| Det första bruket i Silleruds socken, som
var ett manufakturbruk. Anlades 1721 vid inloppet till Järnsjön. Privilegiet motiverades
bl.a med att det var 4,5 mil ifrån närmaste annat järnbruk. Men eftersom det egentligen
bara var en överflyttning av en härd med smidesrättigheter från Mälnbacka tog det tid
att få tillståndet från Bergskollegiet. Men efter en anhållan från traktens bönder
beviljade privilegiet. Bönderna ansåg att bruket skulle bidra till bygdens uppehälle; "på
det att allmogen måtte äga tillfälle med kolningar, arbete och körsysslor förtjäna
sig i deras utfattiga tillstånd något till uppehälle". Bruket bestod till en början endast av 1
styck knipphammare. Tillverkningen bestod av knippsmide, bandjärn, spik, söm och
hästskor som såldees framförallt till Göteborg, Uddevalla och Norge. 1777 utvidgades
bruket med 8 spikhammare och smides- rättigheterna bestämdes till 76 ton/år. 1829 fick
man privilegier för stångjärnssmide och gjorde sig bemärkt att redan 1834 införa den
nya engelska smidesmetoden, lancashirsmidet. Sedan Snarkils bolag bildats 1844 ökade
stångjärnssmidet till ca 85 ton/år.
Men vad som känneteckande Snarkil
var dess stora spiksmide. Manufaktursmedjan hade 2 knipphammare och hela 12 spikhammare.
På 1850-talet smidde man över 100 ton och på 1870-talet hela 340 ton. Av de bruk som
framställde spik, med den gamla smidesmetoden, var Snarkil det alldra främsta, där
största delen av produktionen gick till Norge. Snarkil lades ner 1877, mitt i sin krafts
dagar.
På Snarkil verkade Petter Mogren
(1806-1852) som smeddräng 1821-37 och som knippsmed 1837-38. |
Snarkil