PSYKIATRIVÅRDEN I SVERIGE

En institution i kris?

 

 

Ett arbete med syfte att utröna om den svenska psykiatriska vården  verkligen befinner sig i en kris och om psykiskt funktionshindrade har fått det allt sämre i det svenska samhället. Även för att se om antalet våldsbrott begångna av psykiskt funktionshindrade har ökat och vad detta i så fall beror på.

 

INLEDNING

 

Det som jag har valt att behandla i mitt fördjupningsarbete är den påstådda krisen inom svensk psykiatrivård. Detta ämnesval har för mig fallit sig ganska naturligt, då min nyfikenhet på detta har väckts av all de rapporteringar som skett i media om vansinnesdåd utförda av gärningsmän som lidit/lider av psykiska funktionshinder av något slag. Jag är också själv bekant med den kvinna som häromåret blev svårt knivskuren när hon var gravid i sjunde månaden av en psykiskt instabil man (pappan), och detta har givetvis också bidragit till att jag har utvecklat ett speciellt intresse för just detta område.

 

Det som jag först och främst har undrat över är utifall det har skett en ökning av våldsbrott begångna av psykiskt funktionshindrade gärningsmän beroende på de neddragningar som har skett inom den svenska psykvården, men också hur de psyksikt funktionshindrade har det i dagens svenska samhälle. Jag bodde själv i Stockholm under flera år i mitten och slutet av 90-talet, och såg på nära håll hur antalet uteliggare stadigt ökade. Och de som syntes mest var naturligtvis de som föll utanför de av samhället accepterade ramarna för vad som anses normalt (med tanke på uppförande). Detta skulle kunna tyda på att vi i Sverige är på väg mot en situation liknande den som finns i t ex USA, där psykiskt funktionshindrade människor i det närmaste verkar ha lämnats vind för våg, och en sådan utveckling verkar i mitt tycke rimma ganska illa med den politik som man förknippar med det Socialdemokratiska partiet.

 

Under arbetets gång har jag också kommit att intressera mig för psykiatrins historia i vårat land, för att se vad det är som ligger bakom den psykiatrivård som vi ser i dagens samhälle. För att begränsa mitt arbete till ett format som för mig har gjort det något mer hanterbart har jag valt att inte ta upp och behandla den psykiatriska kriminalvården, utan valt att titta på den del av den psykiatriska vården som finns till buds innan det har gått så långt att ett våldsbrott redan har skett.

METOD

För att få reda på så mycket information som möjligt inom detta område har jag läst olika böcker, tidningsartiklar, avhandlingar, yttranden från olika myndigheter och även följt debatter i tidningar och i riksdagen. Det har även funnits tillgång till information i olika samhälls- och dokumentärprogram som sänts på TV. Detta har jag sedan värderat och satt samman till ett förhoppningsfullt helt begripligt arbete, utan att för den sakens skull göra anspråk på att sitta inne med lösningen på hela den svenska psykiatriska vårdkrisen.

SYFTE

 

·        Att kort återge den psykiatriska vårdens historia i Sverige.

·        Att utröna utifall det existerar någon kris inom svensk psykiatrivård överhuvudtaget, och om psykiatriskt funktionshindrade har lämnats ”vind för våg” av samhället.

·        Att försöka finna belägg för eller emot påståenden om att antalet våldsbrott begångna av psykiskt funktionshindrade har ökat, om psyksikt funktionshindrade är farliga och vad detta i så fall beror på.

·        Att komma med förslag på hur samhället ska kunna gå till väga för att öka vård, omsorg och integriteten för de psykiskt funktionshindrade, samtidigt som man värnar om enskilda individers säkerhet i samhället.

 

KORT HISTORIK OM DEN SVENSKA PSYKIATRIVÅRDEN

 

Den svenska psykiatrins historia är inte direkt smickrande att läsa om. Att så stora och allvarliga övergrepp skett gentemot de svagaste medborgarna i samhället i en inte alltför avlägsen dåtid, dessutom med samhällets goda minne, är ganska svårt att förstå.

