Kapitel 8

Det var inte Mimmi som vaknade den här dagen, den här eftermiddagen, inte hon, Mimmi, den tidigare alltid så skötsamma Mimmi, som stapplade ut i badrummet och stod på knä framför toalettstolen en lång, lång stund. I köket, senare, satte hon sig kallsvettig vid bordet och tände en cigarett. Det här var inte kul, tänkte hon. Det var inte kul alls.

En man. Hon mindes en man. I det låg det nu ingenting konstigt, för till slut hade hon börjat träffa sådana igen, män, och ville det sig så gick hon också till sängs med dem, utan någon längre eftertanke. Utan någon eftertanke alls. Det var ett arv efter lilla mamma och i sin tur hennes mamma, även om nu Mimmi inte riktigt visste om det berodde på gener eller uppväxtmiljön. Stackars lilla mamma, som nu satt på det där tråkiga stället bland dårarna och inte fick gå ut. Fast hon satt nog inte utan låg väl mest, för ränder kunde sitta i länge och de galna skulle väl också ha sitt.

I mormoderns fall hade det aldrig hunnit gå så långt att de hade måst låsa in henne, för hon hade dött redan vid trettiofem, ovisst om på grund av hjärtat eller av sjukdomarna som hon hade dragit på sig längs vägen. Eller kanske hade hon helt enkelt redan hunnit få sin beskärda del av kakan vid det laget, mumsat i sig mer än nog av det goda och börjat slicka i sig glasyren och fyllningen också från andra bitar än sin egen? Inte konstigt om gudarna då hade satt ett abrupt stopp för saken. Rätten till sådana excesser ville de säkert förbehålla sig själva.

Inte förrän som sjuttonåring hade Mimmi förstått att karlarna som hade ränt som tokar hemma hos mamman under hela hennes uppväxt hade gjort det med rockkragen uppvikt. Vid det laget hade det varit så dags. Efter att sedan en tidig pubertet ha följt sin närmaste vuxnas exempel hade hon vid det laget dragit ett såpass solkigt rykte på sig att till och med brudarna i jeansväst ute på rökrutan numera skydde henne. Men präglingen och hemmiljön var ändå inte ensam bov i dramat – i minst lika stor utsträckning handlade det om biologiska faktorer, åtminstone enligt skolläkaren.

"Du har en sjukligt stegrad könsdrift", konstaterade denne. "Så här kan det inte få fortsätta. Det är ju inte normalt!"

Men samtalet som han hade med Mimmis mamma vållade honom sådan anstöt att han i fortsättningen vägrade befatta sig med den unga. Andra stod dock redo att ta vid och de blev till en hel liten procession, alla som sökte upp Mimmi i enrum för att försöka leda henne rätt. Klassföreståndaren oroade sig för hennes betyg, kuratorn för hennes lycka, rektorn för sin skolas rykte och läkaren på vårdcentralen faktiskt för hennes hälsa. Slutligen kom också församlingsprästen hem och knackade på, idel varma blickar och handslag. Det är förunderligt hur väl det som viskas hörs.

"Din kroppsliga kärlek är en gåva, Mimmi", sa han och log på ett mycket vänligt sätt. "Den är det finaste som två människor kan ge varandra. Var rädd om den, Mimmi, den är dyrbar. Du måste spara dig."

I den ungas ögon var prästen helt ute och cyklade. Dyrbar? Kroppen var ju gratis, hon kunde ge bort sig själv hur många gånger som helst. Finessen var ju dessutom att ju mer hon gjorde det, desto mer förfinad blev gåvan för näste som fick nöjet att njuta den.

Dyrbar var bara kärleken själv, och var den höll hus visste Mimmi ingenting om. Kamrater hade hon få och vänner inga, och när hon någon gång fick höra de där så svåra orden, de där om att älska, då anade hon att de kom ur en mun som hade lärt sig att säga dem bara genom alltför flitigt bruk.

Mamman fick sin slutliga knäpp när Mimmi var tjugo. Då hade de båda under ett och ett halvt års tid levt rullan på pengarna efter en pappa som den unga damen aldrig hade mött, och ledda av lystnad hade de jagat alla bekymmer ur världen med sprit, karlar, ja, damer också för den delen, och så lite sömn och påklädd motion som bara var möjlig att få. Först när mamman hade börjat försöka tumma på incesttabut hade Mimmi förstått att hon behövde hjälp och satt henne på det där hemmet.

Själv gick Mimmi till doktorn och sa att hon ville bli om inte normal så i alla fall hanterlig. Men denne trodde henne inte när hon berättade om sitt liv, om orgierna och herrarna. Det gjorde inte heller den näste, eller näste. Först när hon kom till den där läkaren vid Östermalmstorg blev hon tagen på allvar.

"Med lite hormoner och piller, ser du", sa doktor Röökman, "kan man ordna allt. Du, din lilla stackare, vill få mindre lust och själv tar jag dem för att få större!"

Fungerade hans privata kur lika bra som Mimmis måtte han ha fått sig en väldigt stor. Hon blev som en wettextrasa som någon hade lämnat en vecka eller två för länge på ett element. Mimmi var med ens botad från sin lust och nu ruskade hon oförstående på huvudet åt hur hon hade levt, åt vad hon hade gjort. Tacksam över att bara ha slösat bort tonåren på sina utsvävningar tog hon itu med sitt räddade liv.

