EN HJÄLPANDE HAND

Det var på religionstimmen den 13 oktober 1999, som jag kom på vad jag ville skriva om som specialarbete. Det var då skolprästen Lennart besökte min klass på lektionen och berättade om kyrkans hjälpande hand i Tallinn. Svenska kyrkan i Järfälla har i många år lämnat över kläder och möbler till människor i Tallinn som har det svårt. Lennart berättade om deras besök på ett barnsjukhus, ett barnhem och ett rehabiliteringshem för frisläppta fångar och hemlösa. Lennart berättade om sina tidigare besök t ex på barnsjukhuset. Han hade gett en liten flicka en reklamplånbok som någon skänkt och lagt i lite estniska pengar, ungefär tio svenska kronor. Den blick han fick som tack av den lilla sjuka flickans ögon kommer han aldrig att glömma. Inte heller skulle han glömma det strålande leendet på den lilla flickan som fått en stor gyllene apelsin. Det Lennart berättade om var så gripande och jag visste på en gång att jag ville följa med på en sådan resa. Visst kände jag till att det finns folk som har det fattigt och behöver hjälp i många länder men om jag hade hört ordetgatubarn hade jag tänkt t ex på Rio i Brasilien. Inte kunde jag tro att det fanns gatubarn på ett avstånd från Stockholm som är närmare än Sundsvall. Jag tror att det är fler än jag som går helt ovetande om detta. Jag tycker att det är ett bra initiativ av kyrkan att göra dessa hjälpande insatser.

 Här sitter den flickan, Olga som hon heter.

På den vägen är det och de dagar då skolan hade "värd för världen" tema på schemat ordnade min klass en klädinsamling till Tallinn. Vi fick ihop ett stort lass men nästan hälften av allt var kläder och saker från min familj. Det var jättebra för nu fick vi äntligen lite ordning i våra garderober och i garaget. Man samlar på sig så mycket onödigt och det hänger kläder i garderoberna som man aldrig använder. Istället för att kasta dessa saker eller låta de stå och samla damm är det ju ett jättebra alternativ att ge dem till människor som behöver dessa och tacksamt tar emot dem. De kan ju ofta användas, trots att inte vi tycker det.

KYRKANS HJÄLP I ÖST

Svenska kyrkan i Järfälla har sedan länge haft kontakt med en vänförsamling i Tallinn. En av prästerna, Avo Uprus, som arbetar i denna kyrka i Tallinn som heter Kaarli kyrka startade för ca tio år sedan en organisation tillsamman med bl a sin fru, Fea Uprus, som tar hand om före detta fångar. För två år sedan startade de även en barnorganisation som tar hand om hemlösa barn.

Svenska kyrkan i Järfälla gjorde sin första resa 1992 och har sedan dess varit över ca 26 gånger med kläder, möbler och leksaker som samlats in hemma.

Jag har deltagit i två resor, i december 1999 och april 2000, inom ramen för mitt specialarbete.

RESA 1, 99-12-12

Söndag 12 December klockan 18.00 lämnade färjan kajen och jag var förväntansfull och lite nervös på väg på min första resa till Tallinn. Vi var ca 15 personer som åkte tillsammans bl a mina föräldrar. De flesta andra var förknippade med kyrkan på något sätt. Vi hade en buss med oss full med kläder, möbler och 3000 julklappar som Ica Viksjö hade varit med att samla in. Vi träffades allihop och hade ett litet möte på båten. Micke, som varit med många gånger förut, berättade om morgondagens program i Tallinn. Vi skulle besöka rehabiliteringshemmet först och sedan barnsjukhuset och barnhemmet. Men dagen blev inte som det var tänkt. Vi fick istället se ett praktexempel på den byråkrati som fortfarande finns kvar i Estland. Det blev stora problem i tullen. För att frakta in varor är det ett dussin papper som ska fyllas i och skickas in 2 veckor före. Alla papper var rätt ifyllda men det blev problem med de matvaror vi hade med oss från Ica Viksjö. De gick igenom varje pasta- och rispaket men det räckte inte. Hade de velat kunde tulltjänstemännen bara ha skrivit på papperen och låtit oss åka till barnhemmet med varorna, men det gamla sovjetkommunistiska sättet lever kvar och tullmännen ville bara visa sin makt och "höga" position. En och en halv timma innan färjan skulle lämna Tallinn fick vi ut bussen ur tullen men matvarorna fick vi lämna. Vi hann bara ta oss till rehabiliteringshemmet och tillsammans med de inneboende fort packa ur hälften av julklapparna och alla kläder där. Barnhemmet skulle sedan komma och hämta kläder och julklappar där. Vi lämnade den andra hälften av julklapparna i vänförsamlingens kyrka som skulle överlämna dessa tillbarnsjukhuset. Sedan var vi tyvärr tvungna att åter bege oss till hamnen och gå ombord på färjan. På kvällen åt vi alla julbord tillsammans medan vi summerade dagen. Alla var vi besvikna att vi inte fått besöka barnsjukhuset och barnhemmet och överlämna julklapparna personligen. Det enda positiva med väntandet var att jag fick chans att uppleva Tallinn som turistmål.

