Måndag 8/3 - vid lunch

Gravid eller PMS?

Humöret svänger snabbt. Och nu menar jag verkligen snabbt. Från idel solsken till gråt på 2 ½ sekunder. Ska det vara så här? Ska vi kvinnor verkligen ha det så här? Vart finns forskningen när det gäller hormonsvägningarna? Vart finns de ofarliga medicinerna?
Ovanpå detta tillkommer ovissheten. Är jag gravid eller är det bara PMS?
Jag skulle ha haft min mens i onsdags. Nu är det fem dagar senare. Ok, det går inte att ställa någon klocka efter min mens, men den felar nästan aldrig på mer än två dagar. Nu är det som sagt fem. Dessutom har jag detta hormonhumör som skrämmer mig.
Jag vill inte ha barn. Vill inte!
*inser att jag låter som en obstinat femåring och byter tonläge*

Jag och Ronny blev tillsammans för mindre än ett år sedan. Vi har inte ens lagt alla om och hur bakom oss ännu. Vi jobber fortfarande på formerna för vår relation, Vi njuter av förälskelsen. Vi vill leva själva innan vi drar igång hela familjekarusellen. Just nu räcker det bra med att vara en tvåmanna familj. Men så är det detta med utebliven mens...

Varje gång det känns som om den kanske eventuellt möjligtvis har kommit igång skuttar jag glatt iväg till toaletten. Sedan går jag därifrån med tunga steg. Inte denna gången heller. Faan.

Men, säger vän av friheten, abort är ju ingen sak idag!
Nej, rent medicinskt är det inte det. Men för mig är det inget alternativ. Jag vet att jag kan ta hand om ett barn. Jag vet att jag skulle bli en sjutusan till morsa. Vad finns det då för ursäkt? Ronny? Nej, han skulle bli en sjutusan till farsa...

Så för mig är inte abort en utväg, inte om jag vill kunna se mig själv i ögonen igen.
Men ett barn? Redan i år?
*suckar*

Jag hoppas att det är falskt alarm. Hoppas innerligen det. Men jag vågar inte tro det.

Måndag 8/3 - i kvällningen

Det var inte PMS.

Tisdag 9/3

Kvällen i går var... underlig. Ronny och jag i soffan. Pratandes om detta liv som vi skapat. Om det liv vi kommer att leva. Samtidigt så var vi inte riktigt där någon av oss tror jag. Jag var allt för uppslukad av detta med att jag ska bli mor. Av att jag bär ett liv under mitt hjärta. Jag. Det kändes mycket underligt måste jag medge.
Jag har lättare att se Ronny som far än mig som mor. Jag har lättare att tänka mig Ronny i den här situationen än mig. Och ändå... Jag är faktiskt med barn. Faktiskt.

Hormonerna sprätter runt. Jag vet inte riktigt vad som är jag och vad som är barnet. Ett vet jag i alla fall. Jag är jädrigt glad över att äktenskapet med Patrik är historia. Över att jag falktiskt är skild. Jag funderar på om jag kan ha blivit gravid i den vevan. Jag vet inte, får kolla dagboken när det egentligen hände.

Känner mig enormt omtumlad. Känner mig enormt självcentrerad. Om man nu kan tala om själv i detta sammanhanget...

Känner också en fruktan. Ska jag verkligen kunna ge det här barnet den sorts uppväxt som jag vill ge det? Kan jag det? Kan vi det?

Tisdag 9/3 - 19:32

Ronny körde hem mig efter jobbet i dag. Det första han sa när vi satt oss i blen var:
- Jag ska bli FAR!
Och sedan skrattade han. Han har tydligen vant sig vid tanken. Han påstod att det blev bättre av att sova på saken.

Själv håller jag på att avlida i självömkan. Jag har förbjudit mig att röka mer än max 6 cigaretter per dag. Jag har en halv kvar för i dag...
Sedan berättade Ronny att han tittat på alla mammor med barn på stormarknaden när han var där. Så tänkte han att det kommer att bli vi... Det var inte en oangenäm tanke.
Jag ryser fortfarande vid blotta tanken!

Onsdag 10/3

I gårkväll försökte jag få Ronny att dela med sig av sin possitivism. Vad var det som gjorde att han var så glad över den här graviditeten? Han svarade att det var ungefär samma känsla som att cykla själv för första gången. Han var i det närmaste exalterad. Det är inte jag.
Jag mår inte så där jädra bra, lite körigt i magen, lite humörsvägningar som känns obehagliga och framför allt är jag livrädd. Jag vet inte alls om jag faktikst är mogen för detta. Samtidigt så vet jag att även om jag kanske inte är det i dag så kommer jag att vara det när den dagen så kommer.

Vi pratade om när vi ska tala om det för Ronnys föräldrar. Vi pratade om att bjuda hem dem hit och släppa bomben. Ronny tror att det kommer att vara en bomb. Jag är inte så säker på det. Vi är trots allt ganska gamla för ett första barn, jag 28 och Ronny hinner fylla 32.

Vi kom också fram till att det var Elisabeth och Håkans fel. Det är av dem vi fått kondomerna....
Å andra sidan kanske vi borde ha anat det. Elisabeth är ju faktiskt i 4:e månaden.

Torsdag 11/3 - 08:42

Jag har börjat vänja mig vid tanken. Jag ska bli mor. Sedan blir jag praktisk. Det är så typiskt mig! Har jag ingen kontroll så måste jag lugna mig med allt det som jag kan ha kontroll över. Jag har tex kommit på att vi måste ha en till garderob, vi behöver en tvättmaskin, vi ska nog fira jul hos mina föräldrar, för att de bor så långt bort och kommer inte att få träffa barnbarnen innan det är över ett halvår annars.
Hallå! Hur mycket ska jag låsa mig egentligen? Jag menar; varför ska jag hålla på så här! Det är en liten bebis, inte en invasion!

Och det är min bebis. Min och Ronnys. *ler* Jag ska bli mamma! Jag har faktiskt accepterat det nu. Förstått det på något plan i alla fall.
Mina bröst känns konstiga, min mage känns konstig, mina toalettrutiner har blivit konstiga och ändå, vilket förmodligen är konstigast av allt, känner jag mig glad! Ja, tom lycklig!

Torsdag 11/3 - 14:37

Jag har inte gjort nånting i dag. Bara gått runt och varit med barn. Kännt efter, inte tagit någon hänsyn fastän det borde verkligen diskas här. Jag är verkligen självupptagen. Just nu håller iof barnet på att bli mitt och vårt från att ha varit Ronnys. Ja, det är så jag har tänkt på det, Ronnys bäbis, i min mage... Jag har lixom inte haft så mycket med det att göra själv. Men nu är det på väg att bli vårt. Vår bäbis. =)
Mitt barn...