På universitetet, dit Mimmi nu sökte sig, söp de som tokar och anspelade på sex i en två eller tre av fyra meningar. Ja, till och med de kvasikulturella satt och fnissade åt de bara marmorbysterna i böckerna som de läste. Storknande åt garven drog hon sig undan de värsta kretsarna, bara för att finna att inga andra än tråkmånsarna då blev kvar att umgås med. Alltså drog hon sig ännu mer tillbaka. Men att i det läget kalla ensamheten som följde självpåtagen vore att oförtjänt stryka omvärlden medhårs. Alternativen hade varit att svälja eller kvävas av det som hon hade fått sig nedtryckt i halsen.

I stället för att umgås med andra la hon nu allt mer av sin tid på att plugga, vilket faktiskt också behövdes för att hon skulle hänga med, även om hon definitivt inte var dum. Felet var att hon saknade grundkunskaper. Alla de andra hade gått på gymnasiet och lärt sig en massa, medan Mimmi mer hade legat på det. Vid ett tillfälle hade Andersson och Pettersson och Lundström och hon tillbringat några sena kvällstimmar i lärarrummet, och efteråt hade hon haft fyror i matte och fysik och femma i biologi. Ja, bara Lundström hade varit helt nöjd utan analsex, som Mimmi inte var särskilt förtjust i. Annars var det inte alls omöjligt att hon hade kommit in på läkarlinjen. Men efter två år på universitetet hoppade hon ändå till slut och motvilligt av, ohjälpligt lämnad efter.

Under de följande åren provade hon i stället på jobb efter jobb. Hennes goda gymnasiebetyg hjälpte henne att få dem, hennes dåliga kunskaper att bli av med dem. Hon hade inga uttalade mål i livet och hennes bekantskaper blev få eftersom hon aldrig bodde eller jobbade kvar länge nog på samma ställe för att hinna lära känna någon på allvar.

Är det här livet? tänkte Mimmi mer än en gång. Det är bra tomt i så fall... eller?

En gång lät hon sig smått desperat efter utveckling raggas upp och följas hem av en småfull och inte särskilt angenäm typ, som i alla de blinkande ljusen undgick att se att hon var den gråaste personen på hela haket, dit dörrvakterna till en början inte ens hade velat släppa in henne. Hon hade tänkt att det ju var så här som många andra gjorde och de verkade ofta ganska nöjda med det? Äventyret slutade dock ofullbordat på alla tänkbara sätt, när pulsen och temperaturen i stället för att stiga föll i takt med kläderna i högen på golvet. Lika dåligt gick det den där gången när hon efter en oväntad och kort glimt av lust hade börjat fingra på sig själv. Först hände ingenting. Och sedan mer ingenting och ingenting mer.

Så insåg Mimmi en dag att hon var på god väg att fylla tjugofem och att livet snart skulle börja accelerera på allvar mot sitt slut. Än så länge var hon dock ung och varken behövde eller hade några vänner som kunde berätta för henne att hon var söt. Rent potentiellt sett. Under råttlooken. Men skulle hon verkligen nöja sig så här? Var det här allt som hon förväntade sig av livet? Tre nya jobb om året, med kravbrevsperioderna dessemellan? Böckerna som hon läste på kvällarna? Ja, inga kärlekshistorier, förstås, de berörde henne inte ett smack. Akvarellkursen? Mer liv, Mimmi, mer liv, suckade läraren och fortsatte snabbt till nästa elev. Allt hon hade var cigaretterna, som hon hade börjat röka för att slippa sitta sysslolös på kvällarna när sena nyheterna på teve var slut.

Mimmi förstod att det inte stod rätt till med henne. Hon insåg att någonting måste göras. Nu.

Doktor Röökman var på semester i Thailand, fick hon veta när hon nu ringde för att beställa tid, så den här gången gick hon i stället till vårdcentralen.

"Du är ung och frisk", sa läkaren efter att ha tagit en kort liten titt på henne, klämt här och där. "Du borde ha mycket mer ork än så här. Dricker du?"

"Knappt en droppe på fem år."

"Röker?"

"Tja, en tre, fyra per dag."

"Ja, ja... det kunde ha varit värre."

"Och tjugo, trettio per kväll."

Läkare blev snart luttrade. Han muttrade:

"Bäst att du minskar ned på det, Mimmi. Sover du tillräckligt?"

"Jag tror det? Åtta, nio timmar kanske?"

"Sex?"

"Nej, åtta, nio kanske."

"Du har inga sexuella problem, menar jag? Inga uppdämda behov som besvärar dig?"

"Oh nej!" Mimmi ruskade på huvudet. Hon hade ju alls inga behov. "Inga uppdämda behov alls."

Han log:

"Då är du en av de få här i världen som har haft tur på den fronten. Tar du mediciner?"

"Ja, mot blodtrycket."

"Jaså?" Han tittade på henne och log förtroendesökande. Även om det nog vore att ta i att säga att hon var anemisk såg hon verkligen inte ut att ha den typen av problem. "Någon mer?"

