 Det gulliga stockholmsbandet Edson med sina sex medlemmar kom till Norrköping för att göra två spelningar. Först en mindre på skivaffären Vaxkupan och sedan en på den relativt nystartade klubben Tempo. Addo Magazine träffade och pratade med sångaren Pelle Carlberg och Helena Söderman som spelar Glockenspiel, melodica, flöjt och synth, hon verkar vara lite av bandets allt-i-allo. På nedervåningen på kafét där vi intervjuar dem sitter resten av bandet, gitarristen Filip Carvell, basisten Mats Deltin, trummisen Ulf Lundberg och Micke Sundin som ibland rycker in på gitarr istället för den ordinarie gitarristen Mårten Josjö, och blir intervjuade av några konkurrenter. De sex Edson-medlemmarna spelar tillsammans riktig pop, du vet sån pop med engelsk accent och tralliga melodier. Lite historia? Pelle: Vi har funnits i ungefär två år, tror jag. Det började som, jag hade en tanke om att få igång ett soloprojekt eftersom jag hade lirat i band i tretton år och alltid skrivit nästan allt låtmaterial, men alltid fått kompromissa litegrann, för det blir ju ändå det. Så, då tänkte jag att nu gör jag nåt där jag får bestämma allt, och så tar jag in olika musiker som spelar och som är snudd på utbytbara, tänkte jag då från början. Första sättningen är i stort sett utbytt också, det är bara Helena och Mårten, som spelar gitarr som är kvar sen början. Efter första spelningen var vi tvungna att komma på något att heta. Det var en irländsk fotbollskamrat till mig som tyckte att jag skulle kalla det för Edson eftersom fotbollsspelaren Pelé hade tagit sitt namn, Pelé, han hette Edson Arantes Do Nascimento och så tog han sig artistnamnet Pelé, det uttalas ju, på nästan alla andra språk, utom franska och spanska, Pelle, och det är ju svårt att uttala mitt förnamn, Pelle, på nåt annat sätt, så för min irländske vän heter vi precis likadant. Då blev det Edson helt enkelt. Men, nu har det ju, för att knyta ihop det här, så har det blivit så att vi är ett band och vi har viss demokrati i alla fall. Nu är det inte nån som är utbytbar, som man känner att "nu vill jag ha nånting annat", utan nu tar vi demokratiska beslut på alla stora grejer. Sen har jag fortfarande en extra röst om vi bråkar om nåt ungefär, ett veto som jag aldrig behöver använda egentligen. Det är en ganska bra balans, tycker jag, men det står ju bara för mig. Helena: Det funkar jättebra. Hur fick ni skivkontrakt? Det är ju inte det lättaste... Pelle: Det är en sanning med modifikation, för vi har egentligen inget riktigt skivkontrakt. EP:n som är ute, den är släppt av en underetikett till Playground, av en entusiast som tyckte att det vore kul att släppa nånting med Edson och sedan se vad som händer, så han har inte sagt att vi ska få ge ut nåt mer med honom. Så det blir ingen fullängdare? Pelle: Nä, inte där i alla fall. Nu håller vi på och jobbar på olika håll, med olika bolag, vissa är intresserade och sådär, det är ett litet bolag som vill jobba med oss, men vi är inte riktigt säkra på att vi vill ha det här, att det räcker till. Vi känner nånstans att vi har nåt som är så pass bra så det vore tråkigt att spela in en jättebra skiva och sedan sälja 1500 ex, när man kanske egentligen har, om man siktar högt och tänker att man har hela världen som målgrupp egentligen, att hitta liksom 1500 som kan tänkas tycka om vår musik i världens alla städer istället. Det kräver ju en viss marknadsföring, så därför skulle vi gärna vilja ha ett något större bolag. Bakom oss.  Vad anser om ni om det svenska och det utländska musiklivet? Är det svårt att vara ett band som inte spelar "plastpop"? Pelle: Ja, visst är det det. Det är lätt att sitta och snacka om att det var bättre förr, men på 60- 70-talet i alla fall och fortfarande nästan på 80-talet tycker jag att det fanns människor som jobbade i skivbranschen, där de i första hand var intresserade av musik som konstform. Men alla de bolagen har ju blivit uppköpta eller konkat i stort sett, så idag finns det ju nästan ingenting som är bra, det är bara Silence egentligen. Men, som Vibrafon, det de har signat har inte sålt nåt vidare bra, och det är ju en vidrig verklighet att det måste sälja