Jack Dempsey

1895-1983

Världens genom tidernas tuffaste fighter

Världsmästare i tungvikt 1919-1926

Jack Dempsey - Fightern Att kalla Jack Dempsey den mest spännande av alla tungviktsmästare är inte någon överdrift för han fyllde sina ringkamper med mer spänning och drama än någon annan boxare. Han besatt även en knock-down-kraft i bägge knytnävarna till sina åskådares förtjusning. För att vara en konsekvent anfallande fighter måste man vara modig och uthållig. Dempsey ägde båda dessa kvalitéer och dessa tillgångar tillsammans med hans tillägnande av fysisk lämplighet gjorde honom till en fruktansvärd motståndare för alla. Det faktum att hans rekordusta på 81 matcher upptar 49 segrar före matchtidens utgång talar för sig själv. Han föddes i Manassa i Colorado den 24 juni 1895 i en bondfamilj och hans verkliga namn var William Harrison Dempsey, men han tog namnet Jack eftersom han beundrade en fd mellanviktsmästare som hade detta namn. Vid 19 års ålder arbetade han traktens blygruva och skogshuggarläger, ställen där man om man vill kunde gå många matcher både med och utan handskar. Unge Dempsey visade sig tillräckligt tuff att bli opåverkad av de bästa även om han förlorade en eller två matcher när han valde att bli professionell och även slogs knock out av Jim Flynn som led en likadan förolämpning ett år senare och gav Jack revansch. Vändpunkten i boxningskarriären kom när han slog sig ihop med Jack "Doc" Kearns, en smart ung manager som skickligt ledde Dempsey till berömmelse och framgång. Som ivrig publicist byggde Kearns upp hans ringrykte som en grym "killer" och använde tidningarnas sportsidor i högsta grad, så att när han tog kontakt med promotor Tex Rickard för en titelmatch mot Jess Willard och avvisades för att Dempsey var för liten, använde han all sin förmåga att få alla boxningsskribenter att högljutt kräva att "Manassa-mördaren" skulle ges sin rättvisa chans. Vid invigningen visade det sig att Dempsey befann sig i underläge gentemot Willard men underlägsenhet i storlek be-svärade aldrig Jack som ansåg att ju tyngre de var desto hårdare föll de. Han tillintetgjorde sin jättelike motståndare inom tre ronder och försåg sina anhängare med en massaker som knappast upprepats i ringen. Sedan försvarade han sin krona genom att knocka Billy Miske i tredje ronden och Bill Brennan i tolfte. Rickard måste kasta sina ögon åt annat håll för att få kassa-succé. I Frankrike fanns Georges Carpentier som övertygande besegrat varje europeisk tungviktare fastän han bara vägde lätt tungvikt. När den store promotorn såg honom förstod han att Carpentier skulle vara illa ute mot mästarens primitiva metoder och därför fick han fransmannen att träna privat medan han arbetade upp reklamen för honom så skickligt att utomhusarenan i Jersey City, byggd speciellt för denna händelse, var fullsatt med 80.000 åskådare när Dempsey och hans utmanare besteg ringen den 2 juli 1921. Intäkterna uppgick till 1.179.238 dollars och Rickard kallade matchen "Århundradets Fight". Den varade dock inte länge. Carpentiers favoritslag, det som hade förstört så många europeiska tungviktare, var en snabb rak höger mot hakan följd av en överväldigande vänster. Han försökte detta gång på gång mot Dempseys orakade käke, tom så ivrigt att han bröt sin tumme. Men "Manassa-mördaren" tog inte ett enda steg tillbaka och i fjärde ronden blev Carpentier uträknad.