 

Under 1900-talets början fanns ingen egentlig psykiatrisk vård att tala om. Människor med psykiatriska problem benämndes som sinnessjuka eller sinnesslöa, och återfanns oftast inom hemmen eller på de lokala fattighusen. Givetvis fanns det också sinnessjukhus/dårhus, men att hamna där var nog det sämsta tänkbara scenario för dessa människor. Någon vård var det inte att tala om, snarare tortyr. Behandlingsformerna var t ex svältkurer, flera dygn i iskallt vatten, prygel och (?) inympning av skabb.                                   

(Kärrman 2003, Aftonbladet)

 

I början av förra seklet beslutades att en omfattande studie skulle göras för att undersöka huruvida de vårdplatserna på de statliga sinnessjukhusen var tillräckliga, och slutsatsen man kom fram till var att det fattades ca: 5000 platser. Detta ledde till att det började byggas en faslig massa nya hospital (senare sinnessjukhus), b la. i Säter och Västervik, och antalet vårdplatser femdubblades fram till 1950-talet. I dessa slottsliknande byggnader belägna långt utanför städerna kom nu de ”sinnessjuka” att placeras utan kontakt med hembyggd, familj och vänner, vilket också i slutändan ledde till att ”vanliga” människor inte längre hade någon kontakt med personer som led av ”sinnessjukdom” och den rädsla för denna grupp människor som fortfarande idag lever kvar kom att utvecklas. Nu ändrades också benämningen på dessa institutioner till mentalsjukhus, för att senare även ersättas med psykiatriska kliniker. Men trots namnändringarna var det inte mycket som egentligen förändrades. (Danielson 1983)

 

 

Vården utvecklades inte direkt i någon riktning som var till fördel för de intagna, utan de metoder som kom att tillämpas var psykiatrisk kirurgi (lobotomi) och senare också tvångsmedicinering med psykofarmaka, vilket ledde till att de intagna förvandlades till något som kan liknas känslolösa zombies. Dessa behandlingsmetoder var inte framtagna för att bota de intagna, utan hade endast som syfte att göra dem mer lätthanterliga. Långt in på 1960-talet handlade ”vården” bara om massförvaring.

                      (Qvarsell 1999)

 

I slutet av 1960-talet/början på 1970-talet började samhället kräva att psykiatrivården reformerades, och att andra behandlingsformer som terapi och social träning skulle komma att premieras. Detta skedde samtidigt med att landstingen övertog drift och kostnad för sjukhusen från staten. Och i och med att staten inte längre betalade för fortsatt utbyggnad av detta system blev givetvis alternativa och billigare vårdformer intressantare (Östlund, 2003, Pockettidningen). Huvudsyftet för behandlingen blev nu att rehabilitera patienterna så att de kunde återanpassas i samhället. Detta reformarbete har sedan fortsatt genom ändringen av socialtjänstlagen 1982 och genom psykädelreformen 1995, vilket leder oss till nuvarande situation där huvudansvaret för vården av psykiskt funktionshindrade (som det heter i dagsläget) har lagts över kommuner och landsting samtidigt som antalet vårdplatser har minskat med ca: fyra femtedelar på 30 år.

 

 

FINNS DET EN KRIS INOM SVENSK PSYKIATRISK VÅRD?