Tallinn - nära men ändå så annorlunda

Medan vi väntade på att bussen skulle komma ut ur tullen begav vi oss till själva stadskärnan i Tallinn och Gamla stan. Det dåliga vädret gjorde att det kändes rått och kallt. Tallinn ligger otroligt vackert vid Östersjöns kust. Vi gick upp till Gamla stan som ligger beläget högt på en kulle mitt i staden. En grov stadsmur av sten omringar denna stadsdel. På flera ställen fanns det utsiktsplatser där man kunde blicka ut över staden och hamnen. Det är väldigt vackert att stå däruppe och se den myllrande staden under sig, båtarna i hamnen och det väldiga havet. Vart än man vände blicken såg man kyrktorn som pampigt höjde sig mot skyn. En kyrka som stack upp i mängden var den vackra ryskortodoxa kyrkan med sina lökkupoler. Vi möttes av fattiga i alla åldrar. En del hade något de ville sälja, t ex stickade strumpor, vantar och mössor. Någon sålde turistböcker om Tallinn, som sannolikt var stulna. Andra önskade bara en liten slant.

Gamla stan i Tallinn påminner mycket om Gamla stan i Stockholm med små, trånga kullerstensgränder och utsmyckade hus. Gamla stan var den enda del av Tallinn där ryssarna inte förstörde de gamla husen. Under åren då ryssarna hade makten fanns varken möjligheter eller intresse att renovera eller underhålla hus och lägenheter. Staten bestämde allt och folk visste inte om man skulle få någon glädje av det arbete som man lade ner på sina bostäder. Till sist orkade ingen bry sig. Det kommunistiska systemet tog bort folks engagemang. Nu har man börjat renovera flera fasader. Man märker att de är trötta på de kommunistiska, typiskt gråa färgerna och att man därför har målat husen i hela färgskalan bl a blå, rosa, gula, gröna och röda hus. Parlamentsbyggnaden är t ex rosa. På många hus har man bara haft råd att renovera den fasad som är vänd mot gågatan men om man gick in på en bakgård var de fortfarande väldigt förfallna. De färgglada vackra husen ger en varm, positiv och gemytlig känsla och det är nog det de har behov av att få känna efter alla svåra år. Att det tar tid att renovera beror också på att det saknas ekonomiska resurser. Endast 5 % av Estlands befolkning har löner över 5000 estniska krooni vilket motsvarar ca 2500 kronor. Men utvecklingen går framåt och viljan finns hos alla att rusta och göra fint. För bara några år sedan var standarden mycket sämre. Toaletter t ex var av mycket låg standard och ofräscha och det luktade unket överallt.

En plats som många gator löpte samman vid och som var som en slags mötespunkt i Tallinn var Rådhustorget . Här fanns det många trevliga cafeer och restauranger. Det är väldigt billigt för oss svenskar att äta och dricka gott i Tallinn. Det finns också gott om trevliga små butiker. En del väldigt exklusiva och en del billigare. Man kan köpa många fina handarbeten som t ex stickade kläder och handmålat porslin. Det finns många gatustånd där gamla damer sålde tröjor, mössor, vantar och sockor som de stickat. Estland är känd för sin bärnsten, och det finns gott om små butiker som säljer vackra bärnstenssmycken till låga priser. Runt gamla stan har en modernare stadsdel börjat växa upp med skyskrapor och varuhus.

Jag tycker att Tallinn, som turistmål är väldigt trevligt och kan verkligen rekommendera en resa dit. Det är en vacker stad som innehåller mycket kultur. Det känns som om man har rest långt bort när man kommit dit. Det ligger så nära men är ändå så annorlunda.

Första mötet på rehabiliteringshemmet.

Mitt första intryck av rehabiliteringshemmet var att det inte var något trevligt ställe. Det var väldigt slitet och toaletterna var otroligt skitiga och luktade "skunk". Det kändes lite läskigt att gå runt där inne bland de före detta fångarna. Jag visste att en del till och med hade suttit inne för mord.

