AFTONBLADET
The Fragile
Betyg: 4/5
Industri
(Nothing/Universal)
Nine Inch Nails fem år gamla "The downward spiral" har fascinerat och inspirerat ett otal människor. Hårda attacker av ångestladdad musik som sålts i flera miljoner exemplar. Trent Reznor, sångaren och hjärnan bakom bandet, är en mästare på suggestiva mörka industrirocklåtar.
Uppföljaren "The Fragile" är visserligen mindre depressiv och lite mer varierad. Den är en ljudlek där Reznor blandar melankoli och aggressioner, där han har fått med många olika genrer och flera udda instrument. Det är tvära kast mellan synthpop och tungt distad rock, men ibland exploderar Reznor i ett frustrerat industrirock-kaos, samma som han blev så känd för.
Det är inte svårt att hitta paralleller till Marilyn Mansons "Antichrist superstar", där Reznor skrev en del av musiken och producerade plattan. Och eftersom det är ovanligt att höra hans röst så tydligt blir man helt tagen av en låt som "No you don't".
Det händer att NIN faller in i en monotoni mitt i en låt, trots det blandade materialet. Den drygt 100 minuter långa "The Fragile" är svårsmält till en början, men ganska snart inser man att Reznor har lyckats igen.
Anki Sundelönn
(C)Aftonbladet 1999-10-08
INTRO.nu
Betyg: 9/10
Det här är den platta som alla metalfans pratar om i år. Glöm Metallicas S/N, glöm allt vad Manson har för sig, en enig journalistkår påstår att det här är det sista millenieårets främsta metalplatta. Jag tycker visserligen att Machine Head's The Burning Red är bättre på sin lite mer agressiva kant men får glatt medge att det här är riktigt, riktigt bra. Det här är inget som du lyssnar igenom så där lite i bakgrunden, nej här är det intensivgenomlyssning i över 100 minuter som gäller. Därför blir det tyvärr sällan man verkligen kan ta sig tid att verkligen njuta något som man verkligen gör under detta album. Trent Reznor har här försökt att få fram ett album som skall hålla som riktmärke för episk industrirock långt in i 2000-talet. Många skulle nog aldrig ens orka lyssna igenom det här, gör man dock det så kommer man inte att bli besviken, här finns något av det mest originella och dynamiska jag hört. Den första sidan "Halo Fourteen" är mer lättlyssnad än den andra, mycket på grund av att du redan lyssnat igenom nästan en timme redan när du kommer till den andra (Nothing) låtar som "Into The Void" , "Where is Everybody" och "Starfuckers, inc." gör dock den till ett eget litet mästerverk. Den som väntar sig metalröj med enkla poänger som exempelvis Metallica står för för mig har kommmit fel. Här är det i stället ett experiment med ljud och publikens känslor som gäller. Det är nästan så att människor som gilla klassisk musik ligger närmare målgruppen för det här. Klassisk metal, Industri, klassisk musik och allt vad den modernaste utrustningen kan ge, här mixas de alla ihop till en mycket intressant blandning. Högtravande men också mycket substans bakom det hela vilket lämnar en hungrig för mer. Jag hade inte lyssnat speciellt mycket på NIN före detta men nu vill jag verkligen upptäcka vad det är mer som denne intressanta man Trent Reznor står bakom.
Det finns tillfällen då det här känns så "svårt" att man helt enkelt inte orkar lyssna igenom det hela, mycket antagligen beroende på den stora press och hets som man lever under. Ge den här plattan rejält med tid, du kommer inte att ångra dig.
(C)David Magnusson