 

Det skulle äntligen vara slut på misskötseln och massförvaringarna av de psykiskt funktionshindrade. Redan i slutet på 1960-talet började den nedrustning och reformering av den svenska psykiatrivården som har fortsatt ända in i våra dagar. Syftet må ha varit ädelt, och i slutet av 60-talet, med tanke på vilken typ av vård som gavs till patienterna, var det säkert också på det viset. Nya behandlingsformer som öppenvård, individuell psykoterapi och gruppterapi vann större mark, och syftet med psykiatrivården ändrades till att hjälpa patienterna tillbaka till samhället istället för att endast förvara dem (Qvarsell 1999)

Den psykiatrireform som kom i bruk 1995 består av ett antal tillägg i redan gällande lagstiftning, t ex socialtjänstlagen (1980:620) och lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård (1990:1404), och hade som syfte att stänga de stora mentalsjukhusen och flytta ut färdigbehandlade psykiskt funktionshindrade personer i samhället, där den tidigare slutenvården skulle ersättas av eget boende och psykiatrisk öppenvård i hemkommunernas regi (Socialstyrelsen, Dnr 00-5240/2003).

 

Men det har nu visat sig att så inte har varit fallet. Den regionala psykiatriska vården minskade i omfattning, men den öppna psykiatriska vården i kommunal regi utvecklades trots detta inte i motsvarande takt (Ställdal, Hallberg & Nilsson 2004).  Inte heller samarbetet mellan öppenvårdspsykiatrin, landstinget, primärvården och kommunernas socialtjänst fungerade när utslussningarna skedde, och fungerar uppenbarligen inte i dagsläget heller. Antalet vårdplatser har också drastiskt minskat. I slutet av 1960-talet fanns det ca: 33 000 vårdplatser, 1991 ca: 13 000 och i dagsläget mindre än 6 000 (se diagram 1). Detta är en minskning med ca: 27 000 vårdplatser på 35 år, samtidigt som det inte finns några egentliga belägg för att antalet människor som drabbas av psykiska funktionshinder, rent procentuellt sett, har minskat (Johansson, Sohlström 2003, Aftonbladet). Och med tanke på den befolkningsökning som skett i landet (se diagram 2) samtidigt som nedskärningarna pågått är det inte svårt att inse att det hela inte verkar ha varit så genomtänkt. Det har även skett en markant minskning av antalet vårddagar, trots att det under motsvarande tid inte har skett någon motsvarande minskning på vårdtillfällen (se diagram 3). Detta beror på att vårdtiderna på varje enskild patient minskats (Socialstyrelsen, Dnr 00-5240/2003, s4).

 

 Psykiatrireformen har också lett till att den psykiatriska vården har fått svårare att rekrytera kompetent personal till vård och behandling, även rekryteringen av psykiatriker till den psykiatriska forskningen har stött på betydande svårigheter då dåliga löneförhållanden och minskad status har gjort detta val mindre attraktivt (Ställdal, Hallberg & Nilsson 2003). Dessutom utnyttjas inte heller den kompetens som finns inom den psykiatriska vården längre på något optimalt sett, eftersom en stor del av den tid som kunde ha används till vård numera används för att förflytta vårdarna mellan olika patienter som har eget boende.

 

 

”Vi har inte kvar någon kapacitet för att vårda de svårast sjuka människorna, de får inte någon vård alls eftersom de är för sjuka”, säger Marcus Heilig, verksamhetschef och docent i psykiatri på Huddinge universitetssjukhus i en artikel i Aftonbladet, och menar även att det behövs ungefär 14 000 vårdplatser i Sverige för att psykiatrivården ska kunna hamna på rätt köl igen (Johansson, Sohlström 2003, Aftonbladet). Det verkar helt enkelt som om den svenska psykiatrivården inte längre har vare sig tid, plats eller resurser för att ta hand om de psykiskt funktionshindrade som är i allra störst behov av hjälp. Detta medföljer att många av dessa människor ofta inte får någon hjälp alls, ens när de själva har sökt sig till vården. Är man inte sjukare än de som redan tar upp de vårdplatser som finns, bereds man inte någon plats utan skickas hem igen. Att detta skapar en känsla av panik och hopplöshet hos de drabbade är inte så svårt att förstå, och flera av de personer som gjort sig skyldiga till senare tiders vansinnesdåd (se nästa kapitel) hade också sökt, men nekats, vård kort tid innan de gjorde sig skyldiga till dessa brott (TV3 Dokumentär 2003). Speciellt utsatta för detta fenomen är de personer som lider av så kallad dubbeldiagnos (personer som lider av svår psykisk störning och samtidigt har ett missbruksproblem), Den vård som finns att få idag är helt enkelt inte anpassad för de behov som dessa personer behöver. Det är också bland denna grupp människor som risken är störst att fullständigt slås ut ur samhället och hamna i bostadslöshet (Kalla Fakta 2003).

