Rhodesian Ridgeback

Fakta om rasen

I Bakgrund I Temprament I Inlärning I Sinus I

Bakgrund

Ridgebacken härstammar från södra Afrika. Dagens Rhodesian Ridgeback började sannolikt utvecklas i mitten av 1600-talet och utvecklingen tog fart under 1800-talet då storviltsjakterna började bli populära i södra Afrika. Behovet av en snabb, stark, uthållig och modig hund fanns. Spekulationerna om rasens ursprung är många. Förmodligen handlar det om att de av kolonisatörernas hundar, som fungerade bäst vid jakt, användes i ett mer planerat avelsarbete. De första hundarnas ursprung uppstod till en början ur spontana parningar med framför allt de inföddas hundar. Den medvetna aveln baserades däremot på hur effektiva och nyttiga hundarna var. En rhodesier startade den moderna formen av uppfödning, därav rasnamnet. 1924 registrerades och erkändes Rhodesian Ridgeback som egen ras. Ridgebacken kallas för Afrikansk lejonhund, vilket har gett upphov till en del missförstånd. Många har fått uppfattningen att hundarna deltog i jakten för att själva döda lejon. Ridgebackens arbetssätt är istället att trötta ut viltet med snabba och effektiva rörelseförflyttningar, så att jägaren får viltet på nära skotthåll. För detta krävs, som tidigare nämnts, en snabb, stark, uthållig och modig hund. En dumdristig hund överlever inte sådana konfrontationer. Det är också mycket vanligt att man vid jakten använder flera hundar i ett så kallat släpp bestående av fyra till fem hundar. Arbetssättet är också tyst ibland med enstaka jaktskall. Idag används Ridgebacken som allroundhund. Den fungerar som stående fågelhund, apportör, drivande hund och eftersökshund. Ridgebacken finns som både ledarhund och polishund och mögelhund. En god vakthund är kanske dess mest kända egenskap.

Temperament

Sitt rykte till trots så är Rhodesian Ridgeback en mild hund med vänligt sinnelag. Den söker mänskligt sällskap och mänsklig uppmärksamhet och är ofta förtjust i barn, som den har stort tålamod med. En Ridgeback med bra temperament är lugn, värdig och skäller sällan, har självtillit och blir inte upprörd över bagateller. Den möter världen med nyfikenhet och utan rädsla. Ridgebacken besitter stor självständighet, men vill inte gärna vara ensam. Ridgebacken älskar en bekväm tillvaro, den tillbringar stor tid hoprullad i soffor, eller om tillfälle ges, utsträckt på sin ägares säng. Då är det kanske svårt att förstå att Ridgebacken på ett ögonblick kan förvandlas till en mycket snabb och smidig hund, som exempelvis ganska lätt springer ikapp en hare. Rhodesian Ridgeback lär vara världens snabbaste hund på långdistans. Ett mycket utmärkande drag, som sammanhänger med Ridgebackens vaktinstinkter är att den för det mesta håller sig i närheten av sin ägare. Den ger sig av och undersöker närområdet, men återvänder ganska snart. En Ridgeback tyr sig till sin ägare men är ingen slav. Den utför inte uppgifter som saknar mening för den. Hunden funderar innan den bestämmer sig för om något är tillräckligt viktigt för att bli utfört. Ridgebacken är listig och har humor. Ser man inte upp är det lätt att man blir överlistad. Ridgebacken är i allmänhet reserverad mot okända, ja till och med helt ointresserad. Tvinga dig därför aldrig på den, varken på en valp eller en vuxen hund.

Tänkvärt vid inlärning

Ridgebacken är inte mottaglig för lydnadsdressyr på samma sätt som rena bruks- och lydnadshundar. Kombinationen av jakt- och vakthund från början, i en miljö fylld av svåra yttre omständigheter, ställde speciella krav på individen. Det innebar mycket självständigt arbete för att lösa de olika uppgifterna. Hunden tvingades att själv bedöma situationerna och handla därefter. En Ridgeback kan dock tränas till lydnad med framgång. Det bevisar de många hundar som meriterat sig. Att träna lydnad med en Ridgeback är både roligt och givande, men ställer samtidigt stora krav på föraren. Det viktigaste ordet är motivation. Utan motivation kan man inte få en Ridgeback att arbeta. Så länge den tycker att ett moment är intressant utför den det också villigt, men om det upprepas för många gånger i följd tappar den snart intresset, då en sådan uppgift saknar mening. Föraren måste därför vara lyhörd och styra arbetet så att hunden känner att den utför något av värde och som uppskattas. Det andra viktiga ordet är samarbete. Om man inte kan göra dressyren till ett samarbete mellan förare och hund kommer man bara att göra hunden frusterad, samtidigt som man får den att helt tappa intresset. Uppfostra valpen med fast hand, tålamod och konsekvens parallellt med kärlek och vänlighet. Är du inte beredd att göra det kan inte din mycket intelligenta hund lita på dig och därmed kan du få problem. Med mycket jaktarbete i sig är det att rekommendera spår, drag eller annat kroppsligt eller själsligt arbete om den inte används till jakt.

Sinus

Ett fenomen som kan drabba Rhodesian Ridgeback och som är specifikt för just denna ras är demoid sinus. Man antar, men det är varken prövat eller bevisat, att det har samband med förekomsten av ridge hos rasen. Vissa valpar föds med ett tunt hudrör fästat i halskotornas (och / eller ryggkotornas) ledband. Detta rör, det kan också vara flera, växer rätt upp mot skinnets yta. Oftast är det hårbeklätt inuti. Håret och / eller huden fälls eller flagnar och inflammationer kan uppstå då håret och / eller hudflagorna inte har någonstans att ta vägen. Så småningom sprängs hudröret och varsamlingen rinner ner i kroppen på hunden. Hundar som föds med sinus ska avlivas direkt efter födseln. Man kan nämligen redan då upptäcka en sinus genom att helt enkelt känna efter. En sinus kan aldrig uppstå hos en hund som är född sinusfri.

| Startsidan I Rasstandard I Clayridge kennel I Mögelhund I

Webbdesign Ewa Dahlqvist