Mimmi skakade nekande på huvudet:

"Nej... bara någon som... ja, jag tror att den var mot kroppstemperaturen."

"Mot kroppstemperaturen?"

"Ja, jag har visst alltid haft så hög."

Doktorn fortsatte le. Det klädde honom, leendet.

"Tar du mycket mediciner, Mimmi?" frågade han. "Har du fler?"

Hon gav honom listan som hon regelbundet brukade visa upp för doktor Röökman när det var dags att fylla på i förrådet. Under årens lopp och efter hand hade han utökat samlingen till en sju eller åtta olika slags piller, vilket han hade lärt sig var ungefär vad en ung kvinna i Mimmis omständigheter hade råd att hålla sig med. Men den här andre doktorn hade visst ingen respekt för sina kollegors arbeten alls. Helt sonika och skrattande rev han listan i bitar och gav Mimmi en karta med vad han kallade kombipiller som ersättning.

Efter den följande veckan på sockertabletter mådde Mimmi naturligtvis mycket bättre. Spänsten var tillbaka i benen och hon lämnade glatt ifrån sig hela kassen med mediciner som hon hade haft liggande hemma. Ute var det vår, det var maj, och det bubblande i kroppen och den porlade som en vårflod. Fem förlorade år, tänkte hon på kvällen, när hon hade följt med några flyktigt bekanta ut på en öl och spanade lystet omkring sig med ögon som för första gången på evigheter hade fått sig ett stänk extra färg. Fem år! Hon skulle få ligga i hårt för att ta igen vad hon hade gått miste om. Där! Honom där ville hon ha.

Och efter honom honom där. Och sedan näste. Och näste.

Nu hade två veckor gått sedan dess, sedan den där dagen då hon uppstod från de grå råttspökenas rike, och Liselotte som hon bodde hos hade börjat klaga – antagligen för att hon själv var tvungen att gå till sin bank och jobba varje dag, medan Mimmi låg och sussade efter ännu en sen natt på kroppar och vin. Kanske kontrollerade hon också storleken på skorna i hallen innan hon gick och insåg att Mimmi hade sig en ny vän varje gång. Ogillande Liselotte var mindre ombytligt lagd än Mimmi och lät – åtminstone föreställde sig Mimmi detta – ATP-poängen gå före lusten att leva.

Under de här båda veckorna hade Mimmi sprungit med massor av män, och lusten att åka och hämta ut mamman igen hade i ögonblick varit nära oemotståndligt stor. Restauranger och nattklubbar, dans och glas efter glas att dricka, ja, de gamla goda tiderna var ju tillbaka igen. Nåja, sånär som på att det var någonting konstigt med henne numera, som gjorde att hon inte tände utan lite alkohol i kroppen. Så hade det inte varit förr i tiden, då hade hon kunnat bli som helt skakig i benen av bara ett lätt vinddrag eller en ointresserad blick. Förmodligen var det all den där medicineringen som hade ställt till med någonting i henne, tänkte Mimmi, en blockering som på något sätt försvann med ett glas vin. Och hon gjorde sitt bästa för att komma dithän. En morgon – eller eftermiddag – som denna när vi möter henne kunde livet i sin tur ha mött henne betydligt mycket ljuvare.

Grimaserande åt sig själv och huvudvärken mixtrade hon med vatten och filter och kaffe, och så var bryggaren igång. Så småningom samlade hon också kraft nog att hämta posten. Var hade hon egentligen varit kvällen innan? Hon mindes inte, och inte heller vad han hade hetat, mannen som hon hade följt till hotellet. Själv brukade Mimmi säga att hon hette Julia, efter en dam i en bok som hon en gång hade läst och tyckt om.

Tidningen hade kommit, liksom ett brev till Liselotte och naturligtvis en massa reklam. Alltid denna reklam, att ha i beredskap på toaletten om papperet tog slut. Desperationen rev murar och överbryggade slukande gap.

Nyheter. Efter ett kort försök att läsa dem bläddrade Mimmi vidare till kulturen, sedan till familjesidan, men som vanligt fanns där ingen som hon kände, ingen som hade dött. Hastigt till serierna, varmed tidningen var läst. Nu hade hon också fått en bräddfull mugg med kaffe framför sig, blänkande i fina färger, precis som vattenpussar utanför bensinmackar, och hon drack.

Brevet fick henne förstås att undra, för det var stämplat i utlandet. Först fick det ligga där en stund på köksbänken, innan hon så höll det i handen igen och kisade suddigheten ur ögonen.

Från Irland, konstaterade hon. Eire. Det var där som den där Johnny Husband bodde, han som sjöng. Och brevet var till Liselotte. Vad var det för hemligheter som hon hade på gång?

Läppjande sitt kaffe vred och vände Mimmi på kuvertet en stund, höll det mot ljuset från lampan i taket och skakade lite. Det kunde ju innehålla en check. Men ingenting syntes.

Nu var hon nyfiken. Nu öppnade hon brevet.

Jaha!

Plötsligt klarnade minnet, som bultandet där inne i skallen dittills hade förträngt. Ett jobb. Liselotte hade fått jobbet som hon hade sökt.

