Kapitel 5

År 821 efter Kristus återvände en krokryggig och långnäst kvinnovarelse hem till Irland från en lång, lång resa, till stor förvåning för vännerna, som hade trott att deras sista skymtar av henne fastklamrad vid masten den där disiga avresemorgonen för så länge sedan skulle bli just deras sista. Sjöfart var ju som bekant ingen av häxskråets mer framstående sidor, vilket också sjömännen kände till och garderade sig emot, gärna genom att närma sig eventuella svartklädda gummor ombord när stormtjuten tilltog och med en snabb bön om mojnande vindar hiva dem högt och fint ut över relingen. Men Dubba, som den långväga resenärskan hette, hade uppenbarligen och skickligt lyckats förtiga sin identitet, så att vännerna nu kunde samlas glatt överraskade i hennes gamla stenhus, som tack vare oordningen som hon hade lämnat efter sig vid avfärden hade fått stå så gott som orört där uppe på kullen i Wicklow-bergen under alla dessa år, för att hälsa henne välkommen hem. Naturligtvis var de också mycket nyfikna på att få höra henne berätta om sina strapatser, för på den tiden var det mesta resande utöver de sporadiska dagsmarscherna till djurmarknaden inget annat än rena äventyret. Traktens häxor var så till den grad resovana att redan några alltför frikostiga blickar ut över havet kunde framkalla rent hissnande känslor i magtrakten på dem.

Och Dubba berättade villigt, varvid de församlade snart tänkte att hade hon väl lyckats rädda livhanken med sig hem tycktes i alla fall förståndet ha blivit kvar där borta, var nu än detta låg någonstans.

Vem ville till exempel gå på den där om att världen sträckte sig så långt att man kunde gå och gå i månader åt ett och samma håll utan att komma till dess slut? Eller att man kunde gå i två månader utan att en enda gång bli överfallen och bestulen av rövare? En tredje form av skada som sådana kunde vålla kvinnoresenärer räknade lyssnarna i Dubbas fall förstås omedvetet bort. De förträngde den som ogörbar, liksom karlarna i Dubbas ungdom hade gjort innan de så en efter en hade flytt fältet och hennes närmanden och lämnat trakterna öde på manfolk inom en radie på flera mil. Detta förhållande, hennes livslånga oförhållande, var faktiskt just det som till slut hade förmått henne att resa sin väg.

"Nu ska jag banne mig på rygg i höet", hade hon plötsligt sagt, släppt sleven i grytan och bestämd trampat ut genom dörren på jakt.

Men hon hade återvänt ensam, utan vare sig fris, saxare eller barbar i sällskap, inte ens i bojor. Finkänsliga undvek vännerna att påminna henne om saken, särskilt som de var bra sugna på att provtugga de nötter, torkade frukter och andra småbitar som Dubba hade burit med sig hem. Vad var till exempel det här för något? Jaha, grodor, ja, sådant kände ju de häxbekanta sedan länge redan till. Och små trekantiga ostar som inte var hårda som sten inuti, som på marknaden i Wicklow, utan rann iväg av sig själva i brasvärmen? Slickande sina kladdiga fingrar och med artigt välhållna miner blev vännerna alltså sittande kvar, redo att smälta det mesta både vad historier och smakprov beträffade.

Ja, så kom då den värsta skrönan av alla. Utan att tyckas genera sig berättade Dubba att man kunde gå på måfå åt valfritt håll i vecka efter vecka och ändå alltid komma fram till en och samma lilla plats. Och där, i Kaviar, som hon kallade den, skulle folk förr i tiden enligt hennes utsago ha samlats i tiotusental kring ett runt torg och tittat på när katter som var stora som kor och som kom från ett land ytterligare veckors vandring söderut, rodden inte inberäknad, där folket var svart som kol i skinnet oavsett hur mycket det än tvättade sig, ja, när dessa katter fick äta upp levande människor som skulle ha hämtats från ett land ännu fler veckors vandring bort, den här gången åt öster, och som tillbad en torkad fisk?

Nej, den trodde bara de allra minsta barnen på. Man nickade överseende mot varandra – gamla Dubba hade allt blivit lite småtokig på färden, så som man redan från början hade anat. Om de där katterna åtminstone hade ätit upp fisken i stället.

Åt en sak som den nyhemkomna nämnde och snart återkom ivrig till kunde de tillströmmade häxorna dock inte undgå att intresserade höja aningen på ögonbrynen, hur gärna de än må ha velat, om än bara av skäl som var grundade i dåtidens interna trollpackeintriger.