Nu tog Dempsey ett år ledigt men försvarade sin titel två gånger 1923, först mot Tom Gibbons som överraskande gick tiden ut, hela 15 ronder i Selby i Montana. Under tiden planlade Rickard en annan historia med milliondollarinkomst i det att han funnit en stor argentinare, Luis Angel Firpo, en man med fruktansvärd styrka men med begränsat boxningskunnande. För detta tillfälle använde promotorn det väldiga Polo Grounds i New York. God publicitet och det faktum att Firpo hade noterat ett antal segrar på amerikansk botten drev 82.000 åskådare genom vändkorsen och intäkterna blev 1.188.603 dollars.

Om någonsin en boxningspublik fått valuta för sina pengar var det denna. Det var fyrverkeri från början. Inom en halv minut hade Dempsey golvat Firpo och Firpos nervdallring hade börjat. Jack hade ingen svårighet att braka in sina dynamitladdade slag på den store argentinarens kropp men hans utmanare fortsatte att resa sig till ny kamp tills han åter slogs ner. Sju gånger sändes Firpo till golvet men reste sig ändå för att slå tillbaka. Först sänkte han Dempsey tillfälligt och slutligen skickade han honom genom repen och ner på pressbänken med en höger mot huvudet. Hade detta slag träffat Dempseys haka är det tvivelaktigt om han kunnat komma tillbaka i tid, men hjälpt av boxningsskribenterna lyckades han återvända till ringen och stå upp, förvirrad men trotsig när utmanaren gick emot honom för att göra slut på matchen. Publikmassan förde ett fruktansvärt oväsen medan mästaren lyckades hålla sig utanför besvärligheterna tills gong-gongen ljöd för slutet av denna häpnadsväckande rond. På ett ögonblick var allt förbi. Åter kastade de sina nävar mot varandra men Dempseys var mer noggranna, bättre anpassade och snärtiga och sedan han sänkt Firpo igen gjorde han slut på den store argentinaren med en kort höger mot hakan som slog honom medvetslös innan han träffade golvet. Dempsey matchades sedan inte på tre år eftersom ingen värdig utmanare kunde uppbringas. Till sin managers missnöje gifte han sig med Estelle Taylor, en filmskådespelerska, och hennes inflytande åstadkom en tragisk splittring mellan de två Jack. Dempsey irriterades av rättegångar och oroligheter i hemmet så när Rickard 1926 ville matcha honom mot Gene Tunney var den en gång kallade "Mördaren" inte i form och måste begära att matchen skulle begränsas till tio ronder.

Den ägde rum i Sesquicentennial Stadium i Philadelphia inför 120.757 åskådare som betalade nära 2.000.000 dollars för förmånen att få sitta i ösregnet och iaktta den snabbfotade utmanaren boxa ut den ringrostige mästaren och motta tungviktstiteln. Dempsey ville ha chans till revansch och nästan på dagen ett år senare möttes de på Soldiers Field i Chicago inför ett åskådarantal av 104.943 som i intäkter gav 2.658.660 dollars!.

För att bevisa för publiken att han var mer än beredd att återta sin titel hade Dempsey knockat Jack Sharkey, en högt rankad boxare, en seger som åstadkom att massan församlades för att se om den gamle "Mördaren" kunde åstadkomma vad ingen tungviktare någonsin gjort: att två gånger vinna mästerskapet. Han lyckades nästan. Rond efter rond förföljde han Tunney och i den sjunde fällde han honom mot repen, han slog mot mästarens haka så snabbt att Tunneys knän bågnade när han föll. Vid detta enastående ögonblick i sin karriär kastade Dempsey bort sin chans genom att vägra följa domarens order att gå till en neutral ringhörna. Under tiden kämpade mästaren för att komma på fötter och medan han gjorde detta beräknas det att han varit på golvet il 4 sekunder - därför kallas matchen "Den långa räkningens strid". Under de sista tre ronderna höll sig Tunney inte bara utanför alla svårigheter utan utboxade Dempsey så att han förblev mästare men det var Dempsey man hurrade för när deitne lämnade ringen och han har hela tiden sedan dess förblivit en nationalhjälte. Rickard ville anordna en tredje match men Dempsey avböjde. Jack Dempseys far, Hiram Dempsey, hade lockats till Västern av guldruschen och liksom han hade Jack vandringslusten blodet. Av en äldre bror Bernard som vunnit lokal berömmelse som yrkesboxare och instruktör hade han intresserats för box-ning och under sina vandringsår utkämpade han många mer eller mindre improviserade matcher mot lokala storheter.