En dryg månad tidigare hade Mimmi, då ännu i form av den där råttgrå tråkmånsen, kommit och ringt på hos Liselotte en kväll och frågat om hon fick bo där några nätter. De två hade bara varit ytligt bekanta, men med sitt nästan obefintliga sociala umgänge hade Mimmi inte haft någon annanstans att ta vägen, luspank som hon hade varit och därtill nyligen vräkt. Och Liselotte hade för sin del ett varmt hjärta och ingen större anledning att tro att den här lilla trista figuren skulle bli till mycket besvär. Inte bleka spöket Mimmi, inte. Hon hade givit Mimmi en egen nyckel och låtit henne stanna:

"Bli kvar så länge det behövs. Några månader. Jag har gott om plats."

"Jag har inga pengar", hade Mimmi sagt, och skyndat sig att protestera när den andra hade sträckt sig efter sin väska.

"Jag kan inte betala hyra, menar jag."

"Åh? Men det behövs inte, förstår du väl."

Några dagar senare hade Liselotte knackat på det lilla rummet som hennes inneboende hade fått som sitt.

"Förlåt", hade hon sagt, med huvudet stucket in genom dörröppningen, "men det har varit så tyst här inne. Jag undrade bara om du fortfarande bodde kvar?"

Lagom till tjugofemårsdagen hade Mimmi så slutat ta alla de där tabletterna och saker hade börjat ske med hennes kropp. Plötsligt behövde hon pengar, hon ville bli fin, och stal ogenerat ur hushållskassan i ett av köksskåpen. På nätterna hade hon sällskap och oväsnades säkert en del, men ändå stod Liselotte ännu ut med henne, och en kväll, det var en lördagskväll, knackade hon på medan Mimmi gjorde sig i ordning för äventyr och ville prata. Inte om sin inneboendes leverne, som denna för ett kort, första ögonblick hade fruktat, utan om sig själv.

Ingen hade velat prata förtroligt med Mimmi på åratal. Med en blandning av förvåning, dåligt samvete och förtjusning hade hon därför låtit sig ledas till köksbordet för att lyssna över en mugg te.

"Jag har varit på anställningsintervju", berättade Liselotte ivrigt. "Och, Mimmi – jag tror att jag kommer få jobbet! "

Hon visade Mimmi en urklippt platsannons.

"Vill du bli chefs assistent?!" Mimmi rynkade i smyg på näsan redan åt rubriken. Efter att ha sprungit efter jobb i åratal var hon lite av en kännare i frågan och undrade vad sjutton Liselotte hade sett i det här? Ja, även om hennes nuvarande jobb på banken inte heller lät som något vidare livsöde. "Du är ung, stresstålig, självgående, samarbetsvillig, hungrig, utåtriktad, noggrann och kan hålla många bollar i luften. Du jobbar gärna sena kvällar, vet att belöningen ofta kommer senare än vad du från början hade kunnat tro och tycker om att kämpa mot andra för att få den. Lojalitet är en självklarhet från din sida. I gengäld får du ett omfattande prestationsansvar och en möjlighet att arbeta hårt i ett av Sveriges tuffaste och mest framåt gäng, där du själv bestämmer din egen lön, satt enligt tesen: av var och en efter förmåga, till var och en efter förmåga. Vi tror att kvinnor faktiskt kan vara lika lämpade som män, men det är bra om du är singel och barnlös eftersom arbetet kan komma att innebära långa vistelser hemifrån, bland annat U-t-o-m-l-a-n-d-s! "

"Det är på Irland!" förklarade Liselotte med ögonen tindrande. "Och Haosbild är ju ett välkänt företag, vet du, så det här är en jättechans!"

Irland? tänkte Mimmi. Så det var så det låg till. Under sina sysslolösa eftermiddagar hemma, när Liselotte var på banken, hade hon inte kunnat undgå att se skivorna i dennas CD-samling. Mary Black. Clannad. Luka Bloom. En bokhylla full av Joyce och Swift. Liselotte var som besatt av Irland, och det utan att ens ha varit där. I Mimmis ögon tedde sig detta lite lustigt, för irländarna, som hade varit där med råge, var ju å sin sida och av emigrationsstatistiken att döma som besatta av lusten att komma därifrån.

Så berättade Liselotte allt och ingående om intervjun och om hur väl den hade avlöpt. Hennes tilltänkte chef var underbar, sa hon, intelligent och snabbtänkt och effektiv, och de hade kommit jättebra överens. Vibbarna hade liksom fått reklamaffischerna på väggarna att prassla oavbrutet.

"Var han snygg då, den där Arnold?" frågade Mimmi.

"Inte min typ, egentligen, men... inte så dum. Lång och stor och blond." Liselotte skrattade skyggt. "Inte alls dum."

Därmed antog hon en ny färgnyans om kinderna.

"Du vet, vi var ensamma där på kontoret", mumlade hon. "Det var inte ens någon från personalavdelningen med. Så stämningen blev nästan... intim."

"Hände det något, då?"

Liselotte ruskade på huvudet:

"Nej... Men vem vet? Kanske senare?"

Hon skrattade.

