Det gulliga popbandet Edson spelade vid 17-tiden på den gulliga skivaffären Vaxkupan i den inte alltför gulliga staden Norrköping.
Det var trångt, varmt och en basist för lite på scen.
Han stod nämligen i källaren och letade bland vinylskivorna. De spelade några låtar akustiskt på den minimala scenen och med en mick som då och då började brusa.

Sex timmar senare står Edson på en något större, men ändå liten, scen på Tempo, en månatlig klubb startad av "några riktiga entusiaster".
De är nu alla sex medlemmarna och de har ett riktigt trumset och elgitarr. De spelar låtarna från EP:n "Sunday, Lovely Sunday" samt några äldre och några nyare.

Sångaren Pelle Carlberg sjunger "kärlekspoplåtar" med engelsk accent i sin ljusrosa T-shirt medan han utför diverse konster.
Egentligen dansar han väl, men det ser lite ut som intränade cirkuskonster som han gärna visar upp. Efter lite sådan dans i Musikbyrån var fanzinet Bennos gästbok full av hat mot Edson.
Jag tycker i alla fall att det blir roligare att titta på när något händer. Vid ett tillfälle leker han Liam Gallagher, han höjer mikrofonstativet, vinklar ner micken, sätter händerna på ryggen och sjunger med ryggen böjd och halsen sträckt.
Till vänster om Pelle Carlberg (från publiken sett) står Helena Söderman som ständigt byter instrument.
Hon spelar sammanlagt fyra olika; Glockenspiel, tvärflöjt, melodica och synth. I en och samma låt spelar hon tre av instrumenten.
De verkar, liksom publiken, ha roligt. Sista låten är en reklamlåt.
Gitarristen livnär sig på att skriva låtar till reklam, och just den här har resten av bandet fallit för. Det är låten till reklamen som gick för ett par år sedan med en apa som går omkring i en storstad med kostym och misslyckas med allt. De tackar för sig och går av scen bara för att efter publikens jubel gå upp på scen och spela två extralåtar. Edson är ett av Sveriges bästa liveband.

Anja Dahlstedt     




bob hund, 11:e juni -00, Norwegian Wood, Oslo

"God natt! Gå hem och valla skidorna innan nästa OS era toppluvebeklädda lusekoftor" säger bob hunds sångare Thomas Öberg och avslutar därmed konserten för tredje gången. Sedan spelar bandet ytterligare en låt.

Jag var i Oslo med min mamma och såg en affisch för en festival, "Norwegian Wood". Högst upp på listan över söndagens band stod bob hund.
Inträdet var, som det mesta andra i Norge, dyrt. Vi tänkte därför att man kunde gå dit och i alla fall sitta utanför och lyssna på Sveriges bästa liveband. Utan en aning om när bob hund skulle äntra scenen började vi vid 21-tiden gå mot parken. När vi närmade oss hörde vi musik, vem som spelade den hördes ännu inte.
Vi fortsatte att gå mot musiken och ju närmre vi kom desto säkrare blev jag på att det var "Ett fall och en lösning" vi hörde.
Än så länge såg vi inget annat än ett avspärrat område. Vi gick mot ingången vars vakter för tillfället kanske tagit kafferast, ingen stoppade oss nämligen när vi gick in.

Nu såg jag dem, sex svenskar på scen, alla i vita skjortor. Det var så otroligt att det kändes overkligt. Med ett stort leende på läpparna sjöng jag med i nästa låt, "Upp, upp, upp, ner" och önskade att de precis stigit upp på scen. Så var dock inte fallet, efter låtens slut sa Thomas Öberg att det inte skulle bli mer rock 'n' roll och bandet gick av scenen, för att snart återvända.
Fyra låtar till blev det och tre gånger till avslutades konserten innan de sex slutligen gick av scen.
"Är bob hund stora i Norge?", frågade jag en av de 6000 norrmännen i publiken. "Javisst", svarade han som om det vore det mest självklara i världen.

På vägen ut från området sjöng någon på norska "jag är oinspirerad..." ur "Ett fall och en lösning", medan en annan försökte härma Thomas Öbergs scentricks. Någon sa att bob hund hade varit "kjempegreit" och jag kände mig fånigt stolt.

bob hund har sålt 12 000 exemplar av senaste skivan "Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!" i Norge. Det känns väldigt roligt, men samtidigt undrar jag varför man i hela Norden lyssnar på svensk musik, medan vi bara skrattar åt t.ex. norsk musik. Är det så att inte ett enda band i Norge är så bra att det förtjänar den svenska publiken, eller är svenskarna trångsynta?
Varför kan jag inte nämna ett enda norskt band att jämföra bob hund med?

