Fredag 9/7 - 08:50 vecka 21,2

Fick ett mail igår av en annan gravid kvinna. Hon mår inte bra. Det är foglossning och annat som gör livet jobbigt. Eller ska jag säga, som gör livet omöjligt.
Plötslit känns mina klagomål om att mitt liv bara försvann väldigt löjliga. Under en period så var allt jag gjorde att äta, sova och jobba. Den här kvinnan kämpar för att kunna ta sig till toaletten.
Det ger perspektiv...

Idag känner jag mig oerhört priviligerad. Jag har mått som en prinsessa under nästan hela graviditeten. Jag var smått illamående ett tag, men det kune jag lätt parera med mat. Annars så har jag varit trött, men kunnat sova, varit kinkig med mat, men fått välja middag själv och dessutom fått sätta mig vid dukat bord.
Mycket priviligerad. I allt detta har jag dessutom ett enormt stöd hos Ronny. Han finns allid där, stödjer och uppmuntrar.
Ja, jag är priviligerad. Och den insikten gör mig lycklig.

Lördag 10/7 - 10:37 vecka 21,3

Alla dessa fosterrörelser som överrumplar mig vart jag än är känns oerhört mysiga. Igår satt jag på bussen på väg hem, så kände jag hur det började röra på sig i magen. Så enormt härligt. Helt plötsligt så hade jag inte en tanke på något annat, vände mig totalt innåt och bara kände efter hur mitt barn hade det.
Under kvällen fortsatte det. Plötsligt så kunde det, oberoende av vad jag gjorde, sätta igång och sparka. Ska jag fortsätta att bli så här okonsentrerad av det så får jag nog ta ut sextio dagars graviditetsledighet. (Det är hela den tillåtna dosen.)

Söndag 11/7 - 11:13 vecka 21,4

Intet nytt under solen. Sparkar fortfarande... =)

Måndag 12/7 - 08:02 vecka 21,5

Fortfarande inget nytt. Vilket känns väldigt skönt. Det är inte enbart av godo att fundera så mycket på en och samma sak. Speciellt inte när det inte går att göra så mycket åt det hela.

Tisdag 13/7 - 11:05 vecka 21,6

Jag tror vi har bestämt vad barnet ska heta nu. Felicia. Jag kommer nog att stycka det till Isa eller Lisi eller så, men det verkar som om både Ronny och jag är inne på Felicia som tilltalsnamn. Möljligheten att det är en pojke finns inte riktigt... Jag tror att jag kommer skratta gott i självironi om det faktiskt inte är en flicka.

Onsdag 14/7 - 08:02 vecka 22,0

När jag var liten var min mamma världens största, starkaste och mest (naturligt) övernaturliga människa. Så där som mammor är mest i sina barns ögon skulle jag tro. Det värsta är att jag har kvar lite av överbilden av min mamma.
När jag pratade med henne igår så försökte jag relatera till mig själv i en mammaroll. Det gick inte så bra, för jag är inte någon övermänniska. Jag är ju bara den ovanligt vanliga, väldigt säkert osäkre jag...
Hur ska jag kunna fixa allt det som min mamma fixade?
Mamma gjorde dessutom sitt allra bästa, och det räckte ändå inte alla gånger. Om då jag, som inte är den supermänniska mamma är, ska göra mitt bästa, kommer det att räcka ens fram till min egen näsa?

Sedan så har jag upptäckt att jag fjärmar mig från allt detta just nu.
Gravid? Vem? Jag???

Torsdag 15/7 - 08:43 vecka 22,1

Jag fick låna en del mammakläder igår. Och plötsligt så ser jag gravid ut. Det hjälper för självinsikten. Det är faktiskt inte fett utan bebismage det jag har.

Så har jag insett att jag inget alls har emot att vara gravid. Det jag inte vill är att ha ett barn. Här sitter jag nu, gravid, kan tänka mig att vara med om en förlossning, men inte att sedan ha barnet. Vad gör man? Adopterar bort eller?
Jodå, jag inser att allt kommer att kännas annorlunda när jag väl har fött världens åttonde underverk. Men just nu känns det inte alls så...