Hon hoppar upp i luften, snurrar runt ett helt varv,
nästan två, och man hör skrattet som liksom bubblar upp
ända nerifrån magtrakten, upp genom strupen och ut genom munnen
och det är ett hjärtligt skratt, ett hjärtinnerligt skratt
som bara kan komma ifrån någon som är riktigt riktigt glad
och lycklig.Denna 8 åring med sitt rågblonda hår som jag för dagen försökt få ihop till en hästsvans, uppnäsan med de begynnande fräknarna, de stora bruna ögonen, den lilla munnen som för tillfället är utdragen till ett stort leende. Hon är i luften och de långa benen som inte alltid brukar göra som de blir tillsagda är nu med på noterna och när hon väl landar på marken igen och står med båda fötterna på jorden så springer hon mot sina kompisar, de slår händerna mot varandra och hennes skratt blandar sig med de andras. Så en blick upp mot mig där jag sitter, en blick som så tydligt visar vad hon känner och som jag kan tyda fastän jag sitter en bra bit därifrån; lycka, ren och skär lycka och stolthet. Hela hennes kropp verkar bära upp denna stolthet, lik en lejoninna som slagit ner sitt byte och som kommer tillbaka till sin flock för att dela med sig till de övriga. Jag tycker att hon rör sig på ett annat sätt nu, som om hon har lyfts fram av denna stolthet, blivit större, säkrare och på något sätt annorlunda. Håret ligger platt mot huvudet, blött av allt regn och all svett, de röd-svarta kläderna känns knappt igen av all lera och blöta som de har fått utstå och det som en gång varit rött har antagit en gråsvart nyans. Men det verkar inte som om hon alls bryr sig om det, nu när hon liksom glider fram där borta, likt en drottning på sin "eriksgata". Hon hyllas av sitt folk och hon njuter. Hennes steg ändrar riktning, denna gång mot mitt håll och hon kommer rakt emot mig. Alla vattenpussar och stora sjöar vik hädan för här kommer hon, denna drottning av folket, som idag, just idag går rakt på, rakt igenom allt. Hennes ögon möter mina igen och det är en blick som formligen lyser av självsäkerhet och inre styrka. Jag hör hennes röst, hon ropar på mig och det låter som en blandning av fågelsång och upprymd barnröst.
Hon skakar på huvudet för att få bort de blöta hårtestarna som har klibbat sig fast i pannan, såsom en hund gör för att skaka av sig den värsta blötan när den varit ute i ruskväder, hon öppnar munnen och fågelkvittret börjar igen;
-Mamma, mamma, såg du? Jag gjorde mål och vi vann!
Jag känner ett sting i hjärtat, min dotter gjorde det avgörande målet i matchen precis i slutminuten, laget vann fotbollscupen och jag känner beundran och stolthet.