Jag är hes och har en smula ont i halsen. Jag är trött långt in i märg och ben. Men jag är lycklig. Lucia-turnéen är slut nu. Ett av det tuffaste jag gör varje år är att åka med Värends Lucia runt om i Växjö kommun.

Jag går upp klockan fyra en morgon, kommer inte isäng före klockan elva om kvällarna (oavsett om jag går upp tidigt eller ej). Jag sjunger hela dagarna så att stämbanden inte orkar mer. Jag försakar alla mina vänner. Jag hinner inte sova som jag borde. Min sambo är i och för sig med under hela turnéen, men eftersom han kör bussen så träffas vi inte i alla fall mer än fem minuter innan vi somnar som döda om kvällen. Hela mitt liv ställs alltså upp och ner och varje år säger jag att "Detta blir mitt sista år". Och varje år har jag fel.

Om ett halvår kommer jag att ha glömt bort hur tungt det är. Om ett halvår har jag bara alla underbara stunder med mig i minnet. Som när Ida, kaxigt som fasiken, säger till Smålandspostens reporter att hon, och alla vi andra i kören, blir diskriminerade från början till slut. Eller när Sofis morfar blir så rörd över överaskningsbesöket vi gör att han måste torka en tår ur ögonvrån. För att inte tala om glädjen i ögonen på de gamla, de handikappade och de sjuka vi besökte.

Visst, det är sjujädrans tufft, det är tungt så in i baljan, under fredagen var jag så trött att jag tappade humöret ett par gånger, men det är värt det. Åtminstone detta året. Men det var sista året. Jag är ingen ungdom längre. Jag är tio år äldre än de flesta andra som är med. Så det blir nog inget fler år med Värends Lucia. Förrän nästa år...