(Lacerta agilis)
Utseendemässigt är sandödlan något mer satt än skogsödlan och har ett trubbigare huvud. Ryggen är täckt av ett gråbrunt band som går från nacken och ända ut till svansen. Mitt i bandet löper en serie med små vita streck eller fläckar. På sidorna har hannen en klart grön grundfärg med inslag av något mörkare nyanser. Den gröna färgen lyser som intensivast under ödlans parningsperoiod på vårkanten. Honorna är mera brungrå med vissa mindre inslag av grönt. Hanens huvud är något större än honans. Unga exemplar liknar sina föräldrar men saknar den gröna färgtonen och har ofta tydliga ögonfläckar på sidorna. Sandödlan kan vid vuxen ålder bli upp till 22 centimeter. Den finns huvudsakligen i södra Sverige och i Danmark men den finns fortfarande kvar i isolerade populationer i Mellansverige. Den nordligaste gruppen man känner till håller till i Mora. En av de viktigaste anledningarna till att sandödlan försvunnit från stora delar av landet är att dess livsmiljö kraftigt har förändrats. Det öppna landskap som tidigare varit en följd av svedjebruk, skogsarbete och skogsbränder har blivit allt mer sällsynt p.g.a. effektivt skogsbrandskydd och systematisk igenplantering av öppna platser. Detta gör att de kvarlevande populationerna blir små och p.g.a. att avståndet mellan grupperna är relativt stort ökar risken för inavel och utrotning. Sandödlan lever i torra och sandig miljö som har en riklig busk och gräsvegetation. Exemplar på dessa platser är t.ex. igenväxta sandtag, dikesrenar, skogsbryn samt längs järnvägar mm. Den tycker om att ligga i solen och föredrar platser där solen kan belysa marken så att den håller en behaglig temperatur. Detta är en viktig faktor för att äggen ska kunna utvecklas ordentligt. Sandödlan är dagaktiv och mycket värmekrävande och normalt sett så är den bara aktiv vid solsken eller vid hög dagstemperatur. Dess parningsperiod startar i maj-juni och den lägger 5-12 ägg. Äggen grävs ner i sanden och kläcks i augusti eller september beroende på temperatur.