Dubba ville att wicklowhäxorna skulle skriva en bok.

Tanken som sådan var ingen nyhet. Det fanns gott om böcker på Irland vid den tiden. Sechnaill i Munster hade en. Bröderna i Kells hade en. En tredje sades vara i färd med att bli skriven just då, det århundradet, uppe i Armagh eller däromkring, och ryktet talade också om en fjärde i Durrow. Till och med häxorna själva hade vid flera tillfällen diskuterat att börja pränta ned lite av sin visdom på pergament, till glädje för varandra och sina efterföljerskor. Tanken hade dock varje gång stupat på att också vissa utomstående kunde läsa, till exempel nämnde Sechnaill, och säkert skulle göra tappra försök att stjäla boken i fråga i hopp om att komma över några matnyttiga magiska formler, för att då inte tala om annat smått och gott. Det var ju vida bekant att var och varannan häxa var barnmorska, så vissa studier i kvinnlig anatomi skulle nog de mer rovlystna herrarna i trakterna tro sig kunna lägga vantarna på i samma veva.

Det senare problemet, förklarade nu Dubba, löste man enklast genom att sätta henne själv på jobbet att förvalta boken, för, som hon sa, hon hade ingenting nämnvärt att invända mot att låta hågade karlar försöka ta sig in genom dörren till hennes stuga ens mitt i svarta natten. Och faran i vad som kunde ske om boken likväl hamnade i orätta händer undvek man elegant om man skrotade de gamla vanliga keltiska runorna och i stället hittade på egna skrivtecken, som inga andra än häxorna själva förstod.

"Egna skrivtecken?" utbrast de församlade kollegorna och upphörde tillfälligt i sitt tuggande på brända mandlar och blinier med... ja, många av dem var som sagt var barnmorskor och kände till ett och annat, varför de helst lät bli att tänka närmare på vad Dubba hade lassat upp i små högar ovanpå de små platta bröden.

"Ja, det är inget konstigt i det", fastslog denna världsvant, "för grekerna har sina tecken och romarna sina, och det har även barbarerna, nubierna och hebréerna. Och vikingarna har sina, liksom slaverna och negrerna och araberna och..."

Till slut lyckades man hejda henne och nickade medhållande. Argumentationen var övertygande nog – varför skulle i det läget inte också häxorna i Irland kunna ha sina egna, hemliga tecken att skriva med? Den vittberesta och på området uppenbarligen mycket kunniga hemkomlingen Dubba sattes genast att påbörja utvecklingsarbetet.

Snart lade denna dristigt och på försök ett första utkast till en häxbok i händerna på den tidigare nämnde Sechnaill, som trots sin ovana vid något på den tiden ännu så outforskat som dekryptering redan inom ett dygn lyckades lista ut hur översättningen mellan keltiska runor och häxtecknen var tänkt. Både hans hus, boken och närapå också han själv försvann i lågorna, sedan han glädjeyr och trollgalen hade spritt häxformler kring sig likt en såningsman. Begreppet eldprov hade därmed myntats.

Nästa upplaga av häxboken innefattade därför även ett helt nytt språk och var således omöjlig att dechiffrera för irländaren i gemen, och fastän verket i fråga senare råkade ut på drift bland oinvigda vid fler tillfällen än bara ett förblev dess innehåll en gåta för alla utom häxorna. Knappt några moderna historiker har ens hört ryktet om att boken skulle finnas, eftersom den liksom många av dåtidens skrivna verk saknade titel, som ansågs vara ett överförtydligande av något som redan var uppenbart.

"Kaber du lost Secknaills våk?" kunde en häxa fråga en annan utan större risk att vara otydlig.

De historiker som under århundradena ändå hörde talas om häxboken förkastade den snabbt som ett ogrundat rykte. Eftersom häxor inte fanns – åtminstone inte sedan inkvisitionen hade gjort sitt – kunde de heller inte skriva böcker.

Boken var då långt mycket verkligare för Dubba, som hade att pränta ned den tecken för tecken i kattblod och aska, och för hennes häxkollega Bollrina, som var den enda häxan på Irland med en fast och avlönad tjänst. Hennes titel var Bärare av Traditionen, Kunskapens Källa och Det Heligas Väkterska, vilket förtydligat innebar att hon var den häxa som till förmån för framtida generationer hade i uppgift att memorera alla händelser, brygder, trollformler och anekdoter som var värda att bevaras i minne, och att därtill också föra stafettpinnen vidare till en efterföljerska som i sin tur gjorde likaledes.

