne VD, kallat till stor presskonferens bara för att lämna den så snart den hade börjat, likblek, hastigt, utan att ha sagt ett ord. Pressmeddelandet som hade delats ut kunde lika gärna ha skickats direkt till redaktionerna för att bespara oss alla vår dyrbara tid.

Uppenbarligen hade Chefen inte klarat av att se pressen i ögonen, utan låtit meddelandet allena tala. Inte för att det förvånade mig ett dugg. En mer cyniskt formulerad text hade varit svår att åstadkomma, och hur börsen skulle reagera på nyheterna var alltför lätt att förutsäga. Missiler. Stridsgas. Haosbild hade tagit ett på tok för penninghungrigt steg, gått på tok för långt. Detta hade Chefen naturligtvis vetat och i sista stund vikt från sin post. Bekräftade detta kanske ryktena som hade hörts en tid? Rykten om att Chefen var på nedgång? Om spritproblem, om begynnande demens?

Stående lite vid sidan om den värsta trängseln fördrev jag min egen väntan på fortsättningen bäst jag kunde och betraktade skådespelet omkring mig, liksom ett hastigt anlänt team från Aktuellt gjorde strax intill. Framför kameran rapporterade Kajsa Kenning i hastig stackato, till synes mer upphetsad än vad hennes långa reporterrutin hade bort tillåta. Förmodligen hade hon väl, liksom jag själv, låtit sig imponeras av Haosbilds kursutveckling och med ett girigt leende köpt på sig mer än bara strövisa aktier i företaget.

Närmare receptionsdisken ryckte några journalister från kvällstidningarna på axlarna efter att ha gormat bland alla de andra en stund, och drog sig sedan tillbaka några steg med händerna rotande i sina västfickor. Även en skjutjärnsreporter behövde sina fem minuter då och då, och ingenting såg ju ändå ut att vara i färd att hända för ögonblicket.

Säkerhetsvakten såg dem genast och ropade:

"Ska ni röka får ni gå ut! Här inne är det rökförbud!"

De glodde tillbaka på honom, som om de övervägde hur sannolikt det var att han skulle överge sin post vid trappan om de struntade i vad han sa. Men han såg ut att vara en riktigt le en, och långsamt drog de sig iväg bortåt entrédörrarna, med cigaretterna obstinat tända på halva vägen. Stående i dörröppningen ropade den modigaste av dem tillbaka:

"Hämta ned Chefen så åker vi härifrån sedan! Om du vill slippa att vi röker i din entré, menar jag!"

Vakten svarade inte. Tillhygget i hans hand medgav att han teg utan att förlora särskilt mycket av sin värdighet.

"Vi vill ha Chefen!" fortsatte reportern flinande och började skandera. "Vi-vill-ha... Che-fen! Vi-vill-ha... Che-fen!"

Kollegorna stämde in.

"Vi-vill-ha... Che-fen! Vi-vill-"

Döm om deras förvåning när de genast blev bönhörda. Med en saftig duns kom Chefen själv nedstörtande ute på gatan bara sekunder senare, åtföljd av glasskärvor i ett klirrande regn.

Sorlet i entrén lade sig hastigt, i takt med att en efter en i pressuppbådet blev varse vad som hade skett. Den siste enträgne journalisten framme vid receptionsdisken fick sig en armbåge i sidan av en kollega och blev tyst.

Allt var tyst.

Som en bland alla andra stirrade Kajsa Kenning på kroppen där utanför. Den var ingen trevlig syn. Så såg hon upp mot mig med en högst talande blick.

"Ursäkta mig", sa den, "men har du en mobiltelefon att låna mig? Jag har några aktier jag tror att jag borde sälja... snarast möjligt."

Klick.

En av fotograferna tog ett steg närmare entrédörrarna, samtidigt som kameramotorn surrade till. Klick-surr. Nu var han utanför huset. Klick-surr. Klick-surr. Klick-surr.

Så skyndade också hans kollegor fram, ut. De skockades på gatan med blod, blod, blod i sökarna och sinnet.

