Inlåst på vinden

Egentligen var Sara inte elak. Skulle sanningen fram ville hon vara snäll – och hon försökte

verkligen. Men ibland gjorde hon ändå dumma saker. Inte för att hon ville det. Det bara blev så.

….Det värsta var att Sara var så lätt att känna igen. Hon var kort och spinkig med långt, rödlätt hår

och fräknar i hela ansiktet.

….Så fort något blev tokigt brukade alltid någon känna igen henne och naturligtvis ringde de till

hennes föräldrar. Sedan hade mamma ett av sina långa samtal. Mamma brukade kalla henne för

"sin stygga flicka".

….- Hur kommer det sig att du alltid råkar ut för olyckor, min stygga flicka, brukade hon fråga Sara.

Så fort du gör något brukar det gå snett.

….Det stämde verkligen. Det var som den där gången Sara och hennes familj skulle flytta till

Olovsbyn. Saras pappa hade fått ett nytt jobb. Det hela var ett riktigt äventyr. De skulle flytta till en

ny stad, till en stor villa med trädgård – de som alltid hade bott i lägenhet – och Sara skulle börja i

en ny klass. Hon skulle till och med hinna vara med första skoldagen efter sommarlovet.

….Hela den långa bilresan hoppade Sara upp och ner på sin plats. Hon tittade på sin gamla skola

när de åkte förbi den och vinkade åt ett par klasskompisar som hoppade hopprep utanför

fritids.

….- Vad håller du på med Sara, undrade hennes storasyster Ann irriterat och gav Sara en mörk

blick. Kan du inte sitta still?

….Sara skakade på huvudet.

….- Nej, det här är så spännande! Det är det mest spännande jag varit med om i hela mitt liv! Tycker

inte du det, Ann?

….- Fy, nej! Jag vill inte flytta. Alla mina kompisar bor ju kvar. Och Erik...

….Erik var Anns pojkvän. Sara hade aldrig kunnat förstå varför Ann tyckte om honom. Han hade

finnar i hela ansiktet, skrattade som en häst, pratade bara om sin moppe och blev röd som en

tomat i ansiktet när mamma eller pappa pratade med honom. När Sara pratade med honom blev

han bara irriterad.

….Mamma vände sig om. Hon tittade på de båda flickorna i baksätet.

….- Ann! Sluta tjata om Erik, sa hon. Vi måste flytta. Det vet du.

….- Ja, ja, muttrade Ann.

….Mamma tittade på Sara. Hon suckade och plockade fram en näsduk.

….- Sara! Har du smugglat med dig choklad nu igen? Skaka inte på huvudet, lilla vän. Du kan inte

lura mig. Du är alldeles brunfläckig i hela ansiktet. Här. Torka bort det. Har du något kvar?

….Sara tog näsduken och torkade lydigt av ansiktet. Den lilla chokladbiten i jackfickan

låtsades hon inte om. Sa hon något om den skulle mamma bara ta den ifrån henne.

….- När kommer vi fram, frågade hon istället.

….- Det är flera timmar kvar, stumpan.

….Sara blev besviken. Flera timmar! Inte hade hon lust att vänta så länge. Hon önskade att de

var framme redan nu.

….- Snart är vi framme.

….Äntligen sa pappa de magiska orden! Sara stack fram huvudet mellan mamma och pappa.

Hon tittade sig nyfiket omkring. De körde långsamt längs en helt vanlig gata. Det såg ut som vilken

gata som helst, men det var det inte. Här, i någon av villorna med blomstrande trädgårdar, skulle

Sara och hennes familj bo.

….- Var är vårat hus?

….- Vi kommer snart dit, stumpan, sa mamma. Det ska stå nummer 32 på grinden.

….I samma stund fick Sara syn på en stor villa. En enorm villa. Huset såg ut som Villa Villekulla. Det

var gult, flera våningar högt och hade två små torn på taket. På verandan stod en trasig gungstol.

….- Vilket roligt hus, sa Sara. Ska vi bo där?

….Pappa nickade. Sara tittade på huset igen. Hjärtat tog ett skutt i bröstkorgen. Här fanns det

så mycket att upptäcka! Om hon undersökte huset noga kunde hon kanske hitta något spännande.

Hemliga gångar, kanske en skattkarta eller varför inte Pippis apa herr Nilsson...

….Pappa parkerade utanför huset. Så fort Sara kunde hoppade hon ur bilen. Snabbt sprang hon

mot huset.

….- Sara, vänta på mig!

….Sara vände sig om. Ann sprang fram till henne.

….- Varför har du så bråttom?

….- Jag ska undersöka huset!

….- Det där kråkslottet? Vi kommer inte en gång bo i ett vanligt hus. Jag kommer skämmas ihjäl!

Hit kan jag inte ta mina kompisar. De kommer tro att vi är knäppa!

….- Varför det, frågade Sara och rynkade på pannan.