Stackars Liselotte. Om det var den saken som hon hoppades på skulle hon få vänta länge, länge, för under denna korta återblick har Mimmi suttit där i samma kök, fast den här gången några veckor senare och ensam, och bakfull bortom alla kända gränser fortsatt att stirra på brevet framför sig, med ena ögat slutet, ja, annars hade det varit lögn att ens försöka fokusera. Dunk, dunk, dunk, har det dånat där inne under hjässan. När brevet vid ett tillfälle började skaka av ansträngningen drack hon en munfull kaffe till och fattade det så med ännu en hand. En cigarett? Nej, redan den första hade varit nog, nästa skulle få henne att börja må illa igen. Må illa var okay, det var vad kroppen till och från behövde, men inte just då. Hon måste koncentrera sig.

Men vad var det som var så konstigt med det här brevet? undrade hon. För någonting var det väl ändå? Hallå, hjärna, tänkte hon, hjälp mig, antyd inte bara så där! Någonting...

Så erinrade hon sig och la plötsligt brevet åt sidan. Ja, så plötsligt som hon nu kunde med tanke på hurdan hon kände sig. Med viss ansträngning tog hon upp tidningen som hon hade lagt ifrån sig på köksgolvet och fann bläddrande notisen som hon en stund tidigare hade skummat förbi.

Jo minsann! Det var samme person. Arnold Wijk, hette han, han som hade intervjuat Liselotte, undertecknat brevet till henne, han som hade givit henne jobbet. Brevet var stämplat för en vecka sedan. Var han så snygg som Liselotte sa? Det spelade ingen roll, för det stod i tidningen att han nu hade försvunnit i Irland. De trodde att han var död.

Mimmi satt länge kvar där vid köksbordet och stirrade framför sig. Hon tänkte. Och när Liselotte till slut kom hem från jobbet hade hon tänkt klart. Vid det laget låg brevet på botten av en resväska, som Mimmi därmed halvt hade börjat packa för avfärd.

Vad hade häxorna då ägnat sig åt sedan senast? Jo, supit. I alla fall en av dem, nämligen Imelda. Vid det här laget hade hon suttit länge inne på Slattery’s och druckit öl och hunnit berusa sig så till den grad att personalen nu till slut måste ta hand om henne och lägga henne att vila i ägarens bostad vägg i vägg. Förvånade upptäckte man då att stora sedlar liksom närmast regnade ur hennes fullproppade fickor. Medan hon snarkade och gurglade på soffan bredvid räknade man hennes pengar och kunde inte låta bli att undra var en gammal gumma som hon hade fått ett sådant belopp ifrån. Men då vaknade Imelda.

"Ge tuschan i mina pengar!" tjöt hon. "Ge hit! Jag har fått dem av Turischten! Akra... abkradakadavra! Jag är en häkscha! Jag schka förhäcka er alla... om ni inte ger hit! Mina!"

Så slocknade hon på nytt och pubpersonalen flinade, innan den ärlig och samvetsgrann som den var buntade ihop sedlarna tio och tio och återbördade dem till hennes fickor. Tvåtusen pund? Det var inte illa för att vara en kopparslantskärring.

Ankan hade det dock mindre väl ställt vad gällde privatfinanserna. Hon behövde pengar till det där passet, men hade i stort sett inga alls.

"Du får väl gno ihop dem", hade Stene Röökman föreslagit.

Men gno? Och tiotusen?

Prostitution var en företeelse som Ankan – eller Arnold – aldrig hade kommit i någon närmare kontakt med. Inte närmare än den där gången i haosbildskrapans kafeteria, när en av kontorsslavarna från inköpsavdelningen för ett ögonblick hade släppt på garden och sagt:

"Det här som vi håller på med, med kneg dag ut och dag in, vem vill egentligen ägna sig åt det? Va? Nej, det är inget annat än ren och skär prostitution! Vi gör det bara för pengarna, eller hur? Egentligen skulle vi hellre vara lediga!"

Arnold, som hade varit medveten om att Chefen själv satt bara två bord bort och låtsades dricka kaffe med öronen utbredda som solfjädrar, hade opponerat sig bestämt och högljutt:

"Prostitution? Snack! Det må vara din uppfattning, det, men personligen ser jag Haosbild som en livsstil! Här jobbar vi inte på Haosbild, utan vi lever Haosbild! Haosbild lever genom oss, i oss... vi är Haosbild!"

Nästa dag hade ett skrivbord stått plötsligt tomt nere på Inköp, och till slutet av månaden hade Arnolds lönebesked innehållit en extra bonus i storleksordningen tre månadslöner för en kontorsslav. Förvisso hade han under en tid efter incidenten fått fika i stort sett ensam, men han hade i alla fall gjort sin ståndpunkt klar för världen – Arnold Wijk sålde sig inte för pengar!

Det gjorde inte heller Ankan. Även om det hade förhållit sig så att hon hade kunnat tänka sig lite fnaskande för egen del, skulle hon med sin dockkropp ha ställts inför svåröverstigliga problem med att få till själva motprestationen som penningtransaktionen förutsatte. Således behövde hon inte ens bekymra sig om att tackla de moraliska och psykologiska frågeställningarna kring könshandeln. Hon var oförmögen till saken, rätt och slätt. Som Ankan var beskaffad kunde hon inte ens ge bort sex gratis.

