Kapitel 1

... och som sent den här kvällen låg nedsläckt uppe på berget. Bara i ett av fönstren uppe på andra våningen skymtade ett svagt, fladdrande ljussken. Natten utanför var klar. Och precis som i en film drog en smal molnslöja tyst fram förbi månen.

Där inne satt häxorna samlade kring köksbordet. Siobhan satt vid stearinljuset och följde texten i boken som hon hade uppslagen framför sig med fingret.

"Drösdlös jornkånk", läste hon sakta och tydligt. "Rösdlös jårdkånk. Kå kenkånk. Kå krabkånk ..."

Under bordet kurade en katt med håren stående rätt ut från kroppen, trots att den vid det här laget borde ha varit van vid häxkonster, kan man tycka. Svansen hade gått att diska flaskor med. Och flaskor fanns det gott om på hyllorna omkring, flaskor och burkar och blandade kärl, vars innehåll knappast var av det slag som man brukade finna i kök. Ingen kokbok i världen beskrev ingredienser som dessa. Om man nu inte kunde kalla den gamla luntan framför Siobhan för just en sorts kokbok, full som den var av sin egen mycket speciella sorts recept.

"... sjunk sårklånk skukksånk."

Ljuset flämtade till och slocknade.

"Fortsätt", sa den äldsta av kvinnorna, som hette Oonagh. Det var hon som hade stött på trollformeln i en av de gamla krönikeböckerna och bestämt sig för att göra ett försök. Att locka upp en gast ur graven lät ju som ett intressant tidsfördriv. Ingen häxa trodde förstås på allvar att en formel som denna och från trettonhundratalet kunde vara mycket mer än ren skrock, men efter några sherry tidigare under kvällen hade de tre bestämt sig för att i alla fall ge den en chans. Detta utan att ägna någon större eftertanke åt vad den eventuella gästen som de försökte locka till sig kunde tycka om saken. Luriga häxor hade viktigare saker att tänka på än följder, eller någons potentiella rätt att få fortsätta sin mångsekellånga vila i frid.

Siobhan fumlade med tändsticksasken. En tändsticka sprakade till mot ett plån, flammade upp och blåstes genast ut.

Häxorna satt med ens knäpptysta, med hastigt bultande och besynnerligt kalla hjärtan. Rösten hade kommit bortifrån fönstret som vette ut mot trädgården och natten. Och nu hördes den på nytt:

En åskvirvel rullade långsam och avlägsen in utifrån Irländska sjön.

"Det verkar visst som att vi har lyckats?" Oonagh var luttrad och jordnära och trodde egentligen inte alls på spöken, med undantag förstås för vad hennes religion manade henne att tro. Hon visste mycket bestämt att de döda steg upp på jorden på Alla helgons dag för att fira midnattsmässa tillsammans, och för att som extra bonus få slippa undan skärselden under några korta timmar. Men i det fallet rörde det sig om spöken av ett mer teoretiskt slag, kanske inte ens om spöken utan mer om en vacker tanke. I jämförelse var då det där som lät ute i trädgården lång mycket mer påtagligt, oavsett vad det nu var för något.

Den tredje häxan, Roisin, skrattade kort. Även om hennes röst inte lät alltför tvärsäker på att just skratta var det rätta i en stund som denna.

"En gast?" sa hon så tyst och tordes knappt andas.

"Jag tror att det är båg." Det var Siobhans röst. "Visst, vi försökte kalla till oss en gast, men kom inte och säg att ni trodde att det skulle gå?"

De båda andra hörde hur hon reste sig från bordet och strax därpå var taklampan tänd. Hon klev resolut vidare bort till köksfönstret, öppnade det och lutade sig spanande ut i natten. Borta vid gamla dasset flimrade en grådaskig skepnad omkring.

"Du där!" ropade hon. "Lägg av med det där, va!"

Rösten utifrån trädgården hördes genast på nytt och tydligare:

"Öööh! Du, ja! Kom hit!"

Oonagh, som anade att fler formler inte skulle bli lästa den här kvällen, reste sig upp och gick bort till spisen för att sätta på en kanna lugnande te, medan Roisin tog mod till sig och slöt upp bakom Siobhan i det öppna fönstret. Gensvaret där utifrån blev omedelbart.

"Han ser säkert era silhuetter mot ljuset." Oonagh lyfte undan en liten kittel, som var full av någonting mörkt och tjockflytande under skorpan, från en av plattorna och lät tekannan överta dess plats. "Om ni släcker igen kanske han kommer närmare."

De lydde hennes råd och samlades på nytt innanför fönstret. Månen var försvunnen bakom tjocknande moln, men i takt med att ögonen vande sig vid mörkret kunde de snart urskilja mer och mer av skådeplatsen och av aktören där ute, om än ingen av dem kunde bli riktigt klok på vad han ägnade sig åt borta vid dasset, till synes viftande med armarna och hastigt skyndande fram och tillbaka, ackompanjerad av ett och annat skri.

"Det ser faktiskt ut som en gast", viskade Siobhan över axeln, hängande ut över fönsterkarmen. "Inte för att jag vet hur en gast ska se ut. Men om jag visste skulle den se ut så där."

"Det kanske är Athelstan", skrockade Oonagh.

Roisin fnyste till:

"Inte då! Så där beter sig inte Athelstan."

"Nej", flinade Siobhan, "Athelstan beter sig ännu konstigare."

"Det gör han inte alls."

Stackars Roisin hade under tjugofem eller trettio års tid ränt efter nämnde Athelstan, som var en man och trollkarl som uppenbarligen vände kvinnokyssarna ryggen till förmån för mer välsmakande njutningar. Som gärna då Colm O'Connors poteen, en rykande, sprakande brygd som O'Connor brände inne bakom härden i sin smedja.

"Och fastän vi var tre fullvuxna karlar fick vi slå oss möra med storsläggan för att få i den rackarns korken!" kunde han säga, på vilket Athelstan alltid svarade:

"Och vi är bara två? Då är det lönlöst att ens försöka få tillbaka den i. Vi dricker ur i stället!"

Ingen av häxorna trodde nu på allvar att skepnaden där ute verkligen var Athelstan. De bestämde sig för att i stället gå ut i trädgården och ta sig en närmare titt på gästen.

Snart kom de rusande tillbaka in och smällde kvickt igen ytterdörren om sig och låste.

"Gast", konstaterade Siobhan.

De skyndade vidare upp till köket och försåg sig glupskt ur sherryflaskan.

Dörrklockan ringde på våningen under.

Häxorna stirrade på varandra.

Det ringde igen. Och strax hördes ett svagt gnisslande där nedifrån, när någon – något – gläntade på brevinkastet.

Det blev en lång och sömnlös vaka i Oogle View House den natten. Häxorna fördrev den vakande uppe i köket, ovilliga att dra sig tillbaka till ensamheten i sina respektive rum. Och när gryningen så småningom började närma sig var det ändå dags att snart gå upp. Dessutom var ju arla morgonstund den bästa tiden om man ville lägga morotkort.

