Jag ser henne sitta där, mitt i vardagsrummet, på den ljusgröna mattan med mönster som går i rostbrunt och gult, där bland alla hennes leksaker som hon nu för tillfället har velat leka med; nallen som för dagen fått på sig en klänning lånad från en docka, dockfilten som storebror sytt på syslöjdslektionerna i skolan, plasttallriken och skeden och den lilla kaffekoppen, allt hämtat från leksaksspisen.
Hon sitter där på mattan och solen lyser på henne genom vardagsrumsfönstret.
Den lyser på hennes hår, gör att det skimrar och det är nästan som om hon hade en gloria runt sitt lilla huvud. Korkskruvarna ligger som vanligt åt alla håll, men det gör bara intrycket av glorian ännu starkare.
Jag tänker för mig själv; att det bara är vingarna som fattas, för att liknelsen med en ängel skulle vara perfekt, men i nästa sekund så tänker jag att hon är ju en ängel i alla fall, och att jag hellre har henne utan vingar än med.
Jag står och tittar på henne en stund, hon har inte sett mig än, och jag ser att hon har fullt upp med att mata nallen med den gula plastskeden. Hon pratar med nallen och jag är inte säker men sa hon inte köttbulle… Bilden av Tanya sittandes där på mattan, matandes den lilla luggslitna nallen med de tänkta köttbullarna, får mig att tänka tillbaka på Miranda som liten. Miranda, nu fyllda 8, har aldrig matat någon nalle med köttbullar, nej istället så byggde hon bilbanor, bilbanor på höjden med branta backar i vilka hon placerade alla sina små bilar i för att sedan se om de klarade av att hålla sig på banan hela vägen ner. Miranda lekte aldrig med dockor, inte med nallar heller för den delen, fast det var kanske inte så konstigt om man tänker på att hon växte upp med en storebror med ett brinnande intresse för allt som hade 4 hjul och rullade. På den tiden ville jag så gärna ha en liten dockmamma, någon som jag kunde få sitta ner med och hjälpa till när det skulle kläs på och av dockkläder, bäddas i docksängen med de små söta sängkläderna och gå ut och gå med den lilla, lilla dockvagnen. Nu har jag en liten dockmamma; tänker jag, och jag njuter av tanken. Äntligen.
Jag tittar åter på Tanya, hon sitter kvar där på mattan, men nu tittar hon upp mot mig och nallen har ramlat ner från hennes knä. De bruna ögonen tittar rakt på mig med en blick som säger; hej, kul att du kom, ska vi leka tillsammans? och jag börjar gå in i det solbelysta vardagsrummet. Det är varmt där inne, nästan lite kvavt och jag hinner inte mer än halvvägs förrän Tanya reser sig upp och kommer emot mig. Väl framme så tar hon min hand, och den känns så liten och varm, hon börjar dra mig ut från rummet, genom hallen och in i köket, och väl där så höjer hon ansiktet upp emot mig, tittar på mig med en ny blick, och den här gången så hör jag tydligt att hon säger köttbulle.

Av mamma Annmari Norberg 1998