En söndag sent i september satte jag mig till slut i bilen för att lindra mitt samvete och hälsa på min gamle bekant Arnold Wijk på Solskenshemmet i Stäket. Stackars Arnold, som vad det sades inte bara hade förlorat sin lilla förmögenhet i haosbildkraschen tre månader tidigare, utan dessutom förståndet. Det förvånade mig lite att ingen av de mer sensationslystna tidningarna hade snokat reda på honom och hängt ut honom till beskådande. Blotta namnet Haosbild var numera en väl exploaterad genväg till lättköpta poänger i den mindre tvärseriösa pressen, och en tidigare anställd och karriärist som numera och krossad tillbringade sina dagar som larvande fjolla på en institution hade varit en tacksamt enkelt byte att skriva om.

Ja, kanske var det i grund och botten någonting åt det hållet som jag själv hade i tankarna, där jag satt på vägen ut mot Stäket, kanske några rader ämnade för de lättare sidorna i min egen tidning. Men jag måste skynda mig att tillägga att vi på Bolag & Börs inte önskade oss i närheten av den sorts smaklösheter som förekom i mycket av den övriga pressen, och att våra läsare förväntade sig ett seriös register, utan haosbildskämt. Vilka belopp läsekretsen själv hade förlorat på kraschen gick ju bara att spekulera om.

Under de senaste åren hade jag då och då träffat Arnold i jobbet, och vi hade kommit såpass bra överens att vi också hade setts privat ett par gånger, på middag eller grogg. Jag hade därför vare sig anledning eller intresse av att behandla honom med annat än respekt, även om hans tillvaro, sådan som jag fann den, nu var en helt annan än då.

Rummet som han bodde i på Solskenshemmet var en sorglig syn i jämförelse med lyan som han hade underhållit mig i på Styrmansgatan. Här fanns samma enkla inredning som jag hade kunnat föreställa mig att finna i ett sekelskifteshäkte. En säng. Ett bord utan lådor. En stol. Absolut ingenting löst eller hårt. Och genom väggen hördes hela tiden ett fasligt oväsen från rumsgrannen.

"Tjudra katten!" skrek hon så att gipsplattorna bågnade. "Femton minuter! Tjudra missen och rugga med frotté!"

Så småningom tystnade ropen och ersattes av blandade samlagsljud.

Efter tre månader hade väl Arnold vant sig och tycktes inte bry sig längre, lika lite som han verkade bry sig om att en vårdare stod och väntade borta vid dörren, till hands för att snabbt kunna rycka in om något obehagligt skulle inträffa. Säkerhetsåtgärden var nödvändig, hade föreståndaren förklarat för mig, på grund av Arnolds förkärlek för att sparka vilt omkring sig och krossa speglar och glas. Men när vi möttes var han lugn, log mot mig till hälsning och vi skakade hand precis som förr. Vi slog oss ned på stol och sängkant, småpratade en stund och beklagade gemensamt hans dystra situation. Slutligen frågade jag honom om Haosbild.

"Jag vet inte vad jag ska säga", muttrade han. Även om han inte tittade på mig utan ned i golvet tyckte jag mig ändå skymta en tacksam glimt i hans blick. "Du kommer bara tro att jag är galen på allvar."

"Den saken kan vi väl låta bero tills jag har fått höra."

Tyst under några sekunder betraktade han mig. Så nickade han, och han berättade.

Tillbakalutad i stolen jag lät jag honom tala på ostörd medan jag lyssnade, med bandspelaren surrande på bordet intill, och undertryckte mina återkommande impulser att avbryta honom och be om i alla fall ett litet korn av sans. Borta vid dörren fnissade vårdaren ogenerat. Ändå fortsatte Arnold tappert sin berättelse, om än störd och med efter hand allt mer hunsade blickar omkring sig, som om han drog sig tillbaka mentalt och önskade att han aldrig hade påbörjat detta.

Till slut satt han tyst, slokande med huvudet, färdig både med berättelsen och vad orken beträffade.