Dubba ägnade de första tio åren åt att konstruera det nya språket och de därpå följande tjugo åt att skriva ned vad Bollrina rabblade upp för henne med sin med tiden allt mer uttråkade röst – den senare trollpackan grämde sig något alldeles förskräckligt över att ha skolkat från häxtinget där utnämningen till tjänsten hade skett.

"Kråkrykkik åck långnosd sidder jak Duvva kor åck skriber", inledde författarinnan sitt verk, "nor Voraren av Dradidiånen Kunskapens Kolla och Ded Kelikas Bokderska (Vållrina) från vörjan dill slud soker Koxårnas Kisdåria."

Men till det utlovade slutet nådde den vässade korppennan aldrig, vare sig i hennes egen eller i Bollrinas hand – den senare tog vid företräderskans frånfälle till slut över också själva skrivandet, på det klara med att jobbet skulle gå betydligt snabbare på det viset och därmed ge henne tid över också åt hennes egna intressen. Ja, hon var bekväm av sig, denna Bollrina, för att då inte tala om klyftig. Snart hade hon lagt sig till med vanan att inte ens försöka memorera allt som skedde omkring henne som tillägg till den tidigare häxhistorien, utan skrev helt sonika ned det på en gång.

De irländska häxornas krönika var således född.

Bibliotekarien på Herbert House, som låg uppe i bergen åt Wexford till, var inte Bollrinas nutida arvtagerska bara i fråga om jobbet som traditionsbärerska, utan också av det stora antalet krönikeböcker som hade ackumulerats under århundradena sedan dess. Eftersom verksamheten med åren hade utvidgats till att numera även omfatta sådant som utlåning, bortpetande av tuggummin ur återlämnade böcker, datorisering och ett lekrum fyllt till ankelhöjd av små olikfärgade bollar, till förmån för de av de besökande häxorna som hade skolkat från lektionerna om graviditetshämmande salvor och dekokter, eller hållit för öronen, hade bibliotekarien inte längre tid nog att personligen sköta krönikeskrivandet. I stället skrev häxorna ute på fältet själva ned sina bedrifter och lärdomar, varpå de i början av januari varje år skickade sina verk att arkiveras centralt på Herbert House och påbörjade en ny krönikebok för det kommande året. Nu inkom inte bara en ny sådan årligen till biblioteket, som man hade kunnat tro, utan en vardera från häxkolonierna i provinserna Ulster, Connacht, Leinster och Munster, och därtill en från vart och ett av de tolv mest betydelsefulla häxhusen i landet, av vilka Oogle View House var ett. Därtill dök det upp sporadiska krönikor från fjärran Australien i posten, ibland inte oftare än vart tjugonde eller trettionde år, avsända från ättlingarna till en grupp häxor som hade deporterats från grevskapet Kerry vid artonhundratalets mitt. "Intet nytt från New South Wales", brukade de nöja sig med att rapportera, varpå de återgick till sin uthålliga väntan på att stjärnorna skulle återta sina lägen från förr, så att det gick att börja trolla som folk igen.

Tillsammans och till antalet var krönikeböckerna vid det här laget drygt artontusentrehundra stycken, plus Bollrinas ursprungliga bok som omfattade tjugofem band. I hyllmeter räknat motsvarade detta ungefär samma sträcka som en olympier hann springa på nittio sekunder. Herbert House hade en rymlig källare, om än kurvorna var ganska tvära.

Om Oonagh och Roisin, som nu anlände tillsammans till biblioteket för att söka sig en lösning på problemet Turisten, hade måst leta sig fram på egen hand bland alla dessa böcker hade de nog måst tillbringa en halv livstid bland hyllorna. Tack och lov fick de som brukligt var hjälp av traditionsbärarinnan och dennas sökregister. I det senare trängdes bortåt tjugotusen gamla hederliga registerkort, som vart och ett hänvisade till otaliga noteringar i krönikan. För att förenkla sökandet hade bibliotekarien under en rad år smusslat undan pengar ur biblioteksbudgeten och slutligen köpt hem en dator, i vilken hon nu hade upprättat ett modernare och mer snabbanvänt register. Under de senaste tre, fyra åren hade otaliga praoelever därför funnit sig inskuffade i en skrubb längst bort under Gamla Trappan Ut i husets källare, med en halvmeterlång låda registerkort framför sig att knappa in, uppmanade att lägga ned hela sin själ i arbetet, annars... Som häxa kunde bibliotekarien trolla fram både ett och annat att övertala med, vilket dock sällan var nödvändigt i en arbetsmiljö som denna, där spindelväven växte naturligt i hörnen och där det ständigt tassade osynligt och kloprytt uppifrån taket, inifrån de dunkla vrårna och mest hela tiden bakom praoelevens i fråga rygg. De unga stackare som hamnade vid datorn slet i regel som tokar för att snabbast möjligt få lådan klar och komma ut i dagsljuset igen.