De slog sig ned runt köksbordet alla tre, med leken liggande framme. Oonagh gjorde en komplicerad gest i luften med knotiga fingrar och frågade:

"Bad bill kasden?"

Och mycket riktigt kom Moroten upp först av alla. Roisin skrockade belåtet och läppjade på sitt te. Moroten skulle komma först, annars var det inte mycket vits med att lägga morotkort över huvud taget. Det vore som att börja ett maratonlopp med upploppet.

Oonagh la nästa kort. Det blev Trollkarlen. Sedan Hedningen. Häxorna muttrade, för Hedningen brukade inte båda gott. Men så log de plötsligt mot varandra när Skatten kom upp.

Och sedan ... dags för det sista kortet ...

Naturligtvis hade de lagt Döden åt sidan. Med inte fler än sjuttiosju kort i leken hade tre så inbitna läggare som dessa annars verkligen haft oddsen emot sig i längden.

Så ödet suckade, gav upp och lät den råa slumpen bestämma. Oonagh la Fortuna.

"Lakd kård likker", mumlade de unisont. Moroten, Skatten och Fortuna. De hade inte sett tre vita kort samtidigt och i den ordningen sedan 1968, den där morgonen när deras föregångerska Graine hade förirrat sig in bland tälten och de långhåriga på en campingplats i närheten, återvänt rödblossande hem till Oogle View House och till våren fött en liten flicka. Men den gången hade Sybariten varit ett av de båda övriga korten, och mycket riktigt hade Graine snart lämnat häxsysslorna vind för våg och i stället utan hämningar eller eftertanke hängivit sig åt det nya som hon hade upptäckt, med många och otilltalande komplikationer till följd. Ur den knipan hade inte ens Oonaghs för ändamålet specialbrygda dekokter och salvor kunnat rädda henne. Vila i frid, Graine.

Roisin började nu vetgirig att slå i sin grånande gamla morotbok, nedärvd från häxa till häxa sedan århundraden tillbaka. Moroten var Moroten, och Fortuna lovade ett lyckligt slut. Likaså var Skatten alltid en skatt, men tolkningen av de båda återstående korten var långt ifrån lika självklar. Trollkarlen och Hedningen hörde liksom Sybariten till den grå majoriteten bland morotkorten, även om de var långt ifrån lika illavarslande som de svarta.

Roisin läste och bläddrade tappert, ruskande på huvudet. Nej, morotkorten ville inte ge något tydligt svar på häxornas fråga.

När ljuden utifrån trädgården upphörde en stund efter gryningen och faran tycktes vara över beväpnade sig de tre kvinnorna därför med en förskärare och smög sig ut i morgonen och trädgården. Där ute stannade de framför gamla dasset.

"Ja, det var just snyggt!" Oonagh fnyste åt den nedklottrade väggen. "Här är det visst någon som har haft riktigt roligt."

"Och stavat illa har han också", sa Roisin.

"Ja, det gör då inte saken bättre."

"Lustigt att han har skrivit med häxrunor."

"Jo, jo. Men här har vi både trollkarl och hedning."

Roisin läste från dassväggen:

"Karklåddeouai rkinkesenderåabd kaåbsvilde durvå. Jaha? Karklåddeouai rkinkesenderåabd kaåbsvilde durvå vadå?"

"Läs signaturen. "

"Våru?"

"Just det. Boru."

"Nej? Neeej? Inte den Boru?"

"Varför inte? Vi la Trollkarlen."

"Men varför ..." Roisin tystnade. Och kopplade själv. "Och vi la Skatten!"

Bredvid henne nickade Oonagh och Siobhan belåtet. Mycket belåtet, för att vara exakt.

Den Boru som häxorna hade i tankarna, och som inte får förväxlas med kung Brian Boru som hade stupat för Broders hand i slaget vid Clontarf i början av tiohundratalet, var en på sin tid mycket framstående trollkarl och levde i Irland halvtannat århundrade efter sin namne. I grund och botten hade han varit en suput och en medelmåtta vad yrkeskunnandet beträffade, men en lyckosam dag hade han inspirerad av flugsvampen som en granne importerade från länderna i norr lyckats prestera såpass säregna och flyhänta konster, att en dvärgakungsliknande person i publiken i ett imponerat ögonblick hade brustit ut i beundrande bifall och lovat honom rika gåvor i lön för den goda föreställningen. Svampruset hade dock snart lättat och kungen ångrat sig bittert efter en vidbränd kanin eller två, men då hade det varit så dags. Boru belönades motvilligt med ett rövat fyrfat och en bägare i silver, men först när han hade återvänt hem och provslog sig en sängfösare i det prydliga dvärgsmidet blev han varse det mottagna prisets verkliga art. Ett skimrande blått ljus hade plötsligt vaknat till liv och runnit ut över bägarens kanter. Genast strödde han kol i fyrfatet och slog eld, varpå ljuset steg också ur detta. Borus föll hastigt i tårar av ren glädje, för en trollkarl visste vad han såg när han såg det. Och det han såg var magisk kraft av häpnadsväckande styrka.

Hade Boru vid insikten om detta inte börjat skratta, först skrockande, småsnyftande och förnöjt men efter hand och ganska raskt därpå alltmer hysteriskt, hade han kunnat gå till historien som en andre Merlin. Om nu inte Merlin själv hade fått finna sig i att gå till historien som en andre Boru. Så väl ville det sig nu inte. Vansinnet hade redan kommit över honom och nyttan som han skulle lyckas dra av sin silvergåva skulle visa sig bli ringa. Likväl blev han snart känd och beryktad vida omkring, och det sades att han kunde väcka drakar, enorma vita duvor och annat lika levande om än mer otäckt till liv genom att bara bestänka sitt glödande fyrfat med fingrar doppade i bägaren.

Tragiskt nog blev Boru utan omsvep dräpt när normanderna med tiden kom stormade, intog Dublin och körde de sista kvardröjande vikingarna i Irländska sjön. Fyrfatet och bägaren försvann, om än vart hade förblivit en gåta ända sedan dess. Häxkrönikan antydde dock en ganska trovärdig lösning på denna, i form av en handelsman från Damaskus som med håret svett sades ha skyndat ombord på en båt redan dagarna efter Dublins fall, med någonting vilt, motstridigt och rykande i en säck på ryggen.

"Grisar", hade han svarat på hamntullens förfrågan, "det är grisar i säcken, bara min färdkost, bäste herrn. Men se här, ett klädsamt hänge till er utan tvivel unga och sagofagra fru!"

Häxkrönikan från år 1170 kommenterade tvivlande:

"Bad, bad i all borlden ska mukammedanen med krisar, kan såm inde sådand spisar?"