för att man ska kunna fortsätta ge ut grejer. Z-TV är ett bra exempel på att det faktiskt var bättre förr, för till och med MTV var ju bra en gång i tiden, när jag började titta på MTV, då var det ju skitbra grejer, då var det ju fan Echo and the Bunnymen på MTV. Så vi kan nog summera det hela att det var nog bättre förr... Men, det leder ju ändå till att många, det finns ju väldigt många pyttesmå skivbolag som ger ut skivor med pyttesmå band som de bränner själva, det leder ju ändå till nånting... Pelle: Visst gör det det, och det finns faktiskt många exempel där det verkligen når brett också, Belle & Sebastian eller nånting sånt. Helena: Men det är ändå inte så brett som det borde vara. Pelle. Nä, men så finns det samtidigt nån slags exklusivitet i det. Helena: Men folk är lata också, de orkar liksom inte. Det är dålig fostran från början. Pelle: P3 tar ju inget ansvar till exempel, lyssna på Ketchup Fanclub, där de ska spela musik för att underhålla ganska unga ungdomar, och så spelar de inte en enda bra låt på två timmar. Vad ska de här ungdomarna gå ut och köpa om inte det de har hört? De tar ju till sig det. Jag lyssnade på Magnus Uggla när jag var i den åldern, det fanns inget annat, man tar ju det man hör. De måste ju fostra folk, de måste ta sitt ansvar. Det är klart att vi skulle vilja jobba med ett sympatiskt skivbolag där alla är trevliga, från säljarna till växeltelefonisten, men jag tror inte att det riktigt går. Man vill hitta nånting som är lite schysst, men som ändå har lite möjlighet att få ut det hela. Helena: Det är så märkligt också, de sitter på sina möten, de är kanske sex stycken, och så är det en som inte gillar det, då blir det inget liksom. Pelle: Så har det varit för oss flera gånger. Såna här A&R-möten, det sitter människor som verkligen inte är så intresserade av musik, de tänker bara på säljpotentialen. Gillar du den här låten efter en lyssning, då är det bra. Men, ni spelar ju ändå ganska... Pelle: Vi är ju supertralliga är vi inte det? Jo, precis. Pelle: Vi är så tralliga så det är ingen hejd på det tycker jag. Helena: Vi hamnar nånstans mittemellan tror jag. Pelle: Jag har känt det ibland, att de här riktiga indiebolagen, de tycker att vi är lite för tralliga och kanske lite för mainstream nästan, och sedan de stora mainstream-bolagen, de tycker att vi är superindie, det går ju inte, de blir ju livrädda. Helena: Det är för lite datoriserade röster. Men även Abba mixade till sina röster. Blev det nån fart efter att Musikbyrån hade spelat er video? Pelle: Ja, jo, litegrann. Bara 24 timmar senare så gick jag in på Bennos sån här chatgrej, och då var det 35 inlägg om vad man tyckte om Edsons video och ungefär hälften, de var så förbannade och hatade den så mycket så de ville döda oss verkligen, de var så arga. Helena: Och så bråkade de om om vi var indie eller mainstream. Pelle: Ja just det, "Edson är indie-indie", och så svarade nästa "nä det är de inte alls det, Edson är mainstream-mainstream". Och så har vi fått ganska mycket mails sådär, där kan man ju snacka om att internet verkligen gör att det faktiskt är mycket lättare för små grejer att på någorlunda lika villkor nå ut. Folk får ju kontakt med oss, det är ju i stort sett bara att söka på Edson, så kan man hitta min email-adress, till exempel. Det har ju gjort att vi får, det låter som jag tokskryter, men sanning faktiskt så har vi nog fått ungefär ett mail om dan, sen vi spelade på Hultsfred förra sommaren, vill säga, vi har uppåt 400 olika fanmails, eller vad man ska kalla det och det är ju helt otroligt kan jag säga, för det är ju verkligen det som gör att man, man blir ju verkligen jätteglad om man får ett mail från nån, från en helt annan stad eller ett helt annat land, som har bemödat sig så pass mycket så att de skickar iväg ett e-mail. Så, det är bättre nu, i det fallet. Svarade jag på frågan? Det var om Musikbyrån, jo men det har gett en del, men mycket ilska också. Mycket sån där "Edson suger kuk" liksom får man höra plötsligt. En grej, en video och folk blir jätteirriterade, jätterga liksom. Det är väl mest det här med min dans till exempel, som folk blir galna på. 