 

Även LSS-lagstiftningen (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har stora brister när det gäller att se till psykiskt funktionshindrades behov. Enligt Kerstin Evelius på Socialstyrelsen struntar kommunerna i denna grupps rättigheter enligt LSS. Och det är ju klart att man kan tala om en kris när en så pass stor grupp handikappade står utanför den handikapplagstiftning som är konstruerad för att hjälpa dem (Nytt från Socialstyrelsen, nr 42).

 

Efter att ha läst igenom allt material som jag har haft till hands är det inte svårt att förstå att det talas om en kris inom svensk psykiatrivård, men krisen ligger inte i att psykvården utsätter allmänheten för en ökad risk att drabbas av våldsbrott pga. någon slags försummelse med att tvångsvårda potentiella våldsverkare enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård), krisen ligger i att personer som är i behov av hjälp, farliga eller inte farliga, inte tillreds någon möjlighet att få någon sådan. En 80 procentig minskning av antalet vårdplatser, en markant minskning av vårdtid per patient och detta kombinerat med en utarmning utav vårdkompetensen är en utveckling som endast pekar åt ett håll, och inte är det uppåt.

 

Det måste dock också nämnas att för det stora flertalet psykiskt funktionshindrade så fungerar den nya psykiatriska vården på ett relativt bra sätt. Det är många som har fått en klart bättre levnadsstandard efter det att de har fått möjligheten att få hjälp med eget boende. De försök som har gjorts med personliga ombud, som assisterar den psyksikt funktionshindrade i kontakter med myndigheter och tillvaratar dennes intressen, har också fallit väl ut. Det har av regeringen också utsetts en särskild psykiatrisamordnare, Anders Milton, som har som uppgift att löpande ge förslag till regeringen för att utveckla psykiatrins former, förbättra samverkan mellan kommuner, landsting och myndigheter samt pröva frågan om psykiatrins resurser, och även vid behov ge förslag till lagändringar och förtydliganden av gällande lagstiftning. Så det är inte enkom frågan om idel dåliga nyheter som man får när man studerar detta område.

 

 

 

 

ÄR PSYKISKT FUNKTIONSHINDRADE PERSONER FARLIGA?

  • Hallunda, Stockholm, 15 Mars 2002: 29-årig höggravid kvinna blir knivhuggen av sin psykiskt instabila före detta pojkvän.
  • Varberg, sommaren 2002: En 26-årig man hugger ihjäl en somalisk man bakifrån i tron att asaguden Oden tagit honom i besittning och krävt ett offer.
  • Linköping, juli 2002: En 60-årig man med vanföreställningar dödar sina två barn och försöker döda hustrun. Döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
  • Stockholm, augusti 2002: En 19-åring ”testar” att hugga en kamrat i halsen. Döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
  • Göteborg, januari 2003: En hotfull 34-årig man tar gisslan på ett tåg. Döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
  • Oskarshamn, februari 2003: En 38-årig man hugger ihjäl en annan man med yxa. Har precis skrivits ut från rättspsykiatrisk vård efter et liknande brott sju år tidigare.
  • Mariestad, februari 2003: En allvarligt psykiskt sjuk man häller bensin på, och eldar upp sin 77-årige granne. Döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
  • Åkeshov, Stockholm, maj 2003: En 32-årig man går bärsärkargång med ett järnspett i tron att han är jagad av troll. En man dödas och flera skadas. Hade sökt men nekats psykiatrisk vård samma dag. Döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
  • Gamla Stan, Stockholm, maj 2003: En 50-årig man kör rakt in i en folkmassa i tron att bilen är radiostyrd. En död flera skadade. Döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
  • Nyköping, juli 2003: En 71-årig man med vanföreställningar attackerar en kvinna på ett äldreboende. Tidigare dömd till rättspsykiatrisk vård för mordförsök.
  • Kungsholmen, Stockholm, augusti 2003: En 33-årig man med allvarlig psykos och vanföreställningar löper amok med ett samurajsvärd och försöker döda två kvinnor.
  • Arvika, september 2003: En 25-årig psykiskt sjuk man går under en permission från den psykiatriska klinik där han är inlagd fram till en femårig flicka på en förskola och hugger ner henne. Säger att han är påverkad av mordet på Anna Lindh.