Vägledda av gastens runskrift satte sig häxorna på bussen in till Dublin. I regel var häxor mycket stationära av sig, till skillnad från sina ständigt kringdrivande manliga kollegor trollkarlarna, och framför allt Roisin hörde till de mer stadigt rotade. Hennes värld bestod av berget där hon bodde, av lilla Stepaside med affären och pubarna en bit bort ned längs landsvägen och av Dublin som bredde ut sig vid bergets fot. En gång hade hon rest norrut så långt som till Belfast för att hälsa på en barndomsvän, men hade alls inte tyckt om det. Olusten hade dock alls inte kommit sig av någon rädsla för att bli skjuten eller sprängd, för det här hade skett för trettio år sedan och innan oroligheterna i norr hade börjat, utan av att vara hela femton mil hemifrån.

"Och du är säker på att det här karklåddeouai rkinkesenderåabd ligger inne i stan?" frågade hon Oonagh med en antydan till oro i rösten där de skumpade fram nedför bergssidan. "För jag hoppas verkligen att vi slipper åka till Damaskus?"

"Charlotte Quay ligger på Ringsend Road, så mycket vet jag. Och inte förstår jag varför gasten skulle skriva det ute på dasset om han inte vill att vi ska åka dit."

"Var ligger kaåbsvilde durvå, då?"

"Ingen aning. Det klarnar säkert när vi väl är framme."

"Damaskus", muttrade Roisin. "Det vet jag inte ens var det ligger. Är det längre än till Ballymun?"

Oonagh nickade:

"Det är en stad och den ligger i Syrien. Det är ... ja, halvvägs till Indien."

"Där aporna bor", förtydligade Siobhan glatt på sätet bakom.

"Nej, det är i Brasilien." Roisin konsulterade sitt torftiga minne från geografilektionerna på klosterskolan. "Där gör de kaffe. I Indien odlar de te."

"Var gör de choklad då, du som vet?" Morotkortet som en gång i tiden hade förebådat Siobhans födelse hade varit Narren.

"Jag har ingen aning. Jag dricker inte choklad."

"Man går på hudfärgen, vet du. I Brasilien har de druckit mycket kaffe, så där är de svarta, och indianerna är röda för att de har druckit te. Det är likadant med chokladen. Varifrån kommer alla bruna, Roisin?"

"Ingen aning."

"Från Ibiza!" skrattade Siobhan.

"Athelstan har faktiskt varit på Ibiza", protesterade Roisin, "och han sa inte ett ord om att de drack någon choklad."

"Nej, han höll väl mest till på Club Extasia, och blev grön av allt han drack."

///"Så Trollkarlen står alltså för Boru själv?" gäspade Siobhan, som så ung hon var var vis nog att ifrågasätta alltför snabba tolkningar av morotkorten och vis nog att inte tvivla alltför tydligt. "Och Hedningen för den där typen från Damaskus? Gasten ska alltså leda oss till skatten, som är eldkaret och bägaren, som-"

"Thuriblen och kalken", rättade henne Oonagh, som alltid värnade mot nonchalansen som ungdomen av idag ständigt visade gammal hederlig och fullt duglig häxterminologi. "Inte eldkaret och bägaren."

Siobhan suckade.

"Visst, visst. Thuriblen och kalken... som han damasken stal från Borus. Och eftersom du la Fortuna sist så vet vi att det hela kommer lyckas och att vi kommer hitta skatten?"

Hennes häxsystrar nickade kring bordet, för uttydning var helt och fullt i deras smak. Bara Siobhan själv formulerade sig en alternativ tolkning i tankarna, men höll klokt nog tyst med den, medveten som hon var om sin eviga roll som glädjedödare - åtminstone sedd ur de andras ögon. Själv såg hon sig som en riktigt rolig person. Men det kunde faktiskt vara så att skattmasen skulle lyckas leta rätt på dem till slut, och Oogle View House hade slarvat med kyrkoskatten sedan århundraden tillbaka - och med all annan skatt också, för den delen - vilket säkert kunde betecknas som hedniskt nog. Ett lyckligare slut än så gick väl knappt att tänka sig, i alla fall inte om man var skattmas. Då återstod bara Trollkarlen att förklara. Kanske syftade kortet helt enkelt på fingerfärdigheten med vilken häxorna år efter år och på ett rent magiskt sätt hade lyckats vränga till slutsumman på deklarationsblanketten till noll?

Och detta visade sig vara riktigt. Sedan de i samlad flock hade satt sig på bussen och skumpat in till Dublins centrum, varifrån de per fot tog sig vidare längs små ruffiga gator till Charlotte Quay, fann de ett nybyggt kontorshus i två våningar och beskyltat med Haosbild-Turbo inklämt bland fallfärdiga hamnmagasin.

Förr i världen hade det varit dem själva som allmänheten hade haft anledning att rädas, inte några rånare eller våldsmän, men häxorna var väl medvetna om att tiderna var nya och att en blick över axeln då och då inte gjorde någon skada. Ändå gick de själva förhållandevis trygga till och med i de mest ökända stadsdelarna. Under sina svepande tygsjok till kläder kunde de mycket väl dölja bitande vassa försvarsmedel, och gjorde det på utfärder som denna, samtidigt som de var svartklädda och i någon grad påminde om nunnor, som var en av de få kvinnotyper som gick säkrare än andra i det stockkatolska Irland.

"Jösses", mumlade Roisin och såg sig omkring. "Och det här stället hittade Borus gast på en gång? Det måste väl nästan ha haft en karta?"

Oonagh visste bättre:

"Glöm inte att Borus var dublinbo. De här trakterna var säkert bebyggda redan på hans tid. Förhoppningsvis också mer respektabla."

"Men huset är väl nyare än så?" gissade Roisin och betraktade kontorsbyggnaden som reste sig blänkande av irländskt regn och spegelglasfönster framför dem.

Huset var betydligt nyare än så, faktiskt så nytt att tefläckarna inne på den tjocka mattan i receptionerna ännu inte var fler än några få spridda, och att flera av fiskarna i leasingakvariet som hade överlevt både elavbrott och diskret undansmugna koppar lankigt kaffe hörde till det ursprungliga beståndet.

"Välkomna-till-Haosbild-Turbo", hälsade dem en kvinna i headset bakom receptionsdisken när häxorna kom tassande in genom entrén. "Hur-kan-jag-stå-till-tjänst?"

De såg sig omkring, osäkra på fortsättningen nu när Borus thurible och kalk inte hade stått och väntat på dem genast innanför dörrarna, så som de kanske hade föreställt sig. Medan Oonagh ägnade några extra och professionellt intresserade ögonkast åt en samling gröna växter som trevade sig upp mot taket långt där ovanför, närmade sig Roisin försiktigt disken.

"Vi, eh...", muttrade hon åt den tjänstvilligt leende receptionisten, "vi har alltså..."

"Har-ni-stämt-möte-med-någon?"

"Nej... det är så att..."

"Silversakerna", förtydligade Siobhan.

"Åh-jag-förstår-utställningen-är-gratis. Det-är-bara-att-gå-in. Det-finns-broschyrer-i-stället-till-höger-innanför-dörren."