"Jag vet att det låter som rena snurren", sa han utan att titta upp. "Men det gick till precis så här."

Och jag måste medge att han gav ett vederhäftigt intryck, vansinnigheterna till trots. Hans psykiater hade tyckt likadant, liksom polisen, som hade förhört honom med lögndetektor utan att denna hade givit utslag en enda gång. Förhållandet hade måst bortförklaras med ett antagande om att han hade ljugit precis hela tiden, för den där rövarhistorian som han hade dragit då som nu hade varit långt mindre övertygande än hans lugna puls, eller vad det nu än var som maskinen hade känt av.

"Men det är ju sant!" hade han ihärdat inför såväl läkare som polismän, vilket man enhälligt hade ansett var grund nog för att hålla honom inlåst för vård på obestämd tid.

Själv visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Även om hans skildring föreföll vara baserad på fakta syntes det mig inte otroligt att en intelligent person som han i stunder av sviktande förstånd kunde pussla ihop fantasi och verklighet till en historia av just det slag som jag hade fått höra. Av vad jag förstod var det heller alls inte ovanligt att sinnesförvirrade tog på sig skulden för spektakulära gärningar, så som Arnold gjorde. Men ändå? Var han verkligen kapabel att mörda?

I rummet bredvid stönade kvinnan nu ogenerat igång på nytt, stötvis och högt. Arnold fnittrade till.

"Det är min tjej", påpekade han med en gest med huvudet i riktning mot ljuden. "Mimmi."

"Hon som du berättade om?"

"Ja, Mimmi. Jag var ju lesbisk förut, men nu har vi gjort slut. Det var hon som satte dit mig. Det var hon som sänkte Haosbild."

Vårdaren borta vid dörren himlade mot mig med ögonen, och jag hade själv god lust att göra likadant. Men en sak besvärade mig och jag kunde bara inte få rätsida på den. Arnold kunde i detalj redogöra för ett möte som hade hållits bara en kort tid innan haosbildkraschen. Visserligen hade han inte själv varit närvarande, åtminstone inte kroppsligen. Det hade däremot jag. Och detaljerna som han kunde återberätta stämde alltför väl, styrkte hela hans berättelse på ett närmast olustigt sätt.

Jag ville ställa frågor till honom, ville höra honom redogöra närmare för vad han visste, men såg på honom att han hade fått nog för den här gången. Jag reste mig upp för att lämna honom.

"Ankan-slankan-slinkan", sa han till avsked och välte baklänges ned på rygg på sängen och fnittrade igen. Jag kunde inte undgå att notera de svarta nylonstrumporna som mer än bara skymtade mellan hans byxslag och tofflor.

"Ja, det är nog dags att du går nu", muttrade vårdaren och lämnade sin plats vid dörren. "Sådärja, Arnold, är det inte dags för lite medicin nu, tycker du? Doktor Stenes goda medicin, va? Och vi tar dubbel dos, inte sant, så håret på bröstet börjar växa igen?"

Ytterligare några veckor senare reste jag undrande och som en följd av detta besök till Dublin, som var platsen där Arnolds berättelse i huvudsak hade utspelat sig. Vid det laget hade jag träffat honom igen, flera gånger, och inte bara min övertygelse om att han på mer än en punkt talade sanning hade vuxit, utan också en vag aning – eller kalla den förhoppning – om att där fanns fler hemligheter än hans eget öde att bringa i ljuset. Strax innan sitt mentala sammanbrott hade han å tjänstens vägnar arbetat en tid på ett dublinbaserat dotterbolag till Haosbild, och det var där, på detta företag, som lavinen som till slut hade ödelagt hela koncernen hade startat.

I efterhand hade branschexperterna eniga kunnat konstatera att någon haosbildsk vapenhandel aldrig hade förekommit, utan bara hade varit ett väl utplanterat rykte, men det hade varit så dags. Uppskrämda av Chefens självmord, ett brutet mångmiljardkontrakt och en suspekt spionaffär med anknytning till företaget, allt på en och samma gång, hade aktieägarna lämnat skutan fortare än kvickt, och när bankerna snart hade började agera för en likvidation hade det i praktiken inte rört sig om annat än ett nådaskott.