….- Men titta på det, så fattar du!

….- Äh!

….Sara kunde inte förstå varför Ann var så gnällig. Fast det var hon alltid. Utan att bry sig om

systerns protester tog Sara hennes hand och drog in henne i huset.

….- Kom nu, sa hon. Det här huset är spännande!

Mamma och pappa höll fortfarande på att packa upp flyttlådorna. Varje gång Sara hade gått

dit för att få någon att leka med hade de kört iväg henne. De hade inte tid.

….Inte heller hennes storasyster Ann hade tid. Hon hade ställt sin stereo mitt på golvet i sitt rum.

När Sara hade kommit hade hon stängt igen dörren med en smäll. Nu skrålade hög musik ut

genom dörren.

….Sara suckade. Hon hade nästan letat igenom hela huset. Förutom en död råtta hade hon inte

hittat något kul. Hur kunde ett hus som såg så spännande ut vara så tråkigt?

….Tveksamt tittade hon på trappan som ledde upp till vinden. Det var den enda delen av huset

som hon ännu inte undersökt. Visserligen hade mamma sagt att de inte fick gå upp dit innan

någon vuxen hade haft tid att titta vad som fanns där uppe. Men om Sara inte rörde någonting

spelade det väl ingen roll om hon gick upp? Vad skulle kunna hända om hon bara kikade in?

….Långsamt började hon gå upp för trappan. Ett trappsteg knarrade. Hon stelnade till. En lång

stund stod hon still och lyssnade. Som tur var verkade mamma inte ha hört något. Ännu

försiktigare fortsatte hon upp för trappan.

….Till sist var Sara högst uppe. Hon öppnade dörren till vinden och klev in. Det var väldigt mörkt.

Det kändes nästan som mörkret var ett tjockt, svart täcke som låg över henne så hon inte kunde

andas. Hon rös. Innerst inne visste hon att det var inbillning. Ändå kändes det otäckt.

….Nervöst tittade hon sig omkring. Det var mörkt och dammigt på vinden. I ett hörn stod ett

gammalt skåp. Runt omkring henne stod lådor staplade på varandra. Ovanpå en av dem låg en

clownmask.

….Sara försökte tända lampan – innan det blev ljust hade hon inte en tanke på att gå in – men inget

hände. Det var fortfarande lika mörkt. Det enda ljuset i rummet kom från ett litet fönster.

….Då lade hon märke till en lampa som stod på en av lådorna. Den fungerade kanske. Problemet

var bara att hur hon än sträckte sig nådde hon inte ända fram. Hon skulle bli tvungen att gå ett par

steg från dörröppningen för att kunna tända lampan.

….Efter att ha tvekat en stund beslöt hon sig för att gå in. Hjärtat bultade hårt när hon ljudlöst

rörde sig över golvet. Hon hörde hur dörren gled igen bakom henne med en liten smäll.

….Genast vände sig Sara mot dörren. Hon försökte öppna den. Det gick inte. Dörren hade gått i lås!

….I samma stund knakade det till mellan två lådor. Clownmasken föll ner på golvet. Saras ögon blev

runda av skräck. Hon ryckte och slet i dörren. Hon bankade på den. Hon ropade så högt hon

kunde.

….- Hjälp mig! Jag får inte upp dörren!

….Ingen hörde henne. Hon bultade ännu hårdare.

….- Finns det ingen som hör mig? Snälla, öppna dörren! Jag är mörkrädd!

….Fortfarande hände ingenting. Sara lutade sig mot dörren. Hennes uppspärrade ögon tittade sig

omkring på vinden. Det var mörkt och dammigt. Överallt stod saker. Lådor, stolar och stora

möbler där vad som helst skulle kunna gömma sig. Hon måste härifrån!!!

….Då fick hon syn på fönstret. Solljuset strömmade in. Utan att tänka sig för sprang hon dit det

fortaste hon kunde. Hennes darrande händer öppnade fönstret. Hon tittade ut. Det var långt

ner till marken. Väldigt långt.

….Det knakade till mellan lådorna igen. Sara gallskrek. Det spelade ingen roll att hon var högt uppe.

Huvudsaken var att hon kom bort från vinden! Kvickt klättrade hon ut genom fönstret. I nästa

stund klamrade hon sig fast vid stuprännan.

….- Sara! Vad gör du där uppe?

….Det var mammas röst som kom från marken nedanför. Sara tittade ner. Sedan önskade hon att

hon hade inte gjort det. Det var fruktansvärt långt ner till marken! Hastigt blundade hon och

klamrade sig ännu hårdare fast.

….- Hur har du kommit dit?

….Typiskt att mamma skulle ställa en så dum fråga! Sara suckade.

….- Jag klättrade ut genom fönstret, ropade Sara till svar. Hjälp mig!

….- Klättra omedelbart ner!