Det var något av svenskt 70-tal över inredningen. I stort sett alla möbler, tavlor, lampor och mattor som fanns där var skänkta från människor i Sverige, och de tas varmt emot här. Det är kul att se att dessa möbler har kommit till användning.

Vi blev varmt mottagna av personalen på rehabiliteringshemmet. De hade gjort i ordning mat och fika som vi blev bjudna på. Trots att de inte hade så stora resurser hade de ansträngt sig för att göra det fint och hemtrevligt. De hade blommor på borden och några enkla men fina och rena dukar. Även om allting var enkelt så såg man att de ansträngt sig att göra så fint och ombonat som möjligt av det lilla de hade.

Fea Uprus som är delansvarig för rehabiliteringshemmet välkomnade oss med öppna armar och tackade så hemskt mycket för alla kläder och julklappar.

Fakta om rehabiliteringshemmet.

Svenska kyrkan i Järfälla och Maria kyrka har kommit i kontakt med rehabiliteringshemmet tack vare vänförsamlingen Kaarli och den präst som startat organisationen. I dag drivs all rehabilitering av Estlands fångar av denna organisation och det finns totalt 6 stycken liknande detta rehabiliteringshem i Estland.

Det rehabiliteringshem vi besökte öppnades för ca tio år sedan, samma år som Estland blev självständigt. Hit får frivilligt frigivna fångar komma och få hjälp att slussas ut i samhället. För att få anställning i Estland på någon arbetsplats måste man bo på en adress. Det är därför en hjälp för de innebonde på rehabiliteringshemmet att skaffa sig ett arbete och starta ett nytt liv. Många av fångarna har suttit i fängelse ända sedan Estland var en del av Sovjetunionen och aldrig upplevt Estland som ett självständigt land. Det är därför väldigt svårt för dessa fångar att anpassa sig till det nya Estland. Det flesta fångar som bor här är ryska fångar vilket ytterligare försvårar deras situation i samhället eftersom de är hatade av esterna. Många av dessa fångar som suttit inne länge kommer ofta tillbaka in i fängelse, antingen på grund av kriminalitet eller frivilligt. Att de frivilligt vill tillbaka beror på att de känner att de inte är någon utanför fängelsets murar. I fängelset råder en hierarki och där känner de att de är någon som folk respekterar och kanske till och med ser upp till.

Det finns i dag 40 platser på rehabiliteringshemmet. På vintern är det ofta fullt antal inneboende men när det är varmt på sommaren försvinner de ut. Åldern på de inneboende är från 21 år upp till 60. Det har också förut funnits en hel familj som bott där.

Huset, som gjorts till ett rehabiliteringshem, har varit ett gammalt fängelse. Det ser väldigt förfallet ut på utsidan och när svenska kyrkan i Järfälla började samarbeta med denna organisation 1992 var det fruktansvärt slitet inuti också. Om man som svensk kommer dit i dag är det första intrycket att det är väldigt slitet men det är tydligen ingenting mot vad det var för några år sedan. I dag finns det riktiga toaletter även om de är fruktansvärt slitna men förut utgjordes toaletterna av ett hål rakt igenom golvet. I dag finns det fönster i huset , en del är dock trasiga, men förut fanns det inga alls. Att dom har kunnat rustat upp huset så bra som de gjort är bland annat tack vare hjälpen från Kallhälls kyrka och Maria kyrka. De är kul att se att man med så små och enkla resurser kan få det så pass bra. Men det behövs mycket mer hjälp för att få det ännu bättre.

På första våningen finns ett kök och kontor för den administrativa delen. Det finns också ett bönerum som de före detta fångarna kan använda. En del ser det som ett bönehus.

På andra våningen finns de fångar som just blivit släppta ur fängelset. De förses med kläder och mat och under en period av två månader försöker man slussa ut dem i samhället. De får hjälp av psykolog om det behövs och man pushar dem och peppar dem genom att säga att de ska lyckas i framtiden och ej behöva stanna kvar där. De får hjälp med att söka arbete och vägledning i att börja ett nytt liv.

När de skaffat arbete och stabiliserat sig i samhället får de flytta upp till tredje våningen. För att få bo där får de betala en mindre summa. Dessa pengar används för att renovera huset ytterligare och till administrativa utgifter. På tredje våningen får de stanna flera år.

Både på andra och tredje våningen får de städa själva, men en av personalen sade med ett litet flin att det inte fungerade så bra. Många har suttit i fängelse i mer än tio år och har svårt att anpassa sig i samhället och till vardagliga sysslor. En del som har suttit inne i sex år har suttit där för att de stulit en bil. Det är alltså stor skillnad på straffen jämfört med Sverige.