Men om Haosbilds affärer var klanderfria, hade mången frågat sig, varför hade då Chefen hoppat från sitt fönster? Och mot vilken bakgrund hade några anställda börjat sprida falska uppgifter om handel med missiler och stridsgas till pressen?

En efter en hade de annars alltid så kompetenta experterna vänt ryggen till för att slippa besvara fler frågor på vilka de inte hade några rimliga svar.

Det hade dock Arnold. Och förutsatt att han talade sanning fanns svaren att finna i Dublin. Personligen tvivlade jag, men mitt gnagande lilla korn av tvekan lät mig ändå inte avfärda honom helt. Förmodligen, hade jag tänkt, fanns där en helt logisk förklaring, och hellre for jag väl då iväg någon vecka för att finna denna än riskerade att tvingas gå och undra över saken under resten av mitt liv. Och om Arnolds rövarhistoria verkligen var sann... ja, vi som arbetar på tidning svänger oss ju då och då med termen scoop.

Några dagar innan min avresa hade jag hälsat på Arnold en sista gång för att berätta att jag ämnade mig iväg. Vid detta tillfälle hade han dock varit mer våldsamt sinnad än tidigare och klöst i luften med för dagen rödmålade klor.

"Ge Eddie och Stiglund från mig, Henrik!" hade han fräst, och i rummet bredvid hade kvinnan varit igång som vanligt. Hennes hunger måtte ha varit omättlig. "Det var de som satte dit mig! Allt är deras fel! Ge dem från mig!"

Ännu hade han inte förstått att Eddie Concannon var spårlöst försvunnen sedan kraschen eller att Stiglund var död. Att denne hade monterat ned taklampan hemma i köket, knutit upp en bit lina i kroken och sagt farväl, med ingen annan förklaring än ett efterlämnat kärleksbrev till en efterlyst spion som bara timmar tidigare hade skjutits ihjäl av polisen.

Efter några första dagar på plats i Dublin följde jag Arnolds vägbeskrivning till det lilla samhället Stepaside strax sydväst om staden, och fann som utlovat ruinerna efter ett nedbrunnet hus. Därifrån, hade Arnold förklarat med bitter röst hemma på sin sängkant på Solskenshemmet, hade krafterna bakom hans egen olycka verkat. Där skulle jag få bekräftelse på att hans berättelse var sann. Men platsen som jag fann låg öde, till synes övergiven sedan månader, och därför sökte jag mig vidare ned till den lokala puben där jag hörde mig för om kvinnorna som hade bott tillsammans uppe i huset innan det brann.

"Titta in igen i kväll så kanske Siobhan är här", sa bartendern Paddy bakom sin disk och sina ölspakar. "Hon bodde där uppe, ser du, och hon brukar komma in på några glas. Men hennes väninnor, vet du, ja, de är ju... borta nu. Roisin omkom i branden och den andra, gamla Oonagh, ja, hon dog inte långt efteråt. Det var sorgen, antar jag. Hjärtat och sorgen."

Funderande över vad han hade berättat fördrev jag timmarna fram till kvällen med att promenera längs de muromgärdade småvägarna i trakterna, varpå jag återvände till puben och beställde öl och smörgåsar och satte mig att vänta över en tidning. Men först kvällen därpå, när jag återigen sökte mig dit i samma ärende, strök mig lyckan medhårs.

"Siobhan?" frågade jag när jag med mitt ölglas i handen hade närmat mig bordet som bartendern hade pekat ut. "Får jag slå mig ned några minuter?"

Hon nickade och sedan jag hade tagit plats på en av pallarna kring bordet berättade jag i vilket ärende jag hade kommit.

Hon skrattade till, kort och inte särskilt muntert:

"Visst minns jag den där Arnold... jag vill helst inte prata om det. Jag är ledsen. Det gör för ont."