….Sara tittade på henne en gång till. Det var så långt ner. Hon skulle aldrig klara av att klättra hela

den vägen! Hon tittade upp. Det var inte lika långt upp till taket. Egentligen var hon nästan där.

Försiktigt, försiktigt började hon klättra.

….- Klättra inte högre upp! Kom ner, Sara! Nu!

….Sara brydde sig inte om mammas upprörda röst. Hon fortsatte uppåt. Det kändes som en

evighet innan hon lyckats kravla sig upp på taket. Hon satte sig. Sedan kikade hon ner på mamma.

….- Vad sysslar du med, ropade mamma som var alldeles röd i ansiktet av ilska.

….- Jag klättrade upp på taket.

….- Jag sa ju åt dig att komma ner! Varför råkar du alltid ut för sådana här saker?

….Sara ryckte på axlarna.

….- Ja, vi har inget val, suckade mamma. Jag får lov att ringa brandkåren. De får hjälpa dig ner.

….- Brandkåren? Det är ju... pinsamt! Ann kommer aldrig förlåta mig om de kommer hit. Kan du

inte hämta en stege istället? Då kan pappa hjälpa mig ner.

….- Vi har ingen stege som är tillräckligt lång.

….Mamma gick. Sara stönade. Hon hade inte bott här många timmar och redan hade hon råkat ut

för ett missöde. När brandkåren kom skulle alla få reda på att hon klättrat upp på taket

och inte kunnat komma ner igen. Vad skulle hennes nya klasskompisar tro om henne? Och vad

skulle Ann säga?

Långt innan brandbilen svängde in på gården kunde Sara se den. Hon kunde också se barnen och

de vuxna i husen runt omkring som nyfiket titta efter den för att se vart den åkte.

….Brandbilen parkerade framför deras hus. Så fort brandmännen hoppat ut skyndade mamma fram

till dem. Hon grep tag i en av brandmännen. Sedan pekade hon upp mot taket.

….- Hon sitter där uppe! Ni måste hjälpa henne!

….Sara väntade tålmodigt. Hon kunde se hur allt fler främmande personer började samlas utanför

deras grind. De stirrade på Sara och viskade till varandra.

….Saras mamma stirrade också på henne. Även om Sara satt långt borta kunde hon se att mamma

hade tårar i ögonen. För att trösta mamma vinkade Sara till henne. Sedan vinkade hon till sin pappa,

sin storasyster Ann, brandmännen och alla de främmande människorna också.

….- Jag kan inte förstå var hon får alla sina dumma idéer ifrån, fortsatte mamma.

….- Hon verkar inte lida någon nöd, skrattade en av brandmännen.

….Muntert visslande fick de upp stegen mot huset. En av brandmännen klättrade upp. Snart stack

hans huvud upp ovanför takkanten. Sara tyckte att han såg trevlig ut, men han borde raka

sig. Hans kinder och haka var prickiga av skäggstubb. Brandmannen log.

….- Hej, sa han. Vad gör du här uppe? Tänkte du titta på utsikten?

….Sara kunde inte låta bli att skratta. Hon skakade på huvudet.

….- Synd. För det är en fantastik utsikt härifrån. Du kan se hela Olovsbyn. Titta!

….Sara tittade. Han hade rätt. Utsikten var fantastisk. Brandmannen klättrade upp och satte sig

bredvid henne. Han pekade.

….- Ser du den vita kyrkan därborta? Där brukar de ha skolavslutningar och sådant. Och ser du den

stora, rosa byggnaden på kullen? Det är skolan.

….- Min skola? Är du säker på att jag ska gå i den skolan?

….Brandmannen nickade.

….- Ja. Det finns ingen annan skola i Olovsbyn. Ska vi ta oss ner

nu?

….Sara tittade ner på marken. Hon skakade på huvudet.

….- Det vågar jag inte. Det är så högt. Jag tror att jag är lite höjdrädd.

….- Jag är ju här. Kom. Jag klättrar först, så får du klättra efter mig. Om du tappar greppet tar jag

emot dig…

….Brandmannen klättrade ner en bit. Sedan sträckte han fram sin hand. Sara tvekade. Egentligen

vågade hon inte klättra ner. Men tänk om han lämnade henne ensam uppe på taket! Det skulle vara

lika hemskt! Osäkert tog hon hans hand. Hon svalde hårt. Sedan följde hon efter brandmannen.

….Nere på marken stod Ann och väntade på henne. Systern var rasande. Hon skyndade fram till

Sara.

….- Hur kunde du?

….- Hur kunde jag vad?

….- Hur kunde du göra så här? Klättra upp på taket! Och låta brandkåren hämta dig?

….- Det var en olyckshändelse!

….- Precis som allt annat som du alltid råkar ut för! Vad ska alla grannar säga? Jag kan inte visa mig

för mina nya klasskompisar. Du har redan skämt ut oss!

….- Förlåt, sa Sara.

- Vet du vad det här är? Pinsamt, Sara!