På tredje våningen får de inneboende bo med sina familjer om de vill. De får då ett större rum där de kan bo med fru och barn.

En del av kläderna vi skänker från Sverige går till att klä de frigivna fångarna. Man hjälper också deras familjer med kläder. En del av paketen vi hade med oss fick de inneboende på rehabiliteringshemmet ge till sina barn till julklapp. På hemmet driver de inneboende också en liten second-hand affär där de säljer vissa av de skänkta kläderna till en låg kostnad, ca 5-10 svenska kronor, till vanligt folk som inte har det så gott ställt. Pengarna de får in går till att reparera huset.

På rehabiliteringshemmet arbetar det en vaktmästare, en psykolog, en städare samt kökspersonal. Även de som är ansvariga för organisationen arbetar där liksom frivilliga från vänförsamlingen.

RESA 2, 00-04-17

Efter min första resa var jag inte helt nöjd med resultatet. Jag hade inte fått besöka de platser som vi hade planerat in. Därför bestämde jag mig för att vara med på ytterligare en resa och det blev den 17-19 april 2000. Vi åkte på måndag kväll under påsklovet. Vi var fler som reste nu än i vintras. Vi var 26 personer, de flesta med anknytning till kyrkan. Den här gången var det planerat att besöka rehabiliteringshemmet och lämna kläder där och sedan även besöka barnhemmet. Tänka sig - den här gången blev det som planerat. Vi fick ut bussen ur tullen inom en halvtimma.

Mitt andra besök på rehabiliteringshemmet

Vi åkte först till rehabiliteringshemmet och lastade av bussen. Det var mycket möbler med på denna resa men även kläder och leksaker. De inneboende före detta fångarna hjälpte oss att packa ur bussen. Vi blev varmt mottagna även denna gång och de bjöd på fika och varma smörgåsar. Bara sedan jag var där i vintras hade det blivit finare inomhus. Man hade rustat ytterligare och möblerat med möbler vi haft med oss i vintras. På väggen innanför ytterdörren hade man satt upp ett kollage med bilder från julklappsutdelningen av alla paket vi hade med oss på förra resan. Det var roligt att se att paketen verkligen kommit fram till barnen. Någon av personalen på barnhemmet hade klätt ut sig till tomte och delade ut julklapparna till barnen. De såg så lyckliga ut där de satt bland alla paket.

Fea Uprus som är delansvarig för hemmet och som vi mötte även under besöket i vintras, tog emot oss även i dag. Hon höll ett litet föredrag där hon berättade om organisationen och hur arbetet på rehabiliteringshemmet fungerar. Hon visade oss sedan runt i hela huset. På andra våningen visade hon några bostadsrum. De flesta delade ett rum på två personer. Det fanns två toaletter, en dusch och en bastu. Det fanns också ett kök där de kunde laga mat. Det var inte speciellt trevligt på toaletterna och duschutrymmet så jag tog bara en snabbtitt medan jag höll andan.

På tredje våningen fanns det också bostadsrum. Det bodde några familjer där nu. En del av leksakerna som skänks går därför också till dessa barn som bor med sina föräldrar här. De såg ut att ha det bra. Jag fick komma in i ett rum där en familj bodde. Det minsta barnet var en liten flicka på ca tre år. Hon satt och lekte med en docka när jag kom in men blev sedan väldigt sprallig. Hon hoppade runt och visade lyckligt upp sina leksaker. Man kunde se att leksakerna var typiskt svenska.

Det fanns toaletter, dusch, bastu och ett kök på tredje våningen också, som de inneboende hade tillsammans. Möbler, tavlor och mattor på tredje och andra våningen var även de skänkta från Sverige. All köksutrustning som t ex spisar har kyrkan också tagit med i sina insamlingar från Sverige.

Besöket på barnhemmet

Efter besöket på rehabiliteringshemmet begav vi oss till barnhemmet. Barnhemmet låg i en gammal kyrka. När ryssarna tog över Estland förbjöd de all kristen religion. Den gamla kyrka som en gång stått där förstördes och användes som en filminspelningslokal. För tio år sedan när man startade organisationen för rehabilitering av frigivna fångar och kampen att minska antalet gatubarn, började man att bygga upp denna kyrka på nytt. Eftersom det inte finns några ekonomiska resurser tar alla reparationer lång tid. I dag hade man kommit så långt att man på bottenplanet byggt upp ett kyrkorum med altartavla, altare, bänkar och skaffat en orgel. Allting är mycket enkelt och man har använt sig av det material man haft tillgång till. Men det gav ändå en fridfull och kyrklig känsla. På väggarna satt teckningar uppsatta som barnen på barnhemmet målat. Kyrkfönstren var förut igenmurade men kunde åter öppnas 1998.