I just den här skrubben, vid sin dator, visade bibliotekarien nu prov på den moderna teknikens styrka. Innan olympiern ens hade hunnit ur startblocken hade hon knappat in sökorden män och förföljelse, och skyndade snart ut bland hyllorna med krönikereferenser på ett utskrivet papper i handen.

Den första referensen visade sig vara ett bottennapp. Leinsterkrönikan från 1867 återgav färgstarkt hur den brittiske herremannen N.N. – hans efterkommande åtnjuter än idag den högsta respekt från sin omgivning och ett tadelfritt rykte – förfördes både grundligt och väl av en häxa från Annagassan, som med en bister min hade tittat åt andra hållet när den viktorianska tidsandan några år tidigare hade passerat förbi på sin jordenruntresa. Bibliotekarien muttrade något urskuldande om praoelever, kastade en ny blick på sin lista och ledde så sökandet vidare, närmare bestämt till den 14 oktober 1542.

Inkvisitorn Francis de San José vaknade och det var morgon. Med huvudet värkande som efter ett redigt rus kvällen innan satte han sig upp i sängen, ännu inte på det klara med att värken som nu vid rörelserna fortplantade sig vidare från huvud till tå alls inte härrörde från någon överkonsumtion av alkohol utan från den metamorfos som kroppen hade genomgått under natten. Först om några ögonblick skulle han bli varse förändringen, när han skulle ropa på munken Cuthbert från Chester att stiga in och ombesörja rakningen av huvudet samt servera morgonmålet. Rösten som han då skulle få höra ur egen mun skulle definitivt inte vara hans egen, vilket för den delen kunde sägas också om var och en av hans resterande kroppsdelar – om än hans hastigt vassnande blick förbjuder mig att här och nu gå närmare in på vilka.

På en bergknalle ett stycke därifrån hade wexfordhäxorna samlats kvällen innan, inte mangrant, men bra nära. Av de tre som hade saknats låg en hemma med en släng av någonting otäckt, och de båda andra var försvunna sedan en förbipasserande cirkus hade dragit vidare mot Cork.

Alla hade slutit upp för att göra någonting åt den nyss nämnde inkvisitorn, som hade kommit som en landsplåga från södern och nu gjorde deras tillvaro till en daglig rysk roulette. Vilket i och för sig var ett spel som häxorna uppskattade. Revolvern hade naturligtvis ännu inte uppfunnits vid den tiden, så i stället användes sex identiska kistor från ett specialsnickeri i Irkutsk, av vilka en hade försetts med vassa piggar i locket. Ett spännande tidsfördriv, där den spelande hade att blunda och bli våldsamt snurrad, för att därpå leta upp och lägga sig ned i en av kistorna och slutligen smälla igen om sig. En lokal irländsk variant, där fem brunnar grävdes midjedjupa och en sjätte bottenlös, spelades inte av häxorna, som flöt.

Under sin knappa månad i Wexford hade den spanske inkvisitorn redan hunnit sätta femton kvinnor på bål, om än ingen av dem hade varit häxa. Nu var fruktan för ytterligare autodaféer, som han på sitt kontinentalt nonchalanta sätt kallade sina illdåd, stor bland lokalbefolkningen. Denna långt ifrån delade inkvisitorns glöd, utan såg gärna att häxorna fick hållas bäst de ville, behändiga som de var att ha till hands när sår skulle läkas och småbarn hjälpas till världen, men nu hade bålbränningarna tagit sådan omfattning och tribut att vanligt folk muttrade om att börja ange de verkliga häxorna till förmån för oskyldiga hustrur och döttrar.

Lyhörda hade trollpackorna blivit varse dessa funderingar och beslutat sig för att röja missdådaren ur vägen. Och det var nu, uppe på berget den här kvällen, som det skulle ske.

Det var fullmåne och en av häxorna låg död. Mary. De etthundrasjuttio andra stod i sjudubbla led omkring hennes kropp och omkring ett stort kopparfat, ur vilket blå eldtungor rann ned över stenhällen under. Alla hummade de på en gammal magisk fyrklang.

