Startsida
Förord
Kommentar
År 1888-1894
År 1894-1905
År 1909-1925
År 1927-1955
År 1956-1965
År 1966-1970
År 1971-1973
År 1974-1976
År 1977-1978
År 1979-1980
År 1981-1983
År 1985-1986
Källor
  

 

                                        FÖRORD

Föreningen Nordvästskånes Företagsarkiv bildades i september 1991 och är en ideell förening som har till ändamål att från juridiska personer-bolag, föreningar eller stiftelser och enskilda fysiska personer inom föreningens verksamhetsområde omhändertaga, förvara, vårda och presentera handlingar, bilder, ritningar och annat arkivmaterial av huvudsakligen historiskt, tekniskt, ekonomiskt och kulturhistoriskt intresse, ävensom hålla samlingarna tillgängliga för inlämnare (deponenter) samt forskare och andra intresserade på de villkor, som är överenskomna med deponenterna. Föreningen kan även bedriva konsulterande verksamhet ifråga om arkivmaterial och arkivering. Föreningens verksamhetsområde är nordvästra Skåne. Förslaget att rädda Tretorns äldre arkivmaterial undan ev.förgängelse framfördes av dåvarande ordföranden i Föreningen Nordvästskånes Företagsarkiv tekn.dr Sigvard Hellestam, pensionerad VD från Boliden Kemi AB. Det ursprungliga arkivet befann sig ej i bästa skick, ej minst beroende av att materialet kommit från olika lagerställen. Dessutom hämtades ytterligare material från olika håll och en grovsortering måste ske av de totala arkivhandlingarna och visst material måste utgå. Engagerade i att sortera, inventera och sammanställa befintligt material har varit förutom tidigare nämnde tekn.dr Sigvard Hellestam, medlemmarna ing. Stig Börjesson, som tidigare varit anställd i Tretorn i sammanlagt 41 år och som varit verksam i fabrikerna i Helsingborg, Hamburg och Helsingör, samt ekonom Sven-Åke Mårtensson, som varit anställd i Tretorn i 24 år inom ekonomi och personal och 11 år i AB Sweden Boots Tretorn sedermera Sweden Boots AB och Helsingborgs Gummifabriks AB. Arbetet påbörjades i början av år 1995 och avslutades hösten 1996. En stor del av sorteringsarbetet har utförts av sammanlagt 8 ALU-arbetare,som ställts till förfogande av Arbetsförmedlingen. Tyvärr saknas en del material från de första 5o åren i Tretorns tillvaro, förmodligen på grund av lokalbrist, rivning av byggnader och omorganiseringar. Någon hade emellertid, som väl var, packat ned en hel del gammalt arkivmaterial från dessa år i lådor och satt undan i anslutning till nuvarande arkivlokal. Arkivet finns för närvarande i källaren till Tretornbyggnadens block A södra delen. Vissa av de äldsta handlingarna finns i två kassavalv på Tretorns kontor. Vi som varit engagerade i arkivets tillblivelse vill tacka Thore Ohlsson, Stefan Jacobsson, Lennart Johansson, Lars Petersson och Lennart Lindkvist vid företagen Aritmos och Tretorn för deras välvilja att hjälpa oss att färdigställa arkivet. Vi vill ävenledes tacka den ALU-personal som varit engagerad i projektet.

I anslutning till urpremiären av "Galoschkungen"(Henry Dunker) på 75-årsjubilerande Helsingborgs Stadsteater den 13 september 1996 anordnades en utställning, som beskrev Henry Dunker och hans verk och då med tyngdpunkt på Tretorn och Trelleborg. En stor del av materialet till denna utställning har hämtats från Tretornarkivet. Utställningen var sammanställd av Holger Sönne, intendent på Helsingborgs Stadsteater, och Sven-Åke Mårtensson. I det kommande nya museét i Norra hamnen, som beräknas invigas år 2000 och finansieras med pengar från Dunkerstiftelsen, planeras även en industrihistorisk del. Tretorn-arkivet kan härvid vara bas för att skildra Helsingborgs Gummifabriks AB och Tretorn AB.

                                         Helsingborg november 1997
                              Stig Börjesson                                  Sven-Åke Mårtensson

 

Tillbaka

 

                           KOMMENTAR

Arkivmaterialet är till större delen nerpackat i arkivlådor av wellpapp och har försetts med volymnummer. Arkivlådorna är för närvarande placerade i befintliga stålhyllor i Tretorn Försäljnings AB:s arkivkällarvalv, efter en uppgjord planritning. En del material som t.ex. styrelseprotokoll, testamente m.m. finns i två kassavalv på Tretorn Försäljnings AB:s nuvarande kontor. Vid inventering och sortering av arkivmaterialet har vi utgått från den registreringsplan, som är utarbetad av Föreningen Nordvästskånes Företags Arkiv(NFA). All registrering och skriftlig dokumentation av materialet har utförts på en PC-dator med följande programvaror: Windows 95 - Microsoft Works 4.0 - Microsoft Power Point 4.0. Det registrerade och utskrivna materialet finns tillgängligt på 2 datadisketter ( 3,5"och 1,44 Mb), vilka förvaras hos NFA och Tretorn Försäljnings AB.

Tilägg:

Föreningen Nordvästskånes Företagsarkiv har under år 2001 ändrat namn till Skånes Näringslivs Arkiv och har sin Arkivdepå i Maria Park i Helsingborg. I samband med Tretorn Försäljnings AB-s flyttning till Bergaområdet under år 2001, så flyttades Tretornarkivet till Trelleborgs AB i Trelleborg efter direktiv från Dunkerstiftelsen.

Helsingborg den 27 februari 2002.

 

Tillbaka

 

                                      År 1888-1994

År 1888

Hamningenjör Johan Dunker gör ett första utkast till en plan för en gummifabrik i Helsingborg. Grundare är således Johan Dunker.

År 1890

Johan Dunker jämte konsul Petter Olsson, dir Malte Sommelius, ing.H.W.Widmark, hr A.P.Romare och borgmästare G.Hoff undertecknar stiftelseurkunden för Helsingborgs Gummifabriks AB och fastställer bolagsordningen den 14 november.

År 1891

Driften sättes igång med ytterligare initiativtagarna fabrikör A.C.Löthman, hotellägare Louis Goetze, hamnkassör Frans Müller och kapten J.C.Hulthén. Bolagsstämma den 3 jan. Aktiekapital 151.000 kr. Tillverkningsvärde 15.700 kr, personal 52 st. Henry Dunker, 21 år gammal, anställes vid företaget för att biträda med skötseln av den nystartade fabriken. Fabrikens utrymme inkl.tomt var 2.322 kvm. Hela fabriken kostade i färdigt skick 25.000 kr. Det största beloppet svarade valsverken och vulkaniseringsugnarna för. Arbetarlönen låg på 20 öre per tim.

År 1892

Starten var mycket arbetsam. Helsingborgs Gummifabriks AB hade redan från början stora svårigheter, ej minst ur lönsamhetssynpunkt, men även att tillägna sig de rätta metoderna. Hundratals större och mindre tekniska problem, bl.a. att klara av vulkaniseringen. Det kom hela järnvägsvagnar med galoscher, den ursprungliga artikeln, i retur som klibbade ihop och således var oanvändbara. Första verksamhetsåret 1891 gick med förlust. Henry Dunker for till Ryssland för att söka lista ut hur ryssarna tillverkade sina produkter. De ryska galoscherna, som ansågs som de bästa i världen, tillverkades i Petersburg. Henry Dunker fick avslag på sin framställan. Petersburg ville inte avslöja sina hemligheter. I Riga, som då var ryskt, låg två gummifabriker. Av en affärsbekant fick emellertid Henry Dunker kontakt med en balt, Julius von Gerkan, som bodde nära Riga. Gerkan var kemist och läkarkunnig med värdefulla kemiska och tekniska kunskaper. Julius von Gerkan anställdes som tekn.chef. Tillverkningsvärde 301.300 kr.

År 1893

Steg för steg lyckades det också till slut för fabriken att framställa en vara, som icke endast fullt kunde mäta sig med de bästa utländska, utan även överträffa dessa. Aktiekapitalet var snabbt förbrukat. Inressenterna stod troget vid ledningens sida, och nya aktieteckningar kunde raskt följa. Särskilt var det konsul P.Olsson, som med sitt kapital och sin rika erfarenhet ständigt var villig att hjälpa till. Aktiekapitalet ökade till 248.000 kr. Tillverkningsvärde 510.700 kr.

År 1894

Henry Dunker, 24 år gammal, utnämnes till disponent för företaget efter sin far, Johan Dunker. Henry Dunker bodde hos sina föräldrar och hade bara 3.000 kr i årslön. Han fick själv syssla mycket med den tekniska sidan. Det fanns inga experter på fabriken utom von Gerkan, och därför måste Henry Dunker lära känna tillverkningen, om von Gerkan blev sjuk. Vulkaniseringen skedde vid 3-4 tiden på morgnarna och till att börja med skiftade Henry Dunker och von Gerkan med dessa vakter. Det kom inte några köpare till kontoret, och det dröjde, innan man fick råd att anställa några resande försäljare. På dagarna fick Henry Dunker därför själv resa ut och sälja galoscher.

                      
                               
Tillbaka
                År 1894-1905
År 1894

Henry Dunker, 24 år gammal, utnämnes till disponent för företaget efter sin far, Johan Dunker. Henry Dunker bodde hos sina föräldrar och hade bara 3.000 kr i årslön. Han fick själv syssla mycket med den tekniska sidan. Det fanns inga experter på fabriken utom von Gerkan, och därför måste Henry Dunker lära känna tillverkningen, om von Gerkan blev sjuk. Vulkaniseringen skedde vid 3-4 tiden på morgnarna och till att börja med skiftade Henry Dunker och von Gerkan med dessa vakter. Det kom inte några köpare till kontoret, och det dröjde, innan man fick råd att anställa några resande försäljare. På dagarna fick Henry Dunker därför själv resa ut och sälja galoscher.

År 1895

Aktiekapitalet var 373.130 kr.

År 1896

Tillverkningsvärde 1.173.300 kr. Personal 325 personer. Aktiekapitalet ökades till 500.000 kr.

År 1897

Deltagande i Stockholmsutställningen. Utställningens måtto var"gynna svensk industri". Detta betydde säkert en hel del för den inhemska gummivarufabrikationen.

År 1898

Grundaren av Helsingborgs Gummifabriks AB Johan Dunker avlider. Aktiekapitalet ökades till

753.500 kr. Tillverkningsvärde 2.391.900 kr. Personal 575 personer.

År 1900

Aktiekapital 1.072.600 kr.

År 1901

Aktiekapitalet ökades till 1.203.500 kr.