På övervåningen har man byggt upp själva barnhemmet. När man började med denna organisation var det svårt för dem att få kontakt med gatubarnen. De var väldigt skygga och ville inte ha någon hjälp. Man började därför med att köra ut mat i de områden där man visste att barnen höll till. Man fick på så sätt mer och mer kontakt med barnen och kunde bygga upp en verksamhet och låta dem bo på barnhemmet. Kravet för att få bo där är att de ska gå i skolan. Det kan därför vara svårt att hjälpa de äldre gatubarnen eftersom de slutat skolan för länge sedan och börjat arbeta. Ett annat problem är att de äldre barnen ofta blivit mer eller mindre kriminella för att klara sig. För de flesta betyder arbete att stjäla eller tjäna pengar genom prostitution. Dessa har svårt att börja läsa igen. De kan då inte låta dem bo på barnhemmet med de yngre barnen. Men man hjälper dessa ungdomar på annat sätt. En del har fått hjälpa till att rusta upp kyrkan och barnhemmet och de har då som ersättning fått mat, kläder och lite pengar.

Vi fick gå ner i källaren och titta. Det var kallt och fuktigt och väggarna och golvet utgjordes av sten. Detta är kvarlevor från ryssarnas raserande. Golvet täcktes av ca 1dm vatten. Vi fick möta en pojke som heter Roma där nere. Roma är 17 år gammal och har i många år bott på gatan. I dag sover han oftast nere i barnhemmets källare. Det låg en madrass och ett täcke uppe på en hög med skräp och stenar. Att Roma inte kan bo uppe på barnhemmet beror på att han för länge sedan slutat skolan och att han sedan länge arbetar och är till viss del kriminell. Roma har fått hjälpa till att rusta kyrkan tillsammans med några äldre gatubarn och får på så sätt mat, kläder och pengar. Jag kände verkligen medlidande med honom. Tänk att sova nere i den där kalla källaren. Jag förstår inte hur han överlevt vintern. Han såg så snäll ut. Det fanns ca 4 rum där nere, alla lika förfallna. Under en vecka hade Roma och de andra pojkarna hackat upp 50 cm av stengolvet och burit ut stenarna ur källaren. Meningen är att man ska renovera där nere och utöka barnhemmet. I ett rum nere i källaren låg en pojke och sov i en våningssäng. Det var så hemskt att se. Jag trodde inte att det fanns barn som bodde så illa så nära Sverige. I Brasilien vet jag att det finns gott om gatubarn , men gatubarn i Estland har det faktiskt svårare än gatubarn i t ex Brasilien. I Brasilien är det åtminstone varmt men här kan det ju bli 20-25 minusgrader på vintrarna precis som i Sverige. Toaletten nere i källaren var en mardröm. Den var sliten, skitig och luktade hemskt.

Efter besöket i källaren fick vi gå upp på andra våningen och kolla. Det var som att komma från helvetet till paradiset. För två år sedan hade det sett likadant ut där upp som nere i källaren. Det kunde man inte tro när man såg det i dag. Det var som att komma in i vilket hem som helst. Det fanns ett stort kök där alla åt tillsammans. De hade pyntat fint nu till påsken. Det stod påskris på bordet med pynt i. De hade odlat gräs och gjort kycklingar av flirtkulor som satts ut i gräset. På väggarna hängde teckningar som barnen målat. Det såg så hemtrevligt ut. Det var uppdelat i en flickavdelning där flickorna hade sina rum och en pojkavdelning där pojkarna hade sina rum. De äldre flickorna bodde tillsammans i ett rum och de yngre i ett eget. Samma gällde för pojkarna. De bor ca fyra stycken i varje rum. Ovanför sängarna fanns fotografier uppsatta så att man kunde se respektive barns sängplats. I varje rum fanns en hylla där nytvättade och strukna kläder låg snyggt ihopvikta. De flesta kläderna är sådana som kyrkan i Kallhäll har samlat ihop i klädinsamlingarna. Alla leksaker var i stort sett också sända med klädinsamlingarna. Jag kände till och med igen några klädesplagg och leksaker hemifrån. Det var kul att se att de kommit till användning. Det såg väldigt ombonat ut i alla rum. I ett rum satt en liten pojke och spelade spel på en dator tillsammans med en äldre pojke. Barnhemmet fick en ännu bättre hemkänsla av att de hade husdjur på avdelningen. De hade t ex en liten hund och några marsvin. Det måste vara kul för barnen att få pyssla om dem.