Receptionisten pekade i riktning mot en glasdörr, och de tre häxorna tackade och öppnade. Innanför fann de en stor, ljus hall, med samma välkomnande tjocka matta som ute i receptionen. Där var tyst. Bara en eller två ytterligare besökare tassade omkring bland montrarna som stod uppradade längs väggarna och över golvet.

En uniformerad vakt, som först hade tittat upp från sin tidning, återgick strax till läsningen. De svartklädda kvinnorna som nu drev iväg mellan montrarna var ingenting som han behövde oroa sig för. För att lyckas stjäla någonting skulle en av dem behöva gömma en slagborrmaskin under kjolarna, och om hon nu mot förmodan gjorde just den saken skulle en annan alltså gå omkring med en kompressor under sina? Va? Nej, om folk i gemen bara hade förstånd nog att göra riktiga riskanalyser skulle de kunna sova mycket bättre om nätterna. Se på honom själv, bara! Han ensam ansvarade för hela utställningen, för oersättliga dyrbarheter, och satt han kanske och oroade sig, va? Nej, han gjorde sina riskanalyser och sedan kunde han belåten fortsätta läsa sin tidning, för ögonblicket och sedan en stund tillbaka på sidan tre.

"Jag går häråt så kan ni båda leta däråt", viskade Oonagh med en gest, varpå häxorna nickade och spred sig genom salen.

Ur stället vid dörren tog hon sedan en liten fickguide, belåten över att få den gratis - på andra museer närapå vred de ju ur en pengarna. Nu bläddrade hon intresserad i broschyren, för det var ju lika bra att passa på och insupa lite högkultur när hon ändå var där. Ingen av hennes väninnor uppskattade utställningar som hon och-

"Det Turbanien som vi bevittnar idag", skrällde en högljudd röst plötsligt till uppifrån taket, "är ett unikt möte mellan orientens mystik och det moderna industrisamhället."

Några montrar bort stod Siobhan med hastigt röda kinder och långfingret på en knapp.

"I dess vidsträckta öknar viner sanden ännu över öde dyner. Här passerar inga vägar. Bara enstaka, förbiskyndande karavaner syns då och då, ibland med veckor mellan gångerna. Här växer ingenting. Här finns ingen teve. Under förhållanden som dessa kan bara skorpioner och kameler överleva. Men snart ska här stå en stad! Blott några få spadtag ned i den brännande sanden väntar en åder av guld, svart guld, glänsande, blänkande vacker, närmast outtömlig, en källa till rikedom och hopp och bildning för ett ökenrike som hittills har utvecklats i sin egen stilla takt. Här ska oljestaden Turba resa sig som en oas ur sanden..."

Oonagh återgick till sin broschyr. De där tongångarna kände hon allt igen från tevereklamen, och det fanns alltid en hake som de väntade med ända till sist, i hopp om att tittarna vid det laget skulle ha försvunnit ut i köket efter den där omtalade koppen te.

"Framtidsstaden Turba är ett samarbete mellan den fria oljestaten Turbanien och det ledande irländska byggkonsultföretaget Haosbild-Turbo. På denna utställning kan ni upptäcka och beundra såväl modeller och ritningar över Turba som föremål och bilder med historisk eller religiös anknytning till vänliga och kulturymniga Turbanien. Välkommen att göra en spännande bekantskap!"

Äntligen blev det tyst igen. Oonagh läste, bläddrade och kastade blickar in i montrarna omkring sig. Turbanien, berättade fickguiden, var ett litet ökenrike någonstans åt sydosthållet till, bortanför de där länderna som alltid bråkade med varandra, och gränsade till småstaterna Alien och Valeriana. Det styrdes av en storschejk och hade under historiens lopp haft en tillbakadragen roll och för det mesta skött sig själv.

Den gamla häxan nickade instämmande. Nog hade rollen varit tillbakadragen, alltid. Vem hade väl någonsin hört talas om ett Turbanien? Inte hon, i alla fall.

Ändå var Oonagh utan tvekan den mest belästa av kvinnorna i Oogle View House och for ideligen den långa, trista vägen till Herbert House efter mer att läsa, antingen på plats i biblioteket eller att låna med sig hem. Om kvällarna, när häxsystrarna bläddrade sig igenom tidskrifter som Spellbound och Wiccan Weekly, satt Oonagh hellre böjd över och lusläste gamla krönikeböcker med ändlöst intresse, eller drömde sig bort över verk med titlar som De puniska krigen och åkerbruket.

Hennes favoritintresse - naturligtvis frånsett herbalismen och trädgårdslanden, som var hennes livs ryggrad, krydda och vurm - var förstås sedan länge religionen. All slags religion. Och i biblioteket på Herbert House hade hon en rik källa att ösa ur, för böcker om sådan och om ockultism och annat besläktat dominerade fullkomligt där. Frånsett en och annan bortkommen strötitel som Sexton drinkar med ägg och Växellådans inre: Borg-Warner 65 handlade böckerna uteslutande om sådant som de biblioteksbesökande häxorna kunde dra nytta av i sina karriärer.

Om Turbanien hade Oonagh dock ingenting läst, än mindre om landets religion, inte förrän nu och i den lilla utställningsbroschyren. En turbansk präst, fick hon veta, kallades för milli. I en monter visades en milli på bild. Hon ryste till och fortsatte hastigt vidare.

Så blev hon stående blickstilla, liksom hejdad i språnget. Men bara för ett ögonblick. Därpå vände hon diskret åter till den föregående montern.

Borta vid ingången höjde vakten blicken från sin lektyr och betraktade den gamla häxan, som nu stod hukande och tryckte näsan mot glaset. Men analysen gav att hon bara var närsynt och ofarlig. Kanske var hon rent av intresserad, vad visste man, det fanns ju alla sorter?

En annan person i lokalen tänkte dock bestämt inte låta henne stirra in där i sin monter oantastad.

"Ja, är de inte vackra", halvt viskade, halvt utbrast han sedan han hade manövrerat sig fram mellan utställningsföremålen och glidit upp på plats bredvid henne, med ryggen böjd och stirrande genom monterglaset som hon.

"Sannerligen", muttrade Oonagh långsamt nickande.

"Kevin-e-Kavanagh", presenterade han sig, utan att se upp. "Jag ser att ni läser min guide? Ja, här finns mycket förunderligt att titta på. Turbanien är verkligen ett fascinerande land!"