(Aftonbladet 2003-09-13)

    (TV3 Dokumentär 2003)

 

När man hör om dessa rent sagt vansinniga dåd som har skett under senaste tid är det inte så konstigt om man blir orolig. Det verkar både som om psykiskt funktionshindrade i allmänhet är farliga, och att antalen sådana här brott har genomgått en allvarlig ökning. Runtomkring en miljon svenskar (drygt 10 %) drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa (Ställdal, Hallberg & Nilsson 2003), och det är väl ingen som på allvar kan hävda att alla dessa personer på grund av detta skulle vara i stånd till att begå våldsbrott i en högre utsträckning än andra svenskar. Personer som lider av allvarliga psykiska störningar d v s tillstånd med högre psykotisk svårighetsgrad, den grupp av psykiskt funktionshindrade som har störst benägenhet att begå våldsbrott är endast ca: 2 procent. Av denna relativt blygsamma grupp svenskar som lider av allvarliga psykiska funktionshinder är det i sin tur endast fråga om ca: 1 procent som gör sig skyldiga till våldsbrott. Så rent statistiskt finns det inte några som helst belägg för att Psykiskt funktionshindrade i allmänhet skulle vara farligare än andra.

 

Ändå är denna grupp av befolkningen överrepresenterad när det gäller vissa typer av brott. Ca: 10 procent av alla våldsbrott begås av personer med allvarlig psykisk störning (Socialstyrelsen, Dnr 00-5240/2003, bilaga 2, s3), och när det gäller mord är siffran ännu högre. Martin Grann, forskningsledare vid Centrum för våldsprevention, säger i en debattartikel på deras hemsida att så många som 25 procent av all gärningsmän som döms för dråp eller mord har en psykosdiagnos (Snaprud, Dagens Nyheter, 2003). Men hur man än räknar så är det frågan om en väldigt liten procent av all psykiskt funktionshindrade som begår våldsbrott. Om en person attackeras av en främmande person på gatan är det istället troligast att gärningsmannen inte tillhör gruppen psykiskt funktionshindrade.

 

Efter de i media uppmärksammade våldsbrotten våren och sommaren 2003 började våra ledande politiker oroa sig för påståenden om att ”ökningen” av våldsbrott begångna av denna grupp människor berodde på att psykädelreformen hade misslyckats. Den 5 juni gav de således Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka om det fanns en koppling mellan bristerna i psykvården och de våldsbrott som skett. Och den slutsats som Socialstyrelsen kom fram till, (Socialstyrelsen, Dnr 00-5240/2003, s16), var egentligen som väntat att det inte gick att dra några slutsatser från några få enskilda, sinsemellan olika fall. Vad man däremot kom fram till var att det inte var att hålla för osannolikt att det begränsade antalet slutenvårdsplatser i kombination med begränsad tillgång till psykakutvård kunde vara bidragande orsaker till att dessa dåd kunde komma att ske, eftersom patienterna inte får den vård som de behöver. Vidare fann de också brister i uppföljning av de behandlade patienterna och i den uppsökande verksamheten som ska ske efter behandling. När det gäller att slå fast om dessa brister beror på psykädelreformen så är det svårt att få något konkret svar från Socialstyrelsens rapport eftersom de bara undersökt hur reformen påverkat personer med svår psykisk sjukdom som t ex schizofreni, och inte den större gruppen med dubbeldiagnoser eftersom dem senare inte varit målgrupp för reformen. Bland denna grupp personer som undersökningen riktat in sig på fann men ingen ökning när det gäller våld med dödlig utgång, men däremot en ökning när det gäller grov misshandel, misshandel och olaga hot (Socialstyrelsen, Dnr 00-5240/2003, s6).