Under dessa visade han redan prov på den obetvingliga kampanda som amerikanerna sätter högre än alla andra egenskaper hos en boxare. En man med mindre motståndskraftig fysik skulle sannolikt brutits ner av detta på umbäranden rika liv; hos Dempsey lade det grunden till den hårdhet och okänslighet som karakteriserade honom som boxare. Ett försök till come back 1931 och 32 misslyckades och efter ett poängnederlag i augusti 1932 mot Kingfish Levinsky drog sig Dempsey definitivt tillbaka. Hans teknik var ur effektivitetssynpunkt nära nog fulländad. Genom sin något framåtböjda gardställning med pendlande överkropp och sin ovanliga räckvidd (omkring 198 cm mellan fingerspetsarna) var han ytterst svår att få in verkningsfulla slag på. Därtill kom en enastående slagkraft och en kampvilja som ingen tungviktsmästare före eller efter honom visat maken till. Dempsey hade i ringen endast ett mål: att så snart som möjligt slå ut sin motståndare. Denna okuvliga segervilja förskaffade honom tillnamnet "The maneater" - tigern som skoningslöst förföljer sitt offer. Dempsey torde sammanlagt ha utkämpat ett 70-tal matcher av vilka han vunnit omkring 50 på knock out och endast förlorat 5, därav 1 på knock out.

Jack Dempsey hade en okuvlig segervilja, ett enastående mod, en enastående hårdhet och slagkraft och var också tekniskt skicklig. Han blev världsmästare på den amerikanska nationaldagen den 4 juli 1919 då han i den berömda VM-kampen Toledo erövrade tungviktstiteln från Jess Willard, en koloss som matchdagen vägde 110,3 kg mot Dempseys 84,1. Men Willard blev ett lätt offer för den rasande Dempsey som slog ner sin motståndare sju gånger i första ronden. När gong-gongen gick för fjärde ronden kunde inte Willard resa sig från stolen. Dempsey var den nye världsmästaren. Äventyrs och reslustan fanns i hög grad hos Jack och det var ett arv efter fadern. 1 tonåren gav han sig iväg, han ville se nya städer, nya landsändar och sa ga nagra matcher då och då. Det gick hyggligt och av sina gage lämnade han alltid hälften till föräldrarna. Han åkte snålskjuts på tåg, han jobbade i gruvor och som järnvägsarbetare, bar räls där nya bandelar skulle dras fram osv. Detta hände kring 1912. Familjen hade flyttat till Montrose i Utah och där hade tre bröder Downey öppnat ett boxningsinstitut och därför stanna-de Jack hemma och började rationellt jobba med sin boxnings-teknik. En släkting till de tre bröderna som hette Jack Downey var mormonstatens champion och mot honom ville bröderna Downey matcha Jack Dempsey sedan han gått hos dem en tid. De visste att de fått hand om en talang och skulle testa honom. Downey var en rutinerad boxare och första matchen slutade oavgiord men i revanschmatchen hade Jack Dempsey lärt sig en del av Downeys finesser och med sin oerhörda fightingspirit var han omöjlig. All osäkerhet som han kände i första matchen var bortblåst, nu var han återigen "Den levande stångjärnshammaren". Downey slogs ner två gånger i första, tre i den andra och definitivt utslagen blev han i den fjärde.

Detta var ett utdrag från Boken " Legendariska gestalter i boxningshistorien" Skriven av Morgan Kihlberg

Klicka här för att komma tillbaka till startsidan!