Ut bredvid fatet steg efter en stund den äldsta och mest trollkunniga packan, av en händelse också den mest långnästa, hon som skulle förena alla de församlades krafter till en. Med händerna lyfta mot skyn läste hon en komplicerad, rimmad formel, som hade tagit henne dagar att konstruera.

Lagom till slutstrofen började rök att stiga från den döda.

Vid sista ordet tycktes hon rycka till.

På sista stavelsen exploderade bergknallen i ljus och bländade alla och envar i dess närhet. Först en god stund senare, när en plötslig vindpust hade skingrat sjoken av dimma och rök, kunde häxorna konstatera att deras förtrollningsdåd hade lyckats. Samtidigt insåg mer än en morgonfågel och det ända bort till Waterford att den hade blivit dragen vid näbben och slutade morgonsjunga.

Mary, den stackaren, hade bara gått och blivit sjuk och dött, till stor sorg för många, för hon hade varit en ung och vacker tös. Nu fick beundrarskaran genom häxornas försorg en ny chans att se henne i livet. Där hon låg, om hon än var lika död som förr, hade Mary övertagit Francis de San Josés hela yttre, drag för drag, lem för lem. Och där inkvisitorn själv låg och sussade, inkvarterad i borgmästargården, hade han från topp till tå bytt skepnad och var nu tjugofem år igen, om än på mer än ett sätt då rakt inte som förr. Så när han på morgonen ropade efter sin frukost och sin rakning fick han inte höra den där raspiga rösten som han genom åren hade vant sig vid, utan en mycket högre och lenare, som för den invigde lät förbluffande lik den döda Marys. Också munken Cuthbert hörde, men eftersom celibatet på den tiden ännu inte hade vunnit samma fäste inom kyrkan som idag muttrade han bara för sig själv, klev in genom dörren med kannan och brödet och började strax undra över var chefen kunde hålla hus, månne. Han frågade Mary, lyssnade tålmodigt på hennes hysteriska svammel en stund och gick sedan ut för att leta efter sin herre med stadsvaktens hjälp.

Under tiden skickade någon en pojke med bud – förfalskat, måste sägas, men så gick det ju redan av vissa utmärkande detaljer i många häxors anletsdrag att utläsa vilka notoriska lögnare de var. Den lille löparen lyssnade storögd på meddelandet som han hade att leverera, gapade åt slanten som han fick och pinnade därpå ivrig och tjänstvillig iväg.

Avsändare: en anonym, mörkklädd och spetsnäst kvinna.

Mottagare: tjugoårige Harold, förälskad i Mary Grey och allmänt kallad Tok-Haren eller IQ57, vilket ingen förstod vad det betydde men det lät ju faktiskt ganska bra.

Meddelande: "Jak lonkdar mik kalen efder dik. Sdåp. Kåm kenasd dill vårkmosdarkården, in kenåm fönsdred, da mik med båld åck vrudald vakifrån, såm en kund. Sdåp. Din Mary."

Döm om den lilles förvåning, då han strax efter att ha givit Harold dennes blodstörtning återigen ropades in i en gränd av en kvinna. Snart var han iväg på uppdrag igen med ännu en storslant i fickan.

Avsändare: en anonym, mörkklädd och tidigare trubbnäst kvinna.

Mottagare: munken Cuthbert från Chester.

Kopia till: chefen för stadsvakten.

Meddelande: "Dedda or en koxas vekonnelse. Sdåp. Jak or skyldik dill mård på inkbisidårn Francis de San Jåse, med fusk åck drålldåm lurade jak kånåm i döden, kans kråpp likker i den sjodde vrunnen. Sdåp. Mary Krey."

Trots att den därpå följande draggningen slutade resultatlös ställdes den före dette inkvisitorn och nuvarande icke längre jungfrun Mary till svars inför den heliga inkvisitionen, vid detta tillfälle representerad av munken och vice inkvisitorn Cuthbert från Chester, med huvudet för dagen nyrakat och blänkande. På grundval av sin med bud förmedlade bekännelse brändes hon därefter på bål för häxkonst, mord, likstöld och lögn, ett straff som föregicks av tio spön ris för hor och för att förlusta åskådarna lite extra. Tok-Haren Harold, som även han hade tagits på bar gärning i inkvisitorns rum på borgmästargården, förklarades vara idiot och fick därför spöstraffet efterskänkt. I stället och i enlighet med all logik dömdes han för att vara idiot, men benådades från bålet av Cuthbert själv, som så småningom och med belåtna blickar tog honom med sig när inkvisitionen liksom den tidigare cirkusen reste vidare mot Cork.

Tillbaka till Thuriblen och kalken

© 1997 Henrik Hult