 

När det gäller personer med dubbeldiagnoser är det alltså inte möjligt att fastställa en ökning av antalet våldsbrott med Socialstyrelsens rapport som grund, men samtidigt säger man också att psykvården idag inte är anpassad till denna patientgrupp, att chansen för att dessa ska kunna få akutvård vid behov minskat avsevärt och att detta är den grupp som procentuellt sett står för den största delen av grova våldsbrott utförda av personer med psykiska störningar. Och utav dessa fakta kan man endast dra slutsatsen att det har skett en ökning av våldsbrott bland personer som lider av psyksikt funktionshinder och att detta går att härleda till neddragningarna inom psykvården. Vad som däremot är svårare, för att inte säga omöjligt, att fastslå är om det är psykädelreformen i sig som ensam bär skulden, eller om det svåra ekonomiska läget som Sverige befann sig i samtidigt som reformen genomfördes har lika stor, eller större skuld.

 

Det största problemet med psykiatriskt funktionshindrade potentiella våldsverkare verkar således vara att samhället inte har prioriterat att satsa pengar på att ge dessa människor möjligheten att få vård ens när de själva anser att de behöver. Det har till och med slagits fast att de gärningsmän som låg bakom de uppmärksammade våldsbrotten i Stockholm i tidigare i år, (2003), hade sökt, men nekats vård kort tid innan de utförde sina våldsdåd (Haverdahl, 2003-09-19, Svenska Dagbladet).

 

För att då svara på frågan om personer med psykiska funktionshinder är farliga är svaret ja, vissa är det. Men det rör sig om en väldigt liten del av alla de som lider av dessa olika psykiska funktionshinder. Olyckligtvis så begår de den typ av brott som får störst uppmärksamhet i media, vilket leder till att psykiskt funktionshindrade personer i allmänhet hamnar i fokus. De som löper den största risken att råka ut för våld från dessa människor är i själva verket de själva. Psykiskt funktionshindrade löper en mycket större risk för att begå självmord än den övriga befolkningen, bland män är det fråga om 70 gånger högre risk och bland kvinnor mer än 100 gånger högre risk. Dessutom löper den grupp med dubbeldiagnos större risk att råka ut för olyckor eller allvarliga skador, de har också oftare än andra odiagnostiserade kroppsliga sjukdomar som därmed förblir obehandlade.

 

 

SLUTSATS

 

Slutsatsen jag drar efter att grundligt ha studerat det här ämnet ur olika vinklar är den att man visst kan konstatera att det rör sig om en kris inom svensk psykiatrivård, men att det beror lite på vad man jämför med och vad för slags förväntningar och krav man har på hur den psykiatriska vården ska fungera. Om man ser till hur patienterna hade det och blev behandlade på de stora hospitalen under 1900-talets främre hälft kan man till viss mån känna sig glad över att de i alla fall slipper ett sådant liv, men man kan ju inte direkt heller påstå att det finns någon som helst värdighet att leva på gatan och inte ens kunna få hjälp när man som mest behöver det.