Om det än visade sig vara lönlöst att försöka övertala henne saknade hon dock långtifrån hjärta i kroppen, denna Siobhan. Så småningom, när vi hade beställt in mer öl och hunnit dricka det mesta också av detta, erbjöd hon sig att sätta mig i kontakt med en person som kunde tänkas vara villigare att prata om Arnold. Medan hon själv gick och ringde från mynttelefonen borta i hörnet av puben såg jag för egen del till att skaffa oss båda nya glas, och när hon snart återvände till bordet nickade hon bekräftande. Mötet var ordnat.

"Du får träffa henne nere i stan", sa hon och högg in på sin öl. "Jag är osäker på adressen, bara, men jag ritar en karta åt dig. Klockan tolv i morgon, sa jag, blir det bra?"

Ja, det blev bra. Vid lunchtid nästa dag sökte jag mig med karta i hand till de gamla kvarteren i Temple Bar nere vid floden.

En lucka öppnades i dörren först minuter efter att jag hade ringt på. Ett par nyvakna ögon tittade ut, omålade, med några första rynkor synliga:

"Mimmi? Du är han från tidningen, va, som ringde igår? Kom in."

Dörren öppnades så att jag kunde stiga på.

"Välkommen. Jag är Lynn – kom så ska jag hämta henne."

Kvinnan visade mig vägen genom hallen, in i en stor salong som frånsett någon enda lampa borta i hörnet låg mörklagd, med gardinerna fördragna och förspikade fönsterluckor som skydd mot tjuvtittande utifrån.

"Hon sa att hon skulle vara klar i tid", förklarade värdinnan, "men jag tror att hon fortfarande ligger i badet. Vi brukar sova så här dags, vet du."

Och hon lämnade mig och försvann uppför en trappa.

På soffbordet framför mig stod en burk långa bjudcigaretter. Jag försåg mig med en, tände den och sjönk på plats ned i soffan.

Sittande i smådunklet betraktade jag förödelsen omkring mig efter vad som liknade en gårdagsfest. Där borta låg röda soffdynor på golvet med ett par svarta trosor intill, där en kvarglömd rock och något som liknade en gammaldags fjäderboa. Tomma cigarettpaket, överfulla askfat som skrek efter tömning och här och var en flaska eller några glas. Där stod en stor skål halvfull med vispad grädde. Där låg ett krossat par glasögon med silverbågar. En handduk och vita handskar. En stormaskig strumpa.

Jag hade aldrig tidigare besökt en bordell.

Men nu såg jag upp, såg en ung dam komma tassande nedför trappan från övervåningen.

"Får jag också en cig?" Hon log och kom närmare, barfota, med håret blött och klädd i badrock. "Jag är Mimmi. Du är Henrik, va? Vill du kyssas?"

Oavsett hur frestande tanken än tedde sig för en gammal rostande och alls inte särskilt inbiten ungkarl som jag skickade jag henne i stället tillbaka upp att klä sig, varpå vi gick ut för att få oss en bit mat, Mimmi till frukost, jag till lunch. Vi satte oss på the Duke på Duke Street, mitt inne i centrum, beställde och höll snart också i var sin öl, så som verkade vara kutym där i landet när man hade hamnat framför brasan i halvdunklet inne på en pub och hade saker att dryfta. Och efter att ha småpratat en stund frågade jag henne vad hon kände till om Arnold.

"Tror du på häxor?" svarade hon.

"Nej, det vill jag inte påstå."

"Synd." Mimmi drack en klunk ur sitt glas. "Då kommer du nog inte att tro mig."

"Du kan ju alltid försöka övertyga mig."

"Siobhan är en häxa."

Jag erinrade mig damen som jag hade pratat med på puben kvällen innan:

"Hon såg inte ut som någon häxa. Inte för att jag vet hur en häxa ser ut, men..."

"Där ser du. Då är det ingen mening med att jag berättar vad hon var med och gjorde. Eller vad som hände."