Efter att sett toaletterna nere i källaren blev jag verkligen förvånad när jag såg toaletterna och duscharna här på barnhemmets våning. De hade helkaklat dem i fint kakel och satt in nya toalettstolar och handfat. Att de kunnat göra dem så fina beror på att man skänkt pengar från Sverige och Tyskland till att rusta upp barnhemmet. Det var roligt att se att pengarna använts att göra så fint för barnen.

Jag pratade mycket med en av männen som jobbar på barnhemmet, Mati Sinisaar. Det är han som har den första kontakten med de barn som kommer dit. Han åker ut till de områden där han vet att gatubarnen håller till och söker upp dem där. Han utstrålade värme, trygghet och tillit. Han verkade ha väldigt bra kontakt med barnen och jag tror att de gärna anförtror sig till honom. Han berättade för mig att de totalt har 14 platser på barnhemmet som alla är fulla idag, hälften är tjejer och hälften killar. Det äldsta barnet som bor där är en flicka på 17 år. De yngsta barnen är en pojke på 4 år och en flicka på 5 år. Den lilla pojken hade ej skötts bra av sin mamma. Hon var narkotikamissbrukare och prostituerad. Den lilla pojken brukade springa omkring själv i närheten av barnhemmet. De äldre barnen på barnhemmet hade en dag tagit med sig honom upp till hemmet. Det visade sig att han var mycket smutsig , han hade ohyra på sig och var mycket undernärd. På barnhemmet duschade de honom och gav honom mat. När mamman senare undrade var hennes son var talade de om för henne att de ville behålla honom eftersom han mådde bättre av att bo på barnhemmet där han var glad och trivdes. Och i dag bor han här i sitt nya hem. Mati Sinisaar talade om för mig att de äldre barnen som bor på barnhemmet ofta letar upp yngre barn på gatan och tar dem till hemmet. Han berättade också om en liten pojke på 8 år, som förut bott i en källare under två månader och som de nu tagit hand om. Pojken Roma, som vi mötte i källaren, har en liten syster och bror som båda bor på barnhemmet. Roma är väldigt glad att de får bo där. Han vill att de ska få en bra framtid.

Alla barnen, som bor på barnhemmet, har ryskt ursprung utom ett som är estniskt. De flesta gatubarn i Estland är av rysk härkomst. När landet blev självständigt var det många ryssar som flyttade till Ryssland och lämnade sina barn kvar av olika skäl. Många av gatubarnens föräldrar sitter i fängelse och kan därför inte ta hand om dem, andra är narkotikamissbrukare, alkoholister och prostituerade och barnen överges eller flyr frivilligt. Man vet inte hur många gatubarn det finns i Estland i dag. En siffra som nämnts ca var femhundra, en annan var tiotusen.

Jag frågade mannen på barnhemmet om man vid något tillfälle givit någon av de yngre barnen ett fosterhem. Han talade om för mig att barnhemmet var deras familj. Det var hit de kom direkt från gatan och det var här de första gången fick känna att någon brydde sig om dem. Det är här de känner värme, kärlek och trygghet. Några av barnen var i Norge när vi hälsade på. Alla barnen har nämligen en fadderfamilj i Norge som de några gånger om året besöker. Jag fick se bilder från barnens fotoalbum på tidigare besök i Norge.

På båten hade alla som följt med på resan köpt godis som vi samlat i ett jättestort påskägg som vi nu gav till barnhemmet. Personalen skulle ordna en påskfest för barnen på påskafton. Barnen skulle då spela upp en pjäs i kyrkan som de övat in och sedan skulle de ha påskmiddag och party. Personalen skulle då ge barnen påskägget. Det skulle ha varit kul att få vara med på påskfesten och se barnens ansiktsuttryck när de får se allt godis.

De närmaste planerna för barnhemmet är att rusta upp källarplanet också, så att det blir lika fint som på övervåningen. Det är tänkt att man i framtiden ska utöka platsantalet och att man då kan bo även nere i källarplanet.

Tallinn; nära men ändå så långt borta

När jag för andra gången besökte Tallinn upplevde jag staden ännu vackrare och mera gemytlig än vid första besöket. Det var vår där nu och vi hade kanonfint väder. Jag upptäckte nya saker som jag inte tänkt på i vintras när vi var där. Då hade det varit grått och kallt, den här gången var det varmt och soligt. Överallt fanns små trevliga caféer och uteserveringar där folk satt och fikade. I de grönskande parkerna satt folk och hade picnic eller motionerade. Vårblommorna prydde varje gräsplätt. Det var verkligen liv och rörelse på gatorna men man kunde inte känna av det karaktäristiska, stressade tempo som ofta råder i en storstad. Det kändes bara trevligt. På de smala kullerstensgatorna satt konstnärer och målade tavlor. De hade hängt upp sina verk längs den gamla stadsmuren för beskådande.