Anja Dahlstedt     




Alicefestival, Örebro 5-6 maj -00

Jag begav mig i början av maj till Röda Kvarn, en gammal teater belägen i Örebro centrum. Där skulle den nystartade kulturföreningen Alice hålla med en festival som i förhand kunde locka med namn som Pluxus, Hell on Wheels, Songs of Soil och Julie Doiron. Tyvärr ställde Hell on Wheels in sin spelning och därför kändes programmet lite tunt. Under hela festivalen badade den gamla teatern i ett rött ljussken och överallt fanns värmeljus och kandelaber som höjde mysfaktorn ytterligare. Festivalen inleddes på fredagskvällen med stockholmsbaserade Pluxus, ett band som spelar musik med mycket synth och med låttitlar som ”Tårtor och Raketer”. Tyvärr blev det inte så lyckat som det kunde ha blivit, tekniken krånglade och det blev en kort spelning. Lite tråkigt med tanke på vad jag faktiskt hade förväntat mig av Pluxus.

Senare spelade umeåbaserade bandet Text och de fick mig att höja på ögonbrynet. Efter halva spelningen, som dessvärre var en aning seg, tog en av medlemmarna av sig byxorna och genomförde resten av spelningen med endast en blå gitarr på magen. Uppenbarligen har vi alla olika sätt att uttrycka oss på.
Resten av kvällen var smal och jag kröp ner i min sovsäck relativt tidigt. På lördagskvällen var det ett band vid namn Down Good Rider som fick publiken att reagera och applådera.
Det handlade om vanlig, förutsägbar melodiös rock, med inslag av brittisk pop, men det var för den sakens skull inte något dåligt. Under kvällen får jag även höra bandet som kallar sig Animals from Hell, bara namnet får mig skaka fördömande på huvudet.
Det kanske man inte ska göra, men i det här fallet hade jag faktiskt lite rätt. Skränig musik utan sång framställd av människor iklädda masker var faktiskt inget för mig. Därefter var det dags för ett band med det egendomligaste namnet av dem alla, jag talar naturligtvis om Lavemangssmugglarna. Jag ska villigt erkänna att jag ganska länge hade svårt att komma ihåg vad de hette. Men nu vet jag, Lavemangssmugglarna. Och, ja, vad ska man säga, för mig är de ett band som jag har hört talas om många gånger, haft chansen att se, men aldrig gjort. Men nu stod de alltså där, på den upphöjda scenen i den gamla teaterlokalen kallad Röda Kvarn. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och jag blev faktiskt aningen besviken.
Igen.
Nu har jag varit ganska neddrivande rakt igenom, men jag lovar, jag ska inte gnälla mer, tvärtom, jag ska hylla de som stod bakom hela arrangemanget.
Genom Songs of Soil och därefter Julie Doiron, kan avslutningen bara beskrivas med ett enda ord, underbar. Det var tid för bandet som väldigt många av besökarna hade väntat på och vissa åkt långt för att se.

Det var äntligen dags för det svenska bandet Songs of Soil. Ett band som jag efter den här spelningen anser gör, tillsammans med några få andra, den vackraste musiken i Sverige just nu. Några minuter in på spelningen sitter i stort sätt hela publiken på golvet för att njuta av den ljuvliga musiken. Songs of Soil rör sig i ett lågmält landskap med stillsam musik som skapas och byggs upp av vackra stämmor och instrument som banjo, såg och akustiska gitarrer.
I sommar gör de en spelning på Emmabodafestivalen och jag hoppas att det är fler än jag som kommer stå längst fram och njuta. Efter en bra och fin spelning var det nu dags för ännu en.

Det var tid för festivalens stora dragplåster, nämligen Julie Doiron. Innan det här framträdandet hade jag inte hört henne sjunga en enda rad, men ändå var det p.g.a. henne som jag åkte hit. För några år sedan var hon med i det kanadensiska, på många håll kultförklarade, bandet Eric’s Trip.
Bandet splittrades 1996 och sedan dess har bandmedlemmarna gått skilda vägar.
Julie skapar numera musik tillsammans med The Wooden Stars och hennes musik har av någon beskrivits som mörk flickrumspop och det är kanske en passande beskrivning. Det var en minst sagt behaglig stämning i rummet när Julie alldeles ensam framför den fortfarande sittande publiken stämde sin gitarr.

Hon sa inte mycket mellan de första låtarna, men det gjorde ingenting. I flera av hennes låtar fick vi njuta av långa perioder utan varken gitarr eller andra instrument. Många gånger var det enda som hördes i rummet Julies enastående röst och publikens tysta andetag.
Det var sagolikt.
Jag har aldrig sett någon uppträda så blygt på en scen förut, flera gånger kom hon av sig med ett nervöst fnitter och det verkade som om hon inte riktigt kunde förstå att vi var tysta för att vi tyckte att det hon gjorde var så oerhört vackert och bra. Hon spelade några låtar till, några på engelska och några på franska.

När är hon mot slutet skulle spela en gammal Eric’s Trip-låt som någon önskade, gick det inte riktigt som det skulle. Hon kom av sig flera gånger, småskrattade ännu mer och till slut fick delar av publiken rycka in och hjälpa henne minnas texten.

Sedan ropade någon "Dance Music" varpå hon sjöng de inledande raderna "Please turn off your dance music, please go to bed now...". När det var dags för henne att sluta spela var det en pratglad och nöjd Julie som stod där framme och hade inte tiden stoppat henne hade hon förmodligen hållit på en stund till.


I höst ska hon, om allt går som planerat, flyga över Atlanten ännu en gång. Missa inte det.

Cecilia Magnusson