Behovet av kontanter kom hon dock inte undan lika lätt. Efter att ha sökt tillfällig anställning i en tobaksaffär och ringt på en tre, fyra olika platsannonser hade hon insett att det där med att skaffa sig ett jobb inte var det lättaste, inte om man som Ankan helt saknade referenser, arbetsintyg och till och med skolbetyg. Det enda konkreta erbjudande som hon hade fått var att två gånger i veckan stå i garderoben på ett sämre ölhak ute i Sundbyberg, det för fyrahundra kronor kvällen. Med den farten, räknade Ankan snabbt och ledigt ut, skulle det ta henne drygt tolv veckor att tjäna ihop sina tiotusen. Under förutsättning, förstås, att hon inte åt mat på hela tiden. Och hon hade faktiskt mer bråttom än så.

Därför gav hon sig den här dagen ut i sena stockholmskvällningen, svartklädd och smygande, och drev länge omkring i skuggorna i närheten av de mest ökända gatorna i city. Beslutet var fattat – hon skulle trots allt gno, fast bara nästan. Fann hon sig bara en lämplig, penningstinn och nöjeslysten herre skulle hon med hjälp av några Brontogan se till att få honom på rygg och sedan hålla till godo med vad han råkade bära på sig i plånboken.

Naturligtvis var hon ingen tjuv. Hennes mycket bestämda uppfattning var att tjuvar skulle sitta bakom lås och bom. Men hon hade ju inget val, hon behövde de där pengarna. Hon behövde pengarna nu. Dessutom tänkte hon en dag lämna tillbaka alltihop som hon sta- lånade, och det med ränta. Så snart hon blev Arnold igen och kom åt sina besparingar på banken skulle hon betala sjufalt igen.

Men hur bar man sig som nybörjare i svängen åt för att plocka upp en knös? tänkte hon och såg sig om där hon strök fram halvt utom synhåll i dunklet utmed väggarna. Här och var stod nattens döttrar och hängde i portar och gathörn, eller steg ur bilar med släckta lyktor och nummerplåtarna bortskruvade för kvällen.

Kanske var hon bara för tidigt ute, tänkte hon när timmar hade gått och ingenting hänt, eller kanske för sent? Knappast. Hon suckade, andades in djupt och bet ihop tänderna.

Och titta! Efter att ha hållit sig i bakgrunden till nu, ja, faktiskt knappt synts utifrån gatan alls, har Ankan tröttnat till slut. Nu kliver hon med långsamma, modiga steg ut ur mörkret, fram till trottoarkanten, som ett oemotståndligt extrapriserbjudande på kött – garanterat svenskt, absolut inte glåmigt brittiskt.

Fifi, som hade stått och lutat sig mot portvalvet strax intill, lyfte på ena ögonbrynet och följde den svartklädda kvinnan med blicken. Ankan började strosa längs gatan med steg som en panterkattas. Också Lou-Lou vände ögonen mot nykomlingen, liksom Gina Gee i sina tights och sin korta jacka i syntethermelin.

"Sssssssss", sa Gina Gee. "Konkurrensssss."

Bildäck skrek till. Tio meter från Ankan svängde en Audi av årets modell och med en ring av EU-stjärnor kring S-märket blinkande och bestämd upp till trottoaren, efter att tidigare ha synts åka i alla fall en fem eller sex obeslutsamma varv redan samma kväll. Men en annan bil – en leasingvolvo med barnstolen undanstuvad bakom förarsätet – manövrerade sig häftigt in framför den första, medan ytterligare ett fordon långsamt rullande sig fram ute på gatan, vakande, liksom redo att hugga om bara tillfället gavs.

"Ssssssssssss", sa Gina Gee igen.

Ankan lutade sig ned mot Volvon, vars förare snabbt och livserfaret elhissade ned fönstret och med ett flin tittade ut från sin plats:

"Kväll på dig, sötnos!"

Ankan log tillbaka:

"Hej."

"Vad sägs om en liten åktur, säger du?"

"Tja..."

"Hördu!" Audimannen hade klivit ur där bakom och närmade sig gapande. "Hon var min, din jävel!"

Han i Volvon ignorerade rivalen och öppnade passagerardörren:

"Hopp in, vetja! Den vanliga taxan, antar jag?"

Ankan hejdade sig med ena handen på ovansidan av dörren, den andra på väg in. Riktigt så långt hade hon aldrig tänkt.

"Den vanliga taxan?"

"Ja?"

"Ja?" sa Gina Gee, eller kanske var det Lou-Lou, som nu också hon närmade sig tillsammans med ett koppel kollegor, som hade letat sig ut ur vrårna längs gatan omkring. Dock inte Fifi, som vaksam hade upptäckt just en kollega, närmare bestämt hennes kontorschef och det i den närmaste bilen, och hastigt skyndade iväg utom synhåll. "Kan du inte taxan, va?"

"Sssssss", väste alla hororna, som nu var en sju eller åtta stycken, i kör.

Med en snärtig knyck på axeln och blicken halvsluten över densamma förtydligade Gina Gee:

"Samlag-femhundra-franskt-trehundra-och-massage-tvåhundra-kronor-tack."

Audimannen dunkade beslutsam knytnäven i taket på Volvon.

"Jag ger dig tusen!" utbrast han.