Åsikten som sådan kunde mycket väl ha klassats som korrekt, om där bara hade funnits någon auktoritet i världen med kompetens nog att bedöma den. Men uttalanden liknande det som en gång för decennier sedan hade fällts i ett ledande organ för de potentiellt intresserade - "Hörnet bakom gymnastiksalen på vilken slumpvis utvald högstadieskola som helst på Jorden har utan tvekan en intressantare historia än Turbanien!" - hade släckt de små korn av nyfikenhet kring landet som dittills möjligen kunde ha grott. En planerad utgrävning hade omgående ställts in på grund av stapplande skäl, och reseskribenterna hade sedan den nedlåtande artikeln publicerades suttit hånfullt leende inne på sina barer och halvluriga förklarat att de aldrig hade kommit närmare Turbaniens gränser än si och så många mycket betryggande mil. En pedantiskt noggrann geografiboksförfattare hade dock tagit mod till sig och landet på nåder, och skrivit:

"Turbanien är inte mycket större än att där ryms lite ogästvänlig öken och en huvudstad, Inter-Digt, av vilken hälften utgörs av den gamla marknadsplatsen och basaren, där det ockras, schackras och stjäls på ett rent förskräckande oblygt sätt. I övrigt finns inte mycket att säga om landet, varken positivt, negativt eller över huvud taget."

Inför den andra utgåvan av boken hade samme författare strukit stycket helt, måhända motvilligt men likväl ivrigt, sedan förläggarens intresse för just en andra utgåva hade börjat vackla synbart.

Bara en enda fantast ihärdade i sin dyrkan, och denne stod i detta ögonblick hukande bredvid Oonagh och föreläste:

"I urnan där vilar askan efter den turbanske millin Silli, som heligförklarades år 1266, alltså samma år som det stora slaget stod vid Hastings."

Häxan kunde föreställa sig dekalen på mannens bil. Turbaner gör det på huvudet. Åt det hållet till.

"Och i bägaren, som är täckt av ett papyruslock och tillsluten med bivax", fortsatte han, "ligger en amulett som Sillimilli bar om halsen, som i sin tur är en relik från en än äldre helig man."

"Halsen?"

"Amuletten."

"Åh."

"Ja, spännande, inte sant? Han hette Ickil-n-Ickil, han var Turbaniens största profet. Både urnan och bägaren är i äkta silver och tros härröra från samma tid som amuletten, och är alltså nära två tusen år gamla! Och inskriptionerna på dem - ser ni, där, bandet runt omkring? - är gjorda på ett språk och med tecken som ingen längre förmår tyda! Ett fullkomligt okänt språk, är det inte fantastiskt!"

"Bårus Dhurivle", läste Oonagh på urnan. Och på det andra:

"Bårus Kalk."

Så det var alltså här de var, Borus gamla magiska redskap. Häxan undrade för sig själv hur gasten hade lyckats leta rätt på dem här ute i avkroken, men förstod samtidigt varför det hade vänt sig till några förmodade själsfränder efter hjälp. Substanslösa gastar var nog inte vidare bra på att hantera fast materia, i alla fall inte om de lydde under den klassiska fysikens kraftlagar.

Fundersam betraktade hon larmsensorerna som syntes tydliga på insidan av monterns pansarglas. Frågan var om ens hon och hennes vänner skulle kunna rå på den här.

Borta vid dörren sneglade vakten på henne.

Bara om man kanske tänkte sig en väldigt kompakt kompressor?

Många människor föreställde sig nog att en skara som häxornas säkert kunde ha det svårt att locka nya själar till sig, när äldre efter hand blev gamla och försvann. Någon glamour, någon prestige, tillmättes ju inte yrket ute bland vanligt folk. Tvärtom sågs det som ett lågstatusjobb. Arbetsplatserna var mestadels belägna långt ifrån centralorterna, ofta inne i skogen, och arbetsmiljön var usel med obehagliga ångor, undermålig ergonomi och ganska mycket smuts, ja, för att inte tala om alla djuren. Kundkontakterna var få eller inga och karriärmöjligheter saknades i stort sett helt. Uniformen var långt ifrån inbjudande. Och vem ville egentligen ha ett jobb där man var tvungen att ha jättenäsa? Med vårtor?

Ingen.

Tack och lov var det här en stereotypbild som inte stämde överens med sanningen. Sagoböcker och amerikanska filmbolag hade gjort sitt bästa för att lära världen vad en häxa var, men bilden som de hade envisats med att visa upp var falsk.

Lika lite som, säg, alla sekreterare var exakt likadana var alla häxor stöpta i samma form. En sekreterare var ung, en annan gammal, en vacker, en mindre så. Några av dem kunde ha usel klädsmak, medan andra hade blick för det snygga. En rökte, en annan var såld på mörk choklad, medan en tredje och hittills inte nämnd var fri från laster men minst lika intressant för det.

Likadant var det med häxorna. De fanns i en uppsjö av storlekar och former, komna från livets alla utposter. Oonagh var till exempel mycket traditionell, både vad gällde det yttre och hennes intresse för örter och hemkokta brygder. Siobhan, som var runt de trettio och hade utseende nog för att få spela huvudroller i filmer, var hennes raka motsats och i grund och botten inte särskilt intresserad av häxkonster alls. Varför hon hade valt att bli en trollpacka visste väl knappt ens hon själv, men när hon nu väl var en drällde hon mest omkring sysslolös i huset eller satt nere på puben i Stepaside. Hon trollade sällan och var ointresserad av barnafödslar, av puttrande brygder och av att bota sjuka. Sina svarta kläder bar hon visserligen som hon skulle, men med kjolarna kortare än vad som var egentligen ansågs riktigt anständigt bland sina häxkollegor.

Men den där tredje sekreteraren var nu som sagt var intressant. Hon jobbade nämligen på Haosbild-Turbo och Roisin, som var erkänt dålig på yttre kartor och landskap men desto duktigare på inre, och på att fördärva sådana, valde snabbt och säkert ut henne efter att ha väntat en stund på ett lämpligt byte utanför kontorshuset vid arbetsdagens slut dagen efter sitt besök på utställningen där inne. Brenda, som den stackars sekreteraren hette, var lång och kraftig och bar en sportbag med ett par vidhängande gymnastikskor på luftning över axeln.

Häxan skrockade när offret svängde iväg utefter trottoaren med långa vandrarsteg och skyndade efter på ett lagom opåträngande håll.

"Kadårade!" ropade hon. "Finfin Gatorade! Fem liter för ett pund!"

Kvinnan framför tycktes för ett ögonblick tveka lite i steget, men fortsatte så gatan fram i hastigt återvunnet tempo. Förmodligen lockade atmosfären i omklädningsrummet mer än en slurk trolldryck, och man kunde heller aldrig veta var och när dopingpolisen skulle slå till härnäst. Roisin var dock väl förberedd:

"Fotsvampsmedel av alla sorter! Garanterat effektiva, provade på råttor! Billiga fotsvampsmedel!"

Den här gången stannade Brenda till och såg sig om över axeln, innan så minnesbilderna av ångan och de nakna kropparna och den råa och hjärtlösa stämningen i duscharna armbågade sig fram och gjorde sig påminda med en hård serve rätt in i hennes medvetande. Hon satte av bort längs gatan på nytt.

Häxan suckade och stapplade efter. Väskan som hon bar på var tung, för när hon och Oonagh hade stannat uppe och förberett dess innehåll kvällen innan hade de inte lämnat mycket åt slumpen.

"Äpplen!" flåsade hon nu. "Fasta och fina träningsäpplen! Lagom för C-kupor! Går inte att skilja från äkta!"