Blomsterstånd, som var fulla av alla möjliga slags blommor, förgyllde gatorna. Det kändes verkligen som om man var på en riktig vårsemester långt från Sverige.

EN RESA SOM BERÖRT MIN SJÄL

Jag är så glad att jag, som specialarbete valde att åka på dessa resor och dokumentera dem. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar innan jag åkte till Tallin första gången. Jag tyckte att det skulle bli intressant att besöka barnsjukhuset men så blev det ju inte tyvärr. Jag hade inte tänkt mig Tallinn som den vackra stad som det faktiskt är. Jag hade nog inte över huvud taget tänkt så mycket på Estland och de övriga öststaterna förut. Jag visste inte att Estland och då framför allt Tallinn hade så pass stora problem med gatubarn. Jag trodde inte ens att det fanns gatubarn så nära Sverige. Det är bara ca 35 mil mellan Stockholm och Tallinn, ungefär samma avstånd som mellan Stockholm och Sundsvall eller mellan Stockholm och Jönköping. Ändå är det så stora skillnader. Levnadsstandarden är mycket högre i Stockholm än i Tallinn. Priserna är visserligen bara hälften av de svenska priserna på många varor men inkomsterna är betydligt lägre. Vissa importerade varor är lika dyra eller till och med dyrare i Tallin. Denna resa har fått mig att inse att det finns människor på nära avstånd som lever väldigt knapert och tacksamt tar emot hjälp.

Vad jag tycker om rehabiliteringshemmet.

Jag är imponerad av att människor som genom ideellt arbete har startat en organisation för att hjälpa frigivna fångar och gatubarn. Det är nog viktigt att fri givna fångar blir omhändertagna och får stöttning, hjälp och vägledning för att börja ett nytt liv. Eftersom man inte kan få arbete om man inte har någon bostad är rehabiliteringshemmet en stor hjälp för de frigivna. Jag tror att det skulle vara bra för alla frisläppta fångar att få en sådan hjälp. Jag tror också att det är bra att de får sköta försäljningen av kläder för då tränas de att sedan klara sig själva i arbetslivet. På så sätt får de också pengar att rusta upp huset och jag tror att det är viktigt för dem att de får hjälpa till att rusta själva. De känner säkert att de gör något betydelsefullt för andra förutom att de själva har nytta av det.

Det är också bra att de får klara sig mer självständigt och betala en viss summa pengar på tredje våningen för att få bo där. När de flyttas till tredje våningen har de ju stabiliserat sig något i samhället och har en arbetsplats. Det är då bra att de lär sig att betala för sig och vara rädda om sin bostad, de får ju t ex städa själva.

Många som kommer dit har suttit inne flera år för små stölder, t ex sex års fängelse för en bil stöld. Dessa människor är inga mördare eller onda människor i grund och botten. Det är bra att man ger dem en andra chans och hjälper dem att starta ett nytt liv och komma till rätta i samhället. Om man bara släpper ut dem och låter dem klara sig själva tror jag att det är lättare att de kommer i kontakt med kriminalitet igen eftersom de inte har någon bostad och därmed inte heller något jobb.

Det är bra att de får hjälp att hitta ett arbete och lära sig att ta hand om sig själv. Jag tror att det är bättre än om man t ex ger dem bidrag. Det är nyttigt att man så fort som möjligt kommer in i samhällssystemet och lär sig hederligt arbete.

Vad jag tycker om barnhemmet.

Barnorganisationens arbete med gatubarn är väldigt bra. Det är viktigt att man tar tag i sådana problem. Jag beundrar människor som ideellt hjälper människor som har det svårt. Det verkar inte som om staten bryr sig om dessa problem och då är det beundransvärt att medborgarna tar tag i saken. Det var så kul att se att de på två år med hjälp av pengar från Sverige och Tyskland har gjort så fint för barnen. Det måste ju kännas underbart för barnen att komma till ett sådant "hem" efter att förut bott på gatan. Man märker verkligen att personalen månar om barnen på barnhemmet. De har gjort det så ombonat där för att barnen verkligen ska känna det som ett hem. Jag tror också att det här med att ha husdjur bidrar till att skapa en familjekänsla.

Jag tycker att det är bra att de måste gå i skolan för att få bo där. Enda möjligheten att skaffa sig en bra och säker framtid med arbete och bostad är ju att utbilda sig. Det är bra att de får lära sig att själv ta ansvar för sin framtid genom att studera. Jag förstår att det de inte kan låta de äldre gatubarnen, som många är smått kriminella, bo på barnhemmet med de mindre barnen även om jag tycker lika synd om dem som de mindre. De har ju inte valt att hamna på gatan utan föräldrar och hem. Det är bra att de ändå erbjuds hjälp att arbeta med att rusta huset och på så sätt få kläder, mat och pengar. Många av dessa äldre har säkert små syskon som de är angelägna om att ge en ljusare framtid än de själva har fått. Det känns nog därför bra för dem att hjälpa till att bygga upp ett hem för de yngre, som t ex Roma gjort. De vet ju trots allt hur det är att bo på gatan.

Jag hoppas verkligen att de får större ekonomiska resurser i framtiden så att de kan utöka platserna på barnhemmet och så småningom kanske till och med bygga flera barnhem.

Kyrkans insats.

Jag tycker att det är bra att Kallhälls kyrka och Maria kyrka har uppmärksammat behovet av hjälp i Estland. Det är bra att samla in kläder, leksaker och möbler och sedan frakta över dessa till människor som tacksamt tar emot allt. Kyrkan brukar också skicka pengar från kollekter till barnhemmet och rehabiliteringshemmet så att de kan renovera huset och utöka sin verksamhet. Att det hela tiden varit ett så stort intresse från allmänheten och från Svenska kyrkans församling i Järfälla att skänka saker till detta ändamål tror jag beror på att man har förtroende för och litar på kyrkan. Man har inga misstankar om att de saker man skänker hamnar i fel händer. Jag tycker att det är bra att man skänker pengar och saker till fattiga människor som bor nära Sverige och inte bara till dem i andra världsdelar. Jag tycker också att det är bra att kyrkans representanter inte primärt arbetar som missionärer och predikar det kristna budskapet utan lägger ned mycket tid på praktiskt hjälparbete.

Vad denna resa givit mig.

Det har verkligen varit intressant att göra detta arbete. Jag har lärt mig enormt mycket om ett för mig helt främmande land och dess kultur. Jag har också blivit medveten om att det nära Sverige finns människor som lever i fattigdom och att det där finns gatubarn. Jag har fått chans att lära känna många trevliga människor både i Tallinn och de som deltagit i resorna från Sverige. Jag har också fått möjligheten att uppleva en ny, vacker och hemtrevlig huvudstad. Jag kommer definitivt att besöka Tallinn igen, antingen med resor genom kyrkan eller på egen hand. Det ska bli kul att se hur Tallinn kommer att förändras i framtiden. Jag skulle också vilja besöka rehabiliteringshemmet och barnhemmet igen och se hur deras arbete utvecklas i framtiden.

Tack vare detta arbete har jag lärt känna ett, för mig, nytt grannland med en mycket charmig huvudstad. Gamla stan i Tallinn var den enda stadsdel som klarade sig undan förfallet under det sovjetkommunistiska styret. Nu pågår en rejäl upprustning av byggnaderna och de kommunistiskt grå fasaderna färgsätts i olika färger som rosa, blått, gult och grönt.

Eftersom den första resan inte blev helt som jag tänkt mig bestämde jag mig för att följa med på ytterligare en resa med kyrkan, den 17 april 2000. Vi besökte på nytt rehabiliterings-hemmet och den här gången hann vi även med att besöka barnhemmet. Den organisation som började bygga upp rehabiliteringshemmet 1991 började för två år sedan också ta tag i det växande problemet med hemlösa barn och startade då barnhemmet. På två år har man förvandlat ett totalt förfallet hus till ett hemtrevligt barnhem där barnen kan få känna värme, kärlek och trygghet.

Genom detta arbete har jag fått en god insikt i ett för mig tidigare "okänt" grannland. Det har också fått mig att förstå hur bra vi har det i Sverige och vilket stort hjälpbehov, som finns på ett avstånd från Stockholm som inte är längre än till Sundsvall. När jag tidigare hört ordet gatubarn har jag sett Rio framför mig. Idag vet jag att detta problem även finns i Tallinn. Organisationen i Tallinn som byggt upp verksamheten såväl i rehabiliteringshemmet som i barnhemmet gör ett imponerande arbete med nästan bara ideella insatser. Jag tycker det är bra att Svenska kyrkan i Järfälla tidigt har uppmärksammat behovet av hjälp i Tallinn.

Tallin så nära - men ändå så långt borta!

Lisa Seliberg