Madagaskar ground gecko eller Paroedura pictus som den heter på latin är en liten och pigg gecko som är mycket lätt att få att trivas i terrariet. Som namnet antyder är den marklevande och om man tar sig till Madagaskar kan man om man har tur träffa på den under något löv eller under någon rot på skogsgolvet. Den lever den på Madagaskars västra, södra och östra delar. Den finns både på skogsgolvet men även längs de långa strandremsorna. På tal om namn så kallas den här arten för en hel del olika: Ocelot gecko, Big-headed gecko, Pictusgecko etc. Den är relativt liten (ca 10-12,7 cm) och kräver därför inte så stort terrarie. Vissa exemplar har dock blivit nästan 14 cm. När den föds är den dock inte större än drygt 4 cm. Det är vanligt att hanarna blir något större än honorna. Namnet Big-headed gecko stämmer också med dess utseende eftersom dess huvud är väldigt stort och kraftigt i förhållande till resten av kroppen. Den har en ganska tunn svans i jämförelse med Leopardgeckon eller Tjocksvansgeckon (Hemitheconyx caudicinctus). Det är svårt att hitta uppgifter om hur gammal den här arten blir men den torde bli mellan 3-6 år. Kroppen är ganska slank och när honorna är gravida kan man ofta se äggen rätt genom huden. Den är väldigt produktiv och lägger många kullar om 2 ägg under i stort sett hela året. Äggen placeras lämpligast i en kläckare men man kan även kläcka dem i terrariet. Då är det viktigt att man ser till att ödlorna inte kan komma åt äggen eller råka trampa på dem. Det görs enklast genom att man t.ex. sätter en pizzasalladsburk över dem. Glöm dock inte att göra små hål i burken för syrets skull. Äggen kläcks vid terrarievärme efter drygt 60 dagar. Det här är en vacker och nattaktiv ödla som därför inte kräver UV-ljus. Färgen på ett adult exemplar är ljust brun med en del ljusa och mörka fält och den finns både i stripead och en bandad fas. När den är juvenil har den en mycket ljus och vacker teckning .På fötterna har den små klor som gör att den inte kan klättra på glas, när den är juvenil kan den dock få bra fäste på andra ytor. Det blev jag varse om en dag när jag kom hem efter jobbet då det bara fanns en ödla kvar i terrariet. Den andra satt mitt på vardagsrumsmattan framför TV-n och glodde. Den enda förklaringen till hur den lyckades ta sig ut ur terrariet när det var helt stängt (nästan i alla fall) var följande: över mitt terrarie har jag en elektronisk termometer som har en givare som går ner i terrariet. Ödlan har på ett helt otroligt skickligt sätt lyckats klättra uppför givaren och sedan ut genom den lilla lilla springan för termometerkabeln för att sedan komma ut i friheten! Dags att ta bort termometern…
När du ska skaffa din ödla lönar det sig att vända sig till en som odlar och föder upp dem. Nu finns det relativt gott om Madagaskar groundgeckos i Sverige och det föds ganska många ungar om året. Det bör alltså inte vara alltför svårt att hitta en svenskfödd ödla. Det lönar sig att satsa på svenskfödda djur även om de kan vara lite dyrare. Det kommer in en hel del viltfångad skit i landet fortfarande men eftersom det finns flera seriösa uppfödare i Sverige som tillhandahåller fina friska djur bör man satsa på ett sånt djur. Det som är viktigast att försäkra sig om är att din ödla äter som den ska samt att den inte har några otrevliga parasiter. Dessa faktorer är dock ovanliga om det rör sig om Svenskodlade djur. Även om ödlan ser liten och späd ut så brukar det inte vara några problem att få dem att äta som hungriga vargar! Jag tycker personligen att det här är en mycket lämplig nybörjarödla som inte kräver så mycket erfarenhet och kunskap för att lyckas med.