Plötsligt stod Brenda framför henne.

"Du har äpplen för C-kupor?" frågade hon med en röst som hade fått Barry White att framstå som kastrat. Härom veckan hade kontrollanterna från förbundet slagit till mot en systerklubb och på fullt allvar försökt prata med en av hennes tävlingsrivaler på både ryska och kinesiska. Det gällde att vara på sin vakt, särskilt sedan förbundet hade börjat använda nålar och gjort de vattenfyllda ballongerna alltför riskabla att använda. Så hon såg sig hastigt om över axeln och fortsatte:

"De är fasta och fina? De går inte att skilja från äkta?"

"Det stämmer bra, det", flämtade häxan. "Känn efter själv."

Brenda fick ett äpple att klämma på.

"Jag har extra prima energiplåster, också?" föreslog Roisin med en diskret gest mot den andras haka, som samma morgon tycktes ha fått sig ett lite för vårdslöst drag med rakhyveln.

"Nej tack. Jag tar två äpplen."

"Ta tre! Så kan du äta ett."

"Nej tack."

"Det är inte många kalorier i dem, vet du."

"Jag tror inte det."

"Riktiga värdeäpplen, faktiskt. Du får det tredje gratis?"

Åskan mullrade till inne i Brendas mage och hon erinrade sig med viss förbittring hur kollegorna på jobbet hade smaskat på chips och chokladmuffins över eftermiddagsfikat, medan hon själv hade måst nöja sig med ett fiberkex och silverte. Gratis?

När Brenda strax återigen skyndade iväg efter trottoaren kunde häxan välbehövligt kosta på sig att för egen del ta det lite lugnare. Ljudet av vildsinta tuggor ledde henne ändå vägen, och knappa hundra meter bort hann hon ikapp den andra, som vid det här laget hade satt sig ned på en trappa och stirrade framför sig med ögonen i kors och med saliv och bitar av skal som en postum impression av dietvansinnet kring munnen.

Om sekreteraren Brenda hade oroat sig över kadåraden tidigare gjorde hon bäst i att från och med nu och i veckor framöver hålla sig på minst armlängds avstånd från allt vad förbundet och dopingkontrollanter hette, med tanke på vad Oonagh hade kokat ihop åt hennes blodomlopp att brottas med. Tack och lov tycktes aptiten ha låtit sig nöjas med bara ett av äpplena. Några doser till av samma slag skulle ha varit tillräckligt för att få sekreterarens hjärna att börjat blänga med avund efter fiskmåsarna som cirklade där borta ute över floden.

Passiv, utan att varken kunna eller vilja protestera, lät sig Brenda ledas in i skåpbilen som strax stannade till bredvid trottoaren med Siobhan bakom ratten, och blev i denna förd upp till Oogle View House. När hon nästa morgon blev återbördad till världen och avsläppt utanför jobbet hade hon inte längre den minsta tanke på dagliga träningspass, än mindre på att utföra någonting av nytta till förmån för sin arbetsgivare.

"Nu hänger allt på dig, Brenda", sa Roisin och hjälpte sekreteraren ut genom fordonets bakdörrar. "Gör oss inte besvikna nu."

"Nej." Blicken fångade in några tomma kubikmeter luft ett stycke bort och hängde sig kvar.

"Och så ringer du varje dag och berättar hur det går."

"Ja."

"Det är väldigt viktigt att du gör exakt som vi har sagt."

"Ja."

"Bra. Iväg med dig nu. Ha en trevlig dag."

"Ja." Brenda började gå mot entrén med släpande steg.

Något tvivel om dennas nyvunna pålitlighet behövde häxorna inte hysa, inte efter kuren som de hade låtit henne genomgå. Det rörde sig dock inte om någon hjärntvätt i egentlig mening, utan snarare om en centrifugering. Efter några veckor eller kanske månader skulle de normala tankarna så smått börja hitta på plats igen, och hon skulle så sakteliga börja undra vad i fridens namn hon hade hållit på med, hon mindes ju inte ett skvatt? För den händelse att tiden fram till dess skulle vara väl knappt tilltagen för ändamålet som häxorna hade i tankarna hade de som en extra försiktighetsåtgärd hängt på Brenda en talisman av en mycket speciell och gammal beprövad sort. Sancho Panza sades ha burit en liknande på sin tid, liksom många andra trogna följeslagare som genom tiderna hade antagits behöva ett uns av extra lojalitet för att inte få för sig att vika, eller i somliga fall rusa skrikande, från sina herrars sida. Listan över goda exempel kunde göras lång, men till de mest kända hörde obestridligen namn som Dr Watson, Eva Braun och hunden Milou. Den sistnämnde stackaren la sig ju till och med sörjande på sin husses grav, efter att till följd av dennes hybris ha blivit flygplanskapad, bussad på enorma gorillor, biten av krabbor samt stoppad i en trång, orange helkroppsdräkt ute i rymden, utan ens en liten slang ut som eftergift för hundars helt normala behov. Brenda kunde skatta sig lycklig åt att inte ha råkat i klorna på en liknande herre, utan bara i de knotiga fingrarna på en grupp för tillfället mycket målmedvetna kvinnor i svart.

Roisin visade sig ha gjort ett gott val av medhjälperska. Under den påföljande veckan gjorde sig sekreteraren till god vän med vaktpersonalen som vakade över haosbildhuset, smög omkring med planritningar inne på sin arbetsplats och gjorde saker med avbitartänger, lödkolvar och tidur som hon måste sitta uppe över komplicerade böcker till sent in på nätterna för att lära sig förstå. Tack vare detta kunde tre svartklädda skuggfigurer, följda på lite håll och i smyg av en gråvit, konturlös och jämrande skepnad, smyga sig in i kontorshuset en mörk natt i mitten av april, in till utställningen och vidare in i en monter och ut på gatan igen, utan det minsta problem.

Stölden av de turbanska relikerna upptäcktes naturligtvis omgående efter helgen och polisen kom och höll spridda förhör, utan nämnvärd framgång. Misstankarna riktades genast mot nattvakten, som ingenting hade sett och ingenting hört, frånsett ett besynnerligt skrikande utanför huset vid midnatt mellan lördagen och söndagen, men några påtagliga bevis på dennes skuld fanns inte att finna.

Snart kom svartmuskiga, bistra män, utsända från den turbanska ambassaden i Dublin, och började obevekliga att plocka bort utställningen från haosbildhuset, där den ju uppenbarligen inte stod säker.

Haosbild-Turbo jämrade sig över den plötsliga försämringen i affärsrelationen med turbanerna. Häxorna log i mjugg. Brenda stirrade tomt framför sig. Och Borus ande slutade att väsnas ute i trädgården om nätterna, om än bara för en tid.