"Och jag bjuder femtonhundra", replikerade Fifis kontorschef lugnt och fortsatte att le mot Ankan. Så mycket var en läckerbit som hon till donna verkligen värd – godis redan från början och därtill klädd i Gittans kraftigt suggestiva kläder, eller avklädd i dem, det var vilket som.

"Tvåtusen!"

"Sssssssssssssssssss..." Gina Gee glodde på Ankan. "På den här gatan kostar det... femhundra."

Hororna nickade mot varandra. Femhundra, det var just vad det kostade.

"Två och fem!" bjöd han i Volvon.

Skriiiiiiiii! Mörkblå lack gav högljutt efter under en förvaringsboxnyckel från centralstationen. Det var Volvon, det. Trottoarveteranen Cosmetica log skälmskt och vände blicken bakåt mot nästa i tur, mot Audin. Dess ägare lyfte hastigt ett finger i luften för att påkalla sig Ankans uppmärksamhet:

"Femhundra!"

Fler nickar följde. Såja, det var andra takter, det. Så skulle det gå till.

Gina Gee riktade åter in intresset mot Ankan:

"Sssssss. Du tänker väl inte nobba en torsk, va?"

Riktigt så här hade Ankan inte tänkt sig att kvällen skulle utvecklas. Femhundra? Det innebar tjugo kunder för att få ihop de tiotusen kronorna. Det gick ju bara inte. Hon hade bara tretton Brontogan. Och även om hon ordnade fram fler skulle jobbet ta minst ett par kvällar och hon skulle tvingas tillbringa dem alla här tillsammans med de tvättbjörnsögda hororna.

"Sssssska du ha dig en omgång, kanssske? Du sssom kommer och förssssstör kommersssen, va?"

Flocken steg närmare. Ankan kastade en hastig blick bakom sig, så en framför sig, med händerna lyfta i en avvärjande gest. Cosmeticas naglar såg sylvassa ut redan på håll. Var det där rakbladet inte lite rostigt i kanterna? Var kanylen riktigt ren? Hade Brunette där borstat tänderna som hon nu blottade ordentligt?

Ankan Kamikazzzon tvärvände sig om och sprang, med hororna genast efter sig i en gapande skock.

På Birger Jarlsgatan blev Ankan upphunnen. Dock inte av gatflickepatrullen, som vid det laget hade givit upp förföljandet, utan av en japan. Denne hade minuterna tidigare bevittnat jaktens början och hastigt parkerat sin dittills hovrande hyrbil vid trottoaren för att därpå själv skynda efter följet med pinnande ben. Aldrig förr hade han väl sett en så vacker varelse till salu, vilket hade föranlett honom att springa som, ja, som aldrig förr. Tänk att han redan under sin första eller andra dag i Skandinavien skulle stöta på en blond, långbent halvgudinna av just det slag som han hade drömt så mycket om! En äkta valkyria!

"Ni upprör mina känslor på ett besynnerligt svallande vis!" hade han ropat på sitt modersmål efter den flyende Ankan och uppbådet av horor, för att i ögonblicket därpå ränna förbi den eftersläntrande Cosmetica, som efter trehundratusen John Silver hade all anledning att tänka på lilla hjärtat. Stapplande på sina tretumsklackar hade hon nickat bestämt och mumlande mellan felklickningarna med tändaren:

"Just det. Mmm. Banzai på dig, ditt lilla skarn."

Strax hade han sprungit förbi också resten av förföljerskorna, som en efter en hade tacklat av, och slutligen alltså fångat in sitt byte på Birger Jarlsgatan.

"Facki-facki... iiin... aaah... hanja-oinji-oink-oink...?" undrade han, flämtande på ett rent oroväckande sätt efter språngmarschen.

Ankan tittade frågande på den lille mannen som hade hejdat henne och som nu förväntansfull tittade tillbaka medan han klappade sig själv i rumpan och illustrerat med blandade småljud. Efter några ögonblick, när hans gestikulation hade blivit såväl tydligare som grövre, förstod hon plötsligt vad han menade. Snuskhummern där ville ligga med henne? Han ville binda ihop hennes händer med semitransparent självhäftande tejp, hälla en halvliter ljummen kokosmjölk över hennes sköte och sedan själv hala ned gylfen och sätta igång? Det lät ju mer än bara närmast perverst!

Därför log Ankan och nickade. Visst! tänkte hon. Vad som helst, Toyo, jag är med på precis vad som helst. För sjutton, det var ju exakt det här som var planen!

"Eeea... brooleen-tsa-ka-macka-oeeee... eh?" utbrast mannen. "Koooooooeo? Yang-patao-i-haaa?"

Följt av fler gester, grinande mun. Fötter. Sparkar. Motsvarigheten till en halv teceremoni.

Visst! Ankan bugade sig djupt:

"Hajj-hajj!"

Överförtjust rusade japanen snabbt sin väg och återvände inte långt senare med hyrbilen, i vilken han ivrig och med rykande däck körde dem båda till hotell Kung Midas där han bodde, där portiern i receptionen tittade bort lite diskret när de passerade in och där hissen var upptagen och trapporna upp till rummet två. Väl och slutligen anländ kastade han sig på sängen och skrattade, svettig och kippande efter luft, i akut behov av att låta det amorösa vänta åtminstone tills andan var aningen återställd. Det beredde därför inte Ankan det minsta problem att smyga ned en dubbel Brontogan i hans hemkomstdrink ur texfreeflaskan.

