1690 ansöker Johans son, som nu övertagit bruket, om att få flytta en av hammrarna till Lidefors ström. I praktiken vill han överföra det senaste hammarprivilegiet till Lidefors. Ansökan tas upp i Bergskollegiet och som först tillstyrker flyttningen, men sedan sätter igång en utredning efter protester från ortsbefolkningen. Först 1691 beviljar Bergskollegiet ansökan och hammaren flyttas från Håkansbol till Lidefors. Efter markförvärv på östra stranden av Letälven är tvillingbruken Håkansbol och Lidefors ett faktum. Bruket har nu 4 härdar, 2 i Håkansbol och 2 i Lidefors.

Bruket går bra och 1837 ansöker man om att få öka årsproduktionen till 270 ton för de bägge bruken. 1838 installeras ytterligare en smideshammare på Håkansbol. Där finns nu 2 härdar och 2 hammare. 1840 ökar smidet igen, nu till ca 230 ton per år/bruk. I England och i övriga Europa börjar nya metoder för framställning av järn och stål prövas. Det gamal tysksmidet börjar ersättas med en mer kolbesparande metod, lancashirmetoden. Även de första götstålsprocesserna och valsverken byggs. Men de nya strömningarna i tiden kräver investeringar av en storlekordning som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att ställa de mindre bruken utanför. Så 1852 är Håkansbol till försäljning, som då värderas till 170 000 riksdaler banco för lantegendom, hemman och corps logi. Köpare är ryttmästare Göran Mårtenhjelm, som innehar bruket till sin död 1875 och där hans änka driver bruket vidare till 1889 då driften läggs ner.

Bilder på Håkansbols och Lidefors bruk kan du se på bildsidan. Bilder har vänligen ställts till förfogande av Degersfors Hembygdsförening.

På Håkansbol verkade Per Hansson-Moberg  (1688-1736) som mästersven 1722-24 vid Håkansbols västra hammare.