Jag är en suverän vän att ha. Det finns nästan inget jag inte gör för mina vänner. Samtidigt så är jag helt kravlös, jag kräver inte att mina vänner ska vara på det ena eller det andra viset. Det räcker med att de är dem själva.

Jag är en kul människa som gör mycket roligt med mina vänner, samtidigt är jag stark nog att vara en axel att luta mig mot när det är stormigt i deras liv. Jag är en tänkare och en analytiker så många gånger kan jag fundera tillsammans med mina vänner och komma fram till nya sätt att tackla de utmaningar som finns i deras, och mitt liv. Jag är påhittig och kommer ofta med tokiga idéer som gör att vi har kul tillsammans. Jag är, rätt upp och ner, en bra vän.

Men något som jag är urusel på är relationer med romantiska förtecken. Det finns nog inget som jag har varit sämre på! Jag har krävt en sådan oändlig massa konstiga saker av mina partners att det är nästan löjligt när jag ser tillbaks på det.

Detta har föranlett mig att fundera en stund på mina relationer. Vad är det som gör att jag lyckas så bra i vänskap men så dåligt i kärlek?

En del av funderingarna har gått ut på just detta med vad jag låter mina nära stå ut med från min sida. När jag är arg, ledsen eller bara allmänt deppig så låter jag det gå ut över min partner medan mina vänner förskonas från det. Även när det har gällt något som min partner absolut inte har haft något med att göra. Ibland även när det är någon av mina vänner jag är arg på så har min partner fått ta den iskan.
Är det rättvist? Inte alls! Men ändå har jag krävt att min partner ska hålla för all ilska jag har burit på.

Något annat jag funderat på är hur mycket roligt jag har haft med min partner. Ofta har livet rätt snabbt gått över i någon slags vardag där partnern och jag träffats i vardagssituationer och sällan gjort roliga saker i hop. Att dega i hop framför TV:n har sin tjusning, men inte är den allt för stor när det blivit en vana och inte ett undantag...

Så, nått slags recept jag kommit fram till är att behandla den jag har en romantisk relation med på samma vis som jag behandlar mina vänner. Att låta den människan vara ett stöd när jag är arg, men inte att leva ut min ilska om det inte är den människan som har gjort mig arg.
Att göra roliga saker med min partner åtminstone så ofta jag kan. Det kan vara en liten sak, som att spruta vatten på den stackaren samtidigt som jag står och stryker min blus, eller ett överaskningsanfall utanför dörren när vi borde ge oss iväg till vad det nu är som är planerat.
Att faktiskt aldrig trilla i vardagsfällan utan hela tiden låta varje dag få sin guldkant.

En annan sak som jag har kommit fram till är superviktigt är att båda parter måste ha sitt eget liv!
Att jag måste få göra saker, träffa vänner, göra sådant som jag tycker är roligt, upplyftande eller bara trivsamt. Och att tillåta min partner att göra lika dant. Detta utan svartsjuka eller avundsjuka. För att tro att jag kan tillfredställa alla min partners olika behov är inte speciellt realistiskt. Inte heller tror jag att han kan tillfredställa alla mina behov. Framför allt för att jag har ett behov av att vara social med många människor.