"Okay", sa jag. Jag var luttrad. Jag hade lyssnat på många företagspresentationer. Jag hade suttit på många presskonferenser och hört många män med säljande leenden och många vita tänder föra fram sina knappt ens rimligt intressanta fakta och visioner som världsnyheter. Jag ville ha mitt scoop. "Siobhan är en häxa."

Mimmi log belåtet:

"Det var hon och de andra som gjorde det. Ja, jag var väl med själv på ett hörn, men det bara råkade bli så. Egentligen var det Arnolds eget fel. Jag hade aldrig gjort det om han inte hade lagt sig med den där slampan."

"Gjorde vad då? Och med vem då?"

"Det är ju det som jag ska berätta. Men då vill jag ha en öl till."

Mimmi fick sin öl. Och utan att försöka slingra sig bekräftade hon det som jag redan hade anat, att hon var samma Mimmi som Arnold beskyllde för att ha så gott som egenhändigt ha stjälpt hela haosbildkoncernen. Inte nog med det – hon bekräftade även att hon hade gjort det.

När jag så småningom frågade henne varför hon hade tordes berätta för mig, med risk för att få ett par tusen arbetslösa familjeförsörjare och minst lika många barskrapade aktieägare efter sig, log hon bara på nytt:

"Därför att ingen kommer att tro dig om du skriver det här."

Vilket föreföll vara en rimlig slutsats.

När jag några dagar senare återvände hem till Sverige var det i vissheten om att något scoop inte fanns att hämta i haosbildaffären. Jo, förvisso, där fanns ett scoop av aldrig tidigare skådat slag, om det bara hade varit möjligt att på ett trovärdigt sätt presentera och få bekräftat vad jag hade fått höra. Men mina källor utgjordes av en man som satt inspärrad på sinnessjukhus och av en ung dam vars uppgifter i huvudsak byggde på hörsägen, och vars egna källor var tre påstådda häxor, av vilka en vägrade tala om saken och två hade gått ur tiden. Ytterligare en av hennes källor, en trollkarl, hade enligt uppgift råkat ut för ett sorgligt missöde och försvunnit till en annan tidsdimension. Det talade heller knappast till vare sig scoopets eller min egen fördel att jag hade hittat henne på en bordell, även om hon faktiskt hävdade att hon inte jobbade där utan bara hyrde ett rum.

Så officiellt sett får väl också jag instämma i den allmänna uppfattningen om att Haosbilds öde var en ödets nyck. Gudarna hade vevat sin tombola, och ut hade bollen med Chefens turnummer trillat fram. Ja, hans turnummer, inte hans lyckotal. Han hade blivit nästa på tur, nästa att ryckas bort under lite extra pompa och ståt. Och de hade fortsatt veva fram nästa boll, Arnolds, och nästa, Stiglunds. Nästa. Eddie Concannons. Och nästa och nästa. Och som den stora finalen – hela haosbildkoncernens.

Men inofficiellt vill jag gärna tro att Mimmi var framme och petade i haosbildaffären med ett svartsjukt och ödesdigert finger. Och att häxor kanske finns. I så fall är det inte fullt lika illa ställt med min vän Arnolds mentala hälsa som omvärlden tycks tro.

Någon publicering i pressen, i synnerhet inte i en tidning som Bolag & Börs, lär materialet som har kommit min väg inte tåla. I stället för att skriva den kompakta, sakliga artikel för tidningens räkning som jag från början hade tänkt mig låter jag därför texten ta sig en helt annan och friare form. Så gott jag nu kan och för mitt eget höga nöjes skull återger jag Arnolds och Mimmis berättelser, med eventuella luckor ifyllda efter bästa förstånd, utan att hävda att händelserna faktiskt utspelade sig exakt som jag skildrar dem. Men så länge ingen kan presentera en bättre förklaring och bakgrund till haosbildkraschen borde kanske den som följer ändå hållas för sann?

I så fall började det hela hemma hos tre kvinnor som bodde tillsammans utanför Dublin i ett gammalt hus, som sedan århundraden kallades Oogle View House ...

Tillbaka till Thuriblen och kalken

© 1997 Henrik Hult