Uppe i Oogle View House tog Oonagh snart itu med att göra Borus två återvunna silverpjäser i ordning. Ja, om det nu var på sin plats att alls kalla dem för pjäser, förstås? De var då rakt inga mörsare, inte, utan nätta och små, eftersom bara en idiot till trollkarl höll sig med fyrfat och kalk av andra dimensioner om han inte var osedvanligt stationär. Kappsäcken var för det mesta tung nog redan som det var, med struthattar, mantlar, kristallkulor och allt.

Häxan började med att skära bort locket av papyrus och vax från kalken.

"Som en syltburk", muttrade hon, skrapade längs kanterna och stjälpte till slut ned allt det där läskiga som hade legat inuti i sophinken. "Och på Vårus kalk till på köpet. Det är ju helgerån!"

Därpå tog hon locket av thuriblen och lät sotet inuti gå samma väg. Först därefter lyfte hon över föremålen på den vita duk som hon hade lagt ut över arbetsbordet:

"Nu så, nu kan man till slut börja hantera er med lite värdighet!"

Efter en stunds hårt gnuggande med häxans silverputs blänkte metallen som den inte hade gjort sedan Borus dagar. Inspirerad av en tidigare nämnd man från österland, som nyligen hade gjort sig till trollkarlens vän, hade denne nämligen under sina sista månader på jorden - under sin första sejour, vill säga - tillbringat långa stunder med sämskskinnet och svetten lackande, i hopp om att lyckas gnida fram de där tre önskningarna som visst var kutym när man väl hade lärt sig det rätta handlaget. Först och främst hade Borus hoppfull tänkt sig en stor portion shepherd's pie, med mjukkokta morötter och betydligt mindre salt än vad de där skäggiga och hornmissprydda figurerna som på den tiden fortfarande dominerade Dublins sällskapsliv hade tutat i kvinnfolket var det rätta. Därtill hade han tänkt be om ett stort krus av Bryggar-Gemmas mustiga öl, eller kanske till och med om en hel tunna, om hon hade så mycket att avvara borta på sin krog på hörnan. Och så slutligen och med en viss iver - en av de där lättklädda, beslöjade damerna som hans broder från Damaskus hade talat så mycket och vurmande om. Kanske skulle han till och med be om två, för kvinnor kunde inte ens en gammal trollkarl som han själv få nog av. Ja, varför inte? En som matade honom med stora lass av pajen, och en som lydigt förde kruset till hans torra läppar.

Silvret glänste. Oonagh nickade belåtet.

Självfallet var det inte föremålens lyster eller omtvistbara skönhet som hade förmått häxorna att lägga rabarber på dem. Vitrinskåpen i Oogle View House var redan till brädden fyllda av små porslinshundar, karaffer i maskinslipat glas och en hel uppsjö av gamla golftroféer som Roisin hade ropat in för en spottstyver på auktion. Inte heller var det kalkens och thuriblens lika diskutabla värde. Häxorna hade redan pengar i sådan mängd att de var långt ifrån fattiga, samtidigt som deras materiella behov var små. Häxlycka kom inte av rikedom utan av att få fördriva dagarna just så som man själv önskade. Oonagh var till exempel fullt nöjd med trädgårdslandet utanför knuten och sin roll som trollkärring, medan Siobhan hade sina sporadiska danskvällar nere i staden och Roisin, som väl då var den största materialisten av dem alla, sin hyrda videobandspelare och hyllorna i sitt rum fulla av kärleksfilmer. I arbetsrummet stod förstås en Macintosh-dator, men den hade Siobhan bara lånat hem på prov från en datorbutik, som under halvåret som hade förflutit sedan dess hade hunnit byta ägare en tre, fyra gånger, gå i konkurs och gå i konkurs igen, för det var hårda tider och branschen fluktuerande. Förmodligen visste väl ingen utomstående ens längre att datorn någonsin hade existerat. Men om någon från butiken hade bett Siobhan att återlämna sitt lån skulle hon naturligtvis ha gjort det. Ärlig som hon försökte hålla sig hade hon behållit kartongerna och allt.

Titt som tätt fylldes häxornas kassa på av en eller annan check som anlände med posten från något nyblivet föräldrapar som tackade som mjukast för hjälpen, eller från någon av de många hälsohandlare, kvacksalvare och idrottsklubbar som såg nyttan i häxornas dekokter. Ryggraden i deras ekonomi utgjordes ändå av ett arv från mitten av artonhundratalet, efter baronessan Tingleman, som med hjälp av en enkel men doftstark salva äntligen hade fått sin make att sluta komma krypande till henne om nätterna. Det tycktes som att till och med häxorna för en tid hade låtit sig ryckas med av den viktorianska andan och gärna bistått en kvinna i nöd. Numera hade dock vissa av brygderna som Oonagh kokade ihop ett annat och modernare syfte, nämligen att Siobhan och dennas likasinnade skulle slippa dra på sig sjukdomar eller bli gravid. Naturligtvis gällde detta också de båda andra kvinnorna i huset, men då på ett mer teoretiskt plan. Siobhan var den enda av de tre som målade sig, samlade på VIP-kort och i någon nämnvärd omfattning umgicks med främmande herrar.

Väl förvaltat hade arvet efter baronessan finansierat många häxpåfund genom åren, somliga väl genomtänkta, andra mindre så, och dessa hade utmärkt Oogle View House så till den grad att det numera betraktades som Dublins i särklass främsta häxhus. Och med Borus silverredskap i sina sprakande fingrar hoppades kvinnorna som bebodde det på att nu kunna börja ägna sig åt ännu större häxkonst, ja, åt häxkonst av en sällan skådad magnitud.

Snart invigde de traditionsenligt sin nya kalk och thurible med vatten och eld, och började utforska det magiska som fanns gömt där inne i silvret. Detta var dock inget verk gjort i en handvändning, utan redan att bara finna rätt på kraften och locka ut den i dagern var en prövning. Att sedan också tämja den var en verklig bedrift.

Under ett par veckor for kvinnorna som skottspolar mellan sitt hem och häxbiblioteket i Herbert House uppe i Wicklow-bergen, varifrån de återvände med uppslag om nya pulver av örter och annat ofta långt mycket mindre smakfullt att strö över glöden i thuriblen. Allvarliga och mystiskt gestikulerande läste de formler hämtade ur gamla krönikor, och de kokade brygder som redan på avstånd skrek åt dem att hålla sig borta, eller att få slippa, och hällde dem prövande i kalken eller skvätte dem i lågorna.

I takt med att kvinnorna fick krafterna fria ökade också det tvungna i att lära sig tygla dem. Åskmolnen och ovädren som drog fram över Dublin nedanför berget låtsades de inte om - och ingen dublinbo med fötterna på jorden fann det mödan värt att klaga över en extra storm eller lite fler skurar än vanligt. Det hade ju varit lika enfaldigt som att väntande muttra över en buss som inte hade dykt upp som den skulle enligt tidtabellen. Inte heller lät sig häxorna hejdas av de magnetfält, eldklot och kraftvirvlar som till synes slumpvis kom farande genom huset och vållade blåmärken och förödelse. I stället putsade de på och förbättrade gamla trotjänande krafttämjare som Dbånksdröja dråpikana, Kalbnilssån på apa och Robin Hoodinis klassiker Apåplekdisk andi-audånåmisk andikamvrador. Och när inte ens dessa fungerade skyndade sig någon av häxorna iväg till Herbert House efter mer och starkare trollformler att prova.