Vem har gjort videon?Pelle: Det var ett helt gäng unga filmintresserade som jobbade helt gratis och kämpade. Satt och klippte på nätterna och snodde film från olika arbetsplatser och sånt där. Helena: De använde vår EP till sin film. Pelle: Just det, vi fick det för att de fick plocka fyra-fem låtar till en kortfilm och vi fick inget betalt för det, så då fick de göra videon då istället. Festivaler i sommar? Helena: Arvika Pelle: Emmaboda och Arvika, det är jättekul, 14:e juli på Arvika. Helena: 16:30, 14:e juli, 16:30. Pelle: Fast det är nästan dumt att skriva ifall det blir ändrat för det var bara sådär preliminärt, men 14:e juli nån gång på eftermiddagen i alla fall. 10, 11 eller 12:e augusti på Emmaboda. Har ni mycket spelningar? Helena: Det går i perioder, vi har spelat runt i Stockholm, på typ alla klubbar som finns. Vi spelade skitmycket ett tag, flera gånger på samma ställe, men det skulle vara roligt att spela mer ute i landet. Pelle: Vi har varit i Göteborg tre gånger, en av de spelningarna är nog vår absolut bästa spelning nånsin. Bara fantastisk. Vi blev inklappade tre gånger, ingen hade hört en låt och jättemycket folk. Men det är väl lätt så när man inte har några förväntningar själv och så går det bra, då blir det extra bra. Sen har vi ju spelat på Hultsfred då, det är utanför Stockholm i alla fall. Är det Pelle som skriver alla låtar? Pelle: Ja, jag har skrivit så länge, så jag vill att Edson ska vara ett forum för mina låtar och sen får alla vara med och lägga sig själv i det. Helena: Det är självklart Pelles låtar, det är ingen som propsar på det. Sen är det ju kul när man kan göra sina egna stämmor, man lär ju sig vad Pelle tycker om. Vad som är Edson. Det tycker jag funkar, ovanligt bra. Pelle: Jo, det är ovanligt att det fungerar så pass smärtfritt som det gör i band. Alla andra band jag har spelat i så har det varit tjat om just det där att "varför ska vi inte spela min låt då? Den är skitbra". Helena: Jag tror att det har mycket att göra med att du var ung då. Nu är du gammal. Haha... Pelle: Jomenvisst. Men sen tror jag att vissa band mår bra av att det är flera ytterst kreativa krafter, men de allra flesta band som har flera låtskrivare tycker jag kan bli ganska ryckiga. Jag har en uppfattning om allt vi spelar, om det är bra eller dåligt, jag kan höra en ton och tänka att "den här tonen låter inte bra" Det finns inga regler, inga budord. Helena: Vi har lärt oss nu. Pelle: Man har så olika sätt att skriva musik och känna musik överhuvudtaget, så jag har ingen jättestor lust att sjunga andras låtar till exempel. Ikväll ska vi faktiskt köra en cover, för vi har ju gitarrvick ikväll, Micke, som spelar elgitarr, han skriver film- och reklammusik och lever på det. Så, vi ska spela en av hans reklamfilmslåtar… Helena: Ni har hört massor av dem. Pelle: (sjunger) "OLW, har nånting som andra saknar", till exempel. Den här som vi ska köra nu, det är en hel låt som vi bara tycker är så jävla bra, som jag vill sjunga, det skulle vara jätteroligt, så vi ska försöka köra den ikväll, eftersom han är med. Den gick på bio för några år sen ganska mycket, en apa som inte riktigt för vara med, i Paris är det, han missar hissdörren, han plockar upp nåns plånbok, och han sätter sig i nån Folkabubbla och ramlar ut. Den låten är det. Otroligt bra. (sjunger) Ni har numrerade singlar, det tyckte jag var roligt, man känner sig speciell. Pelle: Mmm, vad har du för nummer? 