Människor är konstiga. Åtminstone de jag måste ha en relation till trots att jag egentligen inte vill det.
Jag har precis börjat arbeta på en av Sveriges många arbetsplatser. Med mig arbetar det två andra människor, två människor som jag i vanliga fall inte ha de sökt kontakt med, två människor som jag inte skulle ha valt att umgås med. Men i dagsläget så umgås jag med dem nästan dagligen. Det är en utmaning varje dag...

En av mina arbetskamrater är en kvinna med mycket fasta åsikter. Hon tycker i mångt och mycket, kanske inte precis om jag, men tycker gör hon med stor frenesi. Kvinnor (och män med för den delen) som tycker, och står för det de tycker gillar jag.
Den här kvinnan är dessutom av den sorten som inte lyssnar. Hon vägrar i sten att höra på andra människors åsikter för att de har fel. Helt fel. Hon har ingen som helst önskan att förstå andra människors utgångspunkt, eller att delta i diskussioner som för framåt, där de inblandade tar och ger och under samtalets gång får nya impulser så att man själv kan gå vidare i sina egna tankar.

Det enda hon vill i en diskussion är att framföra sin åsikt och få bekräftelse på att hon tycker rätt. Jag ger inte min arbetskamrat den bekräftelsen. Jag tycker sällan speciellt likt henne och uttalar ofta min åsikt. Inte för att jag speciellt ofta får tala till punkt eller gör något intryck hos henne, utan för att visa henne vem jag egentligen är. En dag kommer jag nog att ge upp hoppet på att hon kanske kommer att se vem jag är och strunta i att uttala mig alls. Kanske ser hon då vem jag är. Kanske...

Det finns två sorters människor som jag har ytterst svårt för att umgås med, och som jag också så långt det är möjligt undviker att umgås med. Den ena är den falska människan, som sviker förtroenden, inte för att förtroendet inte var värt något, utan för att det tjänar deras syften att sprida sensationer, skandaler och liknande. Den andra är människan som inte lyssnar, den som föraktar varje form av avvikande åsikt, inte för att den är avvikande utan för att den inte kan förstås.

Och nu jobbar jag med en av de icke lyssnande... Det enda riktigt positiva med det hela är att jag tycker att min andra arbetskamrat är en ytterst sympatisk man. Tänk vad lite kontrast kan göra...