Pressklipp Daniel Carlsson (VK) inför brännbollsfestivalspelningen: "Skön sjuttiotalskänsla sprudlar ur bandet Royal Carter Show. De levererar ösig pop med härliga, trallvänliga melodier. Sångaren Magnus Kollbergs röst är charmerande hes, gitarrerna ljuder kraftfullt." RCS CD snappades raskt upp av Radio Västerbotten/P4 som veckans artist med spelning dagligen 15-19/3 och "I can't remember" togs upp i P3:s Musikjournalen Pop 15/3 och 21/3. Recensioner: VF Vertex Popöga Olov Baudin skriver i sin recension i Västerbottens Folkblad 16/3 följande: Umeåbandet Royal Carter Show får igång ett härligt popsväng på sin självbekostade debutplatta. Inledande "I can't remember" bär starka spår av Beatles och är med sin starka refräng en potentiell radioplåga. Visserligen saknar de resterande spåren klockrena refränger, men det spelar ingen roll. Jag gräver ned mig i Magnus Kollbergs originella och lediga röst, i Mats Westins läckra trumspel och i bandets drivna uptempo-pop. Jag förälskar mig i "Wish her well" och imponeras av producenten, tillika Ray Wonder-medlemmen, Henrik Anderssons gedigna hantverk. Tyvärr är låtmaterialet något ojämnt, men till nästa gång har grabbarna nog fått ordning på det också. Så här nära det tidiga Beatles har inget Umeåband kommit tidigare. Patrik Boström skriver i sin recension i Vertex 3/99 följande: Oborstad pop av umeågrupp Umeågruppen Royal Carter Shows första EP har producerats av Henrik Andersson från Ray Wonder. I releasepapperna står det att bandet skulle vara den naturliga länken mellan Beatles och Ebba Grön. Vem som har gjort den kopplingen vet jag inte, men inte låter det Ebba Grön i alla fall. Beatles, tja vem har inte dem som förebilder? Skit samma, det finns ett par riktigt bra spår på den här EP:n som lovar gott inför framtida fulllängdare. Till exempel skivans sista låt "Anna", som helt klart har hitpotential. Ett annat spår som förtjänar uppmärksamhet är den inledande låten "I Can't Remember". Den är, liksom andra låtar på skivan, härligt oborstad och rakt på utan större krusiduller. Som bra popmusik ska vara. Johan Forsman skriver i sin recension i Popöga Vecka 16 1999 följande: "Den felande länken mellan Beatles och Ebba Grön", står det i pressreleasen. Om man tar bort Ebba Grön i så fall. För beatleskt är det, sångaren låter dessutom som Ray Davies i Kinks. Detta Umeåband har redan lirat på Umeå Open och MCDn är producerad av Henrik Andersson från Ray Wonder. Det är poppigt så det förslår, låt två, "Bring It To Me", skulle utan problem platsa på "The White Album". Men ska man bara härma andra? Däri ligger lite av problemet med Royal Carter Show, dom sticker inte ut tillräckligt. Framförallt är sången lite väl laidback. Mer originalitet nästa gång, tack. Hursomhelst är det trevligt att Umeå har annat än gallskrikande veganer att bjuda mina öron. Keep on popping!

Hem Lyssna på skivan Nyheter Pressklipp Kontakt