Snart snarkade mannen högljutt borta på sängen. Och se bara hur Ankan sticker handen innanför hans avhängda kavaj!

Hon retirerade några steg och satte sig vid skrivbordet, där hon la plånboken ifrån sig. Bordet i fråga var standardbestyckat med turistbroschyrer, telefon och hotellservicemapp, plus två lådor hängande under bordsskivan. I den ena låg brevpapperen, i den andra gästbibeln, i vilken någon tidigare rumsbesökare hade strukit under med dubbla röda streck i såväl andra som femte Moseboken:

"Du skall icke stjäla."

Men Ankan tänkte ju inte stjäla, inte i egentlig mening. Så småningom skulle hon ju återbörda allt som hon hade lånat av den stackaren, och hade till på köpet tagit med sig ett litet anteckningsblock för att skriva ned allt av nummer och namn som hon fann i hans plånbok. Hon var absolut ingen tjuv!

Men tjock och julstinn såg den ut att vara, plånboken. Hon tog upp den på nytt och vägde den i handen. Vad skulle japanen egentligen kunna göra när han upptäckte att den var tom? Anmäla att han hade försökt köpa sig en trevlig stund med en fallen kvinna och blivit lurad på både nöjet och sina pengar? Vart den saken ledde visste ju alla – till pinsamma polisförhör och ovälkomna läkarundersökningar, som bara medförde höjda livförsäkringspremier för honom själv hemma i Tokyo. Så i stället skulle han helt bestämt låtsas som om det regnade. Kanske till och med ge lite extra dricks vid utcheckningen för att få alla eventuella misstankar på skam?

Men en dryg timme senare satt Ankan fortfarande kvar och glodde på snarkjapanen på sängen.

"Han får väl skylla sig själv?" muttrade hon som för hundrade gången. "Ja, du får skylla dig själv, herr japan. Men du bryr dig väl inte, du bara ligger där och sover? Du fattar nog inte hur bra du har det, Toyo, men personligen börjar jag faktiskt bli trött på det här. Det skulle du själv vara om du hade blivit förvandlad till... ja, till geisha, skulle det väl bli fråga om i ditt fall. Klart att du skulle sno mina pengar då. Tänka jävla horkarl och ta vad jag hade. Så nu tar jag dina pengar, ser du, så är det jämnt och så kan jag åka till Irland och jaga häxor. Det kostar att åka dit, ser du, för den där grisen på tidningen är en snål jävel och betalar ingenting i förskott. Sorry, Bolag & Börs är en fattig tidning, säger han och ser ut som en skorsten med pipfan i trynet. Tror du för resten på häxor, Toyo? Ja, du är ju japan, du tror väl på vad som helst, du. Att kejsaren är en gud. Äter rå fisk med pinnar. Och fugu! Dig kan man ju inte lita på. Och du svarar mig ju ändå inte."

Efter några ögonblick öppnade Ankan munnen som för att fortsätta, men hejdade sig. Så ruskade hon på huvudet.

"Varför", sa hon tyst, "sitter jag egentligen här och berättar för dig? Va? Halva natten? Och ska en vuxen karl som jag behöva gå och få klumpar i halsen av sådant här? Vad är det egentligen som händer mig? Vad är det som händer med gamle Arnold?

Men nu ska jag ta dina pengar, Toyo, så att vi får ett slut på den här sorgliga tillställningen. Jag är ledsen, men jag behöver ett pass och det kostar. Du vet, jag tog på mig Gittans läderjacka och gick till Beckers Kafé, precis som Stene hade sagt, och där träffade jag den där förfalskaren. Han fick mina femhundra och jag sa att resten kommer vid leveransen. Och okay, han muttrade lite men tog i alla fall emot dem och sa att om det inte hade varit för Stene hade han begärt minst hälften i förskott. Men med Stene var det lugnt. Stene bara tål inte folk som sviker hans förtroenden. Han krossar dem. Det är min kompis från lumpen, det – Stene. Men det skiter väl du i, Toyo? Och jag skiter i dig. På fredag får jag mitt pass och då åker jag raka spåret till Dublin och får allt det här ur världen. Men gå inte och gräm dig över vad som har hänt, bara, för saker som den här kan hända den bäste. I morgon blir det någon annans tur. Faller en så står där tusen åter. Och när vi talar om er gulingar handlar det ju om miljarder.

Oj! Kolla här, bara. En massa pengar! Ingen dålig pluska du har. Och titta här? Är det frugan? Jag skulle kanske ta och skicka henne en rad om vad du håller på med när du är ute och reser, va? Men det listar hon väl ändå ut, när doktorn berättar för henne vad hon har fått. Inte av mig då, tack och lov. Du borde vara lite tacksam mot mig, faktiskt, eftersom jag ju hjälper dig och ser till att du inte får det. Vad det nu än är som ni japaner brukar få."

Ankan stoppade på sig pengarna och reste sig upp. Efter en sista blick på mannen på sängen lämnade hon hans rum och hotellet. 

Tillbaka till Thuriblen och kalken

© 1997 Henrik Hult