Den 13:e Krigaren

(1998)

(The 13:Th Warrior)

En mycket bildad ung man i Bagdad, Ibn Fahdlan (Antonio Banderas), blir landsförvisad efter en kärlekshistoria med en av sultanens älskarinnor. När hans karavan lämnat Bagdad, träffar de på vägen en skara nordiska krigare som slagit läger. Vid kvällens gästabud blir Ibn vän med dessa glada krigare från norr. Samtidigt kommer en kunglig budbärare från norden till krigarna, en ung pojke som berättar om en mystisk fiende som hemsöker deras land. Det är Wendoler, en sorts varelser som dyker upp ur nattens dimmor, förtär allting i dess väg och är så fasansfulla att man inte törs prata högt om dem. Kungens sändebud ber krigarna att återvända hem för att rädda sitt land. Man tvivlar på pojkens budskap och frågar därför en gammal sierska till råds. Hon bekräftar sanningen men säger att de kommer att misslyckas om de inte utökar den tolvhövdade skaran med en trettonde krigare. Kravet är att den trettonde krigaren ska vara mörk och inte komma från norr. Ibn passar in på beskrivningen och utses till den som ska följa med på den långa resan till norden. Där ska de bekämpa de skrämmande inkräktarna.

Antonio Banderas som har huvudrollen i den här äventyrsfilmen är ju en erkänd storstjärna. I rollen som Ibn är han dock mycket blek och nästan anonym. Trots att han har huvudrollen så är han i mina ögon ingen jätteviktig person i filmens handling. Den som tar över det hela och uträttar mest är den blonde store vikingen Buliwyf som spelas bra av Vladimir Kulisch. Han visar var skåpet ska stå när Banderas tittar på, (så, där fick jag in ett rim också). I andra roller ser vi svenskarna Sven Wollter (som gammal gaggig kung) och Maria Bonnevie. Hur Sven Wollter kunde få en roll i en sån här film är för mig en gåta.

En kul grej i filmens inledning är att mycket av dialogen är på norska, man hör och förstår vad vikingarna säger. Som film är den här lite svår att kategorisera men jag tycker att man kan kalla dem för ett actionäventyr. Här finns fina miljöscenarion, blodiga svärdsstrider mot de elaka Wendolerna och lite mysiga scener vid lägerelden. Det som är bra med filmen är att man har varit sparsam med att använda specialeffekter. I filmens jakt och stridsscener används inga effekter utan de som spelar Wendoler har masker och är sminkade istället och resultatet är bra och trovärdigt. De enda scenerna med tydliga specialeffekter är när vikingarna åker båt, där ser man klart och tydligt att det är fejkat på ett rätt taffligt sätt.

Jag vet inte om jag hade lite otur när jag hyrde den här men bilden var inte i topp, lite otydlig och den hade en smutsig färgton över sig. Det kan varit ett dåligt exemplar, jag vet inte. Filmens ljud var det i alla fall inget fel på, ganska fina surroundeffekter men inget överdrivet utan ganska återhållsamt. Speltiden är 94 minuter och det är ganska lagom. Den är gjord på Michael Crichton´s (Skamgrepp, Jurassic Park m.fl.) novell Eaters Of The Dead och John Mctiernan (Die Hard, Rovdjuret, Rött Hav m.fl.) har varit med och producerat. Filmen är inget mästerverk men den är ganska bra gjord och den duger som underhållning för stunden.

Johan Åhlund

Klicka här för att komma tillbaka till Filmregistret!