 

Att patienterna efter psykiatrireformen släpptes ut på stan för att bo i egen lägenhet och kunna få hjälp av den öppna psykiatrin tror jag mer beror på politiskt önsketänkande än någon sann humanism. Kanske kände beslutsfattarna av någon form av skuldkänslor på grund av hur de psykiskt funktionshindrade hade haft det tidigare, och fattade detta beslut baserat på en utopi istället för hårda fakta. För även hur mycket man än vill så finns det faktiskt personer som varken är i stånd till eller mår bättre av att klara sig själva ute i samhället. För dessa människor har inte reformen lett till någon ökad frihet utan endast till ensamhet och förnedring. Att inte ens det system som skulle ta över efter det att de stora psykiatriska institutionerna lades ner ens var utbyggt när reformen genomfördes tycker jag personligen tyder mer på människoförakt än på människokärlek. Det slutliga svaret på frågan om det existerar någon kris inom svensk psykiatrivård överhuvudtaget, och om psykiatriskt funktionshindrade har lämnats ”vind för våg” av samhället, har jag inget annat val än att svar ja på. Men återigen vill jag påpeka att det rör sig om en annan sorts kris än den som stått att läsa på kvällstidningarnas löpsedlar. Krisen består inte i att människor i allmänhet löper en större risk att råka ut för våldsdåd utförda av psykiskt funktionshindrade, utan i att samhället verkligen har valt att vända en redan hårt utsatt grupp människor, med liten förmåga att kunna föra sin egen talan, ryggen.

 

När det gäller frågan utifall antalet våldsbrott begångna av psykiskt funktionshindrade har ökat, om psyksikt funktionshindrade är farliga och vad detta i så fall beror på så är det lite svårare att komma med ett rakt svar. Mina efterforskningar ledde till att vissa fall av våldsbrott bland denna grupp ökat och vissa inte. Men min slutsats är den att man kan härleda den ökning som det faktiskt finns belägg för just till psykiatrireformen i och med att personer som faktiskt söker vård nekas, och i vissa fall bevisligen har begått våldsdåd kort efter. Genom att ingjuta en känsla av att vara utlämnad, hjälplös och utan framtid hos dessa personer som redan innan har allvarliga problem med att klara av vardagens mödor tror jag att man ger dem just den där lilla extra knuffen i totalt fel riktning som krävs för att de ska explodera med någon form av våldsdåd som följd. Många kanske till och med vet med sig att enda chansen att få någon hjälp är utföra ett vansinnesdåd liknande de som har stått att läsa om i tidningarna.

 

 

Så slutligen handlar det om att komma med förslag på hur samhället ska kunna gå till väga för att öka vård, omsorg och integriteten för de psykiskt funktionshindrade, samtidigt som man värnar om enskilda individers säkerhet i samhället. Det enklaste svaret är att återuppbygga det gamla systemet med stora psykiatriska institutioner, men en återgång till det systemet skulle återigen vara ett svek mot de psykiskt funktionshindrade. Men ändå måste man konstatera att det som först och främst måste rättas till är bristen på vårdplatser, det är inte på något sätt försvarbart att personer som är i behov av vård inte ska ha möjlighet att få någon. Tanken på att den här gruppen människor ska bo och leva fritt ute i samhället är nog så fin, men för de som inte klarar av detta måste det finnas möjlighet till en boende på institution. Givetvis handlar detta som allting annat i slutändan bara om en sak, nämligen pengar. Men jag tror att samhället i slutändan tjänar på att inte ha förvirrade människor, vissa uppenbarligen farliga, kringvandrades i samhället utan vare sig mening eller mål. Sen tror jag att det vore i allas intresse att återinföra någon form av riksintag för de personer som har störst potential att utföra våldsbrott. Det kan handla om dubbeldiagnospatienter som inte på egen hand vill komma till rätta med sitt missbruk eller om psykospatienter utan någon egen sjukdomsinsikt. Som det är nu verkar det inte som om kommunerna varken har kompetens eller den rätta viljan för att tvångsvårda denna lilla grupp, som det faktiskt handlar om. Det verkar inte som om det är lagarna som det är fel på, utan att det är frågan om vem som ska fatta dessa beslut som måste ses över. När det gäller just dubbeldiagnoser tror jag att många felaktigt anser att de missbrukar droger av eget val, och så länge som den synen genomsyrar tankesättet i samhället är det givetvis svårt att komma till rätta med problemet. Att avsätta en större del av sjukvårdsbudgeten för att ta hand om denna grupp anser jag vore sunt samhällsekonomiskt tänkande.