År 1902

Utom galoscher tillverkades en mängd andra artiklar såsom slangar, cykeltrampor, bollar och annat. För den då unga tennissporten i Norden tillverkades tennisbollar, som fick en mycket stor spridning. Aktiekapital 1.462.050 kr.

År 1903

Aktiekapital 1.500.000 kr.

Tillverkningsvärde 2.487.200 kr.

År 1905

Det var svårt att tränga ut de ryska gummifabrikanterna, men man hade efter 15 års slit tagit loven av de flesta genom att göra både bättre och billigare galoscher. Konsul Petter Olsson drar sig tillbaka från affärslivet, och chefen för Helsingborgs Sockerfabriks AB, dir. Malte Sommelius, blir ny styrelseordförande. TrelleborgsGummifabriks AB bildas av stiftarna disp.Henry Dunker.Hbg, direktör JohanKock,Trelleborg, rådm.G.Lagergren,Hbg samt godsägare E.Reventberg,Tbg. Verk.dir.var disp.Henry Dunker, som övertog aktiemajoriteten i detta bolag. När G.Lagergren avled år 1909, efterträdes han av disp. A.Holmqvist. Ända till sin död år1945 var Johan Kock styrelsens ordförande.

             
                                                                                     
Tillbaka
                 År 1909-1925

År 1909

Försäljningsbolag bildas i Göteborg, Norrköping och Köpenhamn. Det danska bolagets namn var A/S Helsingborgs Galoscher.

År 1911

Tretorns "hattmärke" inregistreras som varumärke. Gummifabrikens barnkrubba (dagis) startas i november,en av de första barnkrubborna i enskild regi.

År 1912

Kartellavtal mellan de svenska galoschtillverkarna. Ordet Tretorn inregisreras som varumärke.

År 1913

Försäljningsbolag bildas i Wien, Berlin och Bukarest. Tillverkningsvärde 3.864.400 kr.

År 1915

Aktiekapitalet ökas till 3.000.000 kr. Tillverkningsvärde 4.570.000 kr. Personal i Helsingborg 66 tjänstemän och 740 arbetare,varav 486 var kvinnor.

År 1916

25 års jubileum firas på Stora Hotellet i Ramlösa Brunn för 188 inbjudna gäster. Sysselsatta arbetare på Helsingborgsfabr.var 712 personer.

År 1918

Aktiekapital 6.000.000 kr.

År 1921

Försäljningsbolag bildas i Oslo och Zürich.

År 1922

Aktiekapitalet ökas till 9 milj.kr. 90.000 aktier á 100 kr. Utdelning 1.350.000 kr till 208 aktieägare. Försäljningsbolag bildas i Gävle och Örebro. Personalstyrka i Helsingborg 1.179 personer.

År 1925

Försäljningsbolag bildas i Helsingfors och Skövde.

                                                                                                                    
                                        Barnkrubban 1911                                                                     Bolltillverkning 1904        
                                                                                        
                                                    Johan Kock                                                              
Tillbaka
                                                                                     År 1927-1955

År 1927

Förenade Gummifabrikernas Aktiebolag bildas med disp. Henry Dunker som verkställande direktör. Samtliga aktier i Helsingborgs Gummifabriks AB, Skandinaviska Gummifabriks AB,Viskafors och Ryska

Gummifabriks AB i Malmö inköptes. Viskaforsfabriken såldes 1933. Året därpå avvecklades Förenade Gummifabrikernas AB och AB Tretorn blir moderbolag, som förutom fabriken i Malmö ägde samtliga aktier i Helsingborgsfabriken. En strukturrationalisering i svensk gummiindustri ledd av Henry Dunker. KF-ägda Gislaved är fortfarande konkurrent. Den sammanlagda tillverkningskapaciteten hos Förenade Gummifabrikernas AB var 35.000 par/dag. Försäljningsbolag bildas i Riga. Huvudkontoret i Berlin flyttas till Hamburg.

År 1929

Personalstyrkan i Helsingborg var 2.883 personer, varav 2.619 arb.och 264 tjmän. Aktiekapital 15 milj. kr.

År 1930

Strejk vid Helsingborgsfabriken i juli, som varar i 3 1/2 månad. Sysselsatta arbetare på Helsingborgsfabriken var 2.325 pers.

År 1932

Helsingborgs Gummifabriks AB inköper gummifabriken Calmon i Hamburg, som får namnet Tretorn Gummi-und Asbetswerke AG.

År 1934

Ryska Gummifabriks AB:s fabriksrörelse i Malmö övertages av Helsingborgs Gummifabriks AB under namn AB Tretorn. Antal anställda arbetare 320 pers.

Den stora händelsen under 1930-talet på försäljningssidan var det definitiva genombrottet för gummistöveln. Förebilden fanns i USA och England. En kraftig marknadsbearbetning gjorde denna produkt lika stor som någonsin galoscherna varit. Framgången fick en stor betydelse för Tretorns vidare framtid. Under 30-talet kom även andra artiklar fram i rampljuset. Gymnastikskor och tennisskor blev mycket populära, framförallt hos ungdomen.

År 1935

Ulvsunda Gummifabrik, med c:a 150 pers.anställda, fusioneras med Tretorn (senare Trelleborg). Gummifabriken Tretorn A/S startas i Helsingör med en personalstyrka på c:a 70 pers.

År 1937

En mindre hålkortsavdelning installeras.

År 1938

Semesterlag om 14 dagars semester införs.

År 1939

Tretorn Gummi-und Asbestwerke AG i Hamburg har 2.300 pers.anställda.

År 1940

Antalet anställda arbetare i Hbg var 2.232 pers. Tretorns Fältsportklubb bildas.

År 1943

Hamburgfabriken utbombad under en allierad flygraid.

År 1944

Tretorns Fältsportklubb organiseras om och blir Tretorns Sportklubb.

År 1947

Henry Dunkers semesterstiftelse bildas med ett kapital på 500.000 kr.

År 1948

Semesterbidrag på 8.800 kr utdelas.

År 1949

Åke Ståhlbrandt blir VD i Trelleborgs AB.

År 1950

Helsingborgsfabriken sysselsätter 2.089 arbetare och 417 tjänstemän. Till fabriksklubbordförande utses Thure Berglund.

År 1951

Tomtområde på 25 tunnland i Vesljunga, 10 km från Markaryd, inköpes för anläggande av semesterhem. Överingenjör Otto Svensson avlider under vistelse i Tyskland. Fabrikens utrymme inkl.tomt var 92.000 kvm. En arbetares daglön var 2,03 kr/tim. och 3,50 kr/tim.på ackord.

År 1952

Hadar Hallström utnämnes till VD för Tretorn. Till ny fabriksklubbordförande väljes Gösta Carlsson.

År 1953

Besök av B.F.Goodrichs president John L.Collyer. Nybyggnaden av fabriksblock E, norrut vid Bredgatan blir klar. Disp. Henry Dunker erhåller Helsingörs stads guldmedalj den 11 nov. av Helsingörs borgmästare Sigurd Schytz. Semesterlag om 3 veckors semester införs.

År 1954

Disp.Arthur Stibe avgår med pension p.g.a. sjukdom, efter 30 års verksamhet i koncernen. Henry Dunkers semesterstiftelse delar ut 13.000 kr till 135 anställda. Tretorn utvecklar och börjar produktionen av en ny patenterad trycklös tennisboll.

År 1955

Fabriksklubbordf. Gösta Carlsson avgår. Till ny ordförande väljes Arne Bergström. SIF-ordf.Hilbert Tall avgår. Ny ordf. Torsten Jarnhäll. Disp. Arthur Stibe avliden efter en längre tids sjukdom. Tretorns Konstklubb bildas. Aktiekapital 24.957.600 kr.

                            
                       

Tillbaka

                                                                                     År 1956-1965

År 1956

SIF-ordf. Torsten Jarnhäll avgår. Ny ordf. Birger Eriksson. Tretorn startar fabrik i Teckomatorp med c:a 50 anställda. Rågummipriserna har under året stigit kraftigt, från 2.90 kr/kg till 3,60 kr/kg. Importen av gummiskor under året har ökat oroväckande från c:a 146 ton till 186 ton. En plastavdelning startas upp.

År 1958

Fria lördagar införes. Till ny fabriksklubbordförande utses Valter Persson.

År 1959

Gummifabriken Tretorn A/S i Helsingör har drygt 1000 anställda och är Helsingörs största arbetsplats.

År 1960

En nåtlingsavdelning startas i Landskrona. Henry Dunker fyller 90 år.

År 1961

Personalbrist börjar uppstå i fabriken.

År 1962

Dataavdelning med IBM system 1401 installeras. Henry Dunker avlider den 3 maj. Genom Henry Dunkers testamente blev Helsingborgs stad och dess innevånare indirekt aktieägare via stiftelse och donationsfonder. Behållning i Henry Dunkers dödsbo var före arvsskatt 57,9 milj.kr. Arvsskatten uppgick till 21,5 milj. kr. Antalet anställda inomTrelleborg- Tretornkoncernen uppgick till över 10.000 personer, varav i Tretorn c:a 5.800 personer. Stor ökning av importen av gummi-och textilskor från Östeuropa och låglöneländer i Fjärran Östern. Eget kapital 97.000.000 kr. Tillverkningsvärde 162 milj.kr. Tore Lönn väljes till ny fabriksklubbordförande. Tidigare fabriksklubbordförande Arne Bergström avlider.

År 1963

SIF-ordf. Birger Eriksson avgår. Ny ordf. Bertil Andersson. Importen av gummistövlar ökar oroväckande. Samtidigt som Tretorn beslöt att utöka sin kapacitet i Sverige, så ville man bli mindre beroende av skobranschen. Man investerade därför sammanlagt 21,4 milj. kr. i Trelleborg AB:s aktiekapital, vilket motsvarade 26,5 % av röstetalet. Hamburgfabriken började att på licens från Trelleborgs AB, tillverka industrigummiartiklar. Detta var starten till ett djupare förhållande bolagen emellan. Tretorngruppens omsättning var 156 milj. kr. Aktiekapital 33.276.800 kr.

År 1964

Tretorn övertar C.E.von Braun & Co AB:s tennisracketfabrik i Älmhult. Ny fabrik startas i Tomelilla med c:a 50 anställda. Dir.Hadar Hallström blir ny styrelseordf.efter ryttmästare Ulf Olsson. VD är Åke Ståhlbrandt och vVD Tord Millqvist .

År 1965

Avtal träffas den 1 jan.om koncernsamarbete mellan Tretorn och Trelleborgs AB om gemensam VD Åke Ståhlbrandt och koncernstabschef Sven-Åke Göransson.
Hadar Hallström lämnar sin VD-post i Tretorn och pensioneras, men blir styrelseordförande i både Tretorn och Trelleborg.
Tillfredsställande lönsamhet kunde inte uppnås genom omsättningsökningar i den egna tillverkningen. Brist på arbetskraft fanns, och man skulle koncentrera kollektionerna till sådana artiklar, som gav störst överskott. Övriga artiklar i tillverkningen skulle läggas ned och skulle med krav på Tretornkvalitet köpas utifrån. De båda företagens försäljningskontor i Norrköping och Oslo slogs samman. I stället för funktionsorganisation utvecklar sig Tretorn till en divisionsorganisation. Divisionerna var Gummiskor, Övriga skor, Industrigummi samt Sport och fritid. Konstklubben firar 10-årsjubileum. Till marknadsdirektör har utnämnts dir.Nils Pålsson.

