Att jag blev lokförare hade jag aldrig haft en tanke på före min far såg en annons i tidningen att man sökte föraraspiranter i mitten på 70-talet. Så jag la in en ansökan och åkte sedan på urvalstest i Boden våren -95. Efter någon månad ringde man och erbjöd mig att börja som lokbiträde i Luleå på malmtågen. Eftersom jag hade arbete (Vådbiträde) när detta utspelades, så tyckte jag att Norrbotten inte lät så speciellt inspirerande, vilket gjorde att jag tackade nej.

Åren gick och jag utbildade mig till Mentalskötare -77 och var väl inställd på att utbilda mig vidare till sjuksköterska vid -80 talets början när man hörde av sig från SJ och hade väl helst velat att man skulle ha börjat utbildningen på en gång. Efter lite kontakter med förare som jag kände, så hoppade jag på utbildningen våren -80. Som de flesta yrken så finns det för och nackdelar. Detta gäller även lokföraryrket. Eftersom tågen går vilken tid som helst, så har jag väldigt oregelbundna arbetstider. Att stiga upp mitt i natten eller att gå och lägga sig mitt på dagen är ju inte direkt någon höjdare. Men fördelen är att man är ledig och kan göra t.ex. sina inköp när inte alla andra ska göra dem.

Idag när jag arbetar som personalledare så har jag även skiftgång. Men fördelen är att den i princip är uppdelad på 3 olika pass. Förmiddag, eftermiddag samt natt. På dagtid så har jag hand om förarna i Vännäs men kvällar nätter och helger även förarna i Kiruna, Gällivare, Boden, Luleå, Långsele samt Ånge.