 

Här följer nu en lista av punkter med förslag på ytterligare saker som jag anser skulle kunna göras för att förbättra psykiatrivården.

 

  • En bättre samverkan mellan kommuner och landsting är nästan en alldeles för självklar slutsats för att ens nämna, men häri ligger mycket av problematiken. I själva verket kanske det vore bättre att åter ha en enskild statlig myndighet som skötte de här frågorna.
  • Att höja löner för vårdpersonal och för forskare inom psykiatrin så att man kan höja statusen på dessa yrken och därigenom hålla kvar know-how och initiativförmågan i Sverige.
  • Att få fram en saklig debatt som fokuserar på de verkliga problemen inom psykiatri vården.
  • Bygga nya och billiga bostäder som faktiskt låginkomsttagare, som det givetvis handlar om i dessa fall, faktiskt har råd med.
  • Att göra frågan om personliga ombud till en lagstadgad rättighet för psykiskt funktionshindrade.
  • Att satsa mer pengar på psykiatrisk forskning.

 

 

 

DIAGRAM

 

Diagram 1

 

Diagram 2

 

 

Diagram 3

 

 

 

KÄLLFÖRTECKNING

 

TIDNINGSARTIKLAR

·        Aftonbladet, Här är vansinnesdåden under det senaste året, 2003-09-13

·        Haverdahl, Anna-Lena, Våldsverkare nekas psykvård, Svenska Dagbladet, 2003-09-19, s6

·        Johansson, Fatima, Sohlström, Per-Iwar, Psykvården är i kris, Aftonbladet, 2003-06-02, s8-9

·        Kärmann, Jens, Psykvårdens misslyckande, Aftonbladet, 2003-09-29, s13

·        Snaprud, Per, Varannan mördare psyksjuk. Psykpatienter överrepresenterade när det gäller grova våldsbrott, visar undersökning, Dagens Nyheter, 2003-09-30, sA05

·        Östlund, Helena, Vad har psykiatrireformen lett till?, Pockettidningen 1997: nr1, s82

 

 

BÖCKER

·        Danielsson, , Ella, Psykiatrisk vård tillbakablick-nuläge-framtid, Liber 1983

 

 

SKRIFTER FRÅN INTERNET

·        Socialstyrelsen, Dnr 00-5240/2003, Utredning av händelserna i Åkeshov och Gamla stan och dess möjliga samband med brister i bemötande och behandling inom den psykiatriska vården och socialtjänstens verksamhet, [http://www.sos.se]

·        Socialstyrelsen, Nytt från Socialstyrelsen, nr 42, nov. 2003, [http://www.sos.se]

·        Ställdal, Ewa, Nilsson, Jan, Hallberg, Ingalill Rahm, Krisen inom den svenska psykiatrin, Vårdalstiftelsen [www,vardal.se] (sök på titel)

·         Qvarsell, Roger, Sjukdom, störning, avvikelse. ”Föreställningar om psykisk ohälsa under 1900-talet” (Stockholm: Nationella folkhälsokommittén, 1999). [www.tema.liu.se/people/rogerq]

 

TV-PROGRAM

 

 

  • TV3 Dokumentär, 2003-10-29, kl. 22.00
  • Kalla Fakta, TV4, 2003-11-24, kl. 20.00

 

 

 

DIAGRAM

 

 

  • Diagram 1: Socialstyrelsen, Dnr 00-5240/2003 och Qvarsell, Roger, Sjukdom, störning, avvikelse. ”Föreställningar om psykisk ohälsa under 1900-talet”
  • Diagram 2: Statistiska Centralbyrån, [http://www.scb.se/]
  • Diagram 3: Socialstyrelsen, Dnr 00-5240/2003

 

START