   
                                  
                Henry Dunker 90 år                                                                                              Fabriken 1951
Tillbaka
                                                              År 1966-1970

År 1966

Ulvsunda Gummifabrik blir helägt dotterbolag till Trelleborg AB. Trelleborg överlåter AB Tegea,som tillverkar bilhjälmar, luftmadrasser och ishockeyutrustning, till Tretorn. Detta blir sedermera Tibås i samband med flyttning från Malmö till Åstorp. Tretorn köper Malmgrens Skofabrik AB.
Ny fabriksklubbordf. blir Leif Collin.

År 1967

Ny datamaskin IBM 360/30 installerad. Malmö-och Teckomatorpsfabrikerna läggs ner. De anställda erbjöds anställning i Helsingborg. Ny organisation med två vVD, Tord Millqvist och Nils Pålsson, med ansvar för 4 produktgrupper. Reducering av tjänstemän med 80 pers. Tillverkningen vid Malmgrens skofabrik läggs ner och ombildas till grossiströrelse av skinnskor och flyttas till Helsingborgsfabriken . Den totala skoimporten hade sedan 1962 fördubblats och utgjorde 1967 44% av den svenska konsumtionen. Löneandelen på Tretorns produktion låg runt 60 %. De svenska skotullarna var bland Europas lägsta och arbetslönerna Europas högsta.
SIF-ordf. Bertil Andersson avgår. Ny ordf. Torsten Tuvesson.

År1968

Fabriksklubbordförande Leif Collin avgår. Ny ordförande Henning Andersson. Tretorns personal minskades med 800 personer sista året. Importen av gummiskor ökar. Dir Rolf Boström blir VD för hamburgfabriken och dir Carl Ovin vVD. Många plagiat av våra gummiskor finns på marknaden.

År 1969

Kraftiga löneökningar i senaste löneavtalet. Trelleborgs slangavdelning flyttas till Helsingborg, vilket skulle trygga sysselsättningen för 250 äldre anställda och kompensera neddragningarna i Helsingborg.
Ny organisation med Börje Swanstein som platschef och ställföreträdare för VD Åke Ståhlbrandt, när denne var borta. Dessutom ansvarig för stöveltillverkningen. För att utnyttja sin kapitalkrävande blandningsavdelning till fullo fortsatte Tretorn att leverera gummiblandningar till Trelleborg. Dessa kunde härigenom skjuta upp sina dylika investeringar. Runt 60 % av kapaciteten gick till Trelleborg, medan Tretorn själv använde 30 % i Helsingborg och resten gick till Helsingör. Plast-och trafikdetaljer såldes till Trelleborg. Tibås i Åstorp såldes till några av de anställda. Tretorns dataavdelning hade överkapacitet och erbjöd sina tjänster till andra företag. Egen tillverkning av skinnskor läggs ner. Egen tillverkning av textilskor skulle successivt läggas ner och vara helt avvecklad fram till 1972. Tretorn omorganiserade tillbaka till en funktionsorganisation. Mellan år 1962 och 1969 minskade antalet anställda med sammanlagt 3.000 personer, d.v.s.mer än en halvering av den ursprungliga arbetsstyrkan. Samtidigt ökade omsättningen per anställd med drygt 50 %, men lönen per anställd ökade med 56 %. Den totala skoimporten till Sverige ökade från 4,6 milj.par(1961) till 21,3 milj. par 1969 d.v.s. med hela 363%. Importens andel av konsumtionen ökade från 30 % till 67 % (inkl.Tretorns egen import av skor). Konsumtionen ökade samtidigt med närmare 32 %. En sko tillverkad i landet var 1969 i genomsnitt dubbelt så dyr som en importerad.

År 1970

Tretorn förvärvar Bröderna Sandgrens Trätoffelfabriks AB i Påryd med c:a 110 anställda. Omsättning 10,2 milj.kr. Utvecklingsmöjligheterna bedömdes som goda och tillväxttakten i trätoffelkonsumtionen var stabil i såväl Sverige som i Västeuropa i övrigt. Denna konsumtion ansågs inte vara en modefluga, utan policyn var funktion före design, vilket skulle betyda mindre risktagande. En anledning till denna tilltro på träskor, låg i att lönedelen i produktionskostnaderna var väsentligt lägre än för konventionella skor, på grund av hög automatiserad tillverkning. Ett gynnsamt konkurensläge i förhållande till låglöneländerna uppstod därför. Rackettillverkningen i Älmhult flyttas över till Helsingborg. Tillverkningen gick till på så sätt att själva stommen till racketen köptes från fabriker i Belgien, medan strängningen gjordes i Helsingborg. Tretorn hade här en konkurrensfördel jämfört med övriga europeiska tillverkare som Dunlop och Donnay, som var stora rackettillverkare och som var bundna av den egna produktionsapparaten. Billigare var att helt eller delvis anlita utomstående tillverkare i Fjärran Östern. Trots vidtagna rationaliseringar hade en tillfredställande lönsamhet ej kunnat uppnås vid Tretorns hamburgfabrik. Beslut togs att lägga om tillverkningen till industrigummi. I samband härmed övertog Trelleborg managementansvaret och utan vederlag så mycket av aktiekapitalet, att de kom att äga 50 %. Genom det sista, ansågs att Trelleborg fick kompensation för de avecklingsförluster Tretorn kunde förutse. Vidare kom man överens om att Trelleborg, efter utgången av verksamhetsåret 1973, fick förvärva Tretorns resterande andel till ett fast optionspris. För att tillvarataga Tretorns ställning på den västtyska markaden, i samband med avvecklingen av skotillverkningen bildades dotterbolaget Vertriebsgesellschaft Gmbh. Detta skulle marknadsföra Tretorns artiklar och köpa från utomstående tillverkare. Det skulle även på kort sikt minska avvecklingsförlusterna på inneliggande skolager och underlätta avvecklingen respektive överflyttningen av den personal, som var sysselsatt med skoproduktion.
Tretorns tennisboll blev officiell boll vid Franska öppna mästerskapen i Paris.
Dotterbolag med namn Tretorn Inc. upprättas i USA:s västra del, med kontor i Los Angeles.
Tretorn träffar långsiktig överenskommelse med sin mångårige representant för SA:s östra stater, Bancroft Sporting Goods Inc. Detta innebar garanterade leveranser, främst inom tennisprogrammet, för minst 40 milj.kr. under en femårsperiod.
Tretorns personalstyrka var i Helsingborg 1.360 arbetare och 337 tjänstemän.

                                      
           
Tillbaka
                                                                               År 1971-1973

År 1971

Även om löneandelen i Tretorns produkter var hög, hade jämförelser visat, att Helsingborg låg väl till i fråga om produktivitet jämfört med övriga skandinaviska gummiskotillverkare. Ledningen ansåg emellertid, att de med dåvarande löneutveckling inte kunde bedriva en lönsam tillverkning i Helsingborg, utan att nyinvestera på sikt. De ställde upp tre alternativ.

1.Driva tillverkningen i Helsingborg utan ytterligare investeringar, så länge lönsamheten kunde upprätthållas, varefter en nedläggning skulle övervägas.

2.Att genom ny investering skapa möjlighet för en fortsatt produktivitetshöjning och därmed tillverkning även på längre sikt.

3.En förläggning av en del av produktionen till Irland, där man genom regeringsstöd och en lägre lönenivå skulle uppnå ett bättre täckningsbidrag än i Sverige.

En utflyttning av en del av produktionen till Irland måste enligt ledningen baseras på praktiska  erfarenheter av produktionen i Helsingborg, och denna nyinvestering här var därför ett nödvändigt underlag. Med en nyinvestering i Helsingborg skulle de förstärka sitt know-how och få möjlighet  att sanera sin åldriga maskinpark och byggnader. Om löneutvecklingen i Sverige helt skulle omöjliggöra en lönsam tillverkning av stövlar skulle det i alla fall ge dem en frist på minst fem år att vidta under- sökningar beträffande eventuell utflyttning av de nya maskinerna till Irland eller annat land. Investering beslutas om en ny stövelline, enplansfabrik för 5,9 milj.kr. Denna fabrik byggdes 1971-1973. Med denna nya fabrik skulle skapas ökade förutsättningar för tillverkning i längre serier och möjligheter till snabb anpassning efter marknadens krav. Rationella produktionsmetoder, där varje arbetare tillverkar en hel stövel åt gången, ökar den berörda produktionen med 25-30%, med oförändrad personalstyrka. Knappt  hade det första spadtaget grävts  i enplansfabrik, förrän affärerna i modestövlar var ute på djupt vatten. Då mönsterskydden för Tretorns produkter var mycket begränsade, utnyttjades det av konkurrenterna, och Tretorns stövlar blev föremål för en nära nog fotografisk kopiering. Tillverkningstekniken var inte längre svår att praktisera för Fjärran Östernländer. Även de hade följt med i utvecklingen och förbättrat sin kvalitet . Det som tidigare skilde de bägge kombattenterna och som Tretorn satte sin förhoppning till var en överlägsen design. Det kom nu succesivt att skilja sig på priset till Tretorns nackdel.
Import av arbetskraft från Jugoslavien på 80 pers. med tillstånd från AMS.
Klockutdelningsdag för 600 anställda med 25-års anställning på Konserthuset i Helsingborg.
Tretorn förvärvar AB Göinge Trätoffelfabrik i Hjärsås, Knislinge.

År 1972

Investeringsbeslut om nybyggnad av kalandersal inkl. maskiner för 45 milj.
Ny sporthall, plasttält, för personalen tages i bruk
Fabrik för beklädning av tennisbollar på Irland bygges. Sport-och fritidssektorn befann sig i ett expansivt läge. Med hjälp av statligt irländskt stöd och billigare arbetskraft  kunde produktionen komma igång år 1973. För att skydda sitt tekniska kunnande tillverkades bollen i två steg. I Helsingborg tillverkades råbollen, medan filtbeklädnad, förpackning och distribution skedde i Irlandsfabriken. Den ursprungliga planen att starta stöveltillverkningen utomlands frångicks.

År 1973

Den egna kapaciteten i Helsingborg för tillverkning av sportskor byggdes ut. För att tillgodose ett ökat behov av nåtling, övertogs i december 1972 personal, maskiner och fastighet från Hjärsås Skofabrik AB. Tillverkningen vid helsingörsfabriken läggs ner. Fabriken som vid det här laget, förutom stövlar och bottningsmaterial, även framställde regummeringsmaterial för Trelleborgs räkning, hade kommit i trångmål. Orsaken härtill var att försäljningen av sul-och klackmaterial gick lika dåligt som för övriga nordiska skofabrikanter, dit leveranserna gick, att kostnaderna i produktionen var alldeles för höga och att moderbolagets leveranser av gummiblandingar, utsattes  för höjda tullavgifter. Sul-och klackavdelningen  flyttade tillbaka till Helsingborg, och avsikterna var att rikta sig till europeiska  tillverkare. Med undantag av trelleborgsintressena ombildades fabriken till en ren handelsrörelse. Distriktskontoren i Stockholm, Göteborg och Luleå avvecklas.
TDC hade i början av 70-talet utvecklats tillfredställande och kontrakt hade tecknats med ca 300 butiker om automatisk databehandling. Men då framtidsutvecklingen inom databranschen bedömdes kräva stora personalinsatser och investeringar, såldes TDC  till Datema AB.
USA ansågs vara den mest betydande och löftesrika exportmarknaden för Tretorn. Försäljningen ökade mycket snabbt. Över 50% av exporten gick dit 1973 och hela 90 % av tillverkningskapaciteten inom sport-och fritidssektorn utnyttjades för leverans till Amerika  (sportskor och tennissortiment). Tretorn strävade därför efter att minska beroendet av den amerikanska sportmarknaden och bredda sortimentet på skandiaviska marknaden.
Ansvaret för Trelleborgs slangtillverkning i  Helsingborg övertages av Tretorn. Import av gummiskor från låglöneländerna ökar kraftigt. Tretorn övertar Gummifabriken Gislaved AB:s skosida för att omedelbart lägga ned tillverkningen. Det ansågs lämpligt att koncentrera tillverkningen till ett företag. På så sätt skapades större förutsättningar att bibehålla konkurenskraften. Tretorn blev då Sveriges enda gummisko tillverkare. Tretorn övertar K.A.Karlberg  AB och Hunt Skofabrik AB i Örebro med ca 75 anställda. I samband med förvärvet av dessa båda bolag ombildades företaget till Hunt Sport AB och tillverkningen bestod av sportskor under märket Hunt. Företaget hade även agenturer för vintersportartiklar och konfektion. Trelleborg övertar hamburgfabriken till 100% och kvar i Tretorns ägo blir liksom i Helsingör ett handelsbolag. Fabriken i Tomelilla läggs ner. Ny lag om representation av anställda i bolagsstyrelser.
Personal i Helsingborg var 1561 pers. 1261 koll. och 300 tjm.

 

Tillbaka

                                                                                År 1974-1976

År 1974

Nåtlingsfabrik startas i Malmö med c:a 140 anställda. Kapaciteten räckte inte till för de nya åtagandena, vilket föranledde en utökning. Med hjälp av kommunalt stöd etablerades en fabrik i Malmö med uppgift att producera överdelen till tennis-och sportskor.
Ny koncernchef Arne Lundqvist, tidigare Svenska IBM.
Ny koncernstabchef Knut Linse.
20-årigt leveransavtal upprättas med Colgate i USA. Den fristående representanten i USA Bancroft Sporting Goods Inc. hade mer än väl lyckats komma upp till de budgeterande siffrorna, men lönsamheten var inte god. I samband med övergivande av Bretton Wood systemet 1971 sjönk dollarn drastiskt i värde. Konkurrensen ökade succesivt. Dessutom var inte samarbetet med Bancroft det bästa på grund av vissa chefsbyten. Ledningen gjorde bedömningar, att Tretorns framtid i USA var förknippat med ett kapitalbehov på 15 milj. dollar ( för en etablering) under den närmaste femårsperioden. Detta ansågs omöjligt för Tretorn att finansiera. Enda möjliga vägen, som ledningen såg det, var att gå samman med ett amerikanskt företag med goda likvida resurser. Tretornledningen såg sin lösning på problemet när Colgate-Palmolive, som omsatte 2,2 miljarder dollar, tog över Bancroft. I samband härmed slöts ett 20-årigt leveransavtal, där Bancroft, Colgate-Palmolive garanterade inköp från Tretorn av sportskor och tennissortiment, i sådan omfattning att dåvarande kvantiteter skulle fördubblas fram till 1979. I samarbetsavtalet ingick även skyldighet för Tretorn att lämna tekniskt bistånd för inrättandet av en tillverkningsenhet i USA. Denna skulle tillverka det marknadsbehov, som beräknades uppstå utöver de kvantiteter som Tretorn kunde leverera från den egna fabriken. Ledningen såg avtalet med Colgate-Palmolive som en ny start för Tretorn. Överenskommelsen kompletterades med ett avtal, enligt vilket Colgate-Palmolive fick option att förvärva Tretorns amerikanska dotterbolag, Tretorn Inc. Denna option utnyttjades under januari 1975, då de för 2 milj. dollar övertog samtliga aktier i detta bolag. Det innebar en realisationsvinst på 8 milj. kr. Tretorn hade därmed lämnat över marknadsföringen av sportskor och tennissortiment i hela USA. Ett nytt bolag bildades emellertid, med samma namn som tidigare. Dess uppgift blev att marknadsföra de produkter som inte omfattades av avtalet. Hit hörde framför allt stövlar och träskor. Med återblick på de senaste omstruktureringar, kraftiga råvaruprishöjningar1973 (25-150%) och mindre lönsamhet på utländska marknaden, hamnade Tretorn 1974 likvida svårigheter. Det sätts därför in ett kapital frigörelseprogram, som innebar:

1. Reducering av kundfordringar
2. Lagerminskning
3. Eliminering av olönsamma produkter.
4. Materialstandardisering
5. Skärpta lönsamhetskrav vid investeringskalkylering.

Det sistnämnda innebar en målsättning att enbart inrikta investeringsverksamheten på reinvesteringar och investeringar inom sport-och fritidssektorn

År 1975

Namnbyte från Helsingborgs Gummifabrik AB Tretorn till Tretorn AB och samtidigt nytt varumärke.
Vvd Arne Lundqvist övertar ansvaret som platschef efter Börje Swanstein.
Den övervägande delen av stövlar som tillverkades i Helsingborg, avsattes på den svenska marknaden. Exporten minskade kraftigt till följd av avtalsuppgörelsen på arbetsmarknaden (40% lönekostnadsökning 74/75),och de Tretorn tillverkade stövlarnas andel av omsättningen hos de utländska försäljningsbolagen var liten och krympande. Priserna var höga, och det var svårt att övertyga vissa attityder hos konsumenterna. Skyddsföreskrifterna var nämligen inte lika utvecklade i utlandet som i Sverige, varför det var svårt att övertyga köparna om skyddstövlarnas fördelar (till ett inte oväsentligt högre pris). Under 1975 importerades drygt 2 milj. par till Sverige, och konsumtionen uppgick till 2,5 milj. par. Tretorn tillverkade 1,2 milj. par och av dessa gick 274.000 på export. Ledningen hade upprepade gånger framfört sin oro till regeringen. Framställningarna ledde till viss framgång ,och vissa av Fjärran-Östernländernas export blev föremål för reglering. De utländska försäljningsbolagen stod 1975 för runt 40 % av koncernfaktureringen. Det allmänt dåliga konjukturläget hade resulterat i att den samlade lönsamheten försämrats. Den totala utlandsförsäljningen utgjorde 65% av omsättningen.
I det nyförvärvade företaget, Hunt Sport AB, inleddes en omstrukturering, som dock visade sig vara svårare än beräknat. Trots att omsättningen fram till 1975 ökade från 3,2 milj. kr till 9,6 milj. kr, gick företaget med betydande förluster. Ledningen byttes ut, och organisationen bedömdes alltjämt som en intressant del av Tretorn. En anledning till det sämre resultatet var, att Hunts produktionen till stor del bestod av mer udda skor, brottarskor, bowlingskor, spikskor etc. Marknaden för dessa skor var alldeles för liten. Hunt sysselsatte 1975 i medeltal 106 personer..

År 1976

Kontor och lager i Sundsvall och Örebro läggs ner.
På sportsidan hade Tretorn i sin export i stort sett satsat allt på ett kort, men löneuppgörelsen, ett priskrig på tennisbollar, tull-och fraktkostnader ( 25%) samt det fallande värdet på dollarn, hade minskat potten. Ledningen kom till insikt att denna affärsidé inte längre visade sig hållbar. Ledningen stod inför valet att antingen själva starta upp en tillverkning i USA eller medverka till att Colgate-Palmolive tog upp tillverkningen där. I båda fallen skulle konsekvensen bli en neddragning av produktionen i Sverige. På grund av Tretorns sämre likviditet och redan hög skuldsättning, valde man att medverka till att Colgate- Palmolive själv tog upp tillverkningen. Uppgörelsen innebar, att Colgate-Palmolive erhöll rätten till varumärket Tretorn och tillhörande rättigheter i vad ansåg sportprodukter (främst sportskor) på den nord-och sydamerikanska marknaderna (med vissa undantag). Tretorn erhöll vid uppgörelsen ett engångsbelopp om 5 milj. dollar ( 26 milj kr). Ledningen såg det dock som viktigt att försöka tillvarata sitt tekniska kunnande och utvecklingsresurser, då de satte sin tilltro till att deras produktion var intressant ur beredskapssynpunkt. De ansåg, att det var av nationellt intresse, att det fanns en sådan produktion och för att kunna vidmakthålla en effektiv produktutveckling, måste de ha en minimiproduktion i Sverige. Förhandlingar med staten inleddes därför. För att minska de starka beroendet av USA marknaden, startades hösten 1975 ett försäljande dotterbolag i England. Ledningen såg sig här se en potentiell marknad, och bolaget spåddes en ljus framtid. Nya och fördjupade kontakter togs även med europeiska agenter. Under perioden 1970-1975 hade en ny fabrik byggts upp i Helsingborg. Snart visade det sig , att affärerna i modestövlar mötte hårt motstånd. De stövlar som Tretorn främst kunde konkurrera med var högkvalitativa skydds-och fritidsstövlar. Att framställa dessa krävdes en mycket skicklig och erfaren arbetskraft. Tretorns marknadsandel för dessa stövlar kunde uppskattas till ca 300.000 par, och den största konkurrenten var här en tillverkning i Finland. I Fjärran Östern var lönekostnaderna endast ca 8 % av Tretorns.
Irlandsfabriken hade gett en väsentligt högre förräntning än vad som beräknades, när etableringen beslutades. Produktionen av tennisbollar hade ökat och låg 1975 volymmässigt i nivå med fabriken i Helsingborg. De sysselsatte i medeltal 63 pers. Träskobolagen Tretorn förvärvade Sandgrens 1970 och Göinge 1971. Det största problemet var, att statsmakterna gav stöd i form av AMS- bidrag till vissa konkurrenter. Branschen präglades av överkapacitet. Trots detta utökar Tretorn träskosidan, när ovanstående dotterbolag 1973 förvärvar var sitt bolag. Genom att sätta funktion före design skulle de hävda sig mot konkurrensen. Sandgren hade genomgående visat tillfredställande resultat, medan Göinge gick lite sämre. Omsättning låg på 34,2 milj. kr med 260 anställda. Ett nytt avtal gällde enligt vilket Tretorn. liksom tidigare, levererade tennisbollar från Irlandsfabriken. Tretorn skulle vidare löpande erbjuda försäljningsrätter för nya produkter, mot viss ersättning. Under en tioårsperiod skulle Tretorn erhålla royalty på den totala försäljningen med Tretorns namn. Den sammanlagda ersättningen bedömdes bli av minst av samma storlek som engångsbeloppet. Avtalet med Colgate-Palmolive gav Tretorn att även fortsättningsvis sälja på den amerikanska kontinenten under andra varumärken än Tretorn. Sådan verksamhet sattes också igång under varumärket Hunt.
Nåtlingsfabriken i Malmö läggs ner. Uppgörelsen med Colgate-Palmolive medförde som konsekvens, att produktionen av sportskor för den amerikanska marknaden, snabbt måste dras ned. Tretorn nödsakades därför avveckla produktionsenheten i Malmö, med tillhörande uppsägningar. Nedskärningarna i Helsingborg genomfördes med naturliga avgångar. Delar av engångsintäkten togs i anspråk för avvecklingskostnaderna.
Tretorn Fastigheter AB bildas med disponibla 95000 kvm.
VD Åke Ståhlbrandt ny ordf. i Tretorns styrelse efter borgmästare Lars-Gunnar Olsson.
Åke Ståhlbrandt är även ny ordförande i Trelleborg.
Ny Vd i Tretorn och Trelleborg Arne Lundqvist från IBM, som av styrelsen fick 2 år på sig att få Tretorn på fötter.
Ny ordf i SIF är Inger Cederberg efter Torsten Tuvesson.
Inköp av Bellevue-Tretornstadion i Lund. Tretorn förvärvade 50 % av aktierna i Bellevuestadion i Lund. Detta bolag bestod av en sportanläggning för tennis, badminton och squash och var med sin 10.000 kvm norra Europas största inomhusarena för racketsporter. Förvärvet skulle ge Tretorn bättre möjlighet till praktisk produkttestning och marknadsfrämjande åtgärder. Bolaget redovisade ett break-even resultat.
Huntfabriken fortsatte att brottas med besvärande konkurrens, kostnadsutveckling och omstruktureringar. Detta ledde till att bolaget avvecklades som självständig enhet. Bolagets säljorganisation sammanfördes med Tretorn och tillverkningsenheten underställes ledningen i Helsingborg. Samtidigt med detta flyttades delar av sportskosidan till fabriken i Irland. En kostnadsjämförelser visade, att timkostnaden, inkl. de sociala avgifterna, på Irland var endast 33 % av motsvarande i Sverige. Fabriken byggdes därför ut, och 1977 kunde de i blygsam skala börja tillverka vissa sportskor(tennis och golfskor).
Tretorn gick in i verksamhetsåret 1976 med ett akut problem, vad gällde den egna tillverkningen av gummistövlar. Lönsamheten var oacceptabel. Efter långvariga förhandlingar med staten, representerade av Handelsdepartementet och Överstyrelsen för Ekonomiskt Försvar (ÖEF) tecknades ett avtal.

                                        
         

Tillbaka

                                                                             År 1977-1978

År 1977

Nåtlingsfabriken i Hjärsås och Huntfabriken i Örebro läggs ner.
Tretorn köper Ulfcar AB med ca 130 anställda. Under 1977 förvärvades Ulfcargruppen. Bolaget var lokaliserat i Helsingborg och hade dotterbolag i Danmark, Holland och Belgien. De bedrev främst försäljning av akrylmassa för golv-,tak-och väggbeläggningar med tillhörande entreprenadarbete. Bolaget arbetade också med beläggningsmaterial för tennis-och löparbanor, varför samordningsfördelar med Tretorns sportdivision förutsågs. Bolagsgruppens omsättning 1977 var 27,7 milj. kr (18,4 milj. kr 1976), och verksamheten hade expanderat snabbt.
Bildande av stövelbolaget till följd av 2-årigt avtal med staten med beräknad personal av ca 300 pers. Detta innebar, att Tretorn 1977-1978 skulle upprätthålla en produktion i Sverige motsvarande minst 625.000 par standardstövlar per år. Stöveltillverkningen lades i ett särskilt helägt dotterbolag, kallat Tretorn Stövel AB, i vars verksamhet staten gavs full insyn. Staten skulle ersätta förluster i tillverkningsbolaget upp till 4 milj. kr. under de två åren.
Ny ordf. i SIF Sven Friberg efter Inger Cederberg.
Tretorn flyttar sportskotillverkningen till USA. Året efter blev emellertid situationen för sportskor liknande den för gummistövlar. Tillverkningen berörde verksamheterna i Helsingborg, Hjärsås och Hunt, och det tycktes inte finnas förutsättningar för en lönsam svensk tillverkning. Men precis som tidigare, förlitade sig ledningen på statens överinseende, och ett nytt avtal tecknades. Avtalet reglerade Tretorns svenska tillverkning av sportskor hela 1978. och innebar samtidigt, att Tretorn övertog den konkursdrabbade verksamheten, Embla Sko AB i Sölvesborg, som tillverkade skinnstövlar, 50 anställda övergick i Tretorns tjänst, och full kostnadstäckning erhölls. Avtalet var uppbyggt på i huvudsak samma grunder som stövelavtalet.

År 1978

Minskning av personal i Helsingborg med 250 pers. inom ett år.
Vd Arne Lundqvist lämnar Tretorn. Samtidigt som finansieringsfrågan utreddes under hösten 1978, bad den sittande Vd att få lämna sin plats. Situationen i Trelleborg hade blivit alltmer besvärlig, och det ifrågasattes, om Tretorn och Trelleborg hade gemensamma problem, att de också borde ha en gemensam Vd. Till ny Vd utsåg styrelsen, skodivisionschefen Bengt-Åke Hultberg, och i samband med detta byte uppsades avtalet mellan Tretorn och Trelleborg, i vilket det förutsattes en gemensam ledning.
Referensgrupp bildas av fackliga företrädare med anledning av ytterligare varsel av 461 pers. 347 koll. och 114 tjm.
Finansiella problemet löst .Ledning och styrelse hade under hösten diskuterat två alternativ till lösning av den finansiella situationen, sälja av sportsidan till Colgate-Palmolive eller sälja fastigheten i Helsingborg. Det blev det andra.
Vid årsskiftet 1978/1979 såldes huvuddelen av Tretorns fastighetsinnehav till SPP (Svenska Personal Pensionskassan), ett försäkringsbolag för Handelns- och Industrins tjänstemän för en köpeskilling av 45 milj. kr. Samtidigt upprättades det 15-åriga hyreskontrakt, enligt vilket Tretorn hyrde tillbaka de sålda fastigheterna och gavs rätten att vid avtalets utgång eller under hyrestiden köpa tillbaka fastigheterna. Hyran var knuten till en realhyra av 3,5%. Tretorn behövde själva ca 20% av de 65000 kvm, och enligt avtalet var det upp till Tretorn att få resten uthyrt.
Tretorn förblöder inte sakta, men fort. Statens bidrag räckte inte. Redan första året med stöd saknades 7-8 milj. kr, för att klara full kostnadstäckning. Tretorn sålde till priser, som var förödande, och förlusterna hade de senaste tre åren (1975-1977) accelererat. Optimistiska prognoser om att tillverkningen på sikt skulle bli självförsörjande och gå med vinst, hade varje år förbytts till motsatsen. Budgeterande vinster blev förluster, och det fanns hela tiden besvärande ovissmoment i varje budget. Ett antal åtgärdsprogram hade satts in, men man såg inget resultat av dem. Ledningen och styrelsen insåg, att något drastiskt måste göras, annars riskerade de betalningsinställelse till hösten 1978. Dåligt resultat och fortsatt oacceptabel stor kapitalbindning i lagertillgångar, innebar uppenbar risk för en likviditetskris.
Avtala eller inte avtala. Tretorn hade sedan februari 1978 ett preliminärt avtal med staten rörande fortsatt tillverkning av gummistövlar, sportskor och läderstövlar (Embla fabriken) under treårsperioden 1979-1981. Frågan styrelsen ställde var, om de över huvud taget vågade träffa ett avtal, med hänsyn till osäkerheten, när det gällde Tretorns finansiella läge. Om de inte lyckades sälja den minimiproduktion, som de åtagit sig, och var bundna till under 1978, måste den läggas på lager. Ett nytt avtal kunde därför innebära fortsatta förluster. För att då inte hamna i ett ödesläge gentemot staten, såg styrelsen det av stor vikt att lösa finansieringsfrågan, innan ett avtal med staten kunde eller skulle tecknats.
Finansieringsfrågan. Tretorn hade inte många alternativ, när de skulle lösa den prekära finansiella situationen. Krediterna var fullt utnyttjande, och det var svårt att erhålla långa bundna lån. Nyförvärven de senaste två åren hade dessutom delvis finansierats med kortfristig upplåning på den internationella marknaden. Beslut fattades så att sälja av sportsidan, dvs främst Irlandsfabriken med dess internationella kontaktnät. Colgate-Palmolive hade visat intresse, och förhandlingar inleddes därmed. Om denna affär skulle spricka hade de som alternativ att göra något med fastigheten i Helsingborg. De hade här fått ett för den tiden unikt erbjudande, som gick ut på att de skulle sälja huvudfastigheten för att sedan hyra tillbaka den under en15-årsperiod.
Under hösten 1978 utkristalliserades ett handlingsprogram för det nästkommande året. Detta innebar, hette det, att Tretorn skulle koncentrera sig till de områden de av tradition var bäst på och försäljningsverksamheten skulle stödjas av en ytterligare intensifierad produktutveckling och marknadsföringsinsats.

Organisation :
en organisation/försäljningsorganisation
en ekonomi/personalorganisation
en administrativ/distributionsorganisation
Egna försäljningsbolag endast i Danmark, Tyskland, Schweiz .Övrig utlandsförsäljning via återförsäljare alternativt direkt varuhus.
Tillverkning
Gummistövlar - Helsingborg
Råboll/Slang - Helsingborg
Träskor - Göinge, Sandgrens
Tennisbollbeklädning - Irland
Sport/Fritidsskor - Irland
Sportskoavtal avslogs.

Handlingsprogrammet ovan togs fram, samtidigt som styrelse och ledning fick besked om att staten inte förlängde sportskoavtalet. Statsmakterna ansåg det inte vara av intresse att upprätthålla denna tillverkning ur beredskapssynpunkt, samtidigt som de tyckte lagren var alldeles för stora. Ordföranden i styrelsen beskrev det som ett "ödesammanträde". Stövelavtalet drog ut på tiden, i samband med ett regeringsskifte, och finansieringsfrågan var ännu inte klar. De utländska bankförbindelserna bankade på dörren och de sk "kändiskontrakten" äventyrades. Varsel lämnades för sammanlagt 567 anställda, och neddragningen enligt handlingsprogrammet sattes igång. I detta ingick en fortsatt stöveltillverkning, bara det finansiella problemet löstes.
Nytt avtal med statsmakterna. När finansieringsproblemet löstes med SPP, ersattes det preliminära avtalet med två andra. Det ena innebar, att Tretorn under åren 1979-1981 skulle upprätthålla en produktionskapacitet, som möjliggjorde tillverkning av 1,2 milj. par gummistövlar per år (av beredskapskäl), samt en årlig produktion om 400.000 par. Tretorn skulle under avtalsperioden erhålla ränte och amorteringsfria lån (1979, 8 milj kr). Dessa lån skulle vidare avskrivas efter fullgjorda åtaganden, och under 1979 erhölls även en statlig garanti för ett banklån om 4 milj.kr. Det andra avtalet innebar, att Tretorn skulle senarelägga vissa uppsägningar och i gengäld erhålla ersättning om totalt 5 milj. kr.

Tillbaka

                                                                           År 1979-1980

År 1979

Plastavdelningen läggs ner.
Personal vid helsingborgsfabriken var 661st. Hög frånvaro med 23%. I december fattas ett beslut om att Tretorn ska läggas ner. 661 anställda varslas om uppsägning till mitten av 1980. Endast 20 pers.får stanna kvar i försäljningsorganisationen för dotterbolaget på Irland.
Handlingsprogrammet genomförs.
Under 1979 slutfördes koncentrationsprogrammet, och de utländska försäljningsbolagen avvecklades till stora delar (kostnad 11 milj. kr.). Kvar var bolagen i Danmark, Tyskland och Schweiz, som begränsades till att omfatta ett smalare sortiment. De två sistnämnda bolagen belastade koncernresultatet med 2,6 milj. kr., medan det danska dotterbolaget redodvisade en vinst på 0,5 milj. kr. Vid årsskiftet hade Emblafabriken avvecklats, och Tretorns intressen i Bellevuestadion och Bifab AB avyttrats. Det sistnämnda företaget hade alltsedan förvärvet gått med förlust. Vid Tretorns fabrik i Helsingborg begränsades tillverkningen till att omfatta gummistövlar, råboll till tennisboll och fordonsslang. Sportskotillverkningen och annan olönsam tillverkning avvecklades.
Nya problem.
Målet hade varit, att under 1979 återföra Tretornkoncernen till lönsamhet och i varje fall åstadkomma ett balanserat resultat, men det gick inte enligt beräkningarna. Fastighetsförsäljningen, som kortsiktigt räddat finanserna, visade sig vara en dålig affär. De c:a 80 % av fabriksfastigheten som Tretorn inte själv behövde, blev svårt att få uthyrt. Fastigheten var nedgången och behövde en ansiktslyftning. Tretorn hade därför tvingats investera ca 5 milj. kr. för att få in hyresgäster. Faktum var, att fastigheten var en av Tretorns största förlustkällor, och 1980 stod runt 15000 kvm fortfarande outhyrda. Intäkterna täckte knappt halva den hyra, som Tretorn var tvungna att betala till SPP på 9 milj. kr. Trots en överetablering på träskomarknaden, på grund av AMS-bidragen, hade Tretorns träskotillverkning genomgående hävdat sig bra. Det upptäcktes nämligen en lagerförlust i Sandgrens på nästan 12 milj. kr. Tydligen hade det gått dåligt i minst tre år och för att dölja detta, tog Vd för Sandgrens upp ett större lagervärde än det riktiga. Sandgrens Vd polisanmäldes.
Efter den genomförda begränsningen av stöveltillverkningen i Helsingborg kunde det konstateras, att den planerade kostnadsnivån inte kunde hållas. Nya förhandlingar med myndigheterna, om revideringar av avtalet, avvisades. I stället inleddes förhandlingar om avveckling av tillverkning med de fackliga organisationerna. Av de totalt då kvarvarande 610 anställda i Helsingborg, varslades 497 personer om uppsägning.

År 1980

Avyttringar.
Tretorns dotterbolag i Schweiz och Ulfcar AB såldes till ett belopp, som något överskred bokförda värden. Avveckling skedde i AB Göinge Trätoffelfabrik , och hela personalen sades upp (81 st).
AB Sweden Boots Tretorn bildas av intressenter, som tar över en nedbantad stöveltillverkning.
Tretorn har 1/3 av aktiekapitalet.
Roger Akelius köper resterande del av Tretorn med bl.a. tennisbolltillverkningen och slangtillverkningen.
Överlåtelse av stövelproduktionen. I sista stund erbjöd sig intressenter, som var villiga att gå in som delägare i den nedbantade stöveltillverkningen. I april 1980 överlät Tretorn 2/3 av aktierna i Tretorn Stövel AB till nya intressenter, och av de uppsagda bereddes 275 personer sysselsättning. Med detta bolag (AB Sweden Boots Tretorn) tecknades ett licensavtal, med rätt att använda Tretorns varumärke inom vissa marknadsområden. Tretorn ägde nu endast 33 % av aktierna i den forna huvudrörelsen, och aktierna blev nerskrivna till noll. Detta sorgebarn redovisade en förlust 1979 på 4,7 milj. kr. (8,8 milj. kr), efter ett statligt bidrag på 8 milj. kr. Det nybildade bolaget fick av Tretorn ett driftsbidrag på 6 milj. kr., motsvarande de beräknade avvecklingskostnaderna, och myndigheterna bidrog med 6,4 milj.kr 1980 respektive 5,1 milj .kr 1981. Bolaget hade dessa två åren på sig att nå lönsamhet. Övriga delägare var Norrvikens Skofabrik i Strömstad (1/3) och Helsingborgsintressenter (1/3). Bakom det sistnämnda bolaget fanns Gösta Johnsson, ägare till en sportaffärskedja, och Nils Pålsson, tidigare vVd i Tretorn AB 1965-1969. Roger Akelius köper resterande del av Tretorn med bl.a. tennisbolltillverkningen och slangtillverkningen.
Överlåtelse av resterna.
Tretorn gick ut på jakt efter en samarbetspartner. Det diskuterades om inte en bolagskombination med ett företag, med större lönsamhet, skulle kunna utveckla Tretorn bättre än nuvarande intressenter. I planerna ingick även att sälja irlandsfabriken och Tretorns varumärke. Tretorn hittade sin partner i Akelius AB, ett företag som på bara några få år, med ett fåtal anställda, kommit upp sig i en lönsamhet, som var få tillverkande företag förunnat. Expansionen i Akelius AB byggde helt på privatpersoners intresse för skattefria vinster, ränteavdrag och marginalskattetänkande.
Akelius syften med köpet.
De båda bolagen fusionerades sommaren 1980. Tiden var knapp och affären föregicks av bara 14 dagars förhandlingar och betecknande var, att Roger Akelius personligen, inte ens hann att besöka vare sig fabrikens lokaler i Helsingborg eller på Irland. Betydligt viktigare var för Akelius AB att kunna möta de nya reglerna för finansieringsbolagen, som trädde i kraft samma år. Den nya lagen innebar, att Akelius AB måste ha ett eget kapital på 25 milj. kr., med den dåvarande omslutningen i premielåneverksamheten. En stor munsbit var även Tretorns samlade förlustavdrag på 166 milj kr, som kunde bantas och matchas mot vinster i Akelius låneverksamhet. En realiserbar tillgång var också Tretorns varumärke, avsikten var, att man till nästkommande år skulle hitta en lämpligt intressent, med vilken det skulle skrivas ett world- wide-avtal. Till ny Vd utsågs Hans Brand, tidigare Sonesson- Beijer-Invest.
Vad var kvar av det gamla anrika Tretorn?
Det som återstod av det gamla Tretorn AB, förutom fastigheten och det 33%-iga innehavet av stövelbolaget var följande.
Slangtillverkningen. Denna bedrevs som en legotillverkning för Trelleborg och var nog den enda synliga kopplingen mellan de båda tidigare systerföretagen. Enheten omsatte knappt 10 milj. kr och lämnade knappt något överskott.
Tretorn Sport. Var störst med omsättningen 1980 på ca 70 milj. kr. Här ingick främst irlandsfabriken med tennisbollar, golfskor och inköpta tenniskor. Första steget i tillverkningen av tennisbollen, den s.k. råbollen, kom att som tidigare tillverkas i Helsingborg. Ledningen för försäljning och produktutveckling blev lokaliserad till ett marknadskontor i Helsingborg. För golfsortimentet utsågs som distributör på den svenska marknaden, Ötab Sport AB, ett företag inom Aritmoskoncernen.
Trätofflor. Kvar var Sandgrens med drygt 100 anställda. Kapaciteten låg på ca 900.000 par träskor om året, vilket var ungefär hälften av den ursprungliga produktionen. Omsättningen var ca 30 milj. kr. och resultatet låg på nollstrecket.
Säljbolaget i Helsingör. Detta bolag innehöll dels en handelsrörelse, som inte gav accetabelt resultat, och dels en fastighetsrörelse, som visade någorlunda resultat. Angående fastighetsrörelsen så slöts ett 15-årigt hyreskontrakt med Tullverket i Helsingör 1976. Låg omsättningshastighet var den främsta anledningen till att handelsrörelsen inte gav bättre resultat. De sysselsatte runt 30 personer och redovisade en vinst på 1,1 milj .kr.
Säljbolaget i Hamburg. Detta bolag band även alltför mycket pengar i lagret i förhållande till faktureringen, och det omsattes c:a 55 milj. kr. med nollresultat (65 anställda).
Handelsverksamheten tilltog efter avtalet med Colgate-Palmolive, och omsättningen nådde sin topp 1977 med 330 milj. Av dessa låg emellertid närmare 50 % på lager. En budget 1975 på 13 milj. kr. efter avskrivningar, förbyttes i en förlust på 3,7 milj. kr. Av det positiva resultatet efter avskrivningar på 12,4 milj. kr. ingår 16,7 milj.kr. från USA-uppgörelsen. En budget nästkommande år på drygt 8 milj. kr, blev en förlust på drygt 7 milj. kr. 1978 blev förlusten ca 42 milj. kr, 1979 förlust ca 6 milj. kr. och 1980 en förlust på c:a 3 milj. kr. De tidigare nyanställningarna blev friställningar, även i moderbolaget. Allt gjordes för att ge personalen olika typer av internutbildning med bidrag . Det blev emellertid ohållbart i längden.
Förlusterna tär på kapitalet. Medan inflationen rasat i höjden, hade börsvärdet på Dunkergruppens gamla hörnpelare Tretorn och Trelleborg minskat från 196 milj. kr.1964 till 76 milj. kr.1979. Då hade ändå nyemissioner tillfört Trelleborg 26,2 milj. kr. 1969 och 30,6 milj. kr. 1976.
Akelius ur bilden. Bara ett knappt halvår efter så ändrar regeringen på kvittningsreglerna för premieobligationer, och över en natt blev den marknaden betydligt mindre attraktiv. Tretorn och Akelius sade upp sitt äktenskap, och i anknytning till detta uppvaktade Tretorn Aritmoskoncernen, som efter viss betänketid, i januari 1981 svarade ja.

Tillbaka

                                                                                År 1981-1983

År 1981

Aritmos köper Tretorn av Akelius för 1 kr. i januari månad. Aritmos övertagande av Tretorn blev mycket dramatiskt. Tretorn var i princip konkursmässigt, och Aritmos bjöd 1 kr. Akelius hotade med rättegång och att skriva en bok, hur det hela gått till, men man nådde emellertid till sist en överenskommelse.
Aritmos, en ny kraftfull ägare.
I anslutning till vidareförsäljningen, förvärvade Aritmoskoncernen aktiemajoriteten i Tretorn AB. Aritmos betalade drygt 8 milj. kr. för Tretorn, varav Roger Akelius fick en miljon kronor för sina aktier, och övriga aktieägare fick erbjudande om 50 kronor/aktie, vilket snabbt accepterades. Till köpeskillingen bör också läggas kostnaden för att bli av med SPP- kontraktet, ca 8-9 milj. kr. Detta var en av de första åtgärderna, som vidtogs, då detta kontrakt tyngde Tretorns axlar hårt. I fortsättningen hyrde Tretorn av SPP enbart lokaler för den egna verksamheten.
Tretorn blev dotterbolag till Akron AB, dotterbolag till Aritmos AB, och erhöll från detta ett aktieägartillskott på sammanlagt 16,2 milj. kr. i syfte att integrera Tretorn AB och Ötab Sport AB, ett dotterbolag till Aritmos, förvärvade Tretorn detta företag i slutet av 1981. Tretorns Vd avgick och ersattes av Ötab Sports Vd, Thore Ohlsson.
Aritmos AB.
Det blandade investmentbolaget Aritmos AB hade på bara ett år blivit ett bolag med ett nytt utseende och strategi. Vd sedan ett år, Ingvar Wenehed ( f.d. Bulten Hallstahammar) möblerade om ordentligt i det slumrande investmentbolaget och ökade riskexponeringen tillsammans med sina medhjälpare Jan-Arthur Delin och Lars-Yngve Larsson. Investmentbolaget hade av tradition placerat aktier med hög direktavkastning. Aktieportföljen var normalt obelånad, eftersom det framstod som oklokt att använda skattefria utdelningar till att täcka ett negativt räntenetto. Den modell Aritmosledningen nu byggde på, var att reavinsterna skulle bli större än räntekostnaderna, eller snarare än alternativintäkter i dotterbolagen, där lånen skulle tas upp. Strategin innebar en större tonvikt på lågavkastande tillväxtaktier, samt att inte låsa sig fast vid s.k kontrollposter, som inte kunde avyttras på grund av förhållanden utanför företagets eget bestämmande. Tretornköpet var troligen det som kom att avgöra om bytet av strategi skulle innebära hot eller möjlighet för Aritmos. Även om det i stort sett endast var tennisbolltillverkningen kvar av Tretorn så var det ändå en stor tugga för det lilla Aritmos. Samordningsvinsterna var inte stora, men det framdiskonterade värdet av förlust avdragen efter skatt, täckte mer än väl de beräknade kostnaderna för köpet. Det främsta värdet var Tretorns internationella handelsverksamhet, som skulle minska Aritmos starka beroende av den svenska hemmakonjukturen (Aritmos ägde främst företag i livsmedelsbranschen såsom Lars Jönsson, Indra och 50% av Margarinbolaget). Det som var störst värde för Tretorn var att Aritmos, till skillnad från Akelius, hade ett industriellt intresse, inte rent finansiellt.
Ny affärsidé.
Den nya ledningen fortsatte saneringen och avvecklade skotillverkningen vid det irländska dotterbolaget, då den inte hade tillfredsställande lönsamhet och sålde Sandgrens. Licensavtal träffades för utnyttjande av varumärket. Vidare omstrukturerades slangtillverkningen, som koncentrerades till s.k tungslang för lastfordon, entreprenadmaskiner o.d. samt avveckling av lättare slangtyper. De trodde sig därigenom bli mer konkurrenskraftiga och man intensifierade ansträngningarna att skaffa kunder genom Trelleborg AB. Tretorns nya affärsidé koncentrerades till utveckling av sportartiklar samt sport-och fritidsskor. Detta skulle ske dels genom försäljning av egentillverkade eller importerade produkter och dels genom selektiv licensiering av varumärket. Man intensifierade marknadsföringen, primärt på de nuvarande marknaderna, men man sökte sig även ut på nya. Man såg sig hellre bli stora på de små, än små på färre stora marknader. Sämre återförsäljare byttes ut, och avtal slöts med nya. Man pressade kostnader i produktionen och administrationen. Hur liten än förtjänsten var i varje sparåtgärd, så genomfördes den. Den spred en kostnadmedvetenhet bland de anställda.
Skosidan. Sportskosidan hade i det närmaste försvunnit under Akeliustiden, men man aktiverade nu åter denna avdelning. Detta var möjligt tack vare mycket lojalt distributionsnät. Att bygga upp ett nytt hade tagit tid och kostat pengar. De utländska dotterbolagen omstrukturerades från traditionell skogrossiströrelse till aktivt marknadsförande distributörer av Tretornprodukter och andra marknadsvaror.
Man strävade här efter att ge moder- och dotterbolag en enhetlig profil. Innan hade representanter för respektive bolag, var för sig, rest till leverantörerna i exempel Fjärran Östern och beställt sina egna kollektioner. Varje bolag hade sin egen utvecklingsavdelning, och Tretornprodukterna hade blivit många och profillösa. En krympning av dotterbolagen i Helsingör och Hamburg inleddes med sikte på att begränsa kollektionerna och kapitalbindningen. Utvecklingen skedde främst i Helsingborg, medan all tillverkning gjordes av legofabrikanter i Europa och Fjärran Östern. Betydande investeringar lades i produktutveckling och marknadsföring, och man tog fram tennis-golf- och fritidsskor med "Tretornprofil".
Tennisbollsidan.
Basen för bolagets framtidsmöjligheter var den unika trycklösa tennisbollen. Den såldes i konkurrens med gasbollar, som legat ganska stabilt kring 90% av världsmarknaden. De största bolltillverkarna var Penn, Dunlop och Wilson, och vissa av konkurrenterna hade de senaste åren satsat på tillverkning av trycklösa bollar (patentet släpptes i slutet av 1970-talet). Tretorn, som under de senaste åren tappat marknads andelar, hade runt 5 % av världsmarknaden, men hela 50% av de trycklösa bollarna. Avsikten var att nu öka marknaden för de trycklösa bollarna på en totalt sett stagnerad marknad. Tretornbollens fördel var en överlägsen hållbarhet jämfört med gasbollen, och man såg möjligheten att expandera sin andel av världsmarknaden. genom att profilera produktens unika egenskaper. Medan gasbollen läckte gas från första slaget och ansågs förbrukad efter, högst en tennistimme, bibehöll Tretorns boll sin spänst, gång efter gång, vilket gav ca 8 gånger längre livslängd. Problemet var emellertid, att Tretorns bollar dels hade en i relation till konkurrenter mycket högre produktionskostnad och dels sämre spelegenskaper än gasbollen. Tretorn hade i detta avseende halkat efter under andra hälften av 1970-talet. Dessutom var tendensen på de flesta marknader, att gasbollen vann terräng i tävlingssammanhang. Man satte därför in som första åtgärd, att utveckla bollens egenskaper och rationalisera tillverkningen. På skrivbordet låg det redan fragment till en lösning, som skulle förbättra bollens studs. Man intensifierade sina ansträngningar att fullborda dessa ritningar, och ett nytt tennisbollslaboratorium för produktutveckling och testning inrättades. Nya investeringar gjordes både på Irland och i Helsingborg.

År 1982

Vinst snabbare än väntat Det övergripande målet hade varit att nå ett break-even resultat under 1982. Detta gjordes också, med hjälp av automatisering av råbollstillverkningen Helsingborg, där tillverkningen fördubblades med halva personalstyrkan mot tidigare, trots att dotterbolagen i Danmark och Tyskland drog stora kostnader i omstrukturering. Den danska fastighetsrörelsen, avyttrades till Stockholms Ångslup AB.
Nya etableringar.
Under 1982 träffades avtal med Colgate-Palmolive i USA, som innebar, att Tretorn återfick sina varumärkesrättigheter för tennisbollar i Central-och Sydamerika. Detta gav Tretorn möjlighet att själv gå in på dessa marknader.
Tretorn Inc. aktiveras.
Tretorn tog själv över ansvaret för försäljning av tennisbollar på hela den amerikanska kontinenten. I samband härmed aktiverades det tidigare dotterbolaget Tretorn Inc., och försäljningsnätet byggdes ut. Försäljningen kom emellertid att främst inriktas på golfskor, då tennisbollförsäljningen inte var en lönsam affär i USA. Hälften av tennisbollmarknaden finns i USA, där gasbollen historiskt helt dominerat. Prisnivån hade varit oförändrad under tio år,och konkurrenterna, främst Penn och Wilson, låg c:a 30-40 % lägre i pris än Tretorn. Detta har sin grund i att tennisbollar inte sätts i samma fokus som på andra marknader. Den ses som ett komplement till racketen, samtidigt som den säljs genom andra kanaler, än vad som är brukligt i övriga världen. De marknadsförs ofta genom varuhuskedjor, där de fungerade som draghjälp för exempelvis livsmedelsförsäljning.

År 1983

"The Wonderball". Den stora händelsen under 1983 var, när man lyckades framställa en tennisboll, bättre än de övriga trycklösa, men med likvärdiga spelegenskaper, som de stora gasbolltillverkarna. Denna nya boll, XL-bollen, låg prismässigt i nivå med övriga bollar (exkl. USA) och i tenniskretsar kom den att gå under namnet "The Wonderball". Tretorn hängde på de svenska tennisspelarnas framgångar i världen och kontrakterade Mats Wilander för XL-bollen. Redan före lanseringen av denna boll var Tretorn världens tredje största tillverkare av tennisbollar, och Tretorn exporterade nu till över 80 länder. Av dessa länder kan ett 25-tal betraktas som viktiga, medan övriga är av mindre betydelse. Tretorn ligger här och bevakar marknaden inför framtiden. Man får ha i åtanke, att tennisbollmarknaden globalt sett är relativt liten. Det krävs stora investeringar och mycket skicklighet i tillverkningen, och antalet konkurrerande tillverkare av dignitet är få. 1983 hade Tretorn närmare 85 % av världsmarknaden för de trycklösa bollarna, och gasbollarna höll på att tappa mark. Ett exempel på detta är den franska marknaden, Europas största marknad för tennisbollar. Dunlop, som främst tillverkar och säljer gasbollar (till ca 90%) har på den franska marknaden tagit upp striden med de trycklösa bollarna. De har ca 45 % av marknaden, av dessa är närmare 40% trycklösa. Under de kommande åren ledde XL -bollen till en fördubbling av tennisbollförsäljningen.

Tillbaka

                                                                              År 1985-1986

År 1985

Mexico.
Tretorn hade en längre tid exporterat bollar till Mexico. Men på grund av den ekonomiska krisen i landet, var gränserna nu stängda. Eftersom Tretorns gamla trycklösa boll lämpade sig bra på dessa höga höjder,det krävs en hårdare boll 2800 m över havet, beslutade ledningen etablera sig i landet. De besökte Mexicos största tennisbollfabrikant, visade sin produkt och talade om att Tretorn tänkte starta tillverkning i landet. Den mexicanska fabrikanten insåg, att Tretorns boll hade högre kvalité och att hans boll inte skulle kunna konkurrera och föreslog därför, att ett samarbete troligtvis vore bra idé för båda parter. Tretorn var mycket angelägna att bli majoritetsägare. För att kunna skydda sitt tekniska kunnande, ställde de som krav att få 51% av aktierna. Myndigheterna gick med på detta, efter långa förhandlingar, mot att garantera sysselsättningen, och att 25% av produktionen exporterades. Uppgörelsen innebar, att Tretorn betalade med sitt tekniska kunnande, och inget större riskvilligt kapital behövde satsas.
Tillverkningen kom igång 1985, och redan 1986 har man fördubblat produktionen. Ett stort problem är inflationen (närmare 100%) och den ekonomiska krisen i landet. Satsningen betalade sig redan efter två år, och Tretorn hade ca 60-70% av marknaden.

År 1986

Brasilien.
Starten i Brasilien byggde mer på en slump. En förmögen man i förlagsbranschen tog kontakt och visade sitt intresse. Men precis som i Mexico, så var marknaden stängd, och ingen import tillläts. Dryga och långa förhandlingar med myndigheterna gav resultat, och en etablering tilläts, under förutsättning att vissa motprestationer i form av export till intilliggande länder ingick. Tretorn stod inte själv för etableringen, utan man träffade ett licensavtal med sin kontakt. Detta innebar, att denna stod för kostnaderna för upprättandet av fabrikslokalerna, medan Tretorns del i avtalet bestod av att leverera rågummibollen. Fabriken kom att, med undantag av ägandet, bli en miniatyrfabrik av den på Irland. Filtbeklädnad, förpackning och distribution skedde från Brasilienfabriken, medan rågummibollen levererades av Tretorn. Tretorn lämnade på så vis inte ut något tekniskt kunnande. Marknaden var näst störst i Sydamerika (Argentina störst) och ca 50% större än den mexikanska. Tillverkningen kom igång hösten 1986.
Den andra hörnstenen.
Trots de fina framgångarna med tennisbollen var det ändå sport- och fritidsskoverksamheten, som växte snabbast, såväl omsättningsmässigt som resultatmässigt. Det var främst inom golf och tennis, som Tretorn slog sig fram, och man gjorde framsteg i Fjärran Östern och Japan. Den stora potentialen låg emellertid i USA, där tvål och tandkrämsjätten Colgate-Palmolive sålde Tretorns tennis- och sportskor för runt 20 miljoner dollar per år. Men Tretorn satt här i en mycket svår sits. Ledningen hade 1976, när snålblåsten drog som kallast, sålt varumärket på livstid med en engångsintäkt och ett årligt royalty under en tioårsperiod. Efter sommaren 1986 kunde Colgate- Palmolive göra i stort sett vad som helst med varumärket. Tretorn hade som tidigare nämnts 1982/1983 lyckats göra vissa uppluckringar i avtalet, där Colgate-Palmolive licensierade tillbaka varumärket för tennisbollar. Men Tretorn såg sig tvungna att få tillbaka namnet helt och bli kapten över sitt eget skepp. Risken fanns att Colgate-Palmolive i framtiden kom ur kurs, och det hade gett efterdynningar i Tretorns verksamhet i övriga världen.
Etonicaffären.
Tretorn såg sin chans, när Colgate-Palmolive beslöt sälja av sin sportverksamhet. Tanken var, att Colgate-Palmolive skulle bygga upp en stor tillverkning av sportskor. Men de tänkte om och beslöt så småningom att sälja ut dotterbolaget Etonic Inc. Tretorn hade under ett antal år hållit kontinuerliga kontakter och förhandlat med Colgate-Palmolive om varumärket. Men de var nu inte ensamma. Såväl Spalding som Converse, stora inom sportbranschen, var med i slutspurten att förvärva Etonic Inc. Efter långa förhandlingar blev det dock Ingvar Wenehed och Thore Ohlsson som i februari 1986, först bröt målsnöret. Det blev därmed en av de största affärerna som ditintills gjorts. För 200 milj kr. fick Tretorn, förutom varumärket, två amerikanska fabriker. Den ena fabriken, den som byggdes upp i samband med avtalet 1976, tillverkade enbart Tretornskor, medan den andra var näst störst på den amerikanska golfskomarknaden (med en marknadsandel på 18%). Etonic hade 800 anställda, och med en omsättning på drygt 500 milj. kr. redovisade de ett negativt resultat efter finansnetto.
VD-byte.
I samband med Etonicförvärvet utsågs Tretorns VD, Thore Ohlsson, att leda det nya företaget och fortfarande vara koncernchef. Till ny VD för Tretorn utsåg styrelsen, våren 1986, marknadschefen Stefan Jacobsson.
Sweden Boots AB.
Det 33%-iga innehavet överläts 1983 till de övriga aktieägarna. Under 1986 tog Tretorn över Sweden Boots svenska försäljningsorganisation, Sweden Boots Konsument AB. Detta innebar, att Tretorn nu kontrollerade sport-och fritidsstövlar över hela världen med varumärket Tretorn.
Etonic Inc.
En önskvärd resultatförbättring förutsatte bl.a. att vissa rationaliseringsåtgärder vidtogs.
C:a 100 personer fick lämna företaget, främst tjänstemän, och Etonic visade redan under de första 8 månaderna ett resultat efter finansnetto på 20,2 milj. kr.
Försäljande dotterbolag.
Bolagen i Hamburg och Helsingör fortsatte den krympning av verksamheten, som fortgått allt sedan mitten av 60-talet. Det tyska bolaget hade 1986 ca 25 anställda och det danska ca 10. Båda bolagen visade 1986 positivt resultat och stod för ca 30% av koncernfaktureringen. 1984 startades ett försäljande dotterbolag på Irland, Tretorn Sport Ireland Ltd, som förutom försäljning av Tretorn produkter även fick agenturen för amerikanska Spalding (golfutrustning). 1985 startades också ett mindre försäljande bolag i England.
Ötab Sport AB.
Försäljning förutom av Tretorn produkter, Spaldings golf, tennis- och skidprodukter samt Cabers skidskor. I en annars överetablerad sportproduktmarknad i Sverige, hävdade sig Ötab väl.
Irlandsfabriken.
Byggdes ut och fungerade i stort sett som tidigare (distribution, förpackning och beklädnad). Förutom XL-bollen säljer de även ST-bollen (Swedish Tennis), som utvecklades 1985. Det är en mjuk boll i samma storlek som en vanlig tennisboll, och är lämpad för s.k minitennis för barn.
Tretorn AB, Helsingborg.
Tretorn överlät slangavdelningen 1983, som efter omstruktureringar åter blivit lönsam, till ett nybildat bolag, Swedish Tyre Tube AB (Tretorns ägarandel utgjorde 9 %)
Råbollstillverkningen bedrevs fortfarande i Helsingborg, och utvecklingsavdelningen såväl som marknadsfunktionen hade förstärkts. Styrning skedde från ett marknadskontor med ett 30-tal anställda. De hade hela världen som sitt arbetsfält och över 90% av koncernfaktureringen gick utanför Sveriges gränser. Tretorns omsättning 1985 var 213 milj. kr och därtill kan läggas försäljning av Tretornlicenserade produkter för ca 200 milj. kr. Resultatet efter finansiella intäkter och kostnader (inkl. Ötab Sport AB och Etonic Inc.) steg alltsedan Aritmos tog över Tretorn och var mellan 1981-1989 följande:

               Försäljn.     Resultat
  År          Milj.kr          Milj.kr
1981          129             -15
1982          150                2
1983          159                7
1984          171              13
1985          200              20
1986          667              42
1987          810              71
1988          934              84
1989        1119              87

Antalet anställda har alltsedan 1962 minskat. Efter att ha tryggat sysselsättningen för personalen i Helsingborg legotillverkades 1985 de flesta produkter (exkl, Etonic Inc.)
Helsingborgs Gummifabrik AB återuppstår som produktionsbolag i ny regi.

Tillbaka

 

Källor:

Jubileumstidskrift 1891-1916.

Sveriges Handel och Industri 1904

Jubileumstidskrift 1930.

Minnen från Helsingborg och dess skola häfte 27. 1960 en artikel "Henry Dunker ser tillbaka" baserat på en intervju i anslutning till Dunkers 90-årsdag av professor fil. dr Alf Åberg

Personaltidning Forum Tretorn.

" Strategisk utveckling: Tretorn AB 1962-1986-En fallstudie" Författare: Anders Holmquist.

Handledare: Agneta Karlsson och Allan T. Malm vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds Universitet. Utgiven mars 1987. Ett examensarbete.

."Galoschan" en bok om Helsingborgs Gummifabriks AB/ Tretorn AB. Författare: Torgny Fransson och Jan Fredriksson. Utgiven 1990.

" Indianer, Galoscher och Rymdraketer" Den märkliga historien om ett oumbärligt konstruktionsmaterial. Utgiven av Sveriges Gummiindustriförening med anledning av den  Svenska gummiindustrins 100-årsjubileum 1990.

Balansstatistik m.m. för Helsingborgs Gummifabrik AB/ Tretorn AB 1891---.

 

                                                 Helsingborg november 1997

                     Stig Börjesson                                                  Sven-Åke Mårtensson

 

Tillbaka                                                                                                                                                                   Webbmaster