Terrariet
Mina egna exemplar lever i ett terrarie av måtten 70x40x40 och det passar ypperligt för ett par. Som bottensubstrat använder jag ett 3 cm djupt lager reptilbark till ¾ av bottenytan och sand på resten så att de kan gräva litet. Att de gillar att gräva märkte jag när jag för första gången skulle göra rent i terrariet som då enbart bestod av bark. Jag plockade ut ödlorna och satte dem i en petbox med ett 4 cm djupt sandlager. När jag blev klar med städningen och skulle släppa tillbaka djuren igen hade de skyfflat undan en hel del sand från ena hörnet i petboxen och höll på att gräva för glatta livet. Jag hällde då i sand i deras terrarie och placerade vattenskålen på sanddelen. Detta blev en jätte succé och de tillbringade stora delar av nätterna till att gräva små grottor och tunnlar. Jag misstänkte att de kanske skulle börja äta sand men det har jag inte sett några tecken på. Terrariet har ventilationsnät på båda sidorna och det tycker de små ödlorna om att klättra på. Som inredning lade jag även in ett par grenar, några snygga plastväxter och ett par korkbarksbitar för att ödlorna skulle ha ett par platser för att gömma sig på och så de skulle få ha litet privatliv. En eller ett par stenar är också bra att ha i terrariet, dels för att det är snyggt men också för att ödlan ska kunna gnida sig mot dem när det är dags att ömsa skinn. Se bara till att stenarna inte kan rasa och skada dina ödlor. Varannan dag sprayar jag terrariet med vatten lagom mycket för att få en lagom hög luftfuktighet. När jag sprayar terrariet kommer de genast fram och slickar i sig vattendroppar som rinner ner längs väggarna. För att säkerställa att de har en fuktig plats att lägga sina ägg på stoppade jag in en låda med fuktig mossa när honan börjar bli rund och go. Ändå lade hon vid flera tillfällen äggen bredvid vattenskålen på sanddelen. För att terrariet skulle ha en behaglig temperatur på drygt 28-29 grader använde jag en spotligtht som hängde ner från taket. Ödlorna visar dock inga direkta tecken på att älska att ligga och sola under den men trivdes ypperligt i den här temperaturen, de låg mest och tryckte i det andra hörnet där temperaturen låg på 24 grader. Jag är en ivrig förespråkare av temperaturgradienter och tycker att det är viktigt att djuren själva kan bestämma var de vill hålla till och i vilken temperatur. På natten ligger temperaturen på normal rumstemperatur.
Matsedeln
Den här arten har lätt för att anpassa sig till ett liv i terrarium. Där påminner den mycket om den vanliga Leopardgeckon (Eublepharis macularis). Den är nyfiken och tycker om att utforska sitt terrarie. Den tycker som sagt om att gräva och klättrar ofta runt över stenar och grenar i terrariet. Den här arten kan också framkalla vissa läten. Det låter som ett klickande men det händer inte ofta att jag får höra det, inte ens när jag hanterar dem. Den här arten anser jag personligen vara otroligt snäll och ovillig att bitas. De exemplar jag har, har aldrig visat aggressivt beteende, kanske har jag haft tur men de är helt underbara och verkar nästan trivas när jag plockar upp dem när det är städningsdags. Det bör dock tilläggas att den kan vara mycket snabb när den själv vill! I terrariekretsar är den här arten relativt ny jämfört tex med Leopardgeckon men den har snabbt blivit relativt vanlig, vilket säkert beror på att den är så lättskött och trevlig. Det finns dock inte så mycket fakta skrivit om den, en bra bok är dock "Geckos" av R.D.Bartlett. Tidningen Reptiles hade en bra artikel med läckra bilder i novemberutgåvan 1995.
Det här är en av mina favoritgeckos, vid sidan av vissa arter av Coleonyx, Pachydactylusoch (Teratolepis Fasciata). Jag råder den som inte väljer att köpa en Leopardgecko (Eublepharis macularius) eller Tjocksvansgecko ( Hemitheconyx caudicinctus) att kolla lite extra på just Paroedura pictus. Att den är mer ovanlig är Leopardgeckon och Tjocksvansgeckonär inget man ska oroa sig för. Den är lättskött och mycket robust och ett mycket trevligt terrariedjur.