Som trollpackor betraktade var de inte dåliga, de tre, de var långt ifrån några klåpare. Nåja, det förstås med undantag för Siobhan, som mest satt vid köksbordet och tittade på med ett sherryglas i handen, eller in i sin fickspegel med ett belåtet och förväntansfullt leende. Och efter två, tre tuffa veckor hade kvinnorna till slut fått kraften i thuriblen och kalken på knä, kopplad och gnyende. Stackars gamla Oonagh hade dock tagit ut sig så på kuppen att hon aldrig riktigt skulle återhämta sig igen.

Borus Vrede, kallade de kraften lite på skämt, och helt klart var att den inte alls tyckte om det. Vid det laget höll de den dock i tukt och förmaning och kunde alla linda den kring sina lillfingrar om den väl började trilskas. Det var alltså hög tid att de började fundera på hur att bäst kunna använda den till någonting nyttigt, eller i alla fall till något som föreföll vara någorlunda användbart, sett ur en häxas perspektiv.

Till allas stora förvåning blev det dilettanten Siobhan som stod för den första riktigt stora bedriften, när hon - hör och häpna - lyckades med konststycket att flyga.

Folktro och sagor hade genom århundradena tillmätt häxorna förmågan att kunna just detta, att flyga, att det liksom ingick i jobbet redan från början. Men alla som har provat att sitta grensle över ett kvastskaft i en tio minuter, en kvart inser att varje vettig häxa skaffar rejäla skor eller tar bussen i stället - oavsett hur försenad den senare är.

Gammal häxsägen, vidarebefordrad till modern tid genom krönikan, berättade i och för sig om en grek i svunnen tid, som efter att ha offrat hundra oxar åt vindguden Sefyr belönades med en kort stunds luftseglats, innan termiken tragiskt svek både honom och hans vingar. Några andra exempel på flygturer, utöver sådana som coronern tillskrev en viss övertro på den egna kvasten och det hemjästa, fanns dock inte omtalade i häxhistorien.

Trots sina många år på nacken hade Oogle View House alltså inte sett på maken när det väl begav sig. Siobhan hade då suttit över Borus Vrede halva förmiddagen och laborerat med nykomponerade formler och en rejält tilltagen överoptimism, som inte kom hennes dödsstörtade föregångerskors långt efter. De båda andra häxorna log mot varandra och bakom ryggen på formelmakerskan, som i sin entusiasm påminde om ett litet barn som ivrigt snickrade ihop en egen pappersdrake, vilken alla som hade förnuftet i behåll insåg hade bättre chanser som drivankare än som luftfarkost.

I en långsam och lätt accelererande rörelse steg då Siobhan oförhappandes från golvet.

En meter upp förmådde hon sig själv att öppna munnen:

"He he... jag tror jag flyker, va?"

Tjuten som följde fick Oonagh och Roisin att häpnande rusa till. Siobhan flög! Eller svävade i alla fall uppåt, med en grace som väl motsvarade hennes ännu ringa antal flygtimmar vid spakarna.

När huvudet började trycka mot taket lyckades hon manövrera runt kroppen så att hon i stället rörde sig vågrätt, långsamt cirklande omkring sådär en dryga två meter ovanför golvplankorna i köket.

Runt. Runt. Och runt.

"Det är inte klokt!" skrattade hon och gjorde på försök en åtta i luften. "Jag flyger!"

Häxsystrarna gladde sig naturligtvis med henne, dock mindre och mindre i takt med att accelerationen stadigt ökade hennes fart. Snart gjorde hon ett halvt varv genom rummet per sekund, och de båda andra började huka sig ned och undra hur illa det hela egentligen skulle kunna sluta.

Där strök taklampan med.

Där rök fyra minnestallrikar, som hade stått halvt generat undangömda ovanpå skåpet sedan någon ännu anonym person hade impulsköpt dem under Dublins tusenårsjubileum några år tidigare.

Ett fönster visade sig bli räddningen.

"Jag mår illa", hörde de Siobhan kvida i förbifarten, innan krossat glas for åt alla håll och hon var borta.

Ända fram till lunchtid stod hennes huskamrater sedan ute på gården och följde hennes irrande framfart över kullarna omkring. Efter en stund hade hon tack och lov kommit på hur att hejda accelerationen och snart också lärt sig att bromsa. Lagom till att maten skulle ställas fram på bordet gjorde hon så en stor, vid sväng runt huset, skingrade en flock får som dittills hade nöjt sig med att oroligt snegla då och då upp i skyarna, och landade sedan på gårdsplanen framför sina vänner. Rödstruken med jodsprit kunde hon så småningom resa sig upp av egen kraft, utan några permanenta men, och kasta sig över formlerna på nytt.

Men varken Siobhan eller någon av de båda andra häxorna lyckades någonsin komma upp i luften igen, trots energiska försök och en hel del ganska löjeväckande skuttanden, för att inte tala om de mer våghalsiga chanstagningarna ut genom köksfönstret.

På natten hörde Oonagh henne snyfta inne på sitt rum och knackade på och satte sig medkännande på sängkanten.

"Åh, Oonagh!" utbrast Siobhan förtvivlad. "Det var så underbart! Jag tar livet av mig om jag inte får flyga igen!"

Efter vad hon hade sett samma dag insåg den äldre häxan mycket väl att det livet inte skulle bli långvarigt om inte Siobhan tvärtom och det snarast slog flygtankarna ur hågen för gott. Men sådana sanningar skulle ha varit till föga tröst. I stället föreslog hon att den unga skulle skriva några rader i krönikan om sin bedrift, eftersom hon ju hade lyckats med vad ingen häxa tidigare hade gjort. Åt detta nickade flygerskan och snörvlade, genast aningen bättre till mods. Fram till denna dag hade hon inte åstadkommit någonting i häxväg som ens hade varit värt tanken att sätta på pränt, men nu hade hon alltså ändrat på den saken, till sin fåfängas fromma.

Nästa morgon skymtade Oonagh henne vid bordet inne i läsrummet, sittande med pennan i hand och krönikeboken uppslagen framför sig, funderande på vad hon skulle skriva. En timme senare satt hon fortfarande kvar, och gjorde det ännu när den äldre häxan gick upp till köket för att koka eftermiddagste:

"Hur går det?"

"Bra", svarade Siobhan och var borta nästa gång Oonagh kikade in.

Boken låg kvar på bordet. Hon kunde inte motstå frestelsen att smyga fram och öppna den.

"Flykaren får inde låda vli add missa", hade Siobhan skrivit och plumpat lite bläck, "add innan sdarden passa på add kissa."

Tillbaka till Thuriblen och kalken

© 1997 Henrik Hult