187 Pelle: Det var tidigt, de är spridda lite hur som helst. Han vi gjorde skivan med, vi tryckte tusen skivor och numrerade dem, han har nästan alla som är under 500 och vi fick resten, de första 20 har vi tagit udda nummer och han har jämna, så han har 0000. Jag vet inte varför det blev numrerat, det var kul, med en sån här naiv dröm om att det ska bli samlarobjekt. Jag numrerade mitt bands demos faktiskt, vi kom upp i femton... Pelle: Jo, du ser, tänk att komma över en sån sen, när det är ditt gamla band som liksom, "jag har nummer 13 av den demon, vad får jag?". 
Pelle: Åh, det här är en otroligt bra låt. Är ni influerade av Belle & Sebastian? Jag hörde när ni soundcheckade att ni hade stulit en mening från "The State That I Am In". Pelle: Mmmm, jag har inte hunnit ändra den än. Det är från det här (sjunger) "I was so touched…", melodin är rätt lik också. Egentligen är vi inte influerade av dem, för ta de låtar som är med på EP:n, de är faktiskt inspelade innan jag hade hört Belle & Sebastian. Däremot när jag väl hörde dem för första gången då var det som att det var det bästa jag hade hört, att det här är precis det som jag velat göra i hela mitt liv. Jag tror att vi snarare har ganska många gemensamma referensramar och gillar samma grejer. Han är ungefär lika gammal som jag, Stuart Murdoch, som skriver det mesta där. Och jag vet att den enda pop/rock-artisten han överhuvudtaget kan acceptera är Morrissey och det är nästan samma för mig, det finns många andra som jag tycker är bra också, men Morrissey är ändå, han står ju verkligen för sig själv, som en ikon bara, jag hoppas verkligen att jag aldrig får träffa honom, för jag kommer bli så besviken. Apropå Belle & Sebastian, visst är det väl lite tråkigt att så otroligt bra band kan komma till en punkt där man nästan är lite sådär, att det inte är lika kul att prata om dem längre? Det är ju så onödigt. När man känner att man varit med själv innan boomen, då är det jävligt lätt att säga "nä, jag gillar inte dom längre". Jo, precis, man blir så sur när andra börjar tycka om det man själv gillar. Pelle: Jo, att man är så snål. Det där måste man jobba bort. Man försöker liksom sprida ut det till alla om att de är jättebra, och sen när folk börjar tycka om det... Pelle: Ja, precis, fel människor. Jag känner igen det där så väl. Så har jag gjort under hela mitt liv, med olika band. Från nedervåningen kommer en annan Edson-medlem upp och säger att det konkurrerande ezinet vill ta lite foton innan det blir mörkt ute, så vi blir tvungna att avsluta intervjun, som i slutet urartade till ett rätt intressant samtal om musik. Pelle summerar allt med att det var bättre förr och går sedan tillsammans med sina bandkollegor ut. Vi går till Tempo för att få ser dem live andra gången denna dag. Notis: Belle & Sebastians "She's Losing It" och "The State That I Am In" finns med på skivan "Tigermilk"
Intervju: Anja